Reglerna var enkla och uppdraget ett stort nöje. Jag ber att få presentera Seriemördarsommaren 2011 och i och med denna sammanfattning även Återkomsten till Verkligheten.
Den 22 juni 2011 kände jag att det var nog med genrehoppande. Här skulle bli Seriemördarsommar!
”I och med denna makalösa deckarkavalkad och det tillsammans med de böcker jag redan hade hemma så får det nog vara slut med genrehoppandet ett tag framöver. I sommar blir det seriemördarsommar på riktigt. Blod, mord och ond bråd död. Och massor av den. I höst när det vanligtvis är dags för totalt jävla mörker, så kommer jag vara less på dem och kanske till och med på humör för lite temysig Anna Gavalda. Vad sägs? – 22 juni 2011
Jag lägger en brasklapp bara för lite varulvsvikingar och annat gottigt. Men så länge folk dör är det fair game, right? Vi säger så.”
Planen var att läsa massor av deckare, blod, mord och ond bråd död. Jag gjorde en lista över möjliga böcker och en lista över färdiglästa och recenserade böcker. I slutändan blev det tolv Seriemördarböcker (folk dör iaf), ett fullt godkänt resultat tycker jag. Eller vad tusan, jag är jättenöjd både med omfattningen, böckerna och läsningen i stort.
Seriemördarsommaren:
- The night season (Gretchen Lowell #4) av Chelsea Cain
- Birdman (Jack Caffery #1) av Mo Hayder
- The treatment (Jack Caffery #2) av Mo Hayder
- Flesh house (Logan McRae #4) av Stuart MacBride
- Ritual (Jack Caffery #3) av Mo Hayder
- Sharp objects av Gillian Flynn
- Wolfsangel av MD Lachlan
- On the third day av Rhys Thomas
- Blind eye (Logan McRae #5) av Stuart MacBride
- Dark blood (Logan McRae #6) av Stuart MacBride
- Dark places av Gillian Flynn
- Barn 44 av Tom Rob Smith
Vad var bäst?
Det är ovanligt svårt att utse någon bästa. Jag har ju mest läst Hayder och MacBride. Stuart MacBride är ju min älskling, men Hayder var å andra sidan en fantastisk ny bekantskap. Dessutom läste jag Rhys Thomas makalösa beskrivning av hur en smittande depression sprider sig genom England, som var fruktansvärt bra och kanske så bra att den lyckas sticka ut bland alla dessa favoriter.
Vad var jobbigast?
Jobbigast att läsa var Wolfsangel, som inte alls var den bloddrypande varulvsvikingasaga jag längtade efter. Det var också jobbigt att se MacBrides Logan McRae-serie och Hayders Caffery-serie krympa ihop till intet medan jag läste. Å andra sidan oerhört skönt att frossa i dem.
Jobbigast på riktigt var Barn 44, som även om den är ren fiktion, utspelar sig i ett samhälle som var allt för verkligt. Bra bok kombinerat med viktigt innehåll.
Vad är du mest nöjd med?
Frosseriet. Det var underbart att bestämma att jag fick och skulle läsa massor av ond bråd morddöd. Vanligtvis försöker jag blanda genrer och författare och hålla vid liv längtan efter författare så att jag inte tröttnar. Men nu kände jag mig dels ändå svulten på detta svettiga satansmörker och dels väldigt sugen på att hetsläsa hela sommaren. Riktigt så blev det inte. Som tur är gjorde jag massor av andra saker än att läsa dygnet runt i flera veckor, men jag är ändå väldigt nöjd och väldigt.. nej lagom mätt. Jag kan nog läsa lite mer deckare i höst, faktiskt.
Kort sammanfattning av varje bok:
The night season (Gretchen Lowell #4) av Chelsea Cain
Den senaste boken om Chelsea Cains polis Archie, med den alltid närvarande bakgrundsgestalte och seriemördaren Gretchen. Tyvärr inte alls i klass med de tidigare böckerna vad gäller skräckfaktor och splatternivå.
Mo Hayder
Birdman (Jack Caffery #1)
The treatment (Jack Caffery #2)
Ritual (Jack Caffery #3) av Mo Hayder
Jag hade längtat efter att börja läsa Hayder. Birdman var verkligen allt jag kunnat föreställa mig och The treatment fördjupade den känslan. Caffery är svinig och otrevlig och behöver växa upp, men han blev ändå någon jag ville följa och någon jag ville väl även om han var lite mycket ibland. Tyvärr fick Hayder nog av Caffery och i den tredje boken Ritual har det gått flera år sedan hon tog i karln sist. Det gör Ritual till en lite udda bok i serien, men jag har visst hopp om att Caffery är tillbaka på banan i gen i fjärde boken.
Sharp objects av Gillian Flynn
Hur många är vi inte som väntat och längtat efter att sätta tänderna i Gillian Flynn, den Älskade, den Hyllade. Precis så bra var hon nog också. Debutroman, visst, men fantastisk. Jag kunde inte riktigt längta mycket nog efter hennes andra bok Dark places, som även den tar oss till Seriemördarlandet, den amerikanska mellanvästern.
Dark places av Gillian Flynn
Andra boken av misärmästarinnan. Vi är som sagt tillbaka i Seriemördarlandet, den amerikanska mellanvästern, nu i Kansas. Vi följer Libby, nu trettio år gammal, men vi sju års ålder ensam överlevande när hennes bror Ben dödade hela hennes familj. Men var det verkligen vad som hände? Libby vågar inte lita på sina egna minnen och inte heller på sin egen bror. Hon får oväntad hjälp från ett nätverk mordfans, suspekta typer vars favoritämne i världen är detaljerna kring hur Libbys familj mördades.
Flynn har skalat bort allt onödigt och skapat en roman som knäcker ben i permafrost.
Wolfsangel av MD Lachlan
Om varulvar egentligen var vikingar som drabbats av förbannelser som kastats på dem av asagudarna… Ja och så lite fri tolkning på det.
För mig var det blaj och bläk, men jag misstänker att det finns en publik där ute för Wolfsangel och liksom jag lockades av beskrivningen från början är jag redan lockad att läsa uppföljaren Fenris. Trots allt.
On the third day av Rhys Thomas
En smittande depression drabbar England och hela världen. Människor stannar upp, slagna av plötsligt missmod och går sedan inte att nå genom sitt mörker förrän de dör tre dagar senare. Mot slutet reagerar vissa med våld och slår vilt omkring sig mot dem de älskar mest. Den här boken är lika skrämmande som makalös och vacker. Förmodligen skräms många av apokalyps/virus-faktorn, men den är så oviktig i sammanhanget. On the third day är gripande så där så att man minns den länge efteråt.
Flesh house (Logan McRae #4)
Blind eye (Logan McRae #5)
Dark blood (Logan McRae #6) av Stuart MacBride
Jag hade börjat läsa MacBride innan Seriemördarsommar började. Han är en av mina favoriter, verkligen. Självklart skulle han ha en plats i temat. Logan MacRae är varm, äkta och mänsklig. Han är inte otrevlig som Caffery eller dryg eller kvinnoföraktande. MacBride lyckas skriva deckare som inte diskriminerar. Han kan skriva om ett lesbiskt par utan att det blir clownigt. Han kan till och med skriva hur andra kommenterar dem utan att det blir konstigt. Han kan dessutom lika lätt skriva om kannibaler som om BDSM-mördare och om galningar som skär ut människors ögon utan att någonsin verka utanför sitt expertområde. Hur fantastisk är han inte, MacBride?
För att slutgiltigt övertyga de inte redan invigda har han till och med lyckats skriva SF-deckare i och med den horribla och hysteriskt tokjättebästa Halfhead.
Barn 44 av Tom Rob Smith
Barn 44 av Tom Rob Smith
I Stalins Ryssland gäller andra regler. Man utreder inte mord, för mord existerar inte. Man anger sina grannar av rädsla att själv bli misstänkt. För misstänks man så är man skyldig. Och är man skyldig så dör man, genom avrättning eller genom att sättas i straffarbete. Men först torteras man tills säkerhetspolisen är säkra på att man berättat allt och angett alla andra statsfiender man känner till. I hopp om att överleva eller kanske bara få slippa smärtan berättar alla, skyldiga som oskyldiga. På varje misstänkt person kan man få hundratals namn när var och en anger sina vänner.
Fruktansvärt stark berättelse om en ganska bortglömd del av världshistorien. Andra illdåd har fått första platsen, men här har vi ännu en medlem av toppmedaljerna i mänsklig grymhet.
Feuerzeug - Brinner för böcker 