Etikettarkiv: alternativhistoria

Veckans läsning 30, v21

Den här veckan har jag dels gått igenom De döda fruktar födelsen av Pål Eggert igen, nu valda delar som jag hundörat (ja!).

En ny recension i veckan blev vad jag trodde var en deckare, men som snarare var sommarstugespänning, Panik av Jeff Abbott. Rätt mysig, men knappast en utmaning.

Slutligen har jag så klart firat Handduksdagen, så här tiotalet år sedan Douglas Adams gick bort och sade ajöss och tack för fisken.

Efter Panik har jag börjat läsa Gunpowder empire (Crosstime Traffic, #1) av Harry Turtledove. Han är lite kungen av alternativhistoria och det märks sannerligen. Så här långt är jag både väldigt nöjd och lite missnöjd. Det är välskrivet och detaljrikt, men det händer ärligt talat inte särskilt mycket. Mer action vill jag ha.

Så har jag även lekt med nya surfplattan HTC Flyer. Mer om den vid ett senare tillfälle.

Annonser

Du glömmer dina drömmar i Hungerspelen

Hungerspelen av  Suzanne Collins var en ganska oväntad älsklingstrilogi i bokhyllan. Vad jag än må ha att säga om de långa beskrivningarna av glam och kläder och det tröttsamma velandet mellan Peeta och Gale, så är det ändå böcker jag läst hungrigt och gärna hela natten. Jag har nu avslutat den sista delen, Mockingjay och kan se tillbaka på hela historien.

Hungerspelen handlar om en värld, kanske en framtid, där Nordamerika blivit till Panem, en stat där tolv distrikt hålls som slavar av Capitol, huvudstaden. Distrikten producerar och huvudstaden konsumerar. I huvudstaden hänger man sig åt mat och nöjen medan man i distrikten går hungrig och dessutom tvingas sätta livet på spel för mat.

Hungerspelens huvudperson Katniss riskerar allt varje dag när hon tar sig utanför stängslet som omger Distrikt 12 och jagar mat åt sig själv och sin familj. Hon riskerar även livet tillsammans med alla andra ungdomar i de årliga Hungerspelen. Varje år dras en lott och en pojke och en flicka från varje distrikt måste delta i en kamp till döden i Hungerspelen, som visas på tv för hela Panem. Vinnaren överlever och får mat till sin familj. Förlorarna dör.

Självklart hamnar vår hjältinna Katniss i Hungerspelen. Med hjälp av framför allt sin träffsäkerhet med pilbågen lyckas hon faktiskt vinna spelen. Med sig som vinnare har hon Peeta från samma distrikt, som hon under spelens gång låtsas vara kär i som ett reklamjippo. I slutändan blir det mer än ett spel och Peeta och Katniss kommer varandra väldigt nära.

I andra boken, Catching fire är Katniss lite äldre, men inte mycket klokare. Hon har fortfarande inte rett ut sina känslor eller vad hon vill göra med sitt liv. Tvärtom. Allt är kaos.Eftersom det är jubileum för Hungerspelen, så anordnas en speciell omgång där de tävlande är vinnare från tidigare år. Katniss måste åter igen döda för sin överlevnad.

Hungerspelen av Suzanne Collins

Hungerspelen av Suzanne Collins

Så vad kunde hända i tredje boken? Min aning var att tredje boken skulle handla om det mystiska Distrikt 13 och att Katniss äntligen kommer att bestämma sig för Gale eller Peeta, inse att hon vill gifta sig och ha barn och bli en Riktig Kvinna. Det var min pessimistiska gissning. Den infriades tyvärr. Det är tydligen Collins uppfattning om ett lyckligt slut, att man fogar sig i stereotypen och glömmer sina drömmar.

I den sista delen hamnar vi i Distrikt 13 och ett krig som omfattar hela Panem. Det är nu distrikten har en chans att göra sig fria och avsluta slaveriet. Rebellerna anfaller och Katniss blir Mockingjay, revolutionens ansikte.

När jag läst klart Mockingjay känner jag mig först tom, så där som man gör när man sträckläst en riktigt uppslukande bok som man engagerat sig i. Sedan blir jag arg.

Collins har skrivit en serie om en ung flicka som utnyttjas som spelpjäs för att hålla pöbeln i schack i ett slaverisystem. Hon tvingas använda sin kropp och sin kärlek som vapen, döda andra slavar och även vänner och mitt i alltihop försöka rättfärdiga varför just hon ska få leva.

Så får inte Collins riktigt nog ändå. Hon stoppar in ett triangeldrama. Katniss kan inte riktigt bestämma sig för om hon älskar sin bästa vän eller den hon låtsas älska i Hungerspelen allra mest.

Slutligen kan inte Collins heller nöja sig med ett vettigt slut. Hon knyter ihop alla trådar och gör det med dubbelknut.

I slutändan blir Katniss precis den hon hela tiden kämpat för att inte bli. Det är ett sorgligt slut och det är helt förjävligt att det ska behöva sluta så.

Jag skulle rekommendera alla glada läsare av Hungerspelen att inte läsa epilogen över huvud taget, läs inte heller sista kapitlet, 27. Då slutar boken som den ska.

Recensioner av de första två delarna:


Hungerspelen växer upp

Jag rekommenderades att läsa Hungerspelen av Suzanne Collins och började så klart med första boken. Omdömet var inte bara positivt, men ja, det var tammetusan bra. Hungerspelen är böcker man fastnar i, läser i sträck och som gör att man glömmer sova eller vad sova ska vara bra för.

Hungerspelen handlar om en värld, kanske en framtid, där Nordamerika blivit till Panem, en stat där tolv distrikt hålls som slavar av Capitol, huvudstaden. Distrikten producerar och huvudstaden konsumerar. I huvudstaden hänger man sig åt mat och nöjen medan man i distrikten går hungrig och dessutom tvingas sätta livet på spel för mat.

Hungerspelens huvudperson Katniss riskerar allt varje dag när hon tar sig utanför stängslet som omger Distrikt 12 och jagar mat åt sig själv och sin familj. Hon riskerar även livet tillsammans med alla andra ungdomar i de årliga Hungerspelen. Varje år dras en lott och en pojke och en flicka från varje distrikt måste delta i en kamp till döden i Hungerspelen, som visas på tv för hela Panem. Vinnaren överlever och får mat till sin familj. Förlorarna dör.

Självklart hamnar vår hjältinna Katniss i Hungerspelen. Med hjälp av framför allt sin träffsäkerhet med pilbågen lyckas hon faktiskt vinna spelen. Med sig som vinnare har hon Peeta från samma distrikt, som hon under spelens gång låtsats vara kär i som ett reklamjippo.

Det är en spännande historia med mycket äventyr, men första boken tappade många poäng på den överväldigande mängden irrelevant dravel. Halva boken verkade handla mest om att vinna en skönhetstävling med smink, hår och kläder. Jag blev förstås också less på tonårskärleksdravlet. Älskar jag honom? Älskar han mig? Vad menar han nu? Vad ska jag säga till honom? Blablabla… blabla bla… Urk.

Hungerspelen av Suzanne Collins

Hungerspelen av Suzanne Collins

Så till andra boken
I Catching fire är Katniss lite äldre, men inte mycket klokare. Hon har fortfarande inte rett ut sina känslor eller vad hon vill göra med sitt liv. Tvärtom. Allt är kaos.

Det händer inte mycket första halvan av boken. Man inser hur lite när det väl börjar hända saker senare. Ändå är det spännande och för all del riktigt underhållane. Men så drar boken igång på riktigt. Hungerspelen är tillbaka och dessutom i jubileumsform. Vad händer om inte en riktigt elak twist: De gamla vinnarna måste tävla mot varandra. Katniss är tillbaka i Hungerspelen.

Jag undrade efter första boken hur Collins skulle få till något lika spännande som spelen i en uppföljare. Det fick hon alltså inte. För det är spelen en gång till. Egentligen är det samma bok en gång till, fast lite senare och lite vuxnare.

”Jag har ingen aning om hur de ska kunna bli lika spännande som den första. Men förmodligen ingår även ett triangeldrama och någon slags uppväxt och insikt om vem Katniss egentligen älskar. Bah.”

I Catching fire är det mindre hår, smink och kläder och mindre osäkert velande om kyssar och fjanterier. Jag tycker det är enbart skönt och hade förmodligen kunnat stryka ännu fler meningslösa mellanspel som inte bidrar till handlingen som annat än utfyllnad.

Hjältinnan Katniss verkar allmänt älskad av läsarna. Många spekulerar kring filmen baserad på Hungerspelen där en skådespelerska redan pekats ut för rollen. Jag känner mig svalt inställd. Katniss är rebellisk och tonårsaktig, förvirrad och naiv, idealistisk och samtidigt ganska dum i huvudet. Som i osmart. Hon är alltid den sista som förstår sammanhanget, förstår aldrig varför folk gör som de gör om de inte berättar det för henne. Hon drar snabba och felaktiga slutsatser och gör bort sig om och om igen. Visst, hon är mänsklig och allt det, men knappast en idol. Jag har svårt att dyrka någon som inte ens vet vad hon tycker och känner, men som karaktär är hon bra.

Catching fire började alldeles för långsamt, som sagt och sedan när man tror att det ska komma ett infernaliskt klimax mot slutet så blir även det rumphugget och snöpligt. Jag tycker andra boken var bättre än den första, men ändå ganska mycket transportsträcka till den tredje. Det saknas en vettig struktur.

Så till frågan efter andra boken: Hur ska tredje boken kunna bli lika spännande som den första och den andra? Inge Hungerspelen en gång till väl? Nej nu får det räcka. Min aning är att tredje boken kommer att handla om det mystiska Distrikt 13 och att Katniss äntligen kommer att bestämma sig för Gale eller Peeta, inse att hon vill gifta sig och ha barn och bli en Riktig Kvinna. Det är alltså min pessimistiska gissning. Min gissning om andra boken infriades ju inte; Katniss har fortfarande inte bestämt sig.

Recensioner av de andra två böckerna i trilogin:

 


Smäktande kärlek och hunger

Efter att ha hört hyllningar till Hungerspelen av Suzanne Collins ett tag fick jag ett ryck och köpte dem. Som stöd hade jag några twitter- och bloggvänners försäkringar om hur bra den var.

Jag frågade också efter vad som gör att de här ungdomsböckerna även lockar vuxna, men fick tyvärr inga svar på det. Upp till bevis alltså.

Hungerspelen handlar om en värld, kanske en framtid, där Nordamerika blivit till Panem, en stat där tolv distrikt hålls som slavar av Capitol, huvudstaden. Distrikten producerar och huvudstaden konsumerar. I huvudstaden hänger man sig åt mat och nöjen medan man i distrikten går hungrig och dessutom tvingas sätta livet på spel för mat.

Hungerspelens huvudperson Katniss riskerar allt varje dag när hon tar sig utanför stängslet som omger Distrikt 12 och jagar mat åt sig själv och sin familj. Hon riskerar även livet tillsammans med alla andra ungdomar i de årliga Hungerspelen. Varje år dras en lott och en pojke och en flicka från varje distrikt måste delta i en kamp till döden i Hungerspelen, som visas på tv för hela Panem. Vinnaren överlever och får mat till sin familj. Förlorarna dör.

Varje år får man en till lott med sitt namn tillagd i spelet. För att få mat kan man lägga till ytterligare lotter.

Självklart hamnar vår hjältinna Katniss i Hungerspelen. Med hjälp av sina jaktkunskaper försöker hon överleva.

Hungerspelen av Suzanne Collins

Hungerspelen av Suzanne Collins

Tyvärr grumlas den spännande historien om hennes liv före Hungerspelen och hennes kamp för överlevnad i dokusåpan av en hel del irrelevant dravel. Missförstå mig rätt. Det här var en riktig bladvändare, jag läste den fort och gärna och jag tyckte mycket om den. Men vissa delar hade jag gärna hoppat över. Jag är inte intresserad av någon skönhetstävling och fokus på smink, hår och kläder blev nästan mer än jag kunde uthärda. Oändliga beskrivningar av klänningar och skor kan jag vänta mig i chick-lit, men inte gärna i science-fiction eller vad vi nu ska kategorisera Hungerspelen som.

Sedan blev jag också otroligt less på tonårskärleksdravlet. Älskar jag honom? Älskar han mig? Vad menar han nu? Vad ska jag säga till honom? Blablabla… blabla bla… Urk.

Det är väl här Hungerspelen blev ungdomsbok. Det och att texten var genomgående enkel med korta meningar och enkla händelseförlopp. Men det var bara skönhetstävlingen och hjärta-smärta-marmeladen jag inte tyckte om.

Vad vill Collins egentligen säga när hon fördjupar sig i smink, hår och kläder? ”Snyggast på festen, hälften vunnet”? ”Det viktigaste är att man får högt betyg och att alla tycker man ser fantastisk ut”? Eller menar hon att man först ska behöva genomlida skiten och sedan förstå att det är personen bakom som är viktigast, utan att så är fallet i boken? Nej, det är inte rimligt hur jag än försöker vända och vrida på det. Förmodligen är det bara ett försök, kanske väldigt lyckat, att få yngre tjejer att läsa.

Jag ska absofuckinglut läsa de följande två böckerna trots eventuella sminkfester och modevisningar. Jag har ingen aning om hur de ska kunna bli lika spännande som den första. Men förmodligen ingår även ett triangeldrama och någon slags uppväxt och insikt om vem Katniss egentligen älskar. Bah.

Recensioner av de andra två böckerna i trilogin:


Veckans läsning 20, v6

Den gångna veckan var en sådan där vecka där tiden inte riktigt räckte till, som vanligt, men det blev ändå en bra läsvecka.

Jag gick igenom hur Hitler vann WWII Lektion 3 och Lektion 4, där vi fortsatte lära oss om hur mer eller mindre små skillnader i historien kunnat ändra Andra världskrigets utgång.

Jag firade även Jules Vernes dag lite och lyckades ge bort Plague of the dead.

Sedan recenserade jag den härliga skräckisen Offerrit.

Slutligen har jag börjat läsa Cold Granite av Stuart MacBride. Den är precis så bra som jag hoppades.

I veckan hoppas jag på lite mer WWII, Cold granite-avslutning och kanske att jag börjar på en zombieroman. Titta tillbaka så får ni se.


Hur Hitler vann WWII: Lektion 4

Läs gärna Lektion 1, Lektion 2 och Lektion 3.

I Third reich victorious: Alternate decisions of World War II av Peter G. Tsouras (editor), får vi veta hur Hitler kunnat vinna Andra världskriget om vissa händelser varit annorlunda. Det här kan verka konstigt, men ger verkligen en viss insikt i varför världen ser ut som den gör idag och hur den kanske annars kunnat se ut och framför allt hur varje människa och dess beslut ibland kan påverka väldigt mycket.

 

Third Reich Victorious

Third Reich Victorious

Nu är det lektion fyra om hur Hitler vann Andra världskriget.

I det här kapitlet bryr vi oss inte om Storbritannien. Här fokuserar vi istället på Sovjet.

Zhukov, en general i Röda armén, försökte i början av 1941 övertala Stalin att få attackera tyskarna. Han ville ta 152 divisioner och tillintetgöra de ca 100 tyska divisoner som samlats i Polen. Röda armén hade problem vid den här tiden och Stalin ignorerade Zhukovs begäran eftersom det verkade för riskfyllt. I juni 1941 invaderade tyskarna Sovjet. Röda armén led fruktansvärda förluster, men lyckades ändå klara sig undan och kunde fortsätta kriga mot tyskarna för att sedan, fyra år senare, inta Berlin.

Stalin hade själv satt Röda armén i ett bedrövligt skick genom att decimera officerskåren; han lät döda många och skickade ännu fler till koncentrationsläger. Det var inte bara tyskarna som ägnade sig åt fasansfulla metoder under Andra världskriget.

I scenariot godkänner Stalin planen som Zhukov lägger fram. Zhukov attackerar de tyska divisionerna i Polen och sätter på så sätt igång en rad slag och händelser, som slutar med att Sovjet tvingas kapitulera och skriva på ett fördrag med Tyskland. Det tyska riket breder på så sätt ut sig över ryska landmassor och de får även makt över sovjetiska republiker som Estland, Lettland, Litauen, Ukraina och Vitryssland. Sovjets gränser flyttas tillbaka till Ivan den förskräckliges tid.

Zhukovs operation Storm gick på sätt och vis enligt plan, men med stora sovjetiska förluster. Varje gång de attackerade tyskarna, höll de stånd för att sedan falla tilbaka till nästa skogsparti eller by. Steg för steg mattades ryssarna ut. De avancerade, men priset var högt. Till slut kom de fram till tyskarnas linje. Där överväldigades ryssarna av den tyska eldgivningen och tyska stridsvagnar jagade rätt på de som överlevde länge nog för att försöka fly.

Hitler svarade på attacken med operation Virvelvind. Tyskarna slog tillbaka med kraft och bredd mot Sovjet. I norr gick tyskarna mot Leningrad, Minsk och Moskva, i söder mot Kharkov och Dnepropetrovsk. I mitten gick Rommels grupp rakt över träsken för att attackera ryssarna som stod uppställda bakom, tillsynes i säkerhet.

Den första vågen tröttade ut ryssarna och stoppade dem från att vinna mark. Sedan fångade tyskarna in de kvarvarande ryska arméerna runt och i träsken. Slutligen avancerade tyskarna och tog Leningrad, Moskva och Stalingrad.

Om Stalin hade godkänt Zhukovs plan hade Sovjet kunnat förlora kriget mot Tyskland eftersom de hade förlorat så många trupper redan innan Tyskland slutligen anföll. Genom att stå tillbaka och ta hand om Röda arméns problem först, hade de en chans mot tyskarna och kunde hålla ihop sin front så pass väl att de slutligen besegrade Tredje riket.

I det här scenariot hänger utgången egentligen på en enda man, Stalin. Hans beslut avgör händelserna som följer. Om Sovjet attackerat Tyskland är det rimligt att tyskarna svarat på attacken med en egen. Det är också rimligt att Sovjet lidit fruktansvärda förluster i attacken mot Polen. Det här scenariot hänger förstås på att händelserna sker som beskrivet efter Zhukovs attack, men är under de premisserna helt rimligt.


Hur Hitler vann WWII: Lektion 3

Läs gärna Lektion 1 och Lektion 2.

I Third reich victorious: Alternate decisions of World War II av Peter G. Tsouras (editor), får vi veta hur Hitler kunnat vinna Andra världskriget om vissa händelser varit annorlunda. Det här kan verka konstigt, men ger verkligen en viss insikt i varför världen ser ut som den gör idag och hur den kanske annars kunnat se ut och framför allt hur varje människa och dess beslut ibland kan påverka väldigt mycket.

Third Reich Victorious

Third Reich Victorious

Vi är inne på lektion tre om hur Hitler vann Andra världskriget.

Tyskland hade egentligen ingen chans att besegra den brittiska flottan. Men om de istället försökte slå britterna från luften? Luftwaffe var inte alls särskilt underlägsna det engelska RAF.

I Battle of Britain, 1940, hade tyskarna sin chans. De anföll englands södra kust, men spred ut sitt anfall på för många mål; både hamnar, flygfält, fabriker och administrativa byggnader. Dessutom var tyskarnas underrättelser inte bra nog. De visste inte säkert vilka flygfält som var viktiga.

Om tyskarna istället fokuserat sina attacker på engelsmännens radarsystem i första hand, så att de sedan inte kunde se anfallen komma. Och om tyskarna sedan fokuserat vidare anfall mot flygfält och kringbyggnader, så hade man kanske lyckats lamslå RAF och öppnat vägen för att landsätta trupper eller anfalla London direkt från luften.

Engelsmännen hade effektiv flygplansproduktion, men att anfalla fabriker är en långsiktig taktik. Tyskarna behövde egentligen bara förstöra aktiva flygplan och se till att luftrummet tömdes tillfälligt, för att ha sin chans.

Det här är det troligaste scenariot hittills. Det bygger på rimligare taktik och bättre underrättelser. Det skulle kunnat hända.


Veckans läsning 19, v5

Den här veckan har gått i alternativhistoriens tecken. Jag började med Third reich victorious: Alternate decisions of World War II av Peter G. Tsouras (editor), som jag tänkte skulle bli en bra introduktion till genren.

Tricket är ju att historiska händelser förändras och att historien därmed får en annan gång. Det ger verkligen en insikt. Varför ser världen ut som den gör idag och hur hade den annars kunnat se ut? Jag blir ganska ödmjuk inför att människors enskilda beslut kan påverka så mycket.

Under tiden jag läst Third reich victorious har jag lagt ut en lektion per kapitel om hur scenariot beskriver att kriget kunnat sluta annorlunda:

Jag har även beställt och fått ett supermegastort och härligt bokpaket, vilket också resulterade i att bokhyllan rensades och att det tillkom böcker jag skänker bort. Snart ger jag dem faktiskt till Myrornas. De tar plats och stökar till. Veckan ut max, får de vara kvar.

Vid en surfrunda på Goodreads hittade jag uppföljaren till The passage (kommer 2012), som i och för sig visade sig vara en gammal nyhet, men som resulterade i att jag, Sara BE på Glorybox och bokoholisten funderar på att samläsa lite i februari/mars. Vi har nämligen alla tre lyckats misslyckas med att läsa boken som alla talar så väl om.

Sedan har jag fått kassar fulla av böcker, fast jag behöll bara tre. Jag lånade en ebok på Elib.se, Döden på en blek häst av Amanda Hellberg (bokcirkelbok). Tyvärr var den dödstråkig och jag avbröt läsningen. Det resulterade i att en del faktiskt kände igen sig mitt bland alla hyllningar. Läxa: vi gillar olika.

Jag har även funderat på om saker kan vara både intressanta och tråkiga? Det kom nog inte fram något självklart och entydigt svar på det.

Jag baxade också ändan ur och publicerade resultatet av min pysslighet, en jättelik virkad bokläsarfilt. Den blir bara kärare och kärare för varje gång jag läser i den.

Under helgen har jag just börjat läsa Offerrit av Johannes Källström. Det kommer en uppdatering om hur det går med det, men jag kan ju säga att Massolit förlag nu fått revansch.


Intressant och tråkigt??

Jag har råkat fastna i ett dilemma. När jag skrev om Veckans läsning 18 nyss råkade jag utan att tänka mig för säga:

”Den är ganska tät och… ja tråkig, om än intressant. Historia tenderar att vara sådan.”
(om Third reich victorious)

Strax därpå hittade jag in till Tidningsida, som kallar Andreas Carlssons Live to win just intressant men tråkig. Vi har alltså ungefär samma omdöme om två böcker, en om modern pophistoria (snällt sagt) och en om andra världskriget, alternativhistoria.

Jag skickade ut en förfrågan på Twitter, men intresset var svalt. Alltså vänder jag mig till ER. Hör här…

Är det verkligen möjligt att något är intressant och tråkigt samtidigt? Innebär inte egentligen intressant att något engagerar? Annars är det kanske bara ”lärorikt” eller ”nyttigt”? Har jag varit lat och valt ett onyanserat ord som faktiskt i slutändan var felfelfel? Eller rättare sagt, för jag tycker inte att den är tråkig, har jag kanske valt ett för starkt ord när jag menade ”lågmäld”, ”faktatät” eller liknande.

Jag misstänker att det faktiskt inte borde vara möjligt att vara både intressant och tråkig. Men kanske är det möjligt, vilket får mig att tänka på ett citat av Sherlock Holmes (en nog så aktuell figur apropå twitter, suck):

”When you have eliminated the impossible, whatever remains, however improbable, must be the truth.”

Jag får alltså kanske finna mig besegrad av den gode Watsons kollega.

Men innan jag överlåter slutsatsen till er, vill jag ägna ett ögonblick åt att ta upp vad ne.se har att säga om intressant och tråkigt.

1. Intressant: ”som kan fånga och kvarhålla uppmärksamheten” (intressant. http://www.ne.se/sve/intressant, Nationalencyklopedin, hämtad 2011-01-31.)

2. Tråkig: ”som inte förmår väcka ngn som helst glädje eller ngt som helst intresse p.g.a. enformighet, långdragenhet e.d.; om person, föremål el. abstrakt företeelse” (tråkig. http://www.ne.se/sve/tråkig, Nationalencyklopedin, hämtad 2011-01-31.)

Utifrån ne.se är slutsatsen enkel. Enligt ne.se har jag helt enkelt jävligt fel. Det står ju tydligt att tråkig betyder att inget som helst intresse väcks. Klart som korvspad! Eller?

Håller ni med? Vad tycker ni? Kan något vara både intressant och tråkigt?


Hur Hitler vann WWII: Lektion 2

Glöm inte att ta del av första lektionen: Hur Hitler vann WWII: Lektion 1

I Third reich victorious: Alternate decisions of World War II av Peter G. Tsouras (editor), får vi veta hur Hitler kunnat vinna Andra världskriget om vissa händelser varit annorlunda. Det här kan verka konstigt, men ger verkligen en viss insikt i varför världen ser ut som den gör idag och hur den kanske annars kunnat se ut och framför allt hur varje människa och dess beslut ibland kan påverka väldigt mycket.

Third Reich Victorious

Third Reich Victorious

Då är vi inne på Lektion 2 i vår serie om hur Hitler vann Andra världskriget.

Om Churchill inte blivit Storbritanniens premiärminister, utan istället Halifax tillträtt, så hade många beslut blivit annorlunda. I det här scenariot har dessutom en tysk plan för invasion av Storbritannien tidigarelagts och utförts, en plan som i verkligheten var sen och ansågs för riskabel.

Scenariot medför dock inte att den tyska invasionen är en succé. Storbritannien är för väl befäst, även med svaga styrkor, och deras flotta för stark. Men när tyskarna ändå invaderar så hjälper missförstånd, panik och rykten till att ge tyskarna segern. Mitt under tyskarnas ansträngda invasion får Churchill nog och marscherar in i lordernas kammare med ett automatvapen och kräver Halifax avgång.

Ryktet om Churchills tilltag sprids och förvanskas, så att det strax gör gällande att Churchill kidnappats och att parlamentet tagits över av förklädda tyskar. Utan eftertanke rusar britterna till parlamentets räddning, varpå en strid utbryter mellan landsmän.

Churchill och Halifax dör i striden och Chamberlain tar över som premiärminister. Hans första beslut blir att genast kapitulera för tyskarna.

Att Halifax blir premiärminister istället för Churchill är inte helt osannolikt. Det skulle så klart även resultera i att andra beslut fattades. Men att sedan behöva ta till grova missförstånd för att få till tyskarnas militära övertag, känns tunt. Även här måste jag säga att scenariot sviktar. Det räcker inte med Churchill/Halifax och jag köper inte såpoperalösningen på det lite viktigare, militära problemet.


Hur Hitler vann WWII: Lektion 1

I Third reich victorious: Alternate decisions of World War II av Peter G. Tsouras (editor), får vi veta hur Hitler kunnat vinna Andra världskriget om vissa händelser varit annorlunda. Det här kan verka konstigt, men ger verkligen en viss insikt i varför världen ser ut som den gör idag och hur den kanske annars kunnat se ut och framför allt hur varje människa och dess beslut ibland kan påverka väldigt mycket.

Third Reich Victorious

Third Reich Victorious

Lektion 1 således:

Om Hitler förstått sjökrig bättre, kunnat besegra eller i alla fall motstå den brittiska flottan, så kunde Tyskland ha vunnit kriget. Den brittiska flottan är historiskt obesegrad och var nyckeln till de allierades starka ställning i kriget.

Om Hitler haft en fadersfigur, kunde han ha utvecklat egenskaper han i verkligheten saknade. Han kunde ha lärt sig älska något större än sig själv, den tyska flottan. Han kunde också ha lärt sig disciplin. Lektion ett  innebär att förlusten av fadersfiguren till britternas vapen fick Hitler att fokusera sitt hat på dem, istället för att självdestruktivt förinta delar av sitt eget folk.

Sjökrig och en kärlek till flottan, en fadersfigur, disciplin och omriktat hat alltså. Inte så små förändringar, men fullt möjliga om vi godkänner de premisser som ställs upp i boken och de initiala följderna av dem. Det som talar emot händelsernas utveckling är Hitlers redan från början starka judehat. Kunde det verkligen riktas om? En annan sak är de sammanträffanden som i kapitlet låter Hitler möta människor som sedan tar honom under sina vingar. En gång förvisso, men flera? Det sviktar.


Veckans läsning 18, v4

Den här veckan har jag läst Halfhead av Stuart B. MacBride. Jag har även beställt det största bokpaketet någonsin.

En ganska lugn vecka läsmässigt, desto jobbigare utanför läshuvudet.

Just nu läser jag alternativhistoria: Third reich victorious: Alternate decisions of World War II av Peter G. Tsouras (editor). Creutz på Literature connoisseur kan ju så sakteliga börja läsa den, så kan vi parallellrecensera. Jag kommer dock ta min tid misstänker jag. Den är ganska tät och… ja tråkig, om än intressant. Historia tenderar att vara sådan.


Veckans läsning 16, v50-1

Det var skönt med jul och en hel del avkoppling från allt vad måsten heter. Just nu måste jag få ordning på dygnet och pepp för jobbet. Ja, jag har varit halvledig lite extra. Det behövdes, men det blir ju aldrig nog.

Under den här julen och nyåret har jag läst Dexter is delicious av Jeff Lindsay. Jag har även hittat ett par riktigt fina citat. Den var tyvärr en mellanbok i serien. Det fanns inget speciellt med den, ingen riktig känsla, inga särskilda minnen förutom citaten. Mest blev Dexter is delicious bara en transportsträcka. Hoppas jag. Det förutsätter ju att det finns något bra att transporteras till, dvs nästa bok.

Jag har även läst Baby Jane av Sofi Oksanen. Den var både bra och gjorde mig förbannad. Kanske har jag tänkt på den mer än jag trodde efteråt, men samtidigt berördes jag inte alls på det sätt jag trodde och tror är meningen. Mer om det i recensionen.

Jag har köpt zombieböcker. Jag har köpt alternativhistoria.

Jag har skrattat åt ett par galna googlingar.

Jag har ondgjort mig  över det nödvändigt onda med tips, samtidigt som jag uppmärksammade ett bra blogginlägg.

Sedan har jag också börjat läsa Neverwhere av Neil Gaiman. Jag har även läst klart Neverwhere. Den hamnar i Listan över Riktigt Bra Böcker direkt. Den är makalös, fantastisk och underbar underbar underb-. Nej, jag ska inte säga sånt. Jag hypar sönder den för dig och alla andra. Den är medelmåttig! Så… Läs den nu.


Är jag redo för alternativhistoria?

Jag har sedan ett tag tänkt sätta mig in i en för mig ny genre, alternativhistoria. Inte ens på Sciencefictionbokhandeln var de särskilt insatta, även om de minsann hade en hel hylla med alternativhistoriens mästare: Harry Turtledove.

Alternativhistoria handlar om precis vad det heter: vad som kunnat hända om saker hänt annorlunda. Om krig startats tidigare, om någon tagit ett annat beslut, om någon annan vunnit osv. Det finns en hel serie av Turtledove som handlar om vad som hänt om andra (?) världskriget avbrutits av att utomjordingar tvingat mänskligheten att hålla ihop mot en gemensam fiende.

Det här intresserar mig storligen och förutsatt att man slipper alltför långrandiga beskrivningar av olika sammandrabbningar (det här har jag upplevt i renodlat historiska böcker) så tror jag det kan vara en dundersuccé. Alternativhistoria räknas som en undergenre till science fiction och SF har jag nästan aldrig blivit besviken på.

En gammal favorit i genren är ju The difference engine av William Gibson, där dataåldern kommer för tidigt och det blir steampunk av alltihop. Men då jag läste den tänkte jag inte på att det var alternativhistoria.

Bokshopping 2010-01-04

Bokshopping 2010-01-04

Efter lite letande gick jag hem med en hög böcker att börja min genreupplevelse med. Vart det bär hän efter de här är omöjligt att veta. Men man måste börja någonstans. Har ni tips så ge mig gärna.

  • Gunpowder empire (Crosstime Traffic, #1) av Harry Turtledove
  • Curious notions (Crosstime Traffic, #2) av Harry Turtledove
  • In high places (Crosstime Traffic, #3) av Harry Turtledove
  • His Majesty’s dragon (Temeraire, #1) av Naomi Novik
  • Third reich victorious: Alternate decisions of World War II  av Peter G. Tsouras (editor)
  • Om Tyskland segrat : 56 alternativa scenarier av Dennis E Showalter, Harold C Deutsch

Vi har alltså tre till synes fristående böcker i Turtledoves Crosstime Traffic-serie, som verkar handla om tidsresande människor som hamnar i olika historiska ögonblick och kanske därmed ändrar historien. Vi har första boken i Naomi Noviks serie om hur Napoleonkrigen plötsligt innehåller drakar och vi har två böcker som verkar handla om exakt samma sak, dvs vad som hänt om olika ögonblick i andra världskriget haft andra utgångar, dvs om människor tagit andra beslut. De två sista är mer fackboksaktiga än de andra, rent skönlitterära. De innehåller dessutom inte vilka gissningar som helst, utan kvalificerade sådana av riktiga Historiker.

Jag har som sagt tänkt på den här genren ett tag och varit väldigt frestad att gå och be om tips på Sciencefictionbokhandeln. Jag fick väldigt bra, men inte så insatt, hjälp. Kanske hade jag mest otur. Kanske finns det en suverän anställd som är insatt i det, som bara inte jobbade just idag. Men kanske är det en lite bortglömd subgenre. Kanske är det bara några få nördar som hittat den ännu så länge?

Spänningen är ju lätt att förstå, tycker jag. Tänk om…? Tänk om självmordsbombaren lyckats med sitt dåd i december? Tänk om Hitler vunnit andra världskriget? Tänk om man inte upplöst svensk-norska unionen? Tänk om Sverige, ägandes Finland, hade gått in i Ryssland? Tänk om vi inte upptäckt kärnkraften? Tänk om det var japanerna som fällt atombomben?