Jag har till slut kommit fram till att bloggen är odöd, dvs död, men inte riktigt helt död.
Jag har därför beslutat att starta en instagrambokblogg, och den skall heta Books Of Doom.
Där fortsätter jag dela med mig av spoilerfria recensioner från hjärtat. Så in och följ!
Någonstans har jag om och om igen blivit tipsad om Roger Zelazny. Jag tror att det är vid de där tillfällena då man berättar om alla gamla fantasyserier man läst i sin nu avlägsna ungdom.
Jag läste aldrig Amber Chronicles som liten bokslukare. Jag läste Fionavars vävnad, Chronicles of Cheysuli, och många andra, men aldrig Amber.
Men så en dag köpte jag THE OMNIBUS, dvs alla tio böckerna i en, och började läsa.
Amber Chronicles skrevs mellan 1970 och 1991, ska nämnas, men det finns säkert även andra orsaker till att den i flera hundra sidor består av ren jävla griskukfest.
Mannen, myten, legenden – huvudpersonen – Corwin är liksom inte särskilt gemytlig. Jag började dra paralleller till Stephen Donaldsons äckliga epos om någon slags leprasjuk tönt som knallade runt i speglar och våldtog kvinnor, fast inte riktigt lika illa.
Men jag läste på. Jag vet inte varför. Kanske för att man läser bra mycket mer av en riktigt dålig bok, innan man ger upp. Och sedan var det också ganska intressant med den här världen där man knallar iväg och allting gradvis förändras, och plötsligt är man inte här längre, utan i den Riktiga Världen (den här världen är bara en skugga). Plötsligt är man i Amber. Fast inte så plötsligt. Oftast är det jättejobbigt och man måste gå jättelångt, eller skaffa en häst. Gärna en tigerrandig.
Ja, serien har absolut sina goda sidor.
Dock, är det först efter ett par tre böcker i denna omnibus, som jag börjar märka något ganska fantastiskt. Corwin… utvecklas. Och! Kvinnorna i boken, de som först utmålades som dumma i huvudet, våpiga, maktgalna och ganska platta, har plötsligt fått liv och börjat tycka saker.
Därefter blir det bara bättre och bättre, faktiskt. Det är som att läsa en bok av en man som får barn, och barnet är en dotter, och mannen blir feminist. Ungefär.
Mitt i serien byter Zelazny huvudperson, och skriver plötsligt om Merlin istället. Detta kanske inte är någon nyhet för de som är lite bättre bekanta med Amber Chronicles från början, men för mig blev det lite konstigt. Vem fan är det här?? Varför är han så trevlig?? Jaha!
Ja, mitt i serien bytte Zelazny ut huvudpersonen mot en mycket mycket mindre svinig människa.
Det är som att läsa en bok av en man som får barn, och barnet är en dotter, och sedan börjar dottern skriva boken istället. Nästan.
I slutet är det nästan överdrivet många häftiga kvinnliga karaktärer med både makt och åsikter, och man glömmer mer eller mindre bort att det ens finns en huvudperson.
Vill ni läsa en jättetjock bok om hur en man blev feminist, fast med schysst fantasyvärldsbygge och rätt så coola spelkort… Tada!
Jag har läst väldigt mycket av Stuart MacBride. Ett tag läste jag allt som kom ut, så fort det kom ut. Men han skriver väldigt mycket, och jag läste en hel del annat och nu har jag hamnat hopplöst efter.
Men i min lilla bokhylla med olästa böcker står det faktiskt ett par härliga MacBride och väntar, och bara är. Och jag vet att de kommer vara bra. Stuart MacBride är alltid bra. Ända sedan Halfhead, hans tyvärr enda science fiction-deckare (han får inte skriva fler sådana för förlaget, men han var makalös).
Det är så mysigt att plocka fram en gammal favoritförfattare och börja läsa, känna igen stilen, känna igen stämningen, och veta att nu. jävlar. blir. det. bra. Att veta det så där säkert. Åh…
Stuart MacBride brukar dock skriva om Logan McRae, den charmiga slitna underbara gamla polisen i Aberdeen. Nu dök plötsligt en helt annan lirare upp, nämligen Ash Henderson. Han bor inte i Aberdeen, och även om han också är sliten och polis, så är han faktiskt inte alls lik Logan McRae, även om han liksom Logan inte har några problem att få ligga. Men om Logan McRae är en Abercrombie-barbar, så är Ash Henderson mer Hank Moody. Fast Hank Moody efter att hans dotter blivit kidnappad, torterad och mördad, och mördaren sedan skickar hennes födelsedagskort till honom varje år.
Ash Henderson har helt enkelt en jävla massa skit att leva med.
