Kategoriarkiv: Ungdomsböcker

Engelsfors, slutet, ragnarök

Liksom det mesta måste allting ha ett slut, och Nyckeln är slutet på Engelsforstrilogin, som började med Cirkeln, och följdes upp av Eld, samt serieboken Berättelser från Engelsfors.

Mats Strandberg (@matsstrandberg_) och Sara Bergmark Elfgren (GloryBox) har skapat en kult, och första boken förvandlas precis nu till film.

Jag tror att de flesta känner till Engelsforstrilogin. De som inte gör det är ju förmodligen fullständigt illitterata. Men här kommer iaf en kort sammanfattning: ”I Cirkeln upptäcker några gymnasietjejer att de har magiska krafter. De är De Utvalda, som ska rädda världen och stänga ute demonerna som vill ta över världen. Tjejerna är väldigt olika och måste ändå samarbeta för att lyckas med sitt uppdrag.”

Handlingen är skickligt upplagd i Cirkeln och Eld, som jag läste om inför Nyckeln. Eld lyckas följa upp Cirkeln utan att bli en mellanbok, och vi längtade alla ihjäl oss efter att få veta hur det skulle sluta.

Tyvärr tycker jag inte att Nyckeln riktigt lyckades följa upp den här trenden. Dels har det nog att göra med suspekta drömavsnitt som avbryter handlingen, men de är egentligen förvånadsvärt skickligt gjorda, och absolut inga kursiva avsnitt att förfasas över. Det har nog mer att göra med att Cirkeln och Eld lovade så väldigt mycket, och var så minutiöst upplagda att rytmen aldrig missade ett slag… medan Nyckeln nästan verkar sakna rytm helt. Det där stegrande, dalarna, tempot, det dyker inte upp förrän precis på slutet när alla dör (skojar bara – riktigt alla dör inte).

Cirkeln och Eld innehöll inte ett enda tråkigt avsnitt, men Nyckeln blir nästan en supertransportsträcka till upplösningen.

Med detta uschligt negativa sagt, så äääälskar jag Engelsforstrilogin, och kommer absolut att läsa om alla tre böckerna, plus serieboken, kanske redan i sommar. Och jag ska definitivt se filmen. Och filmerna. Och Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandbergs nya böcker, som de skriver separat, VILKET BETYDER DUBBELT SÅ MÅNGA! :D

Tidigare om Engelsforstrilogin:

Annonser

Vampyrbok utan vampyrer

När läser jag någonsin romantiska böcker om studenter i en amerika? Jo, det händer tydligen. Den första är The Raising av Laura Kasischke.

Huvudpersonen är så där skönt osympatisk, omgivningen diffust idyllisk, bipersonerna ungefär lika osympatiska, och Kasischke broderar ut sina kapitel med långa miljöbeskrivningar och ingående detaljer om personernas kläder, som att hon fick betalt per ord.

På den lilla skolan i den amerikanska småstaden någonstans i mellanvästern, försvinner kvinnliga studenter då och då, men eftersom skolan inte vill ha dålig publicitet, och en vet ju hur unga kvinnor är, så följs det sällan upp. I The Raising nystas historien om kvinnorna långsamt upp, med hjälp av flera personers perspektiv. Vi följer den unge mannen som egentligen bara vill slappa och röka på, den unga mamman som är lärare på skolan och inte får livspusslet att gå ihop, och den lesbiska läraren som har mycket att dölja, och mycket att förlora.

Jag förväntade mig hela tiden att det skulle dyka upp en varulv, en vampyr eller ett spöke, men något sådant ingår inte i Kasischkes berättelse, som dock berättas på precis samma sätt som de böcker vi faktiskt får vampyrerna att gotta oss i.

Det tog en bra stund innan jag kom in i handlingen, eftersom Kasischke som sagt broderar ut sig något vansinnigt. Jag tappade tråden och fick läsa om stycken, och till slut hoppade jag över de flesta beskrivningarna.

Men när jag väl kom in i handlingen så var det riktigt spännande. Karaktärerna är stereotypa, men det blir bra ändå. Sexismen flödar över sidorna på ett ”charmigt” sätt, och jag kunde nästan förlåta det.

Allt sammantaget så tänker jag nog fortsätta att läsa romantiska böcker om små skolor i USA ungefär lika ofta i framtiden, som jag gjort förut. Dvs nästan aldrig.


Bilder till böckerna

Det finns inte en chans att du missat Engelsforstrilogin. Det känns nästan löjligt att recensera Berättelser från Engelsfors, för det är så osannolikt att du inte läst alla böckerna så fort de kommit ut. Helt osannolikt, helt löjligt otroligt faktiskt.

Det som hänt sedan sist är iofs att även Sara Bergmark Elfgren numera twittrar (@sarabelfgren), liksom Mats Strandberg (@matsstrandberg_) redan gjort sedan länge.

Den första boken hette Cirkeln och blir film as we speak, featuring producent Benny Andersson, tidigare känd från ABBA. Men never mind that. Den andra boken hette Eld, och fansen består av ungefär hela Sveriges befolkning och en hel del utomlands dessutom. Böckerna har blivit dundersuccéer, och kommer förmodligen att forma en hel generation till bättre och mer fantasyeska människor.

Men det här är alltså inte sista boken Nyckeln, som kommer framåt jul, utan en seriebok, hör och häpna, som binder ihop bok ett och två, ger lite bakåt och framåtblickar och sidorvinklar och allmänt godis.

”I Cirkeln upptäcker några gymnasietjejer att de har magiska krafter. De är De Utvalda, som ska rädda världen och stänga ute demonerna som vill ta över världen.

Tjejerna är väldigt olika och måste ändå samarbeta för att lyckas med sitt uppdrag. Man får snabbt favoriter, men på något sätt gillar man ändå varenda en av tjejerna. Något som blir väldigt jobbigt eftersom författarna gärna tar livet av dem.”
Elden som förtär

Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Serieboken är tecknad av Kim W Andersson, Karl Johnsson och Lina Neidestam, samtliga kända från sina egna fina serier. Men nu har de alltså fått rita Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandbergs universum.

Signaturerna

Signaturerna

Hela boken utgår ifrån en spådom den gamla hippien Mona Månstråle läser om någon. Så vår första fråga blir: Vems är spådomen??

  • Del ett handlar om Ida. Den strikta, tråkiga, hårda, pryda, egoistiska Ida. Eller? Den är en av mina favoritdelar, kanske lite oväntat. (Månen, Karl Johnsson)
  • Den andra delen handlar om Gustav och Rebecka. Nog så. (De älskande, Lina Neidestam)
  • Den tredje delen handlar om Elias och Olivia. Elias… Elias. Elias? (Vagnen, Kim W Andersson)
  • Den fjärde delen handlar om Elias och Linnéa. Allt detta hopplösa hopp. Vad hände? (Den hängde, Karl Johnsson)
  • Den femte delen handlar om Adriana, om saker som hände långt innan Cirkeln började. Vad är det för pinne som kliar i Rådets stjärt, egentligen? (Tornet, Kim W Andersson)
  • Den sjätte delen handlar om Vanessa och Linnéa. Det här är min absoluta favorit. Låt oss inte spoila, men alltså.. Ja. JA. (Frestelse, Lina Neidestam)
  • Den sjunde delen handlar om Minoo, och kanske om framtiden? (Magikern, Karl Johnsson)
  • Den sista och åttonde delen handlar om Anna-Karin, och det är förmodligen den absolut viktigaste av dem alla. Här någonstans döljer sig viktiga ledtrådar till Nyckeln. ??? !!! (Kejsarinnan, Lina Neidestam)

Alla delar är fantastiskt tecknade, på samma gång lika och olika. Lika, eftersom karaktärerna kan kännas igen från böckerna, och det mesta stämmer överens med bilder jag haft i mitt huvud. Olika, eftersom varje tecknare har sin stil och vissa saker ändå är helt ”fel”. Men egentligen är det inte bilderna, karaktärerna eller något av det jag minns, utan stämningen. Alla dessa människor som samarbetat, har lyckats återskapa stämningen från böckerna, och samtidigt också fördjupat den med bilder och vågat lita på dem, inte använt en massa bubblor i överflöd. Det är väldigt effektivt att delarna förmedlas genom Mona Månstråles spådom, som gör att berättelser innesluts av en berättelse.

Åter igen… Vem är det som blir spådd??

Mer än så tänkte jag inte berätta, men här har ni ett litet smakprov:

Minoo läser Donna Tartt

Minoo läser Donna Tartt

Tidigare om Engelsforstrilogin:


Genom eld och vatten

Särskild är uppföljaren till Nene Ormes urbana fantasybok Udda verklighet. Jag läste båda som ebok och hittade nummer två på Dito.se, som är ett hett tips för den som gillar fantasy och science fiction. De har väldigt mycket gamla böcker där, för billiga priser bästa-för-dig-kompis.

Särskild, i alla fall, handlar liksom den första boken om tjejen Udda. Hon är som du och jag, men har skrämmande drömmar, som visar sig vara verkliga. Uddas bästa kompis Daniel bor i samma hus och deras relation är någon slags platonisk vänskapskärlek. De har ett ömsesidigt beroende av varandra, som inte känns helt friskt, men som hjälper dem när Malmö blir farligt farligt.

När vi först mötte Udda och Daniel, hade Udda precis drömt en särskilt läskig dröm. Daniel bestämmer sig för att gå dit drömmen utspelade sig, för att visa henne att det inte är verkligt. Och då, förstås, försvinner Daniel. Udda blev tvungen att ta sig i kragen och möta sina rädslor för att rädda honom. En helt ny värld öppnar sig när Udda så sakteliga lär känna Malmös under värld av sära.

De sära är annorlunda, särskilda, säregna. De har gåvor som gör att de till exempel kan byta skepnad till ett djur, eller se in i framtiden. Uddas gåva är att drömma andra människors liv. Hon drömmer inte OM dem, hon drömmer rätt inifrån deras skalle, vilket är en särskild fruktad gåva bland de sära.

Udda verklighet var lite knagglig för mig i början, men blev bara bättre och bättre desto längre jag läste. Särskild började mer direkt, eller så var det jag som var med på noterna.

Vi återser alla de gamla favoriterna, och några nya. Ciceronen Hemming, som jag inte riktigt tyckte om i första boken, får nu utvecklas och blir mer verklig och lite lättare att tycka om. Daniel är tyvärr fortfarande ganska… tråkig. Jag vet inte om han ska vara någon prins direkt, men han är i alla fall inte min typ. ”Vad vill han? Vem är han? Kyss hennes eller inte, dumjävel.”

Det underbara hamnskiftandet får vi uppleva mer av i Särskild, och det är nog min absoluta favoritdel. Jag vill ha ännu mer djur. Vi får lära känna flera katter av olika slag och storlekar, som blir viktiga i Uddas fortsatta äventyr.

Signerad ebok

Signerad ebok

I Särskild får Udda åter igen möta Oraklet och dras åter igen in i de säras komplicerade värld. Den här gången är det dock inte Daniel hon letar efter, utan lotsen som vi mötte i första boken, den lilla väna flickan som kan plocka minnen ur din hjärna och förvandla dem till vackra glaskulor.

Jag tyckte bättre om Särskild än om Udda verklighet, men jag tyckte ändå att transportsträckan till den slutgiltiga uppgörelsen kanske var lite… antingen lång eller hypad. Och klimax var lite nedslående faktiskt. Jag hade väntat mig mer action, och det var mest… konstigt.

Men jag hoppas att ni läst Nene Ormes böcker, och annars bör ni göra det, för få saker är mysigare än att läsa svensk fantasy om alldeles vanliga svenska städer. Dock vill jag gärna fråga vad ni tycker om Udda, Daniel, Hemming och de andra… Håller ni med mig, eller såg ni helt andra människor?

Tidigare:


Säregen upplevelse

Högst upp på min blogg står det:

”När en bok och ett huvud stöter ihop och det låter ihåligt, är det inte säkert att det är bokens fel.”
– Georg Christoph Lichtenberg

Det är min ärliga disclaimer, som är tänkt att visa på min ändlösa ödmjukhet inför möjligheten att jag skulle ha fel.

Och det händer faktiskt att jag har fel också.

Senast jag hade fel var nu när jag läste Udda verklighet av Nene Ormes. Jag började läsa Udda verklighet två gånger, och båda gångerna blev jag anti och slutade läsa.

Förmodligen är bokens början inte riktigt min typ av början, men jag irriterade mig också på ordvalet: läppja, strumpläst, trapp, territoriell, egendom och podium. Alla dessa ord, som inte är fel, men som jag ändå satte i halsen hela tiden.

Sedan gick jag till Medisbibblans zombiekväll och där skulle Ormes bokprata om Udda verklighet och uppföljaren Särskild. Och där omvärderade jag min hårda dom. För det första kan en så rolig och smart person svårligen skriva något särskilt dåligt (Ja, faktiskt. Författare finns i alla former och färger, men de bra är aldrig dumma i huvudet eller fullständigt fantasilösa, så det så.). För det andra blev jag åter igen sugen på att läsa boken när jag hörde den beskrivas. Jag måste för fan ha tänkt fel, sade jag till mig själv och Elitistmörkerklubbens delegation på plats. Jag ska läsa den en gång till. Och den här gången ska jag läsa den på skånska (Ormes är från Skåne).

Så jag började läsa Udda verklighet en gång till.

Udda verklighet av Nene Ormes

Udda verklighet av Nene Ormes

Udda är bokens huvudperson. Hon är som du och jag, fast hon har väldigt skrämmande drömmar. Uddas bästa vän är granne i huset och heter Daniel. När vi möter dem har Udda precis drömt en särskilt läskig dröm. Daniel bestämmer sig för att gå dit drömmen utspelade sig, för att visa henne att det inte är verkligt. Och då, förstås, försvinner Daniel.

Nu ensam, måste Udda försöka hitta Daniel. Samtidigt blir drömmarna allt intensivare, och det blir tydligt att drömmandet har med Daniels försvinnande att göra. En helt ny värld öppnar sig när Udda så sakteliga lär känna Malmös under värld av sära. De sära är annorlunda, särskilda, säregna. De har gåvor som gör att de kan byta skepnad till ett djur, eller till exempel se in i framtiden. Udda kan drömma andra människors liv.

Den tredje omläsningen föll allt på plats. Visst är början fortfarande lite knölig mellan drömmen och verkligheten, men när Daniel väl försvunnit blir det väldigt roligt och spännande. Och visst funderade jag ibland på något ordval, men det var inte längre irriterande.

Det händer ganska ofta att en bok börjar bra och sedan rinner ut i sanden. Udda verklighet, å andra sidan, blev bara bättre och bättre desto längre jag läste. När jag kikar på andra bloggar, så verkar man överens om att Särskild, som är del två, faktiskt är bättre än den första boken, och i så fall lovar det mycket gott för särverkligheten i Malmö.

Jag är väldigt glad att jag bestämde mig för att läsa igen. Jag tycker om Udda och vill gärna veta vad som händer med alla lösa trådar som Ormes strött ut i berättelsen. Jag misstänker och hoppas att de finns där med flit.

Men, jag tycker inte så mycket om ciceronen Hemming ännu. Han är aningens… tråkig. Och Daniel är mest bara bluärk. Vad vill han? Vem är han? Kyss hennes eller inte, dumjävel. Ja, det kan vara Daniels fel att jag inte ville läsa mer de första två gångerna. På Ormes zombieprat på Medis fick jag ju nämligen veta att Daniel försvann rätt snart, så kanske var det därför läslusten kom tillbaka?

Förhoppningsvis kommer bok två att bjuda på närmare bekantskap med Daniel och Hemming, så att även de blir levande.

Jag skulle också vilja lära känna magin bättre. Den bästa delen i Udda verklighet är när minnen kan plockas, ungefär som i Den oändliga historien när häxan tar minnen och lagrar dem som vackra glaskulor. Hamnskiftandet är också väldigt spännande, men det får vi inte lära oss särskilt mycket om.

Udda verklighet är renodlad stadsfantasy (urban fantasy) med ett stänk av YA (young adult/unga vuxna). Skulle jag likna den vid något, så blir det (fantastiskt nog) Neverwhere av Neil Gaiman. Även där finns det en värld under världen, dolda dörrar och mystiska vägvisare. Förmodligen är det rätt synd att det inte finns en tunnelbana i Malmö. Ormes borde förlägga bok tre till Stockholm, tycker jag.

Stadsfantasyn är smidig på det sättet, att man inte behöver sätta sig in i en helt ny värld (gäller författaren också), men samtidigt väcker det helt nya funderingar, som till exempel hur den alternativa världen döljs för ”verkligheten”.

De böcker jag tyckte allra mest om som yngre läsare, var nog böcker med drag av stadsfantasy, som t ex Fionavars vävnad av Guy Gavriel Kay. Det blir nästan omöjligt att inte fantisera om hur det skulle vara, om boken var sann, om man hade den gåvan, om man hittade dörren, om man lärde känna en fiskmås. Så även nu alltså.

Hoppas att Särskild snart finns som ebok, så ska jag läsa den också, och sedan alla de andra sexton-tjugo böckerna som Ormes lovade oss på Medisbibblan.


Elden som förtär

I ett år hade vi väntat och nu skulle succén från 2011 äntligen upprepas med Eld av Mats Strandberg (@matsstrandberg_) och Sara Bergmark Elfgren (GloryBox), den senare tillika medlem i Elitistmörkerklubben.

Eld är den andra boken i Engelsforstrilogin och fansen består av ungefär hela Sveriges befolkning och en hel del utomlands dessutom. Boken är den första i en trilogi och rättigheterna har sålts för film om alla tre. Dessutom ska den översättas till tre biljoner språk och kommer förmodligen snart ta även resten av världen med storm.

I Cirkeln upptäcker några gymnasietjejer att de har magiska krafter. De är De Utvalda, som ska rädda världen och stänga ute demonerna som vill ta över världen.

Tjejerna är väldigt olika och måste ändå samarbeta för att lyckas med sitt uppdrag. Man får snabbt favoriter, men på något sätt gillar man ändå varenda en av tjejerna. Något som blir väldigt jobbigt eftersom författarna gärna tar livet av dem.

Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Handlingen är lika skickligt upplagd i Eld, som i Cirkeln, om inte ännu bättre. De två böckerna är egentligen exakt lika bra båda två och lägger upp för ett riktigt dunderslut i den sista boken, Nyckeln, som sägs komma hösten 2013 (längt). Samtidigt är Eld nästan bättre eftersom den är nummer två och man redan känner karaktärerna. Å andra sidan blev man mer överraskad i Cirkeln, eftersom man inte lärt sig vad som är att förvänta i Engelsfors. Att folk dör. Att de snälla kan vara onda och att man inte kan vara säker på någonting.

Precis som i Cirkeln innehåller Eld inga tråkiga avsnitt. Inga. Tråkiga. Avsnitt. Det här är enormt skickligt. Nästan varje bok, hur bra den än är, innehåller något slags antiklimax eller en seg del av transport från A till B. Så inte här. Det är väldigt snyggt och tyder på extremt bra planering och självkritisk granskning.

Det känns svårt att recensera Eld mer grundligt än så. Kanske gäller för mycket av det jag skrev redan till Cirkeln. Kanske har alla andra redan sagt så mycket.

I slutet av min Cirkel-recension skrev jag några gissningar för att se i Eld (eller i Nyckeln) om jag hade rätt. Låt oss ta en titt på om jag hade rätt eller fel:

Spoilervarning nedan. Markera för att läsa texten (vitt på vitt).

1. Vad är det med Minoos magi? Har hon inget element? Eller har hon alla? Är hon en port till demonerna? Är hon Minoo – demondräparen?

– Det här får vi ju faktiskt lite svar på i Eld. Minoos magi visar sig vara något annat än elementmagi, men jag kan inte påstå att jag hade rätt även om ”port till demonerna” står ganska nära till hands. Vi får se…

2. Är Vanessa kär i Linnéa? Det finns definitivt vibbar där, men frågan är då… Är Linnéa intresserad?

– I Cirkeln var det här den stora frågan. I Eld frågar vi oss snarare om Linnéa är kär i Vanessa, varför svaret på båda frågorna väl kan anses vara tydligt. Det är absolut kärlek. Frågan är om de får varandra. Och om någon av dem dör innan de får uppleva det.

3. Vad är det för fel på Ida? När ska hon börja bete sig som folk? Någonting gnager henne, helt klart.
Ida offrar sig säkert i en stor altruistisk gest. Det slutgiltiga beviset på att hon är god innerst inne.

– Vi får kliva in i Idas liv, känna på hur det är att bo i en familj där tradition, yta och att göra det förväntade är allt. Hennes liv är allt annat än lätt och det är inte så svårt att tänka sig hur hon blev som hon blev, speciellt inte när familjen som straff ignorerar henne och låtsas att hon inte finns. Omänskligt beteende av föräldrar, som gjorde mig rasande.

Vad gäller uppoffringen kan vi väl säga att jag hade rätt. Hmm.. helt rätt. Lite stolt är jag, samtidigt som det är väldigt tråkigt.

4. Vad kommer de få för familiaris? Alla kanske inte hinner, men någon måste så klart få en söt djurvän. Jag gissar på Frasse och Vanessa, Troja och Ida, Peppar och Anna-Karin. Inga högoddsare direkt.

– Oj vad fel jag hade. Inga husdjur blir familiarisar. Men visst kommer det in en familiaris. Lite rätt och mycket fel.

5. Kommer Minoo att kunna släppa känslorna för Max? Tänk om han vaknar ur koman lagom till hennes artonde födelsedag. Vad gör hon då? Han är ju inte längre välsignad, så kusten är ju klar.

– Här får vi inget svar alls. Jag tror fortfarande att Max kommer tillbaka. Jag tror fortfarande att Minoo kommer att ställas inför sina ouppklarade känslor. Kanske kommer hon att få välja mellan Gustav och Max. 

6. Anna-Karins morfar är jordhäxa. Ärver man sin fallenhet för magi? Har de andras föräldrar också magiska drag? Och kommer Anna-Karins morfar att återhämta sig? Han har kanske till och med något viktigt att berätta? 

– Anna-Karins morfar bidrar helt klart med något viktigt och jag hoppas att han får fortsätta göra det. Det hintas i boken om att han ska dö, men jag tror att Anna-Karins mamma är den som dör. Det vore så typiskt att hon ger upp och dör innan morfar.

De andras föräldrar visar inga som helst tecken på att vara magiska. Bah.

7. Vad är grejen med Nicolaus? Är han 1600-talshäxans pojkvän? Han låter ju ungefär 500 år gammal och Katten är väl inte mycket yngre.

– Nicolaus var absolut kopplad till häxan, men inte pojkvän, utan pappa. Och katten var ju absolut lika gammal, stackarn.

8. Vem är den riktiga skurken? Jag köper inte att Max kunde axla den rollen fullt ut. Det måste finnas en annan, mäktigare skurk. Säkert någon vi redan träffat. Men vem?

– Ingen aning. Det är en ny skurk i Eld, men vi vet fortfarande inte vem som är storskurken. Kanske den sovande Max. Kanske någon helt annan. Kanske Mona. Kanske blir det rektorn, nu när hon får börja om på nytt. Jag gissar på rektorn.

9. Slutligen undrar jag hur många som överlever till slutet. Förmodligen inte så många. En eller två tror jag.

a. Vanessa eller Linnéa, men inte båda två.
b. Inte Anna-Karin, men säkert hennes underbara gamla morfar.
c. Absolut inte rektorn.
d. Kvar är Minoo och Ida. Ida offrar sig säkert i en stor altruistisk gest. Det slutgiltiga beviset på att hon är god innerst inne.
e. Minoo överlever? Jag är inte helt nöjd med den slutsatsen. Hon borde ju i alla fall försöka offra sig. Hon är den som tar räddningen av världen på störst allvar. Hon är den vi känner bäst. Hon är den som förtjänar det mest.
f. Kanske överlever hon nästan och sedan är det Vanessa/Linnéa kvar. En underdog ”vinner”. 

Jaha… det här vet vi förstås fortfarande inte, med ett undantag.

Jag tror fortfarande på det sorgliga kärleksslutet för Vanessa och Linnéa, dvs att bara en av dem överlever.

Jag tror fortfarande att Minoo är den man tror ska överleva, men att hon inte gör det. Hon förtjänar det mest (precis som Rebecca), och därför kommer hon inte att göra det.

Anna-Karin tror jag har en bra chans numera.

Rektorn ”dog” ju, så hon har liksom förbrukats. Är hon ärkeskurken till slut, det vore ju snyggt om hon gick från god i en tidslinje till ond i sin nya, så dör hon givetvis.

Se till att inte spoliera i kommentarerna utan att varna tydligt först. 

Eld är helt enkelt underbar och en mycket värdig uppföljare till Cirkeln. Jag längtar så mycket efter den sista delen nu och önskar att jag hade sinnesnärvaro nog att skriva mer, men hjärnan blir ett skimrigt töcken bara jag tänker på boken.

Så med dessa slutord ber jag er läsa om ni inte redan gjort det: TÄNK POSITIVT! =D =D =D

Tidigare om Engelsforstrilogin:


Veckans läsning 33, v26

Läsveckornas läsvecka! Åååh, det är så underbart. Har världens läsflyt och älskar tydligen att sitta och läsa i bastuvarma tåg i solskenet när jag åker hem sent på kvällen.

Snart är det semester dessutom och då kan man antingen läsa ännu mer eller så läser man inte alls eftersom man gör en massa andra roliga saker bara för att man vill och inte för att man måste. Lycka!

Veckan började med recension av Schismatrix av Bruce Sterling. Den posthumana mänskligheten var intressant, men svårtuggad och jag känner mig fri och duktig som kommit ut på andra sidan utan att ha dött. Dock, ska sägas, var den bra. Trots alls, ska tilläggas. Trots allt. Inom en snar framtid kommer ett ”Jag minns”-inlägg med lite mysiga utdrag. För den som undrar lite vad som ändå var bra med Schismatrix kan det vara ett hett tips.

Mitt i läsfröjden var det också dags för lite renovering här på bloggen. Jag ändrade om lite i sidorna som finns länkade högst upp på sidan. Numera är recensionerna även ordnade i olika smarta listor om man klickar på ”Recensioner”. Den gamla vanliga listan finns också kvar (klicka på ”Recensioner”).

Direkt efter Schismatrix var det verkligen dags för något underbart och fantastiskt bra, vilket blev The night season av min älskade Chelsea Cain. Det var lite mindre splatter än vanligt, men hon gjorde mig ändå inte besviken. Kanske ville hon bara visa att hon kan skriva annat också. Det visade hon i så fall. Den som ännu inte hakat på Chelsea Cain-tåget kan springa till plattformen nu. Cains bok blev också första boken i min Seriemördarsommar. Den får ni inte missa.

Nämn den fruktansvärda splatterdeckare som kommer ensam. Direkt efter The night season drog jag fram ännu ett efterlängtat exemplar – Birdman av Mo fucking Hayder. De kunniga i Hayderbranschen visste redan att hon gärna stoppar in människor med obehagliga egenskaper, men det kan vi ju konstatera är konstant även här, i Caffery-serien. Gdamn, det är bra, men det är irriterande. Han är inte ofelbar, han är inte bara lite ful och gubbig, han är nämligen inte ful och gubbig. Han är snygg, macho och jävligt omogen. Helvete!

Superlativen får i alla fall regna över Mo Hayder, för hon har lyckats klättra upp bra nära Chelsea Cain och nosar lite på den där drottningtronen nu. Bara nosar, men ändå.

Så pass bra var Birdman att jag nu direkt därpå tog upp The treatment, som är nästa bok om Jack Caffery. Jag måste liksom få veta nu om han tänkte bättra sig. Det är ju genialiskt av Hayder, att få mig så investerad i Jacks personliga utveckling att jag är beredd att stå ut med honom för att få se honom växa upp.

Ja, glada glada dagar. Jag önskar att min seriemördarsommar aldrig behövde ta slut. Och tur! Den har ju bara börjat.

Jag är också mycket mycket sugen på den där varulvsvikingen och nästan lite sugen på Game of thrones också, som finns i boxset på Adlibris. Men jag beställde nyss böcker och de är jättejättelånga och tv-serien var inte bra. Hmm… Det får nog bli till hösten. Höstfantasy. Vi kör på det. *lovarguldochgrönaskogar*


Veckans läsning 32, v25

Det har varit Elitistmörkerklubbstider. Först träffades vi hemma hos Bokstävlarna och pratade om Googolplex av KG Johansson. Sedan träffades vi en gång till veckan efter, hos mig, och såg Död snö och hejade på nazistzombier som dödade norrmän.

Förra helgen var det Eurocon och jag hade hejdlöst roligt och fick även tillfälle att få mitt ex av Samlade svenska kulter signerat av Anders Fager.

Jag har passat på att rekommendera Goodreads – communityt för bokälskare och hoppas att alla ni som är medlemmar lägger till Feuerzeug som vän där.

Jag fick ett härligt bokpaket fullt av ond bråd död och deklarerade därmed Seriemördarsommar. Kanske var jag lite inspirerad av att ha läst Schismatrix av Bruce Sterling väldigt tung science ficiton om posthuman mänsklighet. Den var inte dålig, men den tänjde min hjärna till bristningsgränsen. Nu vill jag tänja den med chock istället för med teknologi. Recension kommer snart.

Slutligen vill jag påminna er om att några böcker finns kvar i högen Böcker bortskänkes eller bytes. Jag har redan lovat bort tre stycken, men det finns några kvar också. Ta en titt innan de åker till Myrornas.


Evighetens elegans i Googolplex

För ett tag sedan skrev jag om två science fiction-böcker (som båda fanns som ebok på Elib.se), Googolplex och Det gyllene språnget.

Det gyllene språnget av Bertil Mårtensson var en gammal älskling, men KG Johansson var ny för mig. Båda är de svenska sci-fi-författare.

Googolplex beskrivs så här: ”kolonister som reser till den avlägsna planeten”, ”manipulera DNA”, ”de märkliga varelserna”, ”andra universa”. Ja tack.

Men det dröjde tills jag faktiskt kom mig för att läsa boken. Nu när jag äntligen gjort det så är det för att Elitistmörkerklubben valde den som cirkelbok (och därmed slog ut Babel-12, som jag också snart ska komma mig för med). Förr eller senare hade det ändå blivit Googolplex, men nu fick jag njuta av den just när jag inte fick recensera den när jag vill. Typiskt. Det har alltså varit en lång väntan. Men här är den till slut…

Googolplex av KG Johansson

Googolplex av KG Johansson

Jack är huvudperson, född ett par hundra år gammal och därmed ganska ung, inne på ca sin tredje kropp och ute efter att uppleva äventyret när några människor skickas trettio ljusår för att kolonisera den dystra planeten Shylock.

Jack har en viss talang som innebär att han kan förändra DNA med blotta tanken. Detta har människorna lärt sig av en utomjordisk och multidimensionell livsform som kallas multis.

Jack upplever med tiden en gnagande känsla och driven av instinkt börjar han ett långt sökande. På vägen lär han sig mycket om universum och multis, men framför allt mycket om sig själv.

Mer är det svårt att berätta utan att avslöja något viktigt från det 169 sidor långa lilla mästerverket. Men tankarna Googolplex väcker skulle ta många fler sidor om jag skrev ner dem. Jag vet att det är alldeles för kort, men det går verkligen inte att berätta mer utan att spoila. Och filosofier om universums uppbyggnad, tidens egenskaper och hur oändligt många möjligheter vi har och hur oändligt många dimensioner det alltså måste finnas skulle verkligen kunna få en egen blogg. Därför lämnar jag den diskussionen till cirkeln och ber er istället läsa boken.

Det är en underbar liten bok, en fantastisk historia, en makalös fantasi och en svindlande resa. Helt perfekt för bokcirklar, men också för introverta grubblare som jag själv. Läs! Njut!

Tips tips tips

Tips tips tips

Och som en eftertanke så måste jag också bara tipsa om KG Johanssons nya bok, Feedback, som handlar om hur sångaren i ett band försvinner spårlöst. Inte ens AI kan hitta honom och handlingen kretsar kring motsättningar mellan svennar och nysvenskar, våld och kaos. Det låter som att jag vill läsa den. Jag känner lite vibbar från William Gibsons Idoru och från en annan gammal bok om ett band som jag minns att jag älskade. Ja, jag tror jag måste ha den. Tack Elib.


Veckans läsning 31, v23

Oj, jag har läst och läst och glömt sammanfatta!

Dock har jag även fört en livlig diskussion på twitter om hur värdelösa läsrapporter är (för alla utom en själv), så nu vill jag passa på att be er som HATAR de här inläggen att genast skriva det i kommentarerna. Är ni många nog så slutar jag med dem. Ovärt att skriva enbart för mig själv (och Bokstävlarna).

Men personligen, bara så ni vet, så ser jag dessa veckosammanfattningar mindre som läsrapporter och mer som just sammanfattningar och reflektion över veckan där jag försöker komma med något litet nytt än i själva recensionsinläggen och de andra. Dock är jag såklart och som alltid bara övertygad om det tills jag övertygats om något annat.

Så över till ”veckan” som gått:

Jag hittade en Zombieapp till android som jag snabbt lärde mig älska och som fortfarande piggar upp min dag då och då. Jag ser ännu så länge till att hålla zombierna och zombiejägarna ganska jämlika, så ställningen är just nu 23-17 till zombierna. Det är ungefär lagom tycker jag. Ibland hjälper jag jägarna med lite nukes. Mohahaha. Ibland råkar jag träffa både civila och jägarna själva. Oops.

Alternativhistorietemat fick sig äntligen en liten uppdatering. Det är ju knappast ett tema egentligen, men i alla fall en genre jag försöker sätta mig in i. Jag läste Gunpowder empire av Harry Turtledove. Den fick… blandade känslor.

Det blev en liten skräckköpstur till SF-bokhandeln på Handduksdagen när de hade 10% rabatt till alla med handduk (mig).

Så tog jag mig även iväg till en underbar bokbloggarträff med massor av härliga bokbloggare. Det är så befriande att få nörda loss totalt. Ska vi köra ett ekipage i Prideparaden kanske och stjäla lite stolthet av dem? Kan IKEA så kan väl vi.

Så har jag även läst riktigt bra, riktigt riktigt bra böcker. Sådana där superhärliga superböcker. Nämligen Broken skin av Stuart MacBride och Cirkeln av Mats Strandberg (@matsstrandberg_) och Sara Bergmark Elfgren (GloryBox).

Ett lite ovanligare inslag var ett inlägg med reklam för Swedish zombies tävling där man kan vinna en signerad zombienovell. I like. Kanske även råkar rama in den om jag skulle ha sådan tur. Bara ett tips.

Så slutligen blev det även ett protestinlägg, en manifestation för det ofattbara att  av John Ajvide Lindqvistst zombiebok Tjärven ännu bara sålt i 300 ex. Detta är ju lika omöjligt som obegripligt. Alltså blev jag tvungen att genast och på stört beställa den (och några kompisar).

Den kommande veckan (onsdag) är det dags för Elitistmörkerklubben att träffas och diskutera Googolplex av KG Johansson. Det är därför snart dags att publicera den efterlängtade recensionen.


Cirkeln som trollbinder

Äntligen har jag tagit del av den kritikerrosade (ungdoms)romanen Cirkeln av Mats Strandberg (@matsstrandberg_) och Sara Bergmark Elfgren (GloryBox), den senare tillika medlem i Elitistmörkerklubben. Boken är den första i en trilogi och rättigheterna har sålts för film om alla tre. Dessutom ska den översättas till tre biljoner språk och kommer förmodligen snart ta även resten av världen med storm.

Signering av Cirkeln på SF-bokhandeln
Signering av Cirkeln på SF-bokhandeln

Den 21 maj var det signering av Cirkeln på SF-bokhandeln och jag var där. Efter en kortare intervju med skickligt undvikande av spolierande fick jag inte bara fina signaturer i min bok utan lyckades även tvinga Sara att skriva vilken karaktär jag är från boken fast hon inte riktigt tyckte hon kunde bedöma det. Jag lyckades även sno åt mig den hett eftertraktade ”Jag är utvald”-tygväskan.

Då hade jag fortfarande inte läst Cirkeln. Hade jag gjort det så hade jag nog glömt att Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren är vanliga dödliga och blivit helt starstruck. För vilken bok det är!

Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

I Cirkeln upptäcker några ungdomar i första året på gymnasiet att de har magiska krafter och att de alla är utvalda att uppfylla en profetia som ska rädda världen. Varje tonåring är olik de andra och flera av dem är inte ens vänner utan tvärtom allt annat än vänner. Ändå måste de nu försöka samarbeta och utföra sin uppgift.

Jag får snabbt favoriter i Cirkeln. Det konstiga är bara att jag gillar nästan allihop. Visst, det är svårare att tycka om den bitchiga Ida än den eftertänksamma Minoo, men alla har sin charm och alla får ha nyanserade personligheter. Den enda jag tycker känns kantig och ovan är nog rektorn, men det hade å andra sidan varit så fel om hon känts mysig, så jag antar att det är med flit hon fått bli en ganska kantig klippdocka från de utvaldas perspektiv.

Eftersom författarna till Cirkeln inte har någonting emot att ta livet av sina karaktärer så är det svårt att berätta så mycket utan att avslöja för mycket. Vem som helst kan dö, det är uppenbart. Vid något tillfälle blev jag riktigt ledsen och var på vippen att lägga bort boken om det inte varit så spännande på samma gång. Vissa saker får man bara inte göra, men det gör de ändå. Sniff.

Men strunt i döden! Det är ju uppfriskande med en bok med höga insatser och verklig fara för huvudpersonerna. Det är ju det jag egentligen vill ha sagt, även om jag hulkar lite över det på samma gång.

Handlingen är skickligt upplagd så att man kan följa vardagligare händelser och den mer svettdrypande räddningen av världen på samma gång utan problem. Det är inte heller problem att skilja karaktärerna åt även om de är många, förutom en liten stund i början då jag blandar ihop Rebecka och Minoo med varandra och inte minns vad som gällde vem.

Det finns inga tråkiga avsnitt. Det finns inget antiklimax. Spänningen släpper aldrig och jag sträckläste med sådan frenesi som jag nog inte gjort sedan bokslukaråldern.

Från twitter när jag nästan läst ut den:

#Cirkeln Behöver jag säga mer? Boken som vore allt jag kunde drömma om i högstadiet eller gymnasiet. Eller vem lurar jag? Fortfarande.”

Det är så sant. Den är mästerlig. Jag tar i allt vad jag har nu för att förmedla känslan jag har av att ha läst den.

”Och där tog #cirkeln slut. Upprymdheten blandas med tomheten och hur ska jag kunna vänta på #Eld?”

Jag vill veta hur det går nununu!

Som extra krydda till en redan bra bok finns det även gott om små bokkommentarer i Cirkeln. Till exempel beskrivs bokhyllor, lugnet i rummet när mamma och pappa läser, presentkort på bokhandel etc. En liten flirt med boknördar som får mig att le varje gång.

Beskrivningen av tonåren är pricksäker. Den hopplösa känslan inför andras omogenhet. Det ambivalenta pendlandet mellan att inte synas alls och att vilja synas mest, att vilja vara någon. Känslan av att det här är viktigast i hela världen. Eller om han bara tycker om mig så…

Även kärleken finns med så klart och även den känns verklig. Är han någonting att ha? Vill han ha mig? Vad ser han hos mig? Varför vill han ha en sådan som mig? Och så det smärtsamma, du kanske tycker att du är vuxen nu, men vänta några år så ser du hur ung du faktiskt var. Oh ja. Så vuxen och ändå så ung.

Men magin då? Magin är enkel, men ändå svårgreppbar. Det är underbart när de utvalda använder magin precis så som man drömmer om ifall man hade den. Den som är osynlig smyger förstås på sina kompisar, även om skammen kommer direkt därpå. Den som kan styra andra passar så klart på att bli lite mer omtyckt, lite mer populär.

Men med magin kommer så klart ansvaret. Vad är okej att göra mot andra människor? Magin är makt och även om de utvalda plötsligt har den och kan ta ut sina oförrätter på de som förut var mäktigare, så kan de inte heller avslöja sig. Maktstrukturen är förändrad, men måste ändå stå fast. Ingen får veta att de känner varandra, så den som är utanför måste förbli utanför. Den som är hatad måste förbli hatad. Vad ska de andra på skolan annars tro?

Tusen tankar surrar i mitt huvud efter att jag läst Cirkeln. Jag har blivit så starkt påmind om min egen högstadie- och gymnasietid, om fascinerat om-och-om-igen-tittande på The craft (ååååh, världens bästa film tills Cirkeln kommer), om frustrationen, längtan, ambitionen och hopplösheten.

Vilken figur var jag då? Sara gissade på lite Linnéa och lite Minoo och det måste jag nog hålla med om. Med stor stolthet dessutom, för de är riktiga hjältinnor.

Till slut, när ni nu förstått vilken fantastisk bok Cirkeln är, så måste jag även fundera lite på nästa bok, Eld. Jag älskar ju att fundera på vad som händer i nästa bok (Se t ex Hungerspelen). Ibland har jag rätt, ibland fel. Oftast typ rätt. ;)

Spoilervarning nedan. Markera för att läsa texten (vitt på vitt).

  • Vad är det med Minoos magi? Har hon inget element? Eller har hon alla? Är hon en port till demonerna? Är hon Minoo – demondräparen?
  • Är Vanessa kär i Linnéa? Det finns definitivt vibbar där, men frågan är då… Är Linnéa intresserad?
  • Vad är det för fel på Ida? När ska hon börja bete sig som folk? Någonting gnager henne, helt klart.
  • Vad kommer de få för familiaris? Alla kanske inte hinner, men någon måste så klart få en söt djurvän. Jag gissar på Frasse och Vanessa, Troja och Ida, Peppar och Anna-Karin. Inga högoddsare direkt.
  • Kommer Minoo att kunna släppa känslorna för Max? Tänk om han vaknar ur koman lagom till hennes artonde födelsedag. Vad gör hon då? Han är ju inte längre välsignad, så kusten är ju klar.
  • Anna-Karins morfar är jordhäxa. Ärver man sin fallenhet för magi? Har de andras föräldrar också magiska drag? Och kommer Anna-Karins morfar att återhämta sig? Han har kanske till och med något viktigt att berätta? (Jag kan förresten aldrig förlåta författarna för att de lät mig tro att morfar dött. Satt och grät floder innan jag fick veta att han överlevt. Man får inte döda djur eller morfar.)
  • Vad är grejen med Nicolaus? Är han 1600-talshäxans pojkvän? Han låter ju ungefär 500 år gammal och Katten är väl inte mycket yngre.
  • Apropå Katten så kanske Nicolaus dör och så ärver någon Katten. Det låter rimligt.
  • Vem är den riktiga skurken? Jag köper inte att Max kunde axla den rollen fullt ut. Det måste finnas en annan, mäktigare skurk. Säkert någon vi redan träffat. Men vem?

Slutligen undrar jag hur många som överlever till slutet. Förmodligen inte så många. En eller två tror jag. Vanessa eller Linnéa, men inte båda två. Inte Anna-Karin, men säkert hennes underbara gamla morfar. Absolut inte rektorn. Kvar är Minoo och Ida. Ida offrar sig säkert i en stor altruistisk gest. Det slutgiltiga beviset på att hon är god innerst inne.

Minoo överlever? Jag är inte helt nöjd med den slutsatsen. Hon borde ju i alla fall försöka offra sig. Hon är den som tar räddningen av världen på störst allvar. Hon är den vi känner bäst. Hon är den som förtjänar det mest.

Kanske överlever hon nästan och sedan är det Vanessa/Linnéa kvar. En underdog ”vinner”. Javisst. Då är jag nöjd. Även om jag helst vill att alla överlever. Det kommer ju inte hända, det förstår vi ju, eller hur?

Jag vet att vi är många som läst Cirkeln. Vad tyckte du? Tyckte vi lika?

Se bara till att inte spoliera i kommentarerna utan att varna tydligt först. 


Veckans läsning 29, v20

Bla bla bla, ursäkter. Men hur som helst.

Jag började med att läsa De döda fruktar födelsen av Pål Eggert. Eftersom det är en bok man behöver smälta så kommer imorgon en återblick med favoritutdrag.

Sedan läste jag ut Hungerspelstrilogin av Suzanne Collins. Slutet var inte det jag hoppats på, men trilogin som helhet är underbar.

Jag har även läst Bli en överlevare! av Ben Sherwood, som handlar om vad som definierar de som överlever ett trauma eller en katastrof. Finns det något urskiljbart som gör att de klarar av det, återhämtar sig och återgår till sina liv?

Jag har även läst Googolplex av KG Johansson, men den recensionen får vänta tills Elitistmörkerklubben haft sitt möte. Mycket mycket bra och spännande bok med en säregen stil och skönhet, så mycket kan jag i alla fall säga. Rekommenderas varmt.

Som bonus var det signering av Cirkeln på SF-bokhandeln igår och jag var där och norpade åt mig en härlig tygkasse, samt övertalade till mig särskilt bra tillägg vid signaturen. Det må vara fånigt, men det är så kul att fundera på vilken karaktär man skulle vara i en bok eller en film. Jag tror jag får göra ett särskilt inlägg om det när det lider mot recension.


Du glömmer dina drömmar i Hungerspelen

Hungerspelen av  Suzanne Collins var en ganska oväntad älsklingstrilogi i bokhyllan. Vad jag än må ha att säga om de långa beskrivningarna av glam och kläder och det tröttsamma velandet mellan Peeta och Gale, så är det ändå böcker jag läst hungrigt och gärna hela natten. Jag har nu avslutat den sista delen, Mockingjay och kan se tillbaka på hela historien.

Hungerspelen handlar om en värld, kanske en framtid, där Nordamerika blivit till Panem, en stat där tolv distrikt hålls som slavar av Capitol, huvudstaden. Distrikten producerar och huvudstaden konsumerar. I huvudstaden hänger man sig åt mat och nöjen medan man i distrikten går hungrig och dessutom tvingas sätta livet på spel för mat.

Hungerspelens huvudperson Katniss riskerar allt varje dag när hon tar sig utanför stängslet som omger Distrikt 12 och jagar mat åt sig själv och sin familj. Hon riskerar även livet tillsammans med alla andra ungdomar i de årliga Hungerspelen. Varje år dras en lott och en pojke och en flicka från varje distrikt måste delta i en kamp till döden i Hungerspelen, som visas på tv för hela Panem. Vinnaren överlever och får mat till sin familj. Förlorarna dör.

Självklart hamnar vår hjältinna Katniss i Hungerspelen. Med hjälp av framför allt sin träffsäkerhet med pilbågen lyckas hon faktiskt vinna spelen. Med sig som vinnare har hon Peeta från samma distrikt, som hon under spelens gång låtsas vara kär i som ett reklamjippo. I slutändan blir det mer än ett spel och Peeta och Katniss kommer varandra väldigt nära.

I andra boken, Catching fire är Katniss lite äldre, men inte mycket klokare. Hon har fortfarande inte rett ut sina känslor eller vad hon vill göra med sitt liv. Tvärtom. Allt är kaos.Eftersom det är jubileum för Hungerspelen, så anordnas en speciell omgång där de tävlande är vinnare från tidigare år. Katniss måste åter igen döda för sin överlevnad.

Hungerspelen av Suzanne Collins

Hungerspelen av Suzanne Collins

Så vad kunde hända i tredje boken? Min aning var att tredje boken skulle handla om det mystiska Distrikt 13 och att Katniss äntligen kommer att bestämma sig för Gale eller Peeta, inse att hon vill gifta sig och ha barn och bli en Riktig Kvinna. Det var min pessimistiska gissning. Den infriades tyvärr. Det är tydligen Collins uppfattning om ett lyckligt slut, att man fogar sig i stereotypen och glömmer sina drömmar.

I den sista delen hamnar vi i Distrikt 13 och ett krig som omfattar hela Panem. Det är nu distrikten har en chans att göra sig fria och avsluta slaveriet. Rebellerna anfaller och Katniss blir Mockingjay, revolutionens ansikte.

När jag läst klart Mockingjay känner jag mig först tom, så där som man gör när man sträckläst en riktigt uppslukande bok som man engagerat sig i. Sedan blir jag arg.

Collins har skrivit en serie om en ung flicka som utnyttjas som spelpjäs för att hålla pöbeln i schack i ett slaverisystem. Hon tvingas använda sin kropp och sin kärlek som vapen, döda andra slavar och även vänner och mitt i alltihop försöka rättfärdiga varför just hon ska få leva.

Så får inte Collins riktigt nog ändå. Hon stoppar in ett triangeldrama. Katniss kan inte riktigt bestämma sig för om hon älskar sin bästa vän eller den hon låtsas älska i Hungerspelen allra mest.

Slutligen kan inte Collins heller nöja sig med ett vettigt slut. Hon knyter ihop alla trådar och gör det med dubbelknut.

I slutändan blir Katniss precis den hon hela tiden kämpat för att inte bli. Det är ett sorgligt slut och det är helt förjävligt att det ska behöva sluta så.

Jag skulle rekommendera alla glada läsare av Hungerspelen att inte läsa epilogen över huvud taget, läs inte heller sista kapitlet, 27. Då slutar boken som den ska.

Recensioner av de första två delarna:


Hungerspelen växer upp

Jag rekommenderades att läsa Hungerspelen av Suzanne Collins och började så klart med första boken. Omdömet var inte bara positivt, men ja, det var tammetusan bra. Hungerspelen är böcker man fastnar i, läser i sträck och som gör att man glömmer sova eller vad sova ska vara bra för.

Hungerspelen handlar om en värld, kanske en framtid, där Nordamerika blivit till Panem, en stat där tolv distrikt hålls som slavar av Capitol, huvudstaden. Distrikten producerar och huvudstaden konsumerar. I huvudstaden hänger man sig åt mat och nöjen medan man i distrikten går hungrig och dessutom tvingas sätta livet på spel för mat.

Hungerspelens huvudperson Katniss riskerar allt varje dag när hon tar sig utanför stängslet som omger Distrikt 12 och jagar mat åt sig själv och sin familj. Hon riskerar även livet tillsammans med alla andra ungdomar i de årliga Hungerspelen. Varje år dras en lott och en pojke och en flicka från varje distrikt måste delta i en kamp till döden i Hungerspelen, som visas på tv för hela Panem. Vinnaren överlever och får mat till sin familj. Förlorarna dör.

Självklart hamnar vår hjältinna Katniss i Hungerspelen. Med hjälp av framför allt sin träffsäkerhet med pilbågen lyckas hon faktiskt vinna spelen. Med sig som vinnare har hon Peeta från samma distrikt, som hon under spelens gång låtsats vara kär i som ett reklamjippo.

Det är en spännande historia med mycket äventyr, men första boken tappade många poäng på den överväldigande mängden irrelevant dravel. Halva boken verkade handla mest om att vinna en skönhetstävling med smink, hår och kläder. Jag blev förstås också less på tonårskärleksdravlet. Älskar jag honom? Älskar han mig? Vad menar han nu? Vad ska jag säga till honom? Blablabla… blabla bla… Urk.

Hungerspelen av Suzanne Collins

Hungerspelen av Suzanne Collins

Så till andra boken
I Catching fire är Katniss lite äldre, men inte mycket klokare. Hon har fortfarande inte rett ut sina känslor eller vad hon vill göra med sitt liv. Tvärtom. Allt är kaos.

Det händer inte mycket första halvan av boken. Man inser hur lite när det väl börjar hända saker senare. Ändå är det spännande och för all del riktigt underhållane. Men så drar boken igång på riktigt. Hungerspelen är tillbaka och dessutom i jubileumsform. Vad händer om inte en riktigt elak twist: De gamla vinnarna måste tävla mot varandra. Katniss är tillbaka i Hungerspelen.

Jag undrade efter första boken hur Collins skulle få till något lika spännande som spelen i en uppföljare. Det fick hon alltså inte. För det är spelen en gång till. Egentligen är det samma bok en gång till, fast lite senare och lite vuxnare.

”Jag har ingen aning om hur de ska kunna bli lika spännande som den första. Men förmodligen ingår även ett triangeldrama och någon slags uppväxt och insikt om vem Katniss egentligen älskar. Bah.”

I Catching fire är det mindre hår, smink och kläder och mindre osäkert velande om kyssar och fjanterier. Jag tycker det är enbart skönt och hade förmodligen kunnat stryka ännu fler meningslösa mellanspel som inte bidrar till handlingen som annat än utfyllnad.

Hjältinnan Katniss verkar allmänt älskad av läsarna. Många spekulerar kring filmen baserad på Hungerspelen där en skådespelerska redan pekats ut för rollen. Jag känner mig svalt inställd. Katniss är rebellisk och tonårsaktig, förvirrad och naiv, idealistisk och samtidigt ganska dum i huvudet. Som i osmart. Hon är alltid den sista som förstår sammanhanget, förstår aldrig varför folk gör som de gör om de inte berättar det för henne. Hon drar snabba och felaktiga slutsatser och gör bort sig om och om igen. Visst, hon är mänsklig och allt det, men knappast en idol. Jag har svårt att dyrka någon som inte ens vet vad hon tycker och känner, men som karaktär är hon bra.

Catching fire började alldeles för långsamt, som sagt och sedan när man tror att det ska komma ett infernaliskt klimax mot slutet så blir även det rumphugget och snöpligt. Jag tycker andra boken var bättre än den första, men ändå ganska mycket transportsträcka till den tredje. Det saknas en vettig struktur.

Så till frågan efter andra boken: Hur ska tredje boken kunna bli lika spännande som den första och den andra? Inge Hungerspelen en gång till väl? Nej nu får det räcka. Min aning är att tredje boken kommer att handla om det mystiska Distrikt 13 och att Katniss äntligen kommer att bestämma sig för Gale eller Peeta, inse att hon vill gifta sig och ha barn och bli en Riktig Kvinna. Det är alltså min pessimistiska gissning. Min gissning om andra boken infriades ju inte; Katniss har fortfarande inte bestämt sig.

Recensioner av de andra två böckerna i trilogin:

 


Smäktande kärlek och hunger

Efter att ha hört hyllningar till Hungerspelen av Suzanne Collins ett tag fick jag ett ryck och köpte dem. Som stöd hade jag några twitter- och bloggvänners försäkringar om hur bra den var.

Jag frågade också efter vad som gör att de här ungdomsböckerna även lockar vuxna, men fick tyvärr inga svar på det. Upp till bevis alltså.

Hungerspelen handlar om en värld, kanske en framtid, där Nordamerika blivit till Panem, en stat där tolv distrikt hålls som slavar av Capitol, huvudstaden. Distrikten producerar och huvudstaden konsumerar. I huvudstaden hänger man sig åt mat och nöjen medan man i distrikten går hungrig och dessutom tvingas sätta livet på spel för mat.

Hungerspelens huvudperson Katniss riskerar allt varje dag när hon tar sig utanför stängslet som omger Distrikt 12 och jagar mat åt sig själv och sin familj. Hon riskerar även livet tillsammans med alla andra ungdomar i de årliga Hungerspelen. Varje år dras en lott och en pojke och en flicka från varje distrikt måste delta i en kamp till döden i Hungerspelen, som visas på tv för hela Panem. Vinnaren överlever och får mat till sin familj. Förlorarna dör.

Varje år får man en till lott med sitt namn tillagd i spelet. För att få mat kan man lägga till ytterligare lotter.

Självklart hamnar vår hjältinna Katniss i Hungerspelen. Med hjälp av sina jaktkunskaper försöker hon överleva.

Hungerspelen av Suzanne Collins

Hungerspelen av Suzanne Collins

Tyvärr grumlas den spännande historien om hennes liv före Hungerspelen och hennes kamp för överlevnad i dokusåpan av en hel del irrelevant dravel. Missförstå mig rätt. Det här var en riktig bladvändare, jag läste den fort och gärna och jag tyckte mycket om den. Men vissa delar hade jag gärna hoppat över. Jag är inte intresserad av någon skönhetstävling och fokus på smink, hår och kläder blev nästan mer än jag kunde uthärda. Oändliga beskrivningar av klänningar och skor kan jag vänta mig i chick-lit, men inte gärna i science-fiction eller vad vi nu ska kategorisera Hungerspelen som.

Sedan blev jag också otroligt less på tonårskärleksdravlet. Älskar jag honom? Älskar han mig? Vad menar han nu? Vad ska jag säga till honom? Blablabla… blabla bla… Urk.

Det är väl här Hungerspelen blev ungdomsbok. Det och att texten var genomgående enkel med korta meningar och enkla händelseförlopp. Men det var bara skönhetstävlingen och hjärta-smärta-marmeladen jag inte tyckte om.

Vad vill Collins egentligen säga när hon fördjupar sig i smink, hår och kläder? ”Snyggast på festen, hälften vunnet”? ”Det viktigaste är att man får högt betyg och att alla tycker man ser fantastisk ut”? Eller menar hon att man först ska behöva genomlida skiten och sedan förstå att det är personen bakom som är viktigast, utan att så är fallet i boken? Nej, det är inte rimligt hur jag än försöker vända och vrida på det. Förmodligen är det bara ett försök, kanske väldigt lyckat, att få yngre tjejer att läsa.

Jag ska absofuckinglut läsa de följande två böckerna trots eventuella sminkfester och modevisningar. Jag har ingen aning om hur de ska kunna bli lika spännande som den första. Men förmodligen ingår även ett triangeldrama och någon slags uppväxt och insikt om vem Katniss egentligen älskar. Bah.

Recensioner av de andra två böckerna i trilogin: