Elitistmörkerklubbens bokcirkel – We have always lived in the castle

Bokcirkelsrecension och bokrecension – i ett!

Elitistmörkerklubbens bokcirkel började som A perfect circle, men verkar ha morfat sig själv till ett otygelbart monster. I november 2010 hade vi vårt första möte. Då bestämdes det att första boken skulle bli We have always lived in the castle av Shirley Jackson (1962), vilket förmodligen påverkade cirkelns omedelbara drift mot mörkerklubb, åtminstone i folkmun. Till det bidrog nog också vissa medlemmars synnerliga dragning till dystopier, zombier och annat smått och gott.

We have always lived in the castle är föredömligt kort. Vi vill ju gärna börja med något överkomligt. Dock är den på engelska, vilket kanske kan vara en utmaning. Minst två personer hade dessutom redan läst boken, men sade att den var så bra på ett sådant sätt att de gärna läste den igen. Nu vet jag vad de menade.

We have always lived in the castle av Shirley Jackson

We have always lived in the castle är en helt fantastisk liten bok. Där Neil Gaiman hade fel om Lud-in-the-mist, så skulle han ha rätt om den här. Den är ett litet gyllene mirakel till bok.

Handlingen utspelar sig i Vermont i en liten stad där alla känner alla och alla hatar Blackwoods. I sitt stora vackra hus har familjen Blackwood bott i generationer och där utpspelade sig en ofattbar tragedi vid middagsbordet, då nästan alla dog av förgiftning. Kvar blir en spillra av den stora familjen, en spillra som vi får följa utifrån den yngsta dottern Merricats perspektiv. Hon bor kvar i huset tillsammans med sin storasyster Constance och sin farbror Julien. Constance lämnar aldrig huset och farbror Julien sitter sjuklig i rullstol. Det blir Merricat som får handla mat och hämta biblioteksböcker i byn, där hon möter bybornas förakt.

I ett från början långsamt och glidande får vi följa deras stillsamma liv och sakta får vi bit för bit mer information om vad som egentligen kan ha hänt vid middagsbordet den där sista dagen. Shirley Jackson skriver briljant och växlar tempo friktionsfritt när hon så önskar (till exempel när den obekväma kusin Charles dyker upp). Inte ett ord är på fel plats, inte en nyans viker av. Ändå sitter man till slut och undrar: Vad var det egentligen som hände?

We have always lived in the castle är en bok man kan hitta ett otal recensioner om med gissningar om Sanningen. Vem dödade familjen? Och varför?

Jag har mina egna gissningar. De skriver jag här i vitt, så att ni slipper läsa om ni inte markerar texten.

[Jag tror att Merricat dödade familjen. Ingen jätteöverraskning där. Men jag tror att hon gjorde det för sin och sin syster Constance skull. Jag tror att Merricat var familjens svarta får, alltid beskylld för att vara ett elakt och otrevligt barn, som blev straffad ofta och som ofta fick gå utan mat. Jag tror att även Constance var psykiskt misshandlad. Hon fick laga maten eftersom hennes mamma inte ville nedlåta sig. Tillsammans var Merricat och Constance familjens askungar och de håller ihop och skyddade varandra in i det sista. Alternativet är att det trots allt var Constance som förgiftade familjen, men av precis samma anledning och för att skydda Merricat.

Men varför säger farbror Julien att Merricat är död? Jag tror det är så enkelt som att han ju inte är helt frisk i huvudet och att Constance sagt till honom att Merricat är död, för att han inte ska forska om hennes skuld i sina papper (om vad som hände den sista kvällen). Det talar för att det verkligen var Merricat som dödade familjen. Julien tror på vad Constance säger och att den Merricat han ser är ett spöke eller sitt eget huvuds spöke.

Kanske dödade Merricat familjen redan vid lunchen. Farbror Julien, som överlevde med livet hängande på en tråd, tyckte inte om maten som serverades till lunch. Kanske åt inte heller Constance och Merricat av den. Merricat har den kunskap som krävs för att välja rätt gift och hantera det rätt.]

Ropa hej om det här är en idiotisk metod. Själv tror jag den fungerar bra, åtminstone i webbläsaren. Och skriv för guds skull SPOILVARNING i kommentaren om ni (hemskt gärna!) vill komma med egna idéer om vad som hände.

 

Allt sammantaget så var det en underbar bokcirkelskväll. Vi var bara sex personer, men riktigt bra personer var vi, om jag får säga det själv. Det var även ypperligt ordnat av värdinnan med plock och dryck. Kanske pratade vi lite väl lite om boken och lite väl mycket om Universum, Livet och Allting, men det kan man ju inte klaga på. Så går det när det finns mycket att prata om, fråga om och dela med sig av med fantastiska människor. Jag går idag och myser och tänker på boken och på kvällen, som efter en riktigt bra dejt.

Verkligen tråkigt att Cirkelgeneralen Bokstävlarna själv inte kunde vara med, men so it goes ibland. Nästa träff en ny bok, som vi inte bestämt ännu. ”Något svenskt” är allt vi lyckats spåna fram.