Det jobbiga med att Stuart MacBride inte skriver om Logan McRae är att jag verkligen gillar Logan McRae, och här kommer en annan jävla tönt och knallar runt och är polis i Skottland… Fast… Sen inser jag att jag verkligen gillar Ash Henderson också. Skit också.
Det fina med att Stuart MacBride inte skriver om Logan McRae är att han plösligt är fri att döda vem som helst. Och det passar han på att göra!
Det är precis så här författare ska använda sitt skrivande som terapi. Passa på att slå folk och döda folk och göra det sjukt jobbigt för dem.
Ash Henderson är en perfekt skurkhjälte. Dessutom har han en kickass sidekick i den fantastiska, om än mer än måttligt störda, Dr. Alice McDonald. Egentligen är hon kriminalpsykolog på fallet Ash jobbar med, men hon verkar också gilla att odla sina egna psykologiska egenheter. Hon är värd en spinoff.
Allt eftersom jag läste började jag inse ett och annat:
Och det gjorde det.
Älskar den här boken.
Det sägs att ingen känner en våldtäktsman, kanske inte ens en tafsare. Kanske inte ens en sexist, alla gånger. Ändå har alla kvinnor råkat ut för någon på skalan.
Flanerade en dag på en bokaffär och råkade kasta mitt getöga på Katarina Wennstams Skuggorna. Ack nej, jag har inte läst Wennstam tidigare. Inte för att jag är någon slags deckarhatare, men det har helt enkelt inte blivit av. Bland alla hårdkokta författare har jag ett antal favoriter, gärna de blodigaste (gärna Chelsea Cain eller tidiga Mo Hayder), men jag har inte läst Wennstam. Det är väl det där hotet om det svenska läckbergianska som skrämmer mig, antar jag.
Men nu råkade jag faktiskt ha sett en viss reklam i tunnelbanan, och även om jag inte just nu riktigt minns hur den såg ut, så mindes jag den väl just då.
”Många har nog tänkt tanken att de skulle vilja slå tillbaka. Ge igen.”
Nu har jag väl i och för sig snarare gjort just det… men inte riktigt i den här (elit)klassen. Det som sker i Wennstams bok är nämligen att ett gäng kvinnor slår sig ihop och så att säga slår sina kloka huvuden ihop och så att säga slår in skallen på män som hatar kvinnor.
Nu ska vi ju inte bli manshatare här, men… :D
Ni kanske undrar om boken levde upp till dessa mina högt ställda förväntningar på anarkistiskt våld mot män, men jag ska nog låta er läsa själva och döma själva. Dock kan jag avslöja att jag mådde mycket bättre efteråt. Funderar också på att läsa om den.
Min blurb: ”Klockren deckare. Finfina karaktärer, om än lite många. Inte dör de tillräckligt heller. Bra för själen.”
Hejsan bloggen.
Det var länge sedan.
Jag är i Vermont på jobbresa. Det är varmt här. Jag saknar dig.
Kommer snart hem och umgås mer med dig.
Tills dess ska jag häda ytterligare, och publicera denna reklambild för att få gratis böcker från E2GO, en ny digital bokhandel med eböcker och ljudböcker. Jag är ju trots allt bara människa.
Klicka på länken och se bilden för att få din gratis bok.
Döm mig inte. Hörs snart.
Puss,
Feuerzeug
Hejsan bloggen.
Suck och stön.
Ja, det var länge sedan jag recenserade någonting nu. Jag har inte läst så mycket heller faktiskt. Det finns helt enkelt inte tid för tillfället.
Men, när som helst så lugnar det kanske ner sig och så är jag här igen. Jag har iaf ingen tanke på att ge upp. Det är aldrig för sent att ge upp.
Håll ut! Håll höjd.
Presentkortsböcker från English Bookshop
Nu har ni lärt er att man skänker bokpresenter till Feuerzeug på bemärkelsedagen, som i det här fallet var en licentiatexamen i fysiologi, vilket är ett slags milstolpe i mitt liv. Därför upprepar jag det varje dag i veckan den här veckan. Så ni verkligen hör det. EXAMEN! LIC! Whoho.
Andra anhalten efter presentkort i present blev English Bookshop. Lite tyvärr har de ju rimligtvis inte samma utbud av SF och fantasy i Gamla stan som i Uppsala, men det gick fint ändå.
Där införskaffades glatt tre böcker typ från läslistan:
Den första behöver knappt förklaras. Jag har inte läst Evanovich på ett tag, men jag älskar henne och det är ren feelgood att avnjuta. Äger samtliga, så givetvis även denna. Har nu tre stycken att ta igen.
Denise Mina har jag blivit rekommenderad. Dessa två är båda startböcker i två av hennes serier. Har alltså inte köpt hela serien på en gång, för en gångs skull. Vågar jag hoppas på en Mo Hayder-upplevelse?
Nu följer inte fler presentuppdateringar, så nu kan ni andas ut. Men lycklig är jag (och väldigt skrytsam).
Det var länge sedan nu, men på bokrean fanns Schismatrix av Bruce Sterling utread. Den skrevs 1985, men det märks inte om jag säger så. Den framtid som beskrivs i Schismatrix är så avlägsen att 1985-2011 inte gör någon skillnad.
Bruce Sterling var kompis med William Gibson och tillsammans skrev de The difference engine, som jag faktiskt läst men inte kom ihåg att det stod Sterling på. I The difference engine kommer datoråldern ett århundrade för tidigt och det blir steampunk av alltihop. Väldigt fascinerande, men med en tydlig inblandning av Sterling i den Gibsoniska stilen, så här i efterhand.
Schismatrix beskrivs som ”en roman om den posthumana mänskligheten”. Långt in i framtiden har jorden utarmats och de flesta människorna har flyttat ut i rymden, först till ett antal kolonier, men sedan allt längre ut. Kolonierna bröt kontakten med jorden, som blev förbjudet område och började sedan differentiera sig från varandra. Varje koloni har sin egen ideologi, religion, ekonomi etc. Men framför allt kämpar de två största grupperingarna om makten i solsystemet. Formare och Mekanister, diametralt olika och ändå väldigt lika, sätter sina olikheter framför sina likheter och vägrar samarbeta.
Formarna har förändrat sina gener, skapat genlinjer och låter inte sin avkomma födas, utan producerar dessa perfekta genetiska avkommor som kombinationer av lyckosamma gener eller perfekta klonera av redan existerande personer. Mekanisterna ersätter istället kroppsdelar med mekanik, förbättrar sina sinnen och egenskaper med teknologi. Formarna är helt fria från bakterier, även i tarmen, och genetiskt modifierade för att överleva utan dem. Därför anser de att Mekanisterna är orena, som fortfarande har en bakterieflora, som t ex får deras svett att lukta. Vardera sidan anser att den andra inte är verkligt mänsklig.
I själva verket handlar ju boken om den posthumana mänskligheten, så om du frågar mig så är ingen längre människa i den mening att de är som vi. Om man är posthuman så kommer man efter mänskligheten och kanske behöver de ett nytt ord för att definiera sig själva om de inte väljer att omdefiniera mänskligheten istället. Just i bokens skede har de ännu inte tagit språnget, men står och väger på kanten mot ett nytt sätt att existera.
Det här är väldigt tung science fiction. Jag tror knappast att den blir mycket tyngre än så här faktiskt och efter läsningen är jag helt slut och väldigt mätt.
Man lever länge i den posthumana mänskligheten och när man känner sig lite för gammal kan man använda en föryngringsprocess och bli ung igen. Riktigt hur gammal någon är kan man inte veta och många passar på att förändra sin identitet när det passar dem. Man använder även många droger för att liva upp sina sinnen och sin vardag. Kanske blir man så matt och uttråkad av att leva så länge, att man behöver stimulantia för att känna sig mänsklig igen.
Schismatrix av Bruce Sterling
Bokens huvudperson Lindsay är en Formare och vi följer honom genom livet från hans älskades död, ut i rymden som solhund (en kolonilös människa i exil) och hur han genom makalös överlevnadsstrategi lyckas bygga upp sitt liv på nytt om och om igen. Runt omkring honom förändras världen och solsystemet. Investerarna kommer från yttre rymden och börjar göra affärer med mänskligheten och skapar fred mellan Formare och Mekanister. Lindsay är där. Han är med hela vägen till terraformningens era när mänskligheten släpper sina gamla futtiga gräl för att istället försöka skapa något mirakulöst och beständigt, en ny värld. Överallt omkring honom finns Schismatrisen, den föränderliga världen av olika kolonier i ständig schism.
Lindsay möter många speciella människor, bland annat en genetiskt omformad kvinna som blivit så avhumaniserad att hon till slut existerar som väggarna, golven och taken i sin koloni där alla hennes avkommor lever i en evig moderlig omfamning. Det är svårt att ens försöka förklara handlingen mer än så eftersom den snurrar så många varv. Det som är centralt i en del är inte längre viktigt i en annan. Samtidigt som man kan fundera väldigt filosofiskt på känslor, ålder, tid, medvetande, så har Schismatrix också en handling som gör att man vill veta hur det slutar för Lindsay.
Jag har svårt att rekommendera Schismatrix rakt av eftersom den är så pass tung och förgörande i sin oändlighet. Ändå är den bra. Om du verkligen tycker om den tyngsta science fiction som finns, läs den.
Inläggen om bokrean:
Feuerzeug - Brinner för böcker 