Etikettarkiv: alkoholism

Vad som händer med Idoldeltagare

I Shatter the bones av Stuart MacBride återser vi min älskling Logan McRae, polis i Aberdeen.

Det har gått en liten tid sedan Dark blood och Logan har hämtat sig från sina vedermödor någorlunda. Han har dessutom något fint på gång med gothbruden Susan.

Böcker av Stuart MacBride:

Jag har tidigare sagt att den fjärde, femte och sjätte boken om Logan är bäst, men denna, den sjunde boken kommer inte långt efter. Dock är den just nu den sista boken om McRae eftersom MacBrides nästa bok Birthdays for the dead, har en ny huvudperson. Jag tror inte det behöver vara sorgligt. MacBride skrev lika bra om en helt annan person i Halfhead. Det är MacBride som är bra, inte hans karaktärer. Det återstår att bevisa, men ännu så länge ligger han långt före Mo Hayder till exempel, som visade sig vara sämst utan Caffery.

Har ni läst min blogg ett tag så kan ni Logan McRae vid det här laget, men vi kan ju sammanfatta lite kort:

MacBrides huvudperson är polisen Locan McRae, en man med ärr över hela magen efter att han skadats i tjänsten. Sedan dess har han samlat på sig ännu fler ärr och trauman… Logan är en ovanligt varm och äkta och underbar deckarpolis. Han är briljant och klumpig på samma gång. Han får ha både tur och otur, och man kan inte alltid förutsäga hans nästa steg eller misstag. Logan går på intuition och kan lösa fall med ledtrådar ingen annan sett. Ofta har han helt fel, hur snyggt han än följer ledtrådarna, och han får ta en hel del utskällningar innan det reder ut sig till slut. Som ständig bakgrund till de hemska brott Logan McRae utreder följer vi hans ständiga kamp med disciplinnämnden på polisstationen och konsten att leva med sina överordnade, samt hans ganska struliga privatliv.

Men i Shatter the bones börjar MacBride knyta ihop trådarna. Logan börjar få ta det lite lugnare, saker och ting ser inte längre helt svarta ut.

Stuart MacBride

Stuart MacBride

I Shatter the bones jagar Logan kidnappare som tagit två Idoldeltagare som gisslan. Deras briljanta idé är att utpressa allmänheten på lösensumman och använda media för att förstärka meddelandet.

Idén känns ny och som vanligt späder MacBride på med fler kringliggande fall som krånglar till bilden. Dessutom har vi som vanligt Logans privatliv och en hel del missöden längs vägen.

Det är jätteskönt när jobbiga idoler får sitt, samtidigt som man lider med dem förstås. Dessutom är det väldigt roligt att läsa om kidnapparna och fundera på vem som är skyldig. MacBride lyckas få mig att verkligen fundera på vem som är skyldig den här gången, något han inte alltid bryr sig om, och det är underhållande. Kampen mot både media, som vill utnyttja tillfället och få tillbaka sina gullungar, och klockan, som tickar mot gisslans avrättning, gör att man läser i ett rasande tempo.

Dark blood var den mest invecklade av MacBrides deckare och bjöd på en efterlängtad vändning för Logan McRae. I Shatter the bones är handlingen helt annolunda och följer ett ganska annorlunda mönster. Även Logans privatliv når en helt annan spelbana. Jag är ganska imonerad av MacBrides förmåga att förnya sig själv och även Shatter the bones får sägas vara en av de bästa böckerna i serien (nästan alla är det).

Jag tycker om allt Stuart MacBride har skrivit. Börja för all del med första boken, men läs sedan allihop. Och är du osäker, börja med den superunderbara sf-deckaren, Halfhead.

Tidigare inlägg om Stuart MacBride:


Våldtäkter, pengar och korruption

Hurra! Det här är den tionde boken i min Seriemördarsommar! Jag tror det blir någon till, men nu närmar vi oss helt klart slutet.

Det gäller ännu en Stuart MacBride-roman, den sjätte i ordningen.

I Blind eye var det för ovanlighetens skull sommar och varmt. Det hade MacBride lovat Aberdeen Turism. Nu är vi dock tillbaka i bekant klimat, om inte värre. Det har gått en tid sedan Blind eye och det är vinter, med en storm på ingång.

Om den fjärde boken var bäst och Blind eye lika bra, så är Dark blood också lika bra. Äh, läs alla. Det är MacBride som är bra.

Ni kan nog Logan McRae vid det här laget. Han har fortfarande ett struligt privatliv med gotharen Samantha. Han kämpar med disciplinnämnden och sina överordnade. Han försöker överleva efter explosionstraumat och resten som hänt. I Blind eye träffade Logan botten. Han stod vid ett vägskäl där han kunde välja att deka ner sig totalt, ge upp, döva smärtan med alkohol och ge upp sin karriär och sitt liv. Eller att be om hjälp, rycka upp sig, arbeta igenom sina upplevelser och komma tillbaka till den briljanta utredare han är.

Vi kan väl gissa vad han valde (tur, annars orkar jag inte läsa), men det betyder inte att det är enkelt.

Inspektörstjänsten som blev ledig gick till någon annan. Ett år tidigare hade den varit Logans. Nu har han för många anmärkningar, för mycket bråk, för dålig stil. Istället för att låta det trycka ner honom börjar Logan kämpa emot. Inte minst för att få behålla Samantha. Hon är stark och ömtålig, hemlig och ändå rättfram. Jag hoppas verkligen att vi får lära känna henne bättre.

Samtidigt som Logan kämpar med sig själv tjatar Steel om att få hans sperma. Hon vill ha barn med sin fru Susan och alla andra möjligheter verkar omöjliga. Det är orättvist och förjävligt, men av någon orsak tycker Steel att Logan är bra genmaterial. Och kanske tycker Logan att det vore skönt att slippa pressen. Ett barn ”med” Steel och Susan skulle  betyda att han redan avklarat den biten.

I Dark blood börjar Logan hitta tillbaka till sin forna glans. Han ser ledtrådar andra missar, lägger ihop ett och ett och ser mönstret. Visst är han fortfarande ur form och vissa saker borde han verkligen inse tidigare, men han kommer ikapp och han ger inte upp. Äntligen börjar jag känna igen honom som den klumpiga och underbara, varma, äkta och briljanta skotten jag lärde mig älska från början.

Stuart MacBride

Stuart MacBride

I Dark blood får Aberdeen en frigiven sexbrottsling på halsen. Han har valt att flytta hem till sin mormors hus i Aberdeen från Newcastle. Därför måste poliser och stödpersonal avsättas för att bevaka honom, se till att han följer de regler som är uppsatta för hans frigivning. Men de är kanske mest där för att skydda honom från allmänheten, som är allt annat än lyckliga över att numera dela stad med Knox, vars specialitet var att våldta och tortera äldre män.

Stuart MacBride

Stuart MacBride

Samtidigt fortsätter gangstern Malk the Knife att etablera sig i Aberdeen. Och Aberdeens egna tunga brottslingar fortsätter skydda sina intressen. En av dem har dessutom börjat bli lite väl bra kompis med Logan. Var går gränsen mellan informationsutbyte och korruption?

I Knox kölvatten följer den buttra polisen Danby. Vad har han egentligen in Aberdeen att göra? Vad har han för intresse av Knox?

Dark blood är nog den mest invecklade av MacBrides deckare. Det kombinerat med den efterlängtade vändningen för Logan McRae gör den till en av de bästa böckerna i serien.

Jag tycker om allt Stuart MacBride har skrivit och det här är en av de bästa, en värdig medlem i min seriemördarsommar. Börja för all del med första boken, men läs sedan allihop. Och är du osäker, börja med Halfhead.

Tidigare inlägg om Stuart MacBride:


Han tar deras ögon, men inte deras liv

Vi är framme vid den nionde boken i min Seriemördarsommar. Inte helt oväntat är vi tillbaka hos min älskling, Stuart MacBride. Jag hade aldrig tänkt läsa alla hans återstående böcker över sommaren, men så fort jag ska välja en ny och jag trots alls skapat ”Seriemördarsommar”, så kan jag inte låta bli.

Blind eye är den femte boken om Logan McRae. Jag har redan skrivit om första boken Cold granite (som var precis vad jag väntade mig efter den underbara sf-deckaren Halfhead), andra boken Dying light, tredje boken Broken skin och fjärde boken, Flesh house. Nivån är väldigt jämn, om än inte fullständigt. Flesh house kallade jag bäst hittills, men nu får den nog dela plats med Blind eye.

Som ständig bakgrund till de hemska brott Logan McRae utreder har vi hans struliga privatliv och hans ständiga kamp med disciplinnämnden på polisstationen och konsten att leva med sina överordnade.

I den tredje boken började Logan så smått få ordning på sitt privatliv, men i Flesh house rasar det fullständigt samman igen. I Blind eye hittar han ett nytt bottenrekord.

Logan är (vanligtvis) lika klumpig som underbar, varm, äkta och briljant. Han ser ledtrådar alla andra missat och verkar därför arbeta på intuition. När Logan är bra är han riktigt bra, men ofta har han istället helt fel och får ta en hel del utskällningar för de risker han tar och även utsätter andra för.

Det har som vanligt hänt saker sedan förra boken. Jackie är sedan länge glömd. Logan träffar numera en brottsplatsundersökare, tillika stationens enda gothare. Hon är yngre och oskyldigare än han förtjänar, men passar ändå perfekt in i den mall jag lärt mig är Logans preferens – starka kvinnor med för mycket humör. Frågan är om det alls går att försöka skapa ett förhållande när man mår som en gnu och beter sig som ett svin. Logan brukar vara sympatisk, men här har han verkligen börjat ta av de sista reserverna av sin medmänsklighet.

Stuart MacBride

Stuart MacBride

I Blind eye kretsar handlingen kring samma sak som det Criminal minds-avsnitt jag råkade se när jag läste (S5E6). Enukleatorer.

”e·nu·cle·ate     To remove (a tumor or eye, for example) whole from an enveloping cover or sac.” (Från http://www.thefreedictionary.com/enucleate)

Hur skrämmande det än må låta så blir det ännu värre:

”Usually enucleators are males with a diagnosed mental disorder, lack social skills, disorganized, sloppy, repeat offenders. They don’t usually take the eyes. It’s usually not about the eyes, but about what the unsub sees in them (delusional!)” (Från Criminal Minds episode profiles, http://cmepisodes.blogspot.com/)

Stuart MacBride

Stuart MacBride

Det jag tyckte var så bra i Flesh house var det jag älskade från början i Halfhead, nämligen när MacBride lyckas får mig att rysa och äcklas och fascineras på samma gång. Det verkar som att det är här han hittar sin stil och sin känsla. Och sin excellens.

I Blind eye jagar mördaren polacker och tar deras ögon, men han tar inte deras liv. På sjukhuset fylls sängarna med till vansinnet torterade offer; blinda, arga och fruktansvärt rädda. Offren går inte att förhöra. De kan eller vill inte berätta någonting. Mördaren skrämmer dem effektivt till tysthet genom att visa hur långt han är beredd att gå.

För att ta fast mördaren verkar Logan behöva följa ledtrådarna ända till Polen, och gå lite längre än lagen tillåter. Frågan är om han hittar tillbaka till den rätta vägen sedan. Och i vilket skick kommer hans eget liv att vara när han offrat det för Aberdeen?

Jag lider svårt när Logan mår allt sämre. Jag avskyr egentligen böcker där huvudpersonen mår för dåligt, mår allt sämre och där han gör allt det man vet att man inte ska göra. Logan avskärmar sig, stöter bort sina kollegor och vänner med spydigheter, dricker för mycket, sover för lite. När han dessutom utsätts för traumatiserande händelser är det inte mycket som håller ihop hans beståndsdelar.

Ändå vågar jag behålla hoppet om att han sätter ihop sig själv till slut. Det här är ju deckaren som är varm. Det är ju Logan McRae, han klarar det. Han brukar inte vara sån här. Det är det jag håller fast vid och det jag tror på. Därför kan jag tolerera en bok i en serie där han bryter samman och beter sig patetiskt. Efter omständigheterna är det kanske till och med rimligt.

I Blind eye är det förresten sommar och varmt i Aberdeen. Det lovade Stuart MacBride den lokala Turismkommittén. Men han skriver också att det var väldigt smärtsamt att skriva om, så i nästa bok är vi tillbaka i det Aberdeen vi lärt oss känna igen, med gothväder.

Det här är ytterligare en älskling av Stuart MacBride, som vanligt en värdig medlem i min seriemördarsommar. Börja för all del med första boken, men läs sedan allihop. Och är du osäker, börja med Halfhead.

Tidigare inlägg om Stuart MacBride: