Kategoriarkiv: Vad är Meningen med Allt?

Imorgon när zombierna kom

I DN kunde man nyligen läsa att ”Zombierna tar över vår värld”. Det var Lotta Olsson, som skriver om böcker på DN, och som bland annat tipsat om den svenska versionen av The reapers are the angels av Alden Bell och många andra bra böcker. Men här förstår jag inte alls vad hon menar, och det gjorde ingen annan jag frågade heller.

Hon går ut hårt med att ”Det skrivs inga utopier längre”. Jag tvivlar inte, särskilt med tanke på hur bra böcker hon tipsar om, på att Olsson läser väldigt mycket och väl valda böcker. Men vaddå inga utopier?

Väldigt mycket SF jag läst är utopier. I framtiden är vi posthumana virvlar av ren energi, vi åker ljusskepp och vi krigar inte längre sinsemellan. Det är utopi.

Sedan måste boken ändå handla om någonting, och det blir skitdålig litteratur att skriva om någon som myser på en strand hela tiden. Alltså måste det ändå finnas någon slags twist närvarande, som höjer spänningen.

Förutom dessa utopier, finns det även väldigt många dystopier, som går mot utopi. Världen är skit, men vi ska rädda den och göra den bra. T ex efter apokalypsen (om det så är krig eller virus), då mänskligheten har en chans att börja om från början, göra om och göra rätt. Det är utopi.

Men Olsson vill inte stanna här. Hon fortsätter med att påstå att ”växthuseffekten dränker världen, krig och kaos utbryter, virus leder till att flertalet människor förvandlas till zombier.” Och vill dessutom mena att zombier inte är trovärdiga. Vänta lite nu! Växthuseffekten, krig och kaos och virus är alla högst aktuella hot, som berör läsaren. Det finns en fördel med att välja ett hot som är aktuellt och där har särskilt pandemihotet ökat och aktualiserats mycket på senare år. Vi har redan gått över tiden för den förväntade återkomsten av Dödschockinfluensan. Spanska sjukan dödade miljoner och vi borde statistiskt sett utsättas för något liknande igen, igår eller idag.

Men en bok om influensa har inte riktigt samma läsmysfaktor som en bok om zombier. Alltså gör man som författare ett trick för att få oss att läsa, och låter alla de smittade börja bete sig helt sjukt istället för att bara hosta på varandra. Så zombien är kanske inte trovärdig, om du väljer att se den som något väldigt annorlunda än en rabiessmittad, ebolablödande smittmaskin. Men den är symbolen för det virushot vi lever under, och som sådant högst trovärdig.

Zombien är inte heller det minsta ny, men har fått ett tydligt uppsving under 2000-talet, just på grund av nyhetsrapporter om pandemirisk, menar jag. Och i svallvågorna av vampyrtrenden (som inte heller den är ny, men som fått en viss nytändning, yes) har en del virusböcker också spritt vampyrsmitta. T ex i The strain och The passage.

Olsson skriver att zombierna kanske har ersatt kriget-kommer-böcker, som t ex John Marsdens I morgon när kriget kom från 1990-talets början. Det är nog delvis sant. Virushotet är mer aktuellt än krigshotet. Vi gör bättre i att göra gemensam sak mot smittan än att kriga mot varandra och utplånas tillsammans. Men Imorgon när kriget kom, har nästan exakt samma handling som Red dawn, en film från 1984. Och Romeros klassiker Dawn of the dead kom 1978, så vem ersatte vem egentligen? Visst, det är film, men sedan när följs inte bok- och filmbranschen åt?

”Nu är det zombier som tar över och slår sönder vår sammanhängande värld, icke-människor som det alltid är rätt att göra slut på. Man har inte fördomar mot andra folk. Man har rätt.”

Här undrar jag om Olsson egentligen läst böckerna hon läser. I vilken zombieroman ifrågasätts det inte om man har rätt att döda zombierna? Om de inte äger någon slags mänsklighet innerst inne? Om de inte går att rädda?

Och har hon verkligen läst Imorgon när kriget kom, för där diskuterar ungdomarna svårigheterna med att döda de invaderande styrkorna, och kommer fram till att de har den rätten trots allt.

Det är exakt samma fucking sak. Nöden har ingen lag, vare sig vad gäller att försvara sin kropp, sitt land eller sin familj.

”Dystopin säger som vanligt inte särskilt mycket om framtiden, men desto mer om samtiden.”

Jag är fortfarande inte riktigt säker på vad Olsson vill ha sagt med sin smått osammanhängande… krönika(?), men här förstår jag verkligen inte. Ja, dystopin speglar våra rädslor och vårt samhälle. Liksom all litteratur.

Vilken bok står skild från sin samtid? Vilken bok är inte ett uttryck för det som är aktuellt just nu?

 

Annonser

Sent omsider bokbloggarträff

Efter att jag hämtat mig från jobbvåren från om inte helvetet så iaf från något annat varmt ställe med mycket jobb, så uppmärksammade jag den bokbloggarträff som bestämts via bloggar och twitter för alla som identifierade sig som #boblmaf.

Dagen var 31 maj och anordnade gjorde Jessica på Ord och inga visor, som även listar deltagarna.

Bokbloggarträff - bytet

Bokbloggarträff - bytet

Det var en supertrevlig kväll full av de allra nördigaste samtalen och dessutom med bokbyte. Jag gick glatt hemåt genom natten med Anders Fagers Svenska kulter och Flickan under jorden av Elly Griffiths. Den första har jag länge saknat, den andra får bli en överraskning.

Bokbloggsträff är verkligen fantastiskt roligt. Jag önskar bara det kom fler bloggande män… Jag vet ju att ni finns. Jag följer själv flera av er, men ni verkar inte vara så mycket för att dricka öl och äta mat. Mycket mystiskt.

Snart är det dessutom dags för Elitistmörkerklubbens möte om Googolplex av KG Johansson och därefter faktiskt även en hemmabiodejt med samma gäng när vi ska se Död snö och äta snacks.

Ljuva dagar minst sagt.

 


Zombieapp till android min nya mani

I android market finns nu appen Pixel Zombies Live av haydenTheAndroid för 6.18 kr.

Appen är ett live wallpaper för android som lägger in en bakgrund på din homescreen som ser ut som ett zombieutbrott med vanliga pixlar som springer runt, zombiepixlar som springer efter och smittar av sig samt zombiejägare som skjuter på zombiepixlarna.

Om man sedan dessutom flyttar på en ikon eller widget så släpps en bomb som dödar alla inom en viss radie. I ett hörn av skärmen räknas levande och döda samt poängställningen till zombier och jägare.

Pixel Zombies Live

Pixel Zombies Live

Appen är enkel och genial. Jag kan sitta och titta på utbrottet och spridningen som en katt på en solkatt. När jag dessutom börjar leka med bomberna (nukes), så är jag verkligen fast.

För att se till att den simpla bakgrunden aldrig blir tröttsam så kan man lägga in egen bakgrund bakom smittspridningen och dessutom ställa in alla parametrar; antal invånare, zombier och jägare (vid start), skotthastighet, räckvidd och bombstorlek etc. Man kan även ställa in deras hastighet så att zombierna t ex hasar sig fram jämfört med människorna.

Rekommenderas varmt!

Själv lade jag in en bakgrundsbild över det tyska europa. Passar mer än bra, tycker jag.

Tyvärr går det inte att lägga upp videon direkt här på WordPress, men nedan finns länkar till inspelningar jag gjorde på min egen android.


Ingen panik!

Visst var min recension av Panik av Jeff Abbott var ovanligt vältajmad? Jag  använde mig av osannolikhetsdrift, så att jag recenserade den just idag.

Något annat man kan göra just idag är att särskilt se till att ha handduken med sig och att öva på att missa marken.

Don’t panic

Så med ett fyrfaldigt leve för Douglas Adams, so long and thanks for all the lols. En underbar dag, den 25 maj 2011: http://www.towelday.org/

– Har du handduken med dig?

– Självklart!

Men framför allt:

Don’t panic

Don’t panic

Don’t panic

Don’t panic

Towelday 2011

Towelday 2011


Grubblerier över livet och döden

Det tog tid för mig att läsa De döda fruktar födelsen av Pål Eggert. Mest berodde det på att jag jobbat 50+-timmarsveckor. Släng också in att återhämta sig från en operation och en dunderförkylning så förstår ni sammanhanget.

Hur som helst så gjorde det ingenting, för det här var en bok som jag behövde tid på mig att smälta. Det passade bra att ta den i mindre doser och hinna fundera över innehållet samtidigt som jag läste. Jag var faktiskt inte alls beredd på att läsa just den här boken. Jag trodde innan att den skulle vara helt annorlunda, eftersom den inte är lik någon annan bok riktigt. Det gick inte att förutse att den här boken fanns.

De döda fruktar födelsen av Pål Eggert

De döda fruktar födelsen av Pål Eggert

De döda fruktar födelsen kan beskrivas som att den handlar om hur den nydöda Susanne försöker hantera sin död och hitta tillbaka till livet och sin återfödelse. Men det tycker jag inte alls är den faktiska handlingen. Egentligen handlar det om människor, vilka de egentligen här, hur livet formar oss, vår livssyn och om verkligheten. Det blir inte mycket allvarligare än så. Meningen med livet. Ändå är det inte en överdrivet allvarlig bok. Det är mest tack vare de bisarra änglarna av olika sorter. I Eggerts dödslandskap finns ett antal områden, ungefär som i Kabbala; vår materiella värld, den digitala världen, ett paradis, gudssfären mfl. Det finns även en mängd olika sorters varelser i den ickemateriella dimensionen, som vi nog bara skulle dela upp i änglar och demoner. Men i verkligheten är de många fler än så. Det finns änglar, ärkeänglar, ljusguider, urgudar… Oftast är änglarnas värld mest skrattretande med sin hierarki och byråkrati. Samtidigt är den nästan mer verkligheten än verkligheten själv är.

Förutom Susanne får vi följa hennes vilda och militant feministiska syster Petra. Vi lär också känna den åldrande (nåja) gothen Sebastian och rebellängeln Deliel. De gör ett svindlande äventyr tillsammans, väldigt underhållande, men som jag lätt och ”gärna” glömmer i efterhand. Det jag däremot minns och grubblar på är hur själarna karakteriseras av hur de levt sina liv, av hur man befrias av att kunna lämna livet bakom sig, inte ha ouppklarade sorger kvar inom sig. Hur man kan ärras för livet av att inte få växa upp fri. Hur man formas och döms av sin omgivning. Hur man kan önska att man levt annorlunda, även om man kanske inte haft något val. Någonsin.

Det är de filosofiska funderingarna jag älskar med De döda fruktar födelsen och jag förstår att den som inte tycker om att grubbla kan tycka att den är överdrivet tät eller oklar: För den är tät. Jättetät. Och den är oklar på många sätt. Alla trådar kommer inte att knytas ihop på ett färdigt och tillfredsställande sätt i slutet. Det är precis det jag tycker om. Det är jag som får tänka och boken lämnar mig inte även om den är slut.

Jag tror att jag kommer att läsa om den här boken om ett tag. För jag tror jag kan ta till mig ännu mer och fundera ännu mer på det här.

Jag skulle även kunna skriva metervis av funderingar runt De döda fruktar födelsen, men det tar fortfarande emot lite. Förmodligen går det aldrig utan att skriva en egen bok.


Jag minns Skeppet

Jag läste Skeppet av Stefán Máni för ett tag sedan och älskade den. En del passager var ren poesi och andra väldigt vackra och tänkvärda långt efter att jag lämnat sidan. En del saker var nästan direkt ur mina tankar, något som är väldigt ovanligt när jag läser böcker. Jag känner sällan igen mig särskilt väl i några karaktärers tankar.

Skeppet av Stefán Máni

Skeppet av Stefán Máni

Här är några utdrag ur Skeppet som jag tyckte särskilt mycket om.

Ett exempel på poesin i Skeppet av Stefán Máni och hur kapten Gudmundur ser på havet:

”…komma i beröring med oceanen som väntar på honom, insvept i tystnad och hemlighetsfullhet, förtrollande och farlig på en gång, ett skrämmande stort hjärta som fylls och töms i ett kallt bröst och drar honom till sig som en ensam älskarinna.”
Skeppet av Stefán Máni, s 62

Jón Karls syn på livet:

”Livet är meningslöst! Det finns inget i naturen som man kan kalla en högre mening. Mening är bara ett tomt ord som mänskligheten använder för att urskulda en del av sina handlingar. Punkt och slut!”
Skeppet av Stefán Máni, s 121

Djävels syn på döden:

”I hans [Djävels] föreställning är lik bara lik, dött kött som varken är till nytta eller hinder och därför är oväsentligt. Varför vara rädd i närheten av dött kött? De gillade dessa män medan de levde men skyr dem som pesten då de har slutat leva!

Livet är en strid och döden är frid, inte tvärtom. Är det så svårt att förstå? Det som lever kämpar för sin tillvaro tills det dör. Sedan sover det i all evighet och gör ingen något ont.

De som ber om fred på jorden ber i praktiken om världens undergång. Men naturligtvis är det samma människor som fruktar döden mest av allt!

Idioter!”
Skeppet av Stefán Máni, s 32

Jag skulle så gärna diskutera de här styckena med någon. Poesin, hur Máni formulerar stycket om havet. Och meningen med livet, meningen med döden, världsfreden… Så stora tankar i mitt lilla huvud. Inte konstigt att jag blivit medlem i poeter.se, funderar och så smått börjat skriva igen (http://www.poeter.se/feuerzeug).


7 777

7 777 visningar av bloggen idag!

 

Det måste firas! Vi utbringar härmed en skål för alla zombier, onda bråda mord, härliga hyllningar och rysliga sågningar som passerat bloggen sedan dess uppståndelse i augusti.

Skål!

 


Plague of the dead får ett nytt hem

Idag har jag skickat vidare Plague of the dead av ZA Recht. Jag lade boken i ett matchande kuvert och med en sista klapp for den till en förhoppningsvis total läsning.

Plague of the dead av ZA Recht får nytt hem

Plague of the dead av ZA Recht får nytt hem

 

Den har stått på bortskänkeslistan ett bra tag nu, men ingen har nappat. Jag var rädd att jag sågat den för hårt, att ingen kunde tänka sig att den gick att läsa alls. För det gör den säkert. Det är ju jag som inte klarade av det.

Nu är den i alla fall på väg till en mer välförtjänt läsare, förhoppningsvis.  Det känns bra.

I utbyte mot Plaguen är jag lovad Slumpen är ingen tillfällighet av Jan Cederkvist. Bokbytaren i fråga hatade den. Det, tillsammans med den roliga titeln, väcker min nyfikenhet. Vad är det för bok, egentligen?

På Adlibris kan man läsa: ”I denna bok får du många spännande berättelser och inblickar i ett av livets stora mysterier, den meningsfulla slumpen, det märkliga sammanträffandet, den osannolika händelsen, som löser ett problem eller rentav förändrar ett liv.”

Jag har nog ingen riktig koll på vad det här betyder för boken, men lite kul låter det allt. Handlar det om för mycket hokus pokus så kommer jag nog också att hata den och så får jag skicka den till bortskänkes igen och så kan den få resa runt och lära alla om hat och slump. Det vore väl fint?


Det här blev ju virkligen bra

Jättefilt av babetterutor i närbild

Jättefilt av babetterutor i närbild

Jag gav mig ju på att pyssla för ett tag sedan. Då blev bloggen tillfälligtvis en pysselblogg när jag gav mig på amigurumi och sedan igen när jag virkade blommor.

Nu är det dags igen. Efter ett tag tröttnade jag på blommorna och började göra en stor filt. Tanken var att ligga och läsa under filten hela vintern. Det lyckades! Det tog ungefär tre månader, men sedan var babettefilten inspirerad av en bild från Ravelry klar. Däremot glömde jag visst blogga den tills nu.

Jättefilt av babetterutor

Jättefilt av babetterutor

Poängen med filten är att den ska se så där härligt klimtig ut och att den ska vara stor och skön. Dessutom har jag i ena änden lämnat två hål mellan rutorna så att jag kan sticka ut armarna när jag läser, så att jag inte fryser. Riktigt smart måste jag säga. För att veta i vilken ände hålen är har jag satt fast några av de virkade blommorna där.

Jättefilt av babetterutor

Jättefilt av babetterutor

Vill du också ha en stor läsfilt? Kan du göra mormorsrutor så är halva slaget vunnet. Istället för att göra grupper om tre-fyra så gör man stolpar längs hela kanten. I varje hörn blir det ett litet hål på varje varv, som du ser på närbilden. Gör sedan tusen sådana rutor. Nä, men gör en ritning som stämmer med hur stor filt du vill ha, med rutor om 2, 4, 6, 8, 10 och 12 varv. Sedan virkar virkar virkar du. Försök gärna få ytterkanterna i så många olika färger som möjligt. Lägg sedan ut rutorna så att ingen ligger intill en ruta med samma färg på ytterkanten. Sy ihop dem hur du vill. Jag sydde med filtsöm på baksidan, så där är det en tunn svart kant mellan varje ruta, ganska snyggt. Glöm inte att lämna ett par kanter öppna om du vill ha hål för läsarmarna. Sedan gjorde jag ett par-tre varv runt hela filten som kant och slutligen även runt läshålen en liten kant med vanliga stolpar. Klart!

Tidigare om pyssel:


Dödstråkigt på en blek häst

Jag skaffade nya bokcirkelsboken Döden på en blek häst av Amanda Hellberg som ebok på Elib.se. Nästan alla recensioner jag läser om den är positiva. Många säger att det är läsglädje, att de inte kan lägga ifrån sig den.

Så sätter jag mig och börjar läsa den och bara tänker: ”Va??” Jag ser inte alls tjusningen. Efter 20 sidor var jag less, efter 50 sidor (kapitel åtta) gav jag upp. Det var helt enkelt inte värt det. Jag är verkligen besviken, för visst hade jag mina aningar, men jag förväntade mig ändå något något efter ”alla andra bloggares” ord av guld över boken.

Till Elitistmörkerklubben ber jag om ursäkt. Jag försökte faktiskt. Ni behöver inte läsa resten av den här texten förrän efter mötet om ni vill. Så slipper ni dels låta det färga er egen upplevelse och dels höra det igen när vi ses om ett tag.

Döden på en blek häst av Amanda Hellberg

Döden på en blek häst av Amanda Hellberg

Vad är det som stör mig, då? Jo, jag stör mig på det maniskt detaljerade beskrivandet av precis allt överallt. Valvet skulle passa bättre i en gotisk kyrka. Jaha. Hon var liten och söt med fjunigt blont hår. Jaha. Varenda person som presenteras måste beskrivas som om de var efterlysta; längd, kroppsbyggnad, hårfärg, hårkvalitet och kläder räknas upp. Vem bryr sig? Sedan sitter de och pratar och flamsar och ifall man hunnit glömma, trots de oändliga miljöbeskrivningarna, att vi är i England så slinker det in en engelsk fras här och där. Jag är inte senil, shut the fuck up. Dessutom hinner ungdomarna dricka kopiösa mängder alkohol på den lilla bit jag läst. Det är mig fullständigt egalt hur många öl de hämtar från baren och om det är till självkostnadspris och om de har en jävla ljusslinga över baren. Kan jag få tänka själv i en minut, snälla författaren?! Jag kvävs.

Alltså ger jag upp den här boken. Jag mår bara dåligt och blir frustrerad och arg av den. Det kommer säkert jättefina spöken och ungdomarna kommer säkert bli så kära i varandra och hitta alla möjliga hinder för sin kärlek och kanske dör den konstiga tjejen, kanske är den blonda lesbisk och blir kär i Maja. Jag bryr mig inte. Ville jag ha tonårstramsig romantik med suparfester och pretentiösa konstdiskussioner så skulle jag antingen tänka tillbaka på mina egna tonår eller läsa någon vampyrbok med rosor på omslaget. Inga skräckinslag i världen kan övertyga mig.

Jag ber om ursäkt till alla er som tycker om Döden på en blek häst. Jag tillhör uppenbarligen inte målgruppen och jag har ingenting att anmärka rent tekniskt. Språket var ofta överraskande och upplyftande; det var innehållet som pinade mig. Lite funderar jag på om det är en ungdomsbok trots att det inte uttryckligen står någonstans. Det skulle förklara mycket för mig. Eller så är jag bara trist.

Om du finns där ute, som inte heller gillar tonårsharlequin, så vet du i alla fall att vi är två.

”Suggestiv spänningsroman med övernaturliga inslag.”
aka Övertydlig romantik med inslag av spöksplatter.

Handlingen i korthet:

Maja Grå kommer till Storbritannien för att plugga konst. Samtidigt passar hon på att prata med polisen om sin försvunna mammas blodiga morddöd.

Polisen är så klart jättecharmig och börjar tro på spöken han också (senare än jag kom i handlingen).

Maja Grå är söt, konstnärlig och speciell. Hennes vänner är också konstnärliga och speciella, fast på andra sätt. En av dem har träffat en sån som Maja förut, så han förstår exactly how you mean. Samtidigt funderar Maja på sin relation till sin döda mamma, involverar sig i svårmodiga målare och ser spöken.


Du som läser så mycket…

Folk förstår ju att jag läser böcker. De kanske ser mig med en bok. Jag kanske berättar om en bok. Jag kanske vet vilken bok de pratar om. De kanske ser min bokhylla.

Genast tänker de: ”Feuerzeug är en sån där Läsare. Feuerzeug gillar böcker.” Ja. Förvisso. Men för tusan inte vilka böcker som helst!

Bokhylla

Bokhylla

Därför har jag en avdelning i min Att läsa-lista som heter ”Lånat (och förmodligen inte ‘att läsa‘ egentligen)”.

Den ser ut så här:

  1. A concise Chinese – English dictionary for lovers av Xiaolu Gui
  2. Snabba Cash  av Jens Lapidus
  3. Aprilhäxan av Majgull Axelsson
  4. Sommarvindar av Penny Jordan
  5. Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson

1- Den var tydligen jätterolig och jag skulle ju resa till Asien. Den har konstigt nog inte lockat mig över huvud taget. Jättekonstigt.

2- Den var ju hypad så det skrällde. Mina föräldrar lånade mig den utan att fråga och sade bara lääääs den. Den är så nyskapande. Eheh… Läste kanske två sidor och kände mig kräkfärdig. Nej tack.

3- Jag vet inte… Vad jag än säger här så blir det elakt. Det kommer bara inte hända.

4- Se 3.

5- Ytterligare en hype. Alla har läst den utom jag. Folk säger att den är bra, att det händer så konstiga saker, men ingen är så där jätteexalterad. Alltså antar jag att den inte är så bra egentligen. Den är så där da Vinci-koden-bra. Dvs den är bra som Facebook är bra. Den är bra för att alla läser den och om alla läser den så kan inte alla ha fel? Eller?

Slutsats

Jag borde verkligen verkligen lämna tillbaka de här böckerna och inte låta dem stå i bokhyllan och samla damm och ta upp plats där det ska stå Riktiga Böcker.

Men vad händer om man försöker lämna tillbaka en bok? ”Åh, har du läst den nu? Vad tyckte du? Visst var den bra?” Helvete… ”Nej, det tror jag inte, för jag läste den aldrig.”

Jag är en hemsk människa…


Jag ska inte bli långrandig…

Jag måste bara fråga er, kära ni: Är det här en för lång recension?

Vårlik av Mons Kallentoft – Nya höjder

Jag känner att jag kanske lyckats vilja säga lite för mycket. Orkar man läsa allt det där? Ens om man är verkligt intresserad av Vårlik eller Kallentoft.

Jag vet ju hur otroligt otålig jag själv är. Fast sen är vi i och för sig läsgalna allihop.

Halp.


Att spoliera för andra – gör testet

Det är redan dags för en ny lista! När spolierar man för andra? Var går gränsen?

När man berättar om en bok eller recenserar den så är det lätt hänt att man berättar för mycket. Kanske i ren iver över hur bra boken var, så förstör man för andra. Den mest spolierade filmen lär ju vara Sjätte sinnet. Av någon orsak började folk berätta poängen. Kanske för att den var så genial. Å andra sidan är den poängen själva poängen med filmen, vilket ju gjorde att alla stackrare som fått den spolierad inte längre behöver se den. Den är förstörd. Vi får inte uppleva den där gastkramande spänningen av att inte veta förrän det är meningen att vi ska veta. Det är viktigt att inte veta det. Riktigt viktigt.

I forum på internet(TM) är det väldigt vanligt med spoliering. Det antas lätt att alla runt omkring vet allt man själv vet. I värsta fall hinner de, så fort t ex ett nytt avsnitt av en TV-serie kommit ut, gå in och skriva: ”Oh my god, I am so sad that Mary died in this episode.” Ursäkta mig: Va?! Komma här och berätta slutet. ”But I thought everyone here knew…” Mhm… tack. Jag är på säsong 3. Mary har just fått barn. Eller nått.

I forum på internet(TM) är det dock någorunda rimligt med spoliering. Det händer. Men när man skriver en recension, då borde man förstå att andra inte läst boken. Kanske har man till och med fått ett förhandsexemplar. Kanske skriver man recensionen just för att tipsa andra. Ändå händer det.

På bokbloggsportalerna såg jag direkt efter klockan ett häromdagen hur inläggen började rasa in: ”Hans Koppel är…” ”X + Hans Koppel = Sant” och så vidare. Det var mycket nära spoliering där. Kanske var det till och med det. Rapportera en nyhet får man, men får man verkligen avslöja poängen i rubriken ifall någon vill läsa det vid ett eget tillfälle? Okej. Kanske inte spoliering i det här fallet. Men nära, eller hur? Man kan skriva en rubrik som säger allt utan att ge oss svaret, inte sant?

Varningsskyltar

Brandfarliga varor och Giftiga ämnen

Vi kan göra ett litet test. Helt påhittade utdrag, utan att ni vet något mer:

Är detta att spoliera? Spoil eller Spännande.

  1. ”Efter ungefär halva boken hände något fantastiskt och det förändrade hela handlingen.”
  2. ”På slutet hände det här och det får Anna och Bernt veta.”
  3. ”När Cecilia dör…”
  4. ”Jag vill inte spoliera, men en av karaktärerna dör i boken.”
  5. ”Man får aldrig veta vad som hände David, men…”
  6. ”Först i nästa bok får vi veta vad som…”
  7. ”Edvin och Frans har en romans.”
  8. ”Jag trodde att Gunnar och Hedda skulle ta sig igenom det där.”
  9. ”Jag blev besviken på hur det slutade.”

Svara gärna i kommentarer och/eller i er egen blogg.

Mina regler är nog:

  1. Avslöja ingenting om slutet.
  2. Jag menar det. Ingenting. Om. Slutet.
  3. Avslöja inte huruvida man får något avslöjat för sig. Eller inte.
  4. Avslöja inte att det kommer en twist.
  5. Avslöja inte att någon dör.
  6. Avslöja absolut inte vem som dör.

Hmm… kanske finns det fler. Har ni någon regel att bidra med?


Elegant crime? Jag vill ha dirty crime

Plötsligt skriver alla om elegant crime, den nya genre som Denise Rudberg verkar ha hittat helt rätt med, om man ska döma av kritiken.

Enligt O skriver:

”Miljöerna är de fina folkets och det förekommer en hel del namedropping gällande klädmärken, mycket utseende fixering och en och annan plastikoperation. Miljöerna med flashiga middagar och vältrimmande hemmafruar som har fullt upp att få dagarna att gå…”

Jag tror inte det är min grej det här med elegant crime. Det låter som att någon gått och dött mitt i en Shopaholic-roman. Vi kan kalla det ”En shopaholic begår ett mord”, kanske. Snyggast på kåken, välgödd på anklever. Sedan äter de middag (men inte liket, det vore inte elegant) och tar ett pass på crosstrainern medan trädgårdsmästaren gräver ner kroppen.

Jag tror jag vill ha dirty crime! Bakgator, smutsiga hålor, lite skurkiga poliser och snabbmakaroner. En och annan zombie går också hem.

På Bokhora.se har man träffat Rudberg för ett måndagsmöte och där svarar hon så här på frågan ”Hur är en dålig (deckare)?”:

”[…] Vad jag dessutom ogillar är när krimspåret är helt utan trovärdighet. Jag vill känna i alla fall viss trovärdighet till att detta skulle ändå kunna ske i verkligheten. Har därför något svårt för när vampyrer etc gör entré.”

Vi har nog inte riktigt samma smak, Denise Rudberg och jag. Och förmodligen inte heller samma syn på ”verkligheten”. Nu har jag i ärlighetens namn inte läst ett ord hon skrivit. Jag är fullständigt okvalificerad att avgöra om elegant crime är ett steg upp eller inte. Men å andra sidan har jag nog inte känt minsta dragning till hennes chicklit och nu inte heller till elegant crime.

Jag ser gärna lite trovärdighet när jag läser, men det handlar inte om trovärdigt som i ”det här har jag sett hända på gatan, så det tror jag på”, utan om att författaren får mig att tro på det och att jag från min sida håller sinnet öppet för att saker och ting kan hända, även om jag inte varit med om det på ICA. Förlåt, NK.

Den här verkligheten, var finns den egentligen? I rymden? På NASA? I nutid? I en förvirrad hjärnas vindlingar? Förutsatt att du skriver bra så har jag inga problem alls med att vampyrer etc gör entré. De kanske är smittade av ett virus och behöver ständiga transfusioner. Trovärdigt? Kan ske i verkligheten? De kanske inte alls är vampyrer, men det tror huvudpersonen, för den har fått en psykos. Trovärdigt? Kan ske i verkligheten?

Kanske övertolkar jag Denise Rudberg. Kanske menade hon inte alla vampyrer etc, utan bara de otrovärdiga.

Jag vill hur som helst inte ha någon elegant crime. Inga lilablonda överklassdamer, inga bjäbbiga miniatyrhundar, inga kemtvättade designerkläder, inga tvångsmatade anklevrar. Om de inte är brutalt mördade och blodet skvätt så det svindlar för ögonen. För då känns det trovärdigt, när det vänder sig i magen och det här med mord känns äckligt. Så tror jag att det sker i verkligheten.


Plötslig insikt

Jag insåg just någonting.

Jag skrev häromveckan om hur jag tycker en bokrecension ska vara:

”Poängen brukar vara att handlingen bara beskrivs i stora drag. Kanske hänvisar den till det typiska i boken, som att den utspelar sig på en strand, på en väg eller i en stad. Eller som att huvudpersonen är en sådan där Pippi-tjej som kan det mesta och ändå inte får ordning på allt (chicklit?). Sedan går recensionen med fördel snabbt över till att kommentera språket. Är det kortfattat, blommigt, suggestivt, rakt på sak? Är det poesi eller en instruktionsmanual? Viktiga saker det där.”

Nu har jag plötsligt kommit på samma sak igen. Jag läste en blogg där någon skrev att den här boken hade nog alla redan läst, så handlingen behövde inte beskrivas. Istället beskrevs upplevelsen av boken. Och se där! Genast blev jag mer intresserad (tyvärr hade jag, mycket riktigt, redan läst boken).

När någon beskriver handlingen, stämningen och vad boken gav, så behöver jag ju inte längre läsa boken. Då vet jag redan vad som händer, även om ingenting spoilas rätt ut.

Jag vill veta varför jag ska läsa den, en hint om vad jag kommer få… Jag vill längta efter boken, inte längta tillbaka till eller se fram emot ett återseende.

Det är för all del samma sak med film. En trailer som bjuder på för mycket handling och för många smakprov, blir som en sammanfattning och intresset falnar. Ser jag den ändå så är det i ett skimmer av ”den här har jag ju redan sett”. Då är allt förstört.

Så snälla, fundera på om det är viktigt att beskriva handlingen. En recension är ju ändå inte en bokrecension eller rapport som i skolan, där man inte bara skulle producera en text, utan även bevisa att man faktiskt läst boken och förstått. Här handlar det om att visa någon en bok utan att avslöja den.

Nu blev jag ännu mer fascistisk. Det inser jag. Och så upprepar jag mig (sanningen tål att upprepas?).

Förlåt. Jag kommer att göra om det.