Kategoriarkiv: Totalt jävla mörker

Vad tycker vi egentligen om zombier?

Vi älskar dem såklart!

Den här boken är ännu ett impulsköp, men ett av de där fullständigt lyckade, underbara köpen som får mig att känna mig som Batman.

I The girl with all the gifts av M.R. Carey möter vi den lilla flickan Melanie. Hon är den första vi möter, och introduktionen är minst sagt minnesvärd. Om du litar på mitt omdöme så slutar du läsa den här recensionen nu, för det blir bättre så. Om du behöver mer övertalning, så läs nedan, det är ingen spoiler. Det är bara synd att förstöra överraskningen.

Har du bestämt dig?

Ok. …

Melanie är uppenbarligen en elev, men någonting är underligt. Hon berättar om sig själv, ur sitt perspektiv, och sakta men säkert inser vi vad det handlar om. Hon är instängd, hon är bunden, hon sitter i en rullstol och hon får inte röra någon annan människa.

Melanie, förstår du, är ett av de barn som smittats med zombiesjuka, och som är så väldigt intressanta för den Onda Doktorn, Caldwell. Många av mina favorittroper möts i den här boken: Den lilla flickan (tänk Justin Cronin), zombier, labbmiljö, onda doktorer, häftiga militärer.

The girl with all the gifts

The girl with all the gifts

Det jobbiga är att jag inte vill avslöja mer än så. Jag vill egentligen inte ens avslöja ens det, som sagt. Jag har sällan läst något så bra, så psykologiskt, så minnesvärt, som den här boken. Det är en av de där böckerna som Kritiker inte skulle våga kalla zombieböcker, eftersom det inte lockar Läsare. Men det är en zombiebok. Och den är riktigt bra.

 

Annonser

Halva drömmar, Hugh Howey före Wool

Alla vet att Hugh Howey är bäst. Wool-sagan har verkligen nått sin publik, och det är helt rätt.

Men kanske inte alla vet att det finns mer, från tiden innan Wool? T ex Vidrigaste zombieboken någonsin? Och t ex den här boken, Half way home.

 

Tänk dig att människorna skickar ut rymdskepp för att kolonisera rymden. Tänk dig att färden är för lång för mänskligt liv, för lång för en livtid likaväl som för lång för att få plats med mat och förnödenheter. Tänk dig då att man löste det problemet…

De sändes ut för att kolonisera, men föddes först framme på planeten. De skulle upptäcka sin nya värld, och rapportera tillbaka om planeten visade sig vara beboelig.

Men något hände, och de var inte färdiga när de föddes, och kolonin var inte färdig, och planeten är konstig, och konstiga saker händer.

 

Half way home av Hugh Howey

Half way home av Hugh Howey

Jag älskar böcker om kolonier i rymden. Jag älskar böcker om hur de första kolonisatörerna upptäcker sin nya värld. Ibland är det ett lite gjort koncept, och jag brukar uppskatta dem ändå. Men här har Howey gjort precis som han gjorde med Wool för postapokalypsgenren, och precis som han gjorde med I, zombie för zombiegenren, han tar kolonisationskonceptet och gör om det, till något nytt.

Så, för alla sci-fi-älskare: Det här är en riktigt bra liten bok om en riktigt fantastisk koloni.

 

 

 

Mer om Hugh Howey:


Dystopi, totalitärt och apokalyps

Jag hoppas att jag gjort det här tydligt nog redan tidigare: HUGH HOWEY ÄR MIN NYA IDOL.

Hugh Howey är helt enkelt riktigt riktigt bra. Jag köpte Wool med slogan på framsidan, ”If the lies don’t kill you, the truth will,” plockade förstrött upp den och läste baksidan:

”What would you do if the world outside was deadly, and the air you breathed could kill?

And you lived in a place where every birth required a death, and the choices you made could save lives – or destroy them.”

Det lät ju inte fel. Jag köpte den och ville genast utbrista BÄSTA BOKEN I ÅR. 2013 var nytt då, men så här ett halvår senare så stämmer det fortfarande.

Wool av Hugh Howey

Wool av Hugh Howey

Denna den andra boken i trilogin, Shift, kräver egentligen inte att du läst Wool först. Men jag tror att det förhöjer upplevelsen, och särskilt upplevelsen av Wool, som bör läsas först.

Om Wool

I Wool har ”utsidan”, dvs hela världen vi känner till, blivit giftig och förstörd. Människor har överlevt i en silo, en bunker som skyddar dem från världen utanför.

Wool är postapokalyps, men även dystopi. Det har redan gått hundratals år efter katastrofen och människorna bor generation efter generation i den här bunkern, i ett totalitärt system som inte tolererar avvikande åsikter, drömmar eller idéer. Populationen kontrolleras genom att tillstånd fordras för att bilda par eller skaffa barn. Ett tillstånd för ett barn kan bara ges när någon har dött. Den döda återgår då till kretsloppet genom att begravas under åkrarna på någon av silons 140-tal våningar.

Jag brukar irritera mig på användandet av klaustrofobisk om romaner. Men Wool var klaustrofobisk på riktigt. Instängd med människorna i silon kände du verkligen väggarna sluta sig kring dig, vikten av våningarna ovanför och den långa vägen uppför centraltrappan för att kunna se det brända landskapet utanför.

Wool var svår att recensera. Den utspelar sig i lager på lager, och du dras allt längre in i den härva av lögner och sanningar som bygger upp silosamhället.

Huvudpersonen i större delen av Wool är Jules. Hon får upp ögonen för en fruktansvärd silohemlighet. Det blir en hel del springande i silons centrala spiraltrappa, tiotals våningar upp och ner. Resan från de översta våningarna till de lägsta är något de flesta siloborna bara gör någon enstaka gång i livet. Silon är enorm, men ändå ohyggligt liten. Människorna där känner ingen annan verklighet, och avstånd består för dem av våningsplan.

Just aspekterna av det strikta samhället är det som fångar mig mest. Hur blir en människa som växer upp här? Fångad och kontrollerad, men utan att känna till något annat.

Jag tycker också om silons struktur. Hur våningsplan hänger ihop och bildar små substater, där ledningen sitter högst upp, långt ifrån folket och utan egentlig kontakt med dem. Mitt i silon sitter å andra sidan IT-avdelningen (!), som ingen riktigt vet vad de gör, och som alltid ser ner på alla andra. Ingen uppgift är så avancerad och viktig som IT. Inga bönder, mekaniker eller administratörer kan mäta sig med deras excellens. Det är hysteriskt roligt.

Jag älskade Wool så mycket som man kan älska en bok, och jag är rädd att hypa den bortom all räddning, men önskar verkligen att ni läser den.

Om Shift

I Shift får vi veta allt. Vi får vara med från början, när silon byggdes, och till slutet, när Jules ögon öppnas för sanningen. Vi får veta orsakerna, planen, målet. Vi får vara med under planerandet, byggandet, de hundratals åren fram till ”nu”.

Därför kan Shift läsas fristående. Men därför måste man ändå läsa Wool först.

Jag spolierar helst inte, men det som fascinerade mig i Wool – det totalitära samhället, människorna, kontrollen, silons struktur, våningsplan som substater, IT-avdelningen – är precis det Hugh Howey spinner vidare på i Shift. Det gör mig fantastiskt glad och jag klistrar mig vid sida efter sida för att försöka inhalera boken.

Kort sagt är Shift jättebra, en värdig uppföljare och en utmärkt bok på väg till den tredje och avslutande delen i serien.

Apropå planerna på en film, som jag nämnde sist, så sägs det att filmen kommer att hanteras av ingen mindre än Sir Ridley Scott, vilket förtjänar en liten fanfar och ett skri, bara det.

Läs Hugh Howey. Läs honom nu.

Mer om Hugh Howey:


Uppföljaren till World War Z?

Jag har sagt det förr och jag säger det igen:

”Om jag måste välja en bok. En enda bok, som är bäst i världen. Ja, då kanske jag skulle säga World War Z av Max Brooks.” 

På svenska heter den Världskrig Z, och verkar vara minst lika läsvärd.

Nu har WWZ blivit film med Brad Pitt. Även om filmen tydligen är långt ifrån boken, så tror väl alla att de vet vad det är för slags bok nu. Men det vet ni inte om ni inte har läst den. Så läs den. Även du som normalt sett inte läser zombieromaner, som normalt sett kanske inte tar i en bok med ”övernaturliga inslag”. LÄS BOKJÄVELN. Den är fantastisk.

I alla fall…

Max Brooks har skrivit en uppföljare. EN UPPFÖLJARE??

Världskrig Z av Max Brooks

Världskrig Z av Max Brooks

Nej. Inte en uppföljare. Men en bok med kapitel som inte dög att ha med i WWZ. Den heter Closure limited and other zombie tales, och innehåller 124 sidor författarrefuserat skräp.

Okej, lite roligt är det allt. Max Brooks är inte helt värdelös på att skriva, ens i sina sämsta stunder, men Closure limited förstör ca allt som var bra med WWZ. Den tar en snyggt skriven och listig ”dokumtentär” och förvandlar den till… Hollywood.

Det är bra underhållning, men det är inte WWZ. Så för all del, läs Closure limited, men läs den som en fristående bok, kanske som fanfic, inte som något som har något särskilt med WWZ att göra.

Om World War Z, på svenska:


Svensk fantasy i sitt esse, IGEN

Ni vet när man blir kär i en bok?

I höstas recenserade jag Fredens pris med stjärnor i ögonen. Jag var verkligen fullkomligt överlycklig att ha läst Anna Blixt. Jag försökte verkligen få er att förstå att ni måste läsa den nununu.

Tyvärr verkar ändå relativt få ha hakat på min uppmaning, för jag har iaf inte mött så många fler som läst, tyvärr. Verkligen tyvärr, eftersom jag skulle vilja diskutera den här världen med någon.

Nu har jag äntligen (för ett tag sedan – men mitt liv.. mitt liv!) läst uppföljaren, Rämnfödd. En rämnfödd i Anna Blixt värld, är någon som är född mellan Mörker och Ljus, dvs av föräldrar som tillhör varsin sida, och som måste välja eller gå under.

Fredens pris handlade Mörkrets folk, ett släkte människor som kan använda mörk magi från naturen. I Vangrind, där boken utspelade sig, rasade ett krig mellan Mörker och Ljus, där båda sidor ansåg sig ha rätt och vi tvingades se den klassiska fantasydikotomin från Mörkrets sida.

I Rämnfödd befinner vi oss i Fyrö rike, där Ljuset regerar. Åter igen är huvudpersonen en stark kvinna, och om möjligt älskar jag Taia ännu mer än jag älskade Minora i första boken.

Taia växer upp i bergen med sin adliga familj, men hamnar snart i Ljusets mitt, där hon tvingas uppföra sig som en hovdam och anpassa sig till regler och traditioner. Samtidigt måste hon dölja sina mörkaste hemligheter.

I Fredens pris jagades Mörkrets folk Ljuset, som har en motsatt typ av magi och som vakar över de vanliga människorna, och som fördriver Mörkrets folk från sina städer. Som svar rensade Mörkret ut Ljuset, och i Fyrö rike får vi höra rykten om Vangrind och vad som hände där.

Fredens pris av Anna Blixt

Fredens pris av Anna Blixt

Anna Blixt ställer åter igen alla gamla fantasyregler på ända. Vem är god och vem är ond?

Vi lider med skogen när Ljuset bränner den för att jaga bort spökträden från sina öar, för att inte Mörkret ska få fäste på Fyrö. Vi får också lära känna Ljuset, och blir osäkra på vår lojalitet till Mörkret.

Vi lider också med Taia, som måste välja, som måste göra det rätta, och som måste lista ut vad det rätta är. Och hon är inte ensam. Varenda karaktär i boken måste göra ett val. Inget av dem är lättvindigt.

Det är så där bra igen, som Fredens pris var. Berättelsen håller inte riktigt ihop lika väl som i Fredens pris, men kampen är desto angelägnare och magin är central, vilket jag älskar. Vi möter drakar, vi möter enhörningar, andar, spökträd och olika knytt. Det är precis så där underbart som det ska vara med fantasy.

Så åter igen vill jag uppmana er att läsa den här underbara svenska fantasyn. Läs och kom hit och kommentera. Nununu! Nu! NU!

 

Anna Blixt bloggar om sitt författande och om hur det går med följande böcker på Vangrind.se.

 

Tidigare om Anna Blixt:


Obehaglig närhet

Den här boken har ni redan läst recensioner om. Men ingen recension som den här! Det är Borde vara död av Pål Eggert vi talar om. Har du inte läst den ännu, så ska du läsa den här recensionen.

När jag läste Eggerts förra bok, De döda fruktar födelsen, så reagerade jag så här:

”Jag var faktiskt inte alls beredd på att läsa just den här boken. Jag trodde innan att den skulle vara helt annorlunda, eftersom den inte är lik någon annan bok riktigt. Det gick inte att förutse att den här boken fanns.”

Och det är nog lite samma sak nu, även om jag förväntade mig Pål Eggert den här gången.

Borde vara död av Pål Eggert

Borde vara död av Pål Eggert

Det är nämligen en sån där bok, som man inte vet var man har. Den tillhör ingen uppenbar genre, den har inget uppenbart innehåll, och historien vandrar inte riktigt åt det håll man kanske förväntat sig.

”Egentligen handlar det om människor, vilka de egentligen här, hur livet formar oss, vår livssyn och om verkligheten. Det blir inte mycket allvarligare än så. Meningen med livet. Ändå är det inte en överdrivet allvarlig bok.”

Det stämmer ju faktiskt om Borde vara död också. Boken kryper väldigt nära människan, och utforskar dem en och en, på djupet. Vi kommer närmare än vi någonsin önskat oss, för ingen av dem är perfekt, eller ens i närheten. De bär på svarta djup, magiska egenskaper och stora hemligheter.

I Borde vara död lär vi framför allt känna Sebastian (samma Sebastian som i De döda fruktar födelsen? Jag måste läsa om för att vara säker. Det känns mer som Sebastians syskon än som honom själv, men vad vet jag.), som jobbar som socialpedagog på ett gruppboende för hemlösa. Han är en väldigt medkännande person, som rymmer hur mycket tålamod och välvilja som helst mot de allra mest utsatta, men som samtidigt också innehåller en mängd motsatser. Sebastian tycker om att slåss. Han tycker om att skada människor. Hur hänger det ihop? Hur kan han vara så motsägelsefull och komplex? Ptja… han är väl människa.

Eggert skriver om riktiga människor, som ändå har uppenbart icke riktiga egenskaper, som t ex magi. Sebastian åkallar helgonet San Simón, som vi träffade i De döda fruktar födelsen. Han är de fattigas helgon, han röker cigarr och dricker sprit och beter sig aningen nonchalant mot sina åkallare, även om han dyker upp lydigt nog när han kallas.

Den andra huvudpersonen, Isa, är en av de boende på Sebastians jobb. Hon är sliten, knarkar, är elak och hemlighetsfull. Dessutom äter hon själar på fritiden. Hennes sällsamma diet ställer till det på boendet, och Sebastian dras in i en härva av förbannelser och uråldrig magi.

”Det jag däremot minns och grubblar på är […] hur man formas och döms av sin omgivning. Hur man kan önska att man levt annorlunda, även om man kanske inte haft något val. Någonsin.”

Det finns många likheter mellan De döda fruktar födelsen och Borde vara död, trots att berättelserna är väldigt olika varandra.

Det är kanske kärnan som är densamma. Det är kanske den jag känner igen, som Eggert lyckas så väl med. Den grundläggande frågeställningen, karaktärernas komplexitet, människoöden, intima möten. Obehaglig närhet.

Precis som då, så knyter inte Eggert ihop alla trådar i slutet. Du lämnas smått ovetande, och otillfredsställd. Du hoppas att han skriver en till bok, som förklarar mer. Du glömmer aldrig de känslor som steg till ytan, när du läste Borde vara död.

Tidigare om Pål Eggert: 


De döda, lika själlösa som boken

Vad händer om zombierna vinner? Och om vi vänder på synvinkeln?

I Dishonored dead beskriver Robert Swartwood en värld långt efter att zombierna vunnit ”apokalypsen”. De har tagit över våra städer, skapat en civilisation av döda, och skrämmer sina barn med zombiehistorier, dvs historier om levande människor, som bara finns kvar i små grupper.

De döda är alltså döda. De smörjer in sin döda hud med salvor så att den inte ska falla av. De saknar känslor och glans i blicken. De föraktar de levande, samtidigt som de avundas deras möjligheter att läka köttet. En död är svår att skilja från sin existens, men klarar samtidigt av hiskliga skador utan att ”dö”, eftersom inget liv finns att spilla från kroppen.

Swartwood har en kul idé, ett ganska fint sätt att skriva och flera bra karaktärer, men ändå blir det inte bra. Jag var flera gånger nära att kasta ifrån mig boken, eftersom den kändes pajig, platt, löjlig, tråkig och tillgjord.

Jag orkar inte med att Swartwood tjatar om deras ”döda ögon”. Motsvarande skrivstil i en annan bok hade varit närmast harlequinsk. Dessutom bygger hela boken på att de döda fullständigt saknar initiativförmåga. Det må så vara med döda människor, men det blir inte direkt bra läsning.

Dishonored dead

Dishonored dead

Från början tyckte jag om den stillsamma huvudpersonen, som desperat vill behålla sin familj, sin fru och son, trots att han jobbar jämt och dessutom med hemliga uppgifter, som att döda zombier, om nätterna.

Men till slut hatar jag honom. Jag hatar hans tvekande sätt, hans feghet, hans tystnad, hans brist på allt. Ja, han är verkligen DÖD. Bra jobbat. Blev det en bra bok? Nej.

Ibland finns det bra idéer, som faktiskt inte passar i bokform. En talande tystnad kan vara underbar att uppleva, men i en bok blir det bara en jävligt blank sida. Det blir ingen bra roman.

På något sätt misslyckas Swartwood fundanmentalt med sin ansats. Det kan hända att han inte vågade ta den på allvar, att det blev för mycket ursäkter och skämt. Ska man skriva något så vridet som detta, då måste man nog ta det på allvar. Alternativet är att pricka exakt rätt med varje skämt. Sedan Shaun of the dead tror jag inte att så många fler klarar av det.


Fel att läsa rätt bok

Jag råkade ju läsa fel bok. Det var inte rätt bok, och den handlade inte om rätt sak.

Jag trodde att jag läste Outbreak av Robin Cook, men jag egentligen läste The hot zone av Richard Preston. Inte nog med det. Jag fick för mig att Outbreak (The hot zone) var en zombiebok.

Efter ett tag insåg jag att den vidriga introduktionen om smittans ursprung och indexpatienten, patient noll, det första fallet, inte handlade om en zombie utan om ebola, och att det faktiskt hänt på riktigt, eftersom boken inte var hittepå.

Rajt.

Så sen läste jag förstås Outbreak, som jag hade tänkt att läsa. Den var inte heller en zombiebok, men den var åtminstone påhittad.

Det lustiga var att Outbreak handlade om nästan exakt samma sak.

Den var nästan så lik att det vore troligare att Outbreak baserats på The hot zone, men utgivningsdatumen är omkastade. Det måste helt enkelt vara så att Cooks bok inspirerade Preston att skriva en bättre, och sannare berättelse om ebola och smittspridning i USA.

Det är nämligen riktigt troligt. För Outbreak är inte särskilt bra.

Vi följer en tjej, Marissa, som fått ett nytt jobb på CDC, Centers for Disease Control. Hon jobbar på virologiavdelningen och skickas ut på uppdrag när sjukhus begär en konsult för att reda ut krångliga symptom som kan misstänkas vara början till en epidemi, eller en ny sjukdom.

Givetvis upptäcker Marissa att hennes första fall är ebola. Och givetvis fortsätter det att dyka upp nya ”hot spots” av smitta över hela USA.

Marissa dras in en konspiration, men ingen tror på henne när hon delar med sig av sina misstankar.

Det är en blandning av läkarthriller, läkarromantik och virusroman. Det är lite spännande, men inte så oväntat. Och det är mer hattande hit och dit och klipp förbi det roliga, än verklig action.

Faktiskt var The hot zone bättre. Och, tyvärr, på riktigt.

 

Tidigare om ebola:

Råkade läsa fel bok – The hot zone av Richard Preston


Råkade läsa fel bok

Ni vet eböcker. Ibland kan man klicka snett och så läser man fel bok.

Detta hände mig nyligen, när jag trodde att jag läste Outbreak av Robin Cook, men jag egentligen läste The hot zone av Richard Preston. Inte nog med det. Jag fick för mig att Outbreak (The hot zone) var en zombiebok.

Förbistringen är rimlig. Böckerna publicerades ungefär samtidigt och båda handlar om zombier- Jag menar ebola.

The hot zone börjar fantastiskt bra, tyckte jag. Introduktionen är den vidrigaste beskrivningen av zombiesmitta någonsin. Personen får smittan i en djungel i Afrika, blir jättesjuk, flyger flygplan, smittar ner en massa människor. Ansiktet är som en dödsmask, ögonen lyser röda, näsan droppar blod, hen blir otrevlig och aggressiv.

Ja, jag vet inte… det tog kanske hela det kapitlet innan jag insåg att det här är ju ebola, och det är inte ens rätt bok.

Nåväl. Det var fantastiskt så länge det varade. Sedan blev jag ju istället livrädd, givetvis. För det här, och ebola, det är ju på riktigt.

”The black vomit is not really black; it is a speckled liquid of two colors, black and red, a stew of tarry granules mixed with fresh red arterial blood. It is hemorrhage, and it smells like a slaughterhouse. The black vomit is loaded with virus.”
s. 13

Och om jag blev rädd, så kan vi ju bara tänka oss de som faktiskt var där. De som faktiskt fått diagnosen ebola, och känt den där första sprängande huvudvärken, som bara blir värre, tills magen också gör ont, tills de kräks svart blod och får utslag och samtliga organ sviktar, tills hela kroppen bara är ett plaskande såsigt mos av rutten vävnad, och huden spricker och du blöder från precis överallt. Ebola.

The hot zone handlar om hur ebola först dök upp, om hur den återkommer då och då och skördar offer med en kniv så skarp som mellan 50 och 90% dödlighet.

Den handlar också om hur man en gång upptäckte ebola utanför Washington DC i USA. Den hade importerats med apor, som skulle användas som försöksdjur. Det importerande företaget hörde till Corning, som jag brukar köpa spektrofotometerplattor av. Bland aporna spreds ett dödligt virus, som forskare i Fort Detrick upptäckte var ebola. Och inte vilken ebola som helst utan Ebola Zaire, den mest effektiva formen, med 90% dödlighet.

Som tur var, så visade testet på ett nära släktskap, och inte identitet. Det var en ny ebola man funnit, som kom att kallas Reston efter förorten där den hittades. Och som tur var så gav den inte ens symptom hos människor, trots att den dödade aporna väldigt effektivt och trots att den var mycket mycket lik Ebola Zaire.

Men när som helst kan ebola mutera igen. Och även Reston, som numera även hittats i grisar, kan bli precis lika dödlig i människor som i apor, som sin syster.

Är du intresserad av zombier och smitta och epidemier, då kan du med fördel läsa The hot zone, och få en obehaglig smak av en zombiesmitta, som bara är allt för verklig.

…och lugn bara. Jag läste Outbreak sen efteråt. Det kommer, det med.


Vidrigaste zombieboken någonsin

Hugh Howey är min nya idol. Han skapar GULD!

Sist var det den makalösa dystopostapokalypsen Wool. Nu är det hans unika zombieroman I, zombie.

”Abandon Hope…

…and bash in her skull before you go.”

I, zombie berättas ur zombiens huvud. På något sätt lyckas Howey beskriva zombieapokalypsen på ett bekant sätt, men ändå helt annorlunda. Vi möter överlevare och desperata sista bataljer, men från ett ovant perspektiv. Boken är indelad i avsnitt, som beskriver olika delar av apokalypsen. Varje kapitel berättas av en ny person, och ibland återkommer vi till bekanta zombiers hjärnor.

I, zombie av Hugh Howey

I, zombie av Hugh Howey

Howey sparar inte på äcklet. Det är vidrigt, och det vet han. Å andra sidan är det omöjligt att beskriva en zombies dag utan att det blir lite äckligt. Howey överdriver sällan, och frångår aldrig premisserna. Men det är verkligen vansinnigt vidrigt.

Det värsta med Howeys zombier är ändå inte att de beter sig äckligt och äter upp folk. Det är att de ursprungliga personerna finns kvar där inne.

Howey skriver om den klassiska hasande zombien som smittar med bett och vill äta folk, helt enligt Max Brooks guide. Men det ingen visste om, är att zombien där inne är en köttätande mördarmaskin, men att även människan finns kvar och hatar varje ögonblick av blind, osande död. Inuti varje zombie sitter en människa och vill ut, bli frisk, få dö. Och långsamt blir de allt galnare, instängda i sina egna ruttnande kroppar.

Det kanske inte är World war Z. Vi ska inte överdriva. Men det är riktigt sjukt himla bra, och det är nytt utan att svika genren. Det borde vara omöjligt, men Howey har lyckats.

Wool av Hugh Howey

Wool av Hugh Howey

Hugh Howey är min nya favoritförfattare och jag tänker verkligen läsa allt han skriver från och med nu. Jag älskar verkligen hans oförlåtande stil och på det sätt han fångar essensen av en genre och vrider den ett varv till. Det är som att läsa genren på nytt. Det är helt jädrans underbart.

Som vanligt har jag hypat honom över alla förväntningar. Men det är verkligen bra.

Mer om Hugh Howey:


Den ultimata virusboken

Hej, jag heter Feuerzeug och jag älskar virusböcker.

Nu har jag läst The 11th plague av LT Peters. Jag hittar ingen information om författaren någonstans. Jag börjar nästan tvivla på att boken ens finns, men den är alltså en riktig pärla.

Hör här:

”He was dead. 

No one was there to watch him die or hear his final gasp for breath. No one paused to wipe away the foamy trickle of bluish blood that oozed from the corner of his mouth. […] Who he was or where he died made little difference. All that really mattered was that he had died. […] And with his death, the end began.” (s 11)

Den börjar så där bra. Och den fortsätter så där bra.

The 11th plague av LT Peters

The 11th plague av LT Peters

Det har hänt saker sedan 1973 då boken skrevs. Idag hade den nog handlat om ett virus istället för en bakterie, men vem vet. Situationen kan bli densamma väldigt enkelt, och det är ett dramatiskt men inte allt för osannolikt scenario. (Det roligaste är när de kopplar upp sig mot huvuddatorn med direktlina, och jag helt glömmer bort att de faktiskt menar precis det, inte någon slags fiber och lösenord. De kopplar upp sig DIREKT MOT JÄTTEDATORN. Den enda datorn. Haha!)

Varför är den väldens bästa virusbok? Jo, för författaren har en sån jädra koll. Det känns trovärdigt hela vägen. Karaktärerna tar inte världens bästa beslut, men jag tror på alla fakta, det är välskrivet och det är läskigt som fan.

Någonstans i mellanöstern skapas en superbakterie. Den släpps lös i USA, och plötsligt står läkarna handfallna medan patienterna dör.

Ganska fort inser man att det är spektakulära omständigheter. En grupp sätts samman på en militärbas för att lösa det medicinska problemet. I en kamp mot klockan försöker de rädda åtminstone en bråkdel av befolkningen.

Det här är vad jag letat efter hela mitt liv!!!

Äntligen en makalös virusbok. Och helt okänd. Helt anonym.

Den verkar finnas att få tag i här och där, så är du sugen KÖP.

Den är märkt av sin tid. Det är inte jättebra rakt igenom, men det slår alla andra virusböcker med hästlängder ändå. NOMNOM.


Riktigt dunderbäst dystopostapokalyps

Wool av Hugh Howey var något av ett impulsköp. Jag såg det snygga omslaget med texten ”If the lies don’t kill you, the truth will,” plockade förstrött upp den och läste baksidan:

”What would you do if the world outside was deadly, and the air you breathed could kill?

And you lived in a place where every birth required a death, and the choices you made could save lives – or destroy them.”

Det lät ju inte fel. Inte fel alls.

Så jag köpte den, och var så övertygad om att den skulle vara bra, att jag till och med tipsade om den innan jag ens läst den. Creutz på Literature connoisseur trodde också på Howey och recenserade här.

Nu har jag läst den. Och om det inte vore för att 2013 är så nytt, så skulle jag utbrista BÄSTA BOKEN I ÅR. Men ni fattar. Den är asjävlabra.

Wool av Hugh Howey

Wool av Hugh Howey

Wool handlar om människor som lever i en silo, en bunker som byggts eftersom världen är förgiftad utanför. Det är postapokalyps, hundratals år efter katastrofen, och människorna bor fortfarande i den här bunkern, generation efter generation. De lever i ett strikt system, som inte tolererar avvikande åsikter, drömmar eller idéer. Populationen kontrolleras genom att tillstånd fordras för att bilda par eller skaffa barn. Ett tillstånd för ett barn kan bara ges när någon har dött. Den döda återgår då till systemet genom att begravas under åkrarna på någon av silons 140-tal våningar.

Det värsta du kan göra i silon är att längta ut. Vid ett uttryck av en sådan vilja, eller uttryckande av någon subversiv tanke, utmäts det yttersta straffet. Du får gå ut. Ut i den toxiska luften, där du först får rengöra bunkerns sensorer och kameror, innan du segnar ihop på marken och förtärs av heta vindar.

Jag upplever precis som Creutz att det är svårt att recensera utan att avslöja för mycket. Wool utspelar sig i lager på lager, och du dras allt längre in i den härva av lögner och sanningar som bygger upp silosamhället.

Huvudpersonen i större delen av Wool är Jules. Hon är mekaniker och lever för att arbeta, lösa problem och hålla generatorin igång, som förser hela silon med elektricitet.

Under handlingens gång får Jules upp ögonen för en rad fakta, som målar upp en fruktansvärd hemlighet. Hon måste hantera det hon vet, och bestämma sig för vad hon ska göra med den kunskapen.

Det blir en hel del springande i silons centrala spiraltrappa, tiotals våningar upp och ner. Resan från de översta våningarna till de lägsta är något de flesta siloborna bara gör någon enstaka gång i livet. Silon är enorm, men ändå ohyggligt liten. Människorna där känner ingen annan verklighet, och avstånd består för dem av våningsplan.

Creutz tyckte att handlingen ibland drunknar i berättandet. Jag tycker istället att det bidrar till den känsla du ska få av silon. Livet är urtråkigt och entonigt, men det vet de inte om, eftersom de aldrig upplevt något annat. Trappan är central såväl i placering som logistiskt och för handlingen. Jag ser Wool som genialiskt utformad att ge dig en helhetsupplevelse på alla nivåer (!).

När du ligger i soffan efter en lång arbetsdag kan en promenad till köket kännas lång. I Wool måste du klättra tio våningar upp eller ner.

Mycket av det viktiga i Wool utspelar sig i trappan. Där finns det tid att tänka, att känna kroppen röra sig med ett mål, förflyttning och rörelse i den enda riktning som är möjlig i silon.

Jag älskar Jules. Hon är ganska kall och förnuftig, men bara av nödtvång. Under hennes reserverade yta gömmer sig ett förflutet och en uppväxt i den här totalitära ministaten, som format henne till en till synes perfekt medborgare.

Just aspekterna av det strikta samhället är det som fångar mig mest. Hur blir en människa som växer upp här? Fångad och kontrollerad, men utan att känna till något annat.

Jag tycker också om silons struktur. Hur våningsplan hänger ihop och bildar små substater, där ledningen sitter högst upp, långt ifrån folket och utan egentlig kontakt med dem. Mitt i silon sitter å andra sidan IT-avdelningen (!), som ingen riktigt vet vad de gör, och som alltid ser ner på alla andra. Ingen uppgift är så avancerad och viktig som IT. Inga bönder, mekaniker eller administratörer kan mäta sig med deras excellens. Det är hysteriskt roligt.

Jag älskade Wool så mycket som man kan älska en bok, och även om jag är rädd att hypa den bortom all räddning, så vill jag verkligen att ni läser den.

Och givetvis bjuder Howey på fler… det kommer två böcker till, den första redan i vår! Dessutom har Howey skrivit intressanta böcker tidigare. Dem vill jag också läsa.

Och!!! Extra extra! Det finns tidiga planer på en FILM! JAAAAAAAAAAAAAAAAA… !!!! Omg, jag bokgasmade just.

Mer om Hugh Howey:


Svensk fantasy du måste läsa NU

Det som är värst med min långa frånvaro under hösten, är att jag inte recenserade Fredens pris av Anna Blixt mycket tidigare. För den borde ni verkligen ha läst vid det här laget. Om inte annat så för att instämma med mig om att den är jättebra.

Fredens pris är första boken i en serie, Mörkrets väktare, som är tänkt att bli jättelång (jaaaa!). Dock kommer varje bok att vara någorlunda fristående, men handla om samma värld (jaaaa!).

Anna Blixt bloggar om sitt författande och om hur det går med följande böcker på Vangrind.se. Den 21 december skickade hon första versionen av uppföljaren Rämnfödd till förlaget Undrentide och jag vill ha den NU.

Fredens pris handlar om en liten tjej som växer upp som en av Mörkrets folk, ett släkte människor som kan använda mörk magi från naturen.

Mörkrets folk jagas av de vanliga människorna, men också av Ljusets folk, som har en motsatt typ av magi och som vakar över de vanliga människorna, och som fördriver Mörkrets folk från sina städer.

Bokens huvudperson, Minora, flyr med sin familj och dras in i kriget mot Ljuset. Det är svårt att redogöra för alla de umbäranden de går igenom, och för hur kriget blossar upp, men det jag vill förmedla är hur otroligt bra Minora beskrivs. Hon är stark och ändå mänsklig. Hon är intelligent, men okunnig om så mycket. Hon lär sig, men hon gör även misstag.

Mitt i kriget dyker Wenneron upp, den de tror profetian talar om ska rädda Mörkrets folk. Men vem är han? Och är han verkligen god?

Fredens pris av Anna Blixt

Fredens pris av Anna Blixt

Fredens pris ställer alla gamla fantasyregler på ända. Vem är god och vem är ond? Här är det mörkrets som är det goda, men är det verkligen sant? Eller är det bara så att vi upplever kriget ur deras synvinkel? Hur kan ett folk vara gott, när de slaktar ett annat?

På något sätt måste jag få er att förstå hur bra det var, men jag vet inte om det går, utan att ni själva läser, så vi kan väl säga så. Läs boken!


Balansera på knivseggen

Jag har sedan den kom haft ett getöga på Skalpelldansen av Jenny Milewski. När jag besökte Swecon, så satt hon plötsligt där och signerade och sålde böcker, så jag passade på att skaffa mig ett alldeles eget, signerat exemplar.

Milewskis signering i boken lyder: ”…med hopp om en riktigt (o)trevlig läsupplevelse!” Och bättre kan man nog inte önska, när boken är en bloddrypande värstingthriller.

Jag visste inte särskilt mycket innan jag började läsa boken, förutom det Milewski själv sagt, vilket var (ungefär) att den handlar om en man som inte vet riktigt om han är galen eller inte, och om ondska… och… sånt.

Det vet ni nog, att det här är långt uppe i min gränd. Dessutom, vilket ni kanske inte vet, så är frågan ”är jag galen eller inte?” och osäkerheten på svaret, det absolut läskigaste jag vet i hela universum.

Kasta gärna zombier och vampyrer på mig. Kasta seriemördare och EL James. Det är inte läskigt nog. Den läskigaste filmen jag någonsin sett är A beautiful mind. Första gången jag såg den kunde jag inte se klart de sista 15 minuterna (hade jag gjort det, så hade den slutat vara lika läskig), och istället väntade jag tills min käre pojkvän, numera äkta man, kom hem.

Så… det var jag det. Men det är alltså premisserna.

Utifrån några recensioner på Goodreads kan jag sluta mig till att det finns de som hatar Skalpelldansen ganska hårt. Det gör ganska ont att se faktiskt, för jag tror de måste vara lite dumma i huvudet. Ni vet, när en bok och ett huvud slår ihop och det låter lite ihåligt..? (citatet högst upp på sidan) Ja.

Hur som helst, så påstår då vissa, att Skalpelldansen är klyshig och att det är en gammal historia. Det är förstås livsfarligt att vara ”old” 2012, det vet jag, men remakes på gamla filmer, det är tydligen fortfarande okej. Så icke för litteratur.

Jag skulle istället påstå att det mycket riktigt är en gammal historia, men att det är ytterst medvetet. Milewski berättar den gamla historien på ett nytt sätt, ur ett nytt perspektiv, och med nya frågeställningar som fokus.

Jag skulle kunna poängtera flera möjliga syskon till Skalpelldansen bland gamla skräckklassiker, men då skulle jag avslöja för mycket, så jag gör inte det. Ni får helt enkelt tro mig när jag säger att ni kommer känna igen historien, men att ni verkligen borde göra det med ett vansinnigt leende, istället för med den där tråkiga, avfärdande, ointelligenta noll-blicken.

Oj, vad jag sågar andra läsare nu. Nåväl.

Skalpelldansen av Jenny Milewski

Skalpelldansen av Jenny Milewski

En annan invändning är att huvudpersonen är platt och otrevlig. Haha! Skojar du? Vad skulle han vara då? Mysig och rund? Knappast. Här har vi ju en skräckhuvudperson. Givetvis är han ganska otrevlig och störd i huvudet. Utgå ifrån det nästa gång.

Det är en väldigt vidrig historia om väldigt vidriga saker, och samtidigt en historia om ganska vardagliga saker. Läsaren kastas mellan olika sorters skräck, mellan högt och lågt, mellan dödsskräck och prestationsångest. Det är så att man blir andfådd av all action. Jag tror inte att ett enda hörn av min hjärna undgick den här massakern. Stundvis hade jag till och med riktigt roligt åt de satiriska exemplen på svenska författarstereotyper.

En bonus med Skalpelldansen är att den är en fantastisk inspiration till eget skrivande. Den handlar så pass mycket om skrivande och skrivprocess, att man helt enkelt dras med och blir supertaggad. När jag nästan läst ut Skalpelldansen, så lade jag ner den ett ögonblick och maratonskrev ca 10 sidor på mitt eget bokembryo. Det är värt mycket!

Andra saker jag uppskattade med Milewskis splatterverk är frågorna om gott och ont, om miljö och gener (nature vs nurture), och om vad som är personlighet och vad som är stört i en personlighet, med mera.

En sak jag inte tyckte om var new age-biten. Jag tycker inte om att överraskas av plötsliga infall av magi och hittepå i en bok, men det hände tyvärr här. Jag tror att historien hade fungerat utan det, och om inte så hade jag önskat bli förvarnad. Som det var nu kände jag mig lite lurad, och det är ju sällan trevligt. Superrealism (fast blodig osv) blev plötsligt ”supernaturligt”.

Men förutom det lilla abret, en väldigt störd och skräckig bok, full av blod och mord och galenskap, och väl värt en läsning.


Feber

Feberflickan av Elisabeth Östnäs kom hem till mig i det finaste bokpaketet någonsin. Det var brunt papper med spetsband runt boken, och inuti låg ett jasmindoftande bokmärke. Inifrån boken trillade fler bokmärken i form av gammaldags änglar ut, som små minnen av någon som (inte) läst boken förut. Eller som små fysiska… ting, som råkade ramla ur boken och bli verkliga.

Feberflickan av Elisabeth Östnäs

Feberflickan av Elisabeth Östnäs

Feberflickan är svår att beskriva, för den är så drömlik, magisk och diffus att minsta försök att definiera den känns taffligt. Den handlar om en kvinna i ett stort hus. Kvinnan, Luna, går omkring och funderar på vad som hänt, men utan att faktiskt nudda vid händelsen, som gjort att hennes far och ”hon” nu ligger döda. Luna går omkring och sköter små vardagliga sysslor samtidigt som hon funderar på vad-det-nu-är.

Läsaren får aldrig något riktigt grepp om vad som hände. Hela berättelsen blir ett pussel där varje mening och varje ord är lika viktigt. En ledtråd kan gömma sig var som helst, och jag är helt säker på att jag både måste och vill läsa den igen och kanske igen igen, för att kanske hitta någon ledtråd till.

Feberflickan är en tunn bok, bara 128 sidor lång, men eftersom den är så fruktansvärt tät, så skulle den lika gärna kunna vara hundratals sidor längre, för allt vad den innehåller.

Jag kan inte berätta mer. Jag vill inte och jag kan inte. Men läs läs läs den här lilla, fantastiska boken. Den känns så oerhört stor.