Kategoriarkiv: Zombier och virus

Vad tycker vi egentligen om zombier?

Vi älskar dem såklart!

Den här boken är ännu ett impulsköp, men ett av de där fullständigt lyckade, underbara köpen som får mig att känna mig som Batman.

I The girl with all the gifts av M.R. Carey möter vi den lilla flickan Melanie. Hon är den första vi möter, och introduktionen är minst sagt minnesvärd. Om du litar på mitt omdöme så slutar du läsa den här recensionen nu, för det blir bättre så. Om du behöver mer övertalning, så läs nedan, det är ingen spoiler. Det är bara synd att förstöra överraskningen.

Har du bestämt dig?

Ok. …

Melanie är uppenbarligen en elev, men någonting är underligt. Hon berättar om sig själv, ur sitt perspektiv, och sakta men säkert inser vi vad det handlar om. Hon är instängd, hon är bunden, hon sitter i en rullstol och hon får inte röra någon annan människa.

Melanie, förstår du, är ett av de barn som smittats med zombiesjuka, och som är så väldigt intressanta för den Onda Doktorn, Caldwell. Många av mina favorittroper möts i den här boken: Den lilla flickan (tänk Justin Cronin), zombier, labbmiljö, onda doktorer, häftiga militärer.

The girl with all the gifts

The girl with all the gifts

Det jobbiga är att jag inte vill avslöja mer än så. Jag vill egentligen inte ens avslöja ens det, som sagt. Jag har sällan läst något så bra, så psykologiskt, så minnesvärt, som den här boken. Det är en av de där böckerna som Kritiker inte skulle våga kalla zombieböcker, eftersom det inte lockar Läsare. Men det är en zombiebok. Och den är riktigt bra.

 

Annonser

Virus, vetenskap och terrorism

När jag hittar en bok som heter Virus, så kommer jag absolut att plocka upp den och läsa på baksidan.

När jag läser baksidan av Paul McEuens bok, så står det så här:

”När Nobelpristagaren Liam Connor hittas död på botten av de berömda Ithaca-ravinerna i New York vägrar hans forskarkollega, Cornell-professorn Jake Sterling, tro att det var självmord.

[…]

Men Liam Sterling (!) var inte bara biolog, han var också expert på biologisk krigföring. Snart står det klart att ett cacheminne med supersofistikerade…”

Ok, alltså, baksidestexten är sjukt dålig. Herregud, vad är detta för slarvigt hopskrivet skit? Förlaget Bazar verkar ha haft så bråttom att de låtit en twittrare skriva/översätta baksidan med Iphones autocorrect. Eller nått.

Men skit i det. Boken har Paul McEuen skrivit. Och han är professor i fysik vid just Cornell i New York. Han är expert på nanoteknologi, vilket boken handlar om, och han har varit rådgivare åt CIA mfl. Han är Jake Sterling och Liam Connor. Han vet vad han skriver om.

Och faktiskt blir det riktigt bra, baksidans tramsighet till trots.

Terrorister har kidnappat nanoteknologi och ett dödligt virus, och kombinerat dem till ett perfekt biologiskt vapen. Liam Connor anade mer än någon annan, men dog innan han kunde göra så mycket åt det. Jack Sterling plockar upp trådarna och följer dem, mot terroristerna.

 

Virus av Paul McEuen

Virus av Paul McEuen

I efterhand är jag väldigt nöjd med den här boken, men den har några problem:

  • Den är för enkel. Jag tror att McEuen misstänkte att läsarna skulle vara lite dumma i huvudet. Jag tycker att han kunde förvänta sig mer.
  • Den innehåller ensamstående-mamma-med-barn-kärleksdrama. Jag har fått nog av det i Harlequin, och jag tycker inte att McEuen skrev det så där jättebra.
  • Den låter inte den kvinnliga birollen ta plats i egen makt, utan hon förblir en appendix till Jack.

Med det sagt, så har boken några fördelar också:

  • Coola nanoteknologirobotar
  • Coola virusar
  • Coola badguys
  • En kvinnlig biroll, som iaf är smart och forskare, och ”inte bara mamma”.
  • En hel del häftiga twistar och vändningar, som bygger på vetenskap.
  • Väldigt sorgliga delar, som man vill skrika åt, dvs de var bra på det där hemska viset.

 

Om du också gillar böcker om virus och pandemi och krig och teknologi, då är det här ett väldigt bra val, men den är mer spännande och cool än utmanande. Så du kan läsa den även om du är bakis, förkyld eller så där i behov av action.

 

 

 


Viraler och alla dessa år

”Läs en riktigt bra och lång bok. Och välj med fördel The Passage.”

Ja, nog för att The passage av Justin Cronin var hypad, men den förtjänade det.

The passage är en bok om apokalypsen, om pandemi, total utrotning, smitta, rädsla, att förlora sin kultur, att överleva, att kämpa och överleva. Det är en detaljerad redogörelse för vad som hände och för vad som händer efteråt.

The twelve är en bok om vad som hände efter The passage.

The Passage av Justin Cronin

The Passage av Justin Cronin

Litteraturmagazinet.se recenserades The Twelve av Henrik Elstad, som säger bland annat:

” I ”De första tolv” spretar handlingen för mycket när författaren lägger till ytterligare trådar som ska knytas ihop. Det trots att författaren lyckas bra med att repetera de viktigaste bitarna från första boken. Persongalleriet är nu för omfattande och gör det svårt att lära känna alla karaktärer.”

Jag tycker så här (ni kan eventuellt känna igen vissa dogmer):

The twelve är en lång bok. Längre böcker är alltid bättre än korta böcker. Men då kan en del också bli lite uttråkade på vägen, som liksom inte fattat en tjock boks storhet.

Efter The passage skulle inte jag, som Henrik Elstad, kalla uppföljaren spretig. Jag ser den som mer sammanhållen och entydigt målsökande än den första boken var. The passage växlade ärligt talat både tid och tempo, och i princip även genre, flera gånger på vägen.

Det jag uppskattar med både The passage och The twelve är att de får vara långa, bygga på Cronins mytologi med stickspår och extra karaktärer och ge mig mer av allt.

Förvisso skulle nästan alla författare skriva bättre böcker om de kortade ner. Alla utom kanske Cormac McCarthy vad gäller Vägen, som snarare är extremt kortfattad. Men ibland är det vidden och djupet som ger rätt känsla, och vare sig The passage eller The twelve är pratiga böcker, trots sin längd.

Henrik Elstad verkar iofs vara en King-anhängare. King som i Stephen. (Jag förlåter människor att de gillar Stephen King, men jag måste ändå få gnälla, så här kommer det.) Personligen tycker jag att Stephen King skriver mig på näsan, kladdigt, övertydligt och drygt, och jag tycker att han är det sista exemplet på hopkokt roman man bör ta upp, ungefär någonsin. Usch. Bad, bad novels.

Hur som helst…

The twelve har allt det som första boken hade, och fortsätter på ungefär samma sätt. Vi möter mestadels samma personer (vet inte varför Litteraturmagazinet tyckte att det blev ett jobbigt persongalleri – 1, det finns en lista i slutet av boken. 2, det är ungefär samma personer som i första boken, yo), och de fortsätter mestadels med samma uppdrag de fick i första boken.

Några ny karaktärer dyker upp, men knyts skickligt ihop med existerande handling. Mig berör nog den chockade läkaren allra mest, och Kittridge den ensamma vampyrjägaren. Det börjar nästan likna WWZ ett tag, när historiens delar bidrar till en fantastisk helhet.

Men jag tänkte inte uppehålla mig vid att beskriva särskilt vad uppföljaren handlar om, utan nöja mig med att förklara för er oroliga själar, att den är värdig, bra och givande. Nu väntar vi spänt på sista delen, eller hur?

Tidigare om Justin Cronin:


Uppföljaren till World War Z?

Jag har sagt det förr och jag säger det igen:

”Om jag måste välja en bok. En enda bok, som är bäst i världen. Ja, då kanske jag skulle säga World War Z av Max Brooks.” 

På svenska heter den Världskrig Z, och verkar vara minst lika läsvärd.

Nu har WWZ blivit film med Brad Pitt. Även om filmen tydligen är långt ifrån boken, så tror väl alla att de vet vad det är för slags bok nu. Men det vet ni inte om ni inte har läst den. Så läs den. Även du som normalt sett inte läser zombieromaner, som normalt sett kanske inte tar i en bok med ”övernaturliga inslag”. LÄS BOKJÄVELN. Den är fantastisk.

I alla fall…

Max Brooks har skrivit en uppföljare. EN UPPFÖLJARE??

Världskrig Z av Max Brooks

Världskrig Z av Max Brooks

Nej. Inte en uppföljare. Men en bok med kapitel som inte dög att ha med i WWZ. Den heter Closure limited and other zombie tales, och innehåller 124 sidor författarrefuserat skräp.

Okej, lite roligt är det allt. Max Brooks är inte helt värdelös på att skriva, ens i sina sämsta stunder, men Closure limited förstör ca allt som var bra med WWZ. Den tar en snyggt skriven och listig ”dokumtentär” och förvandlar den till… Hollywood.

Det är bra underhållning, men det är inte WWZ. Så för all del, läs Closure limited, men läs den som en fristående bok, kanske som fanfic, inte som något som har något särskilt med WWZ att göra.

Om World War Z, på svenska:


Han åt mitt hjärta

Varulvar som jagar genom Malmös gator om nätterna? Han åt mitt hjärta av Viktor Algren från Pluribus förlag är både snygg och riktigt bra.

Vad är det som är så magiskt med Malmö, egentligen? Inte mycket, men det blir tydligen bra urban fantasy.

Han åt mitt hjärta av Viktor Algren

Han åt mitt hjärta av Viktor Algren

Huvudpersonen Viktor har lite problem med sitt liv, men det blir snabbt perifert när han förvandlas till en varulv. Haha! Ja.

Snart är Viktors största problem hur han ska hantera sitt nya liv. Dofter och instinkter förstärks och måste en gång i månaden kontrolleras noga.

Jag har redan nästan berättat för mycket, men Han åt mitt hjärta är en ganska kort och koncentrerad bok, så det är beklagligt svårt att förklara något alls, utan att förklara för mycket.

Kanske räcker det att berätta för er att det blir rått och blodigt, spännande, vackert och en del homoerotik? Ja, jag visste väl vad ni gillade. Det är dessutom välskrivet, på ett koncist och rappt sätt.

Om det låter intressant med varulvar, kött och sex, så har ni här en bok för er. Som en barnförbjuden Udda verklighet med en touch av det folk önskade att fifty shades kunde erbjuda. Haha!

Ja, det är en väldigt rolig bok, faktiskt, i all sin makabra snygghet. Kanske är det jag som har dålig humor, kanske är det Viktor Algren som har riktigt bra humor (min).

Oavsett, så är det något ni borde läsa nu genast.


Apokalypsen blir bättre

”Blir det någonsin bättre?” har många frågat sig angående den något ojämna Walking dead-serien, både på tv och i serieform.

Jag började läsa Walking dead av Robert Kirkman för ganska länge sedan, men har haft ett uppehåll efter 3-4 albumet, eftersom jag tappade lusten lite. TV-serien sprang åt ett annat håll, folk klagade och spoilade till höger och vänster och i albumet verkade det inte mycket bättre.

Men så fick jag tag i den svenska versionen av sjätte albumet, Totalt jävla mörker, från Apart förlag, och då var jag ju tvungen att dels läsa ikapp och dels jämföra de engelska utgåvorna jag har med den svenska utgåvan.

Det första som ska sägas är, att det blir bättre. Dels blir det bättre efter 3-4 albumet, när berättelsen faktiskt rycker sig ur gyttjan och går vidare.

Till slut händer det nästan för mycket. Walking dead är verkligen en berättelse med höga insatser, om ni hajar. Det händer så mycket att jag förstår att de knappast kan göra TV av det. Det är inte PK. Det är inte vad tittarna vill se. Men det är helt rätt.

Om jag ska jämföra med Aparts svenska version, så blir det också bättre. Det jag stör mig på, ständigt, i den engelska utgåvan, är fetstilandet av random ord och det ganska dåliga skrivandet.

Fetstilandet gör att man betonar fel ord. Det stör läsflödet och upplevelsen väldigt mycket, även om man vänjer sig med tiden. Som tur är blir även det bättre efter några album, men i den svenska versionen är fetstilandet redan från början mycket bättre. De ord som naturligt bör betonas gör det, och ibland är fetstilen helt borttagen. Även skrivandet är bättre på svenska. Kanske är det den amerikanska slangen jag inte är helt van vid, men replikerna känns trovärdigare på svenska.

Ibland blir det dock lite pajigt. Vissa översättningar är inte helt hundra, som t ex när det engelska ”rip him a new one” blir ”skåra upp ett nytt rövhål” på svenska. Det är ju inte helt etablerat, och känns kanske inte helt okej.

Stilstudie engelska vs svenska från Walking dead

Stilstudie engelska vs svenska från Walking dead

Något som många irriterat sig på är den dåliga kvinnosynen i Walking dead. Personligen är jag inte ett dugg överraskad över hur dålig den är, eftersom hela historien utspelar sig i den amerikanska södern. Det är inte direkt jämlikhetens mecka där nere, speciellt inte ute på landet. Kentucky, ni vet? Det ligger också där nere. Många kyrkor, mycket fördomar, en hel del ”torra countyn” med alkoholrestriktioner, och väldigt konservativt.

Bild från Walking dead

Bild från Walking dead

Walking deads dåliga kvinnosyn är inte mysig, men den är sann mot berättelsen. Och det blir bättre. När man läst en bit börjar de starka kvinnorna plötsligt visa sig. Ett tag är det rena rama amazonkriget mot zombierna. Kanske är det så att tidigare tuktade sydstatskvinnor kan ta för sig i denna postapokalyptiska värld?

Men även om en helt del händer, karaktärer utvecklas, tillkommer och slaktas, så finns det riktigt konstiga delar i Walking dead. Vad tycker ni? Är det här sant mot berättelsen, eller bara puckat?

Redigerad bild från Walking dead

Redigerad bild från Walking dead

Och det här?

Bild från Walking dead

Bild från Walking dead

Jag rekommenderar gärna Walking dead. Men läs minst fem album, gärna tio-sjutton stycken. Ni måste hänge er och ge serien en chans att utvecklas. För det händer så mycket, saker förändras. Det är tråkigt ibland (särskilt för figurerna), men ingenting varar för evigt.

Och läs dem gärna på svenska.


De döda, lika själlösa som boken

Vad händer om zombierna vinner? Och om vi vänder på synvinkeln?

I Dishonored dead beskriver Robert Swartwood en värld långt efter att zombierna vunnit ”apokalypsen”. De har tagit över våra städer, skapat en civilisation av döda, och skrämmer sina barn med zombiehistorier, dvs historier om levande människor, som bara finns kvar i små grupper.

De döda är alltså döda. De smörjer in sin döda hud med salvor så att den inte ska falla av. De saknar känslor och glans i blicken. De föraktar de levande, samtidigt som de avundas deras möjligheter att läka köttet. En död är svår att skilja från sin existens, men klarar samtidigt av hiskliga skador utan att ”dö”, eftersom inget liv finns att spilla från kroppen.

Swartwood har en kul idé, ett ganska fint sätt att skriva och flera bra karaktärer, men ändå blir det inte bra. Jag var flera gånger nära att kasta ifrån mig boken, eftersom den kändes pajig, platt, löjlig, tråkig och tillgjord.

Jag orkar inte med att Swartwood tjatar om deras ”döda ögon”. Motsvarande skrivstil i en annan bok hade varit närmast harlequinsk. Dessutom bygger hela boken på att de döda fullständigt saknar initiativförmåga. Det må så vara med döda människor, men det blir inte direkt bra läsning.

Dishonored dead

Dishonored dead

Från början tyckte jag om den stillsamma huvudpersonen, som desperat vill behålla sin familj, sin fru och son, trots att han jobbar jämt och dessutom med hemliga uppgifter, som att döda zombier, om nätterna.

Men till slut hatar jag honom. Jag hatar hans tvekande sätt, hans feghet, hans tystnad, hans brist på allt. Ja, han är verkligen DÖD. Bra jobbat. Blev det en bra bok? Nej.

Ibland finns det bra idéer, som faktiskt inte passar i bokform. En talande tystnad kan vara underbar att uppleva, men i en bok blir det bara en jävligt blank sida. Det blir ingen bra roman.

På något sätt misslyckas Swartwood fundanmentalt med sin ansats. Det kan hända att han inte vågade ta den på allvar, att det blev för mycket ursäkter och skämt. Ska man skriva något så vridet som detta, då måste man nog ta det på allvar. Alternativet är att pricka exakt rätt med varje skämt. Sedan Shaun of the dead tror jag inte att så många fler klarar av det.


Fel att läsa rätt bok

Jag råkade ju läsa fel bok. Det var inte rätt bok, och den handlade inte om rätt sak.

Jag trodde att jag läste Outbreak av Robin Cook, men jag egentligen läste The hot zone av Richard Preston. Inte nog med det. Jag fick för mig att Outbreak (The hot zone) var en zombiebok.

Efter ett tag insåg jag att den vidriga introduktionen om smittans ursprung och indexpatienten, patient noll, det första fallet, inte handlade om en zombie utan om ebola, och att det faktiskt hänt på riktigt, eftersom boken inte var hittepå.

Rajt.

Så sen läste jag förstås Outbreak, som jag hade tänkt att läsa. Den var inte heller en zombiebok, men den var åtminstone påhittad.

Det lustiga var att Outbreak handlade om nästan exakt samma sak.

Den var nästan så lik att det vore troligare att Outbreak baserats på The hot zone, men utgivningsdatumen är omkastade. Det måste helt enkelt vara så att Cooks bok inspirerade Preston att skriva en bättre, och sannare berättelse om ebola och smittspridning i USA.

Det är nämligen riktigt troligt. För Outbreak är inte särskilt bra.

Vi följer en tjej, Marissa, som fått ett nytt jobb på CDC, Centers for Disease Control. Hon jobbar på virologiavdelningen och skickas ut på uppdrag när sjukhus begär en konsult för att reda ut krångliga symptom som kan misstänkas vara början till en epidemi, eller en ny sjukdom.

Givetvis upptäcker Marissa att hennes första fall är ebola. Och givetvis fortsätter det att dyka upp nya ”hot spots” av smitta över hela USA.

Marissa dras in en konspiration, men ingen tror på henne när hon delar med sig av sina misstankar.

Det är en blandning av läkarthriller, läkarromantik och virusroman. Det är lite spännande, men inte så oväntat. Och det är mer hattande hit och dit och klipp förbi det roliga, än verklig action.

Faktiskt var The hot zone bättre. Och, tyvärr, på riktigt.

 

Tidigare om ebola:

Råkade läsa fel bok – The hot zone av Richard Preston


Råkade läsa fel bok

Ni vet eböcker. Ibland kan man klicka snett och så läser man fel bok.

Detta hände mig nyligen, när jag trodde att jag läste Outbreak av Robin Cook, men jag egentligen läste The hot zone av Richard Preston. Inte nog med det. Jag fick för mig att Outbreak (The hot zone) var en zombiebok.

Förbistringen är rimlig. Böckerna publicerades ungefär samtidigt och båda handlar om zombier- Jag menar ebola.

The hot zone börjar fantastiskt bra, tyckte jag. Introduktionen är den vidrigaste beskrivningen av zombiesmitta någonsin. Personen får smittan i en djungel i Afrika, blir jättesjuk, flyger flygplan, smittar ner en massa människor. Ansiktet är som en dödsmask, ögonen lyser röda, näsan droppar blod, hen blir otrevlig och aggressiv.

Ja, jag vet inte… det tog kanske hela det kapitlet innan jag insåg att det här är ju ebola, och det är inte ens rätt bok.

Nåväl. Det var fantastiskt så länge det varade. Sedan blev jag ju istället livrädd, givetvis. För det här, och ebola, det är ju på riktigt.

”The black vomit is not really black; it is a speckled liquid of two colors, black and red, a stew of tarry granules mixed with fresh red arterial blood. It is hemorrhage, and it smells like a slaughterhouse. The black vomit is loaded with virus.”
s. 13

Och om jag blev rädd, så kan vi ju bara tänka oss de som faktiskt var där. De som faktiskt fått diagnosen ebola, och känt den där första sprängande huvudvärken, som bara blir värre, tills magen också gör ont, tills de kräks svart blod och får utslag och samtliga organ sviktar, tills hela kroppen bara är ett plaskande såsigt mos av rutten vävnad, och huden spricker och du blöder från precis överallt. Ebola.

The hot zone handlar om hur ebola först dök upp, om hur den återkommer då och då och skördar offer med en kniv så skarp som mellan 50 och 90% dödlighet.

Den handlar också om hur man en gång upptäckte ebola utanför Washington DC i USA. Den hade importerats med apor, som skulle användas som försöksdjur. Det importerande företaget hörde till Corning, som jag brukar köpa spektrofotometerplattor av. Bland aporna spreds ett dödligt virus, som forskare i Fort Detrick upptäckte var ebola. Och inte vilken ebola som helst utan Ebola Zaire, den mest effektiva formen, med 90% dödlighet.

Som tur var, så visade testet på ett nära släktskap, och inte identitet. Det var en ny ebola man funnit, som kom att kallas Reston efter förorten där den hittades. Och som tur var så gav den inte ens symptom hos människor, trots att den dödade aporna väldigt effektivt och trots att den var mycket mycket lik Ebola Zaire.

Men när som helst kan ebola mutera igen. Och även Reston, som numera även hittats i grisar, kan bli precis lika dödlig i människor som i apor, som sin syster.

Är du intresserad av zombier och smitta och epidemier, då kan du med fördel läsa The hot zone, och få en obehaglig smak av en zombiesmitta, som bara är allt för verklig.

…och lugn bara. Jag läste Outbreak sen efteråt. Det kommer, det med.


Vidrigaste zombieboken någonsin

Hugh Howey är min nya idol. Han skapar GULD!

Sist var det den makalösa dystopostapokalypsen Wool. Nu är det hans unika zombieroman I, zombie.

”Abandon Hope…

…and bash in her skull before you go.”

I, zombie berättas ur zombiens huvud. På något sätt lyckas Howey beskriva zombieapokalypsen på ett bekant sätt, men ändå helt annorlunda. Vi möter överlevare och desperata sista bataljer, men från ett ovant perspektiv. Boken är indelad i avsnitt, som beskriver olika delar av apokalypsen. Varje kapitel berättas av en ny person, och ibland återkommer vi till bekanta zombiers hjärnor.

I, zombie av Hugh Howey

I, zombie av Hugh Howey

Howey sparar inte på äcklet. Det är vidrigt, och det vet han. Å andra sidan är det omöjligt att beskriva en zombies dag utan att det blir lite äckligt. Howey överdriver sällan, och frångår aldrig premisserna. Men det är verkligen vansinnigt vidrigt.

Det värsta med Howeys zombier är ändå inte att de beter sig äckligt och äter upp folk. Det är att de ursprungliga personerna finns kvar där inne.

Howey skriver om den klassiska hasande zombien som smittar med bett och vill äta folk, helt enligt Max Brooks guide. Men det ingen visste om, är att zombien där inne är en köttätande mördarmaskin, men att även människan finns kvar och hatar varje ögonblick av blind, osande död. Inuti varje zombie sitter en människa och vill ut, bli frisk, få dö. Och långsamt blir de allt galnare, instängda i sina egna ruttnande kroppar.

Det kanske inte är World war Z. Vi ska inte överdriva. Men det är riktigt sjukt himla bra, och det är nytt utan att svika genren. Det borde vara omöjligt, men Howey har lyckats.

Wool av Hugh Howey

Wool av Hugh Howey

Hugh Howey är min nya favoritförfattare och jag tänker verkligen läsa allt han skriver från och med nu. Jag älskar verkligen hans oförlåtande stil och på det sätt han fångar essensen av en genre och vrider den ett varv till. Det är som att läsa genren på nytt. Det är helt jädrans underbart.

Som vanligt har jag hypat honom över alla förväntningar. Men det är verkligen bra.

Mer om Hugh Howey:


Den ultimata virusboken

Hej, jag heter Feuerzeug och jag älskar virusböcker.

Nu har jag läst The 11th plague av LT Peters. Jag hittar ingen information om författaren någonstans. Jag börjar nästan tvivla på att boken ens finns, men den är alltså en riktig pärla.

Hör här:

”He was dead. 

No one was there to watch him die or hear his final gasp for breath. No one paused to wipe away the foamy trickle of bluish blood that oozed from the corner of his mouth. […] Who he was or where he died made little difference. All that really mattered was that he had died. […] And with his death, the end began.” (s 11)

Den börjar så där bra. Och den fortsätter så där bra.

The 11th plague av LT Peters

The 11th plague av LT Peters

Det har hänt saker sedan 1973 då boken skrevs. Idag hade den nog handlat om ett virus istället för en bakterie, men vem vet. Situationen kan bli densamma väldigt enkelt, och det är ett dramatiskt men inte allt för osannolikt scenario. (Det roligaste är när de kopplar upp sig mot huvuddatorn med direktlina, och jag helt glömmer bort att de faktiskt menar precis det, inte någon slags fiber och lösenord. De kopplar upp sig DIREKT MOT JÄTTEDATORN. Den enda datorn. Haha!)

Varför är den väldens bästa virusbok? Jo, för författaren har en sån jädra koll. Det känns trovärdigt hela vägen. Karaktärerna tar inte världens bästa beslut, men jag tror på alla fakta, det är välskrivet och det är läskigt som fan.

Någonstans i mellanöstern skapas en superbakterie. Den släpps lös i USA, och plötsligt står läkarna handfallna medan patienterna dör.

Ganska fort inser man att det är spektakulära omständigheter. En grupp sätts samman på en militärbas för att lösa det medicinska problemet. I en kamp mot klockan försöker de rädda åtminstone en bråkdel av befolkningen.

Det här är vad jag letat efter hela mitt liv!!!

Äntligen en makalös virusbok. Och helt okänd. Helt anonym.

Den verkar finnas att få tag i här och där, så är du sugen KÖP.

Den är märkt av sin tid. Det är inte jättebra rakt igenom, men det slår alla andra virusböcker med hästlängder ändå. NOMNOM.


Thelma och Louise, zombiestyle.

The first days av Rhiannon Frater, är en zombieroman av klassiskt amerikanskt snitt. Den skiljer sig dock på några punkter, som ni kommer att märka.

Bokens huvudpersoner är hemmafrun Jenni och advokaten Katie. Vi möter Jenni precis efter att hennes hustrumisshandlande man och hennes två barn har blivit zombier och försökt äta upp både Jenni och varandra. Strax därefter möter vi Katie, som dyker upp i en pickup och räddar Jenni. De två drar sedan iväg på en zombiedödarturné.

Just här är historien som allra bäst. Vi har Jenni och Katie, två helt olika kvinnor. För den ena är zombieapokalypsen det bästa som hänt henne. Äntligen är hon fri och äntligen har hon möjlighet att vara sig själv. För den andra är det verkligen undergången, men samtidigt ett uppvaknande från ett fullständigt verklighetsfrämmande kontorsjobb, och perfekt hemmaliv med den perfekta frun Lydia i den perfekta villan.

Det är Thelma och Louise, om de hade åkt runt och skjutit zombier.

The first days av Rhiannon Frater

The first days av Rhiannon Frater

Men precis som i filmen, så kan det inte hålla, och det gör det inte heller. Långsamt vänds en fantastisk och originell zombiehistoria till totalt skräp.

Nu kommer jag nästan att börja SPOILA boken, men det är ändå bara skräp, så med största sannolikhet ska ni ändå inte läsa. Fortsätt på egen risk.

.

.

.

Någonstans på vägen slutar Jenni och Katie att vara de personer vi lärde känna i början. Jenni blir en kåt tonåring med mordiska tendenser och Katie blir heterosexuell och våpig.

Dessutom släger Rhiannon in alla triangeldramer, som möjligen kan tänkas i konstellationen av karaktärer hon har tillgängliga.

Det blir nästan så dåligt, att man glömmer hur bra boken faktiskt var i början. Hade den här boken fortsatt på det utsatta spåret, så hade jag gett den det allra högsta betyget möjligt och jag hade med glädje läst de resterande två delarna i trilogin. Men som det nu är, så är jag istället heligt förbannad, besviken och trött.

Varför blir Jenni en tonåring, istället för att fortsätta på den hälsosamma vägen från misshandlad hustru till självständig kvinna? För nej, hon känns inte som en självständig och sexuell kvinna, hon blir verkligen tonårigt besatt. Det är pinsamt.

Varför blir Katie en bisexuell kvinna med förkärlek för starka karlar som kan ta hand om henne, istället för att fortsätta vara den starka lesbiska kvinna vi träffade i bokens början? Varför fick hon inte fortsätta vara stark och sorgsen? Varför måste hon plötsligt vara bisexuell och falla för män?

Det är frustrerande och idiotiskt, och förmodligen en konsekvens av att Frater skrev boken som en online-följetong utan särskild tanke eller mål. Kanske tappade hon kontrollen över sin egen handling och sina egna karaktärer någonstans på vägen. Kanske skrev hon bort sig och hittade inte längre tillbaka till sin grundtanke.

Lika bra som början av boken är, lika dåligt är slutet på The first days, tyvärr.


Ett sekel av apokalyps

Nu när hypen lagt sig och de flesta håller andan inför uppföljaren The twelve, som kommer i oktober, har jag äntligen läst Justin Cronins mästerverk The Passage.

Jag läste en del recensioner om boken, även om jag förmodligen bara läste introduktionen för att inte råka spoila den för mig själv. Men antingen missförstod jag, eller så har vi läst The Passage helt olika, för jag kände inte alls igen den när jag väl satte tänderna i den. Den handlar inte alls om vad jag trodde.

Jag trodde det här var en bok om vampyrer och apokalyps och fick av någon orsak någon slags Anne Rice-vibbar och medeltidskänsla och … ja det var bara fel.

JA, det är en bok om vampyrer, men NEJ det är ingen bok om vampyrer.

Det är en bok om apokalypsen, och om pandemi, total utrotning, smitta, rädsla, att förlora sin kultur, att överleva, att kämpa och överleva. Det är en väldigt detaljerad redogörelse för vad som hände och för vad som händer efteråt. Vampyrerna är lika viktiga som zombier brukar vara, dvs de är bara en representation av vadsomhelst, som kan hända. Det tycker jag är viktigt, att monstret får vara symboliskt, och det hade jag alltså inte insett var fallet här, innan jag läste den själv.

Boken är lång, 766 sidor i min utgåva, och den spänner över lång tid och flera olika huvudpersoner. Bara längden gör att man lätt väntar med att läsa den och skjuter upp till senare. Men gör inte det, om du fortfarande har den på lut. Läs den nu, för längden är enbart ett plus och du kommer önska att den var 700 sidor till, särskilt när du bara har 200 sidor kvar.

The Passage av Justin Cronin

The Passage av Justin Cronin

Redan i bokens början befinner vi oss i framtiden. Det märks delvis på detaljer om samhället och teknologi, men också på små kommentarer, som att X-files slutade sändas för tjugo år sedan, vilket innebär 2002, och att boken börjar ca år 2022. Vi kommer sedan att förflytta oss ännu längre in i framtiden.

De första vi får möta är forskare i djungeln, utskickade för att undersöka ett nytt virus. Detaljerna är välgrundade, vilket jag uppskattar. Cronin har gjort sin research. Jag accepterar samtliga medicinska detaljer, vilket verkligen underlättar läsningen. Cronin förklarar virusets effekter lagom detaljerat, men glömmer inte att en förklaring är önskvärd. Hans idé om vampyrernas sjukdomshistoria är verkligen rolig. Hatten av åt hans smått genialiska idé. (Ni får dock läsa om den själva.)

Samhället år 2022 är noga övervakat. Man kan lätt spåra människor med hjälp av vägspärrar och streckkoder. Samtidigt förlitar sig världen på teknologin.

I ett forskningslabb använder man dödsdömda fångar som levande testobjekt, för att forska på djungelviruset. Man hoppas kunna skapa en supersoldat, förstås. Ett vapen som ska överträffa alla andra vapen. Och kanske hade man lyckats, om det inte vore för de oförutsedda bieffekterna av smittan, och apokalypsen är ett faktum.

Virus, smitta, forskningslabb, spridning. Det här är ju helt underbart! tänkte jag när jag läste. Varför har ingen sagt någonting? (Det kanske de hade.) Visst, det är en relativt liten del av boken, men eftersom boken är lång, så är den delen ändå ganska stor.

När forskningsstationen slutligen faller offer för sin egen skapelse och ”Frankenstein” beger sig ut i friheten tar det inte lång tid innan smittan sprids bortom alla karantäner. Hela USA blir en vampyrinfekterad lekplats för blodsugare och resten av världen följer strax efter.

Någonstans här på vägen har vi lärt känna Amy, som är huvudpersonen. Hon är den sista försökspersonen, forskningens krona och virusets fulländning. Egentligen får vi följa med Amy väldigt lite, men hon finns hela tiden där någonstans och gäckar oss med sina avsikter. Är Amy god eller ond? Frisk eller sjuk? Det är svårt att avgöra, och lika briljant som det är att låta oss uppleva apokalypsen från ett av monstren, lika briljant är det att hålla oss i osäkerhet om hennes betydelse.

Plötsligt förändras historien…

Från att ha handlat om apokalypsen, färdas vi framåt och in i postapokalypsen. Vi lär känna en liten stad och dess medborgare. De har alla överlevt i den laglösa världen genom att förskansa sig och lysa upp natten mot vampyrerna. De håller får och delar upp arbetet. De skyddar barnen från ondo tills det inte längre är möjligt, och då utbildas de i ett yrke för att bidra till stadens överlevnad.

Det är ett välordnat liv, men det kan inte fortsätta för evigt. De är beroende av teknologi från Tiden Innan. De överlever bara så länge strålkastarna lyser upp natten, och såväl lampor som batterier kan inte bestå för evigt.

Just som postapokalypsen också den känns hemtam och bekant, förändras världen igen och vi följer med på den hisnande resan för att rädda världen, där alla trådar knyts ihop och alla mysterier får sin förklaring.

 

Vad jag förstått så har många haft problem i mitten av boken, där den känns lång och det är lätt att fastna, men jag hade inga sådana problem. Delvis för att jag kände till risken, förstås, men också delvis för att jag tänkte mig The Passage som flera separata böcker. Först apokalypsen, sedan postapokalypsen och slutligen upplösningen. Postapokalypsen är nog inte den mest intressanta delen. Det är ett långsammare tempo än i jordens undergång och de många triviala uppgifterna känns verkligen uttråkande när man läser om dem. Men det hör till. Och det blir bättre.

 

The Passage är minst lika bra som hypen säger. Och den är underbart, fantastiskt, sagolikt lång.

Varför blir jag extra kär i tjocka böcker? Är tjocka böcker bättre? Ja, jag tror de kan vara det. Skickligt producerade får du verkligen en hel värld i en tjock bok. Du får en upplevelse som sträcker sig längre både kronologiskt och på djupet. En längre bok blir mer intim och mer omvälvande, tycker jag. Förutsatt att den är bra.

När jag läst tjocka böcker känns korta böcker ofta oavslutade, hastiga och förenklade.

Så läs en riktigt bra och lång bok. Och välj  med fördel The Passage.

 


The Walking Dead the Movie

Det ryktas om att The Walking Dead blir film!

Det var bara det.


Zombiekatten Tiddles

Inte ett filmtips, men jag bjuder på en filmsnutt ändå, en boktrailer för Zombie cat: The tale of a decomposing kitty.

Boken är en grafisk bok för vuxna och handlar om Tiddles, som är en vanlig katt tills han blir biten av en radioaktiv mus och förvandlas till Zombie cat.

Den kommer i oktober, så håll utkik zombie- och kattälskare där ute.