Etikettarkiv: andra världskriget

Mord mot mänskligheten

88 killer är Oliver Starks andra roman om polisen Harper och psykologen Levene. I november 2010 läste jag hans första roman, American devil med samma huvudpersoner.

Oliver Stark är något så lustigt som en brittisk författare som skriver väldigt om amerikanska mördare, men kanske är han så fantastisk just på grund av sitt brittiska sinne för lagom?

I American devil jagade Harper en mördare som såg sig mer som konstnär än som kriminell. Han ville fullända sitt verk, bestående av blonda, rika kvinnor. Harper hade dock aldrig lyckats så väl om han inte fått hjälp av polisens terapeut och tillika seriemördarforskaren Dr. Levene.

När vi kommer in i Harper och Levenes liv igen har Harper just kallats ut till ett mord och Levene försöker återhämta sig psykiskt efter ett allvarligt trauma. Hon blir snart tvungen att sätta ihop hjärnan igen när den behövs för att tolka mördaren som signerar sina mord med siffran 88.

Oliver Stark är sig lik. Vi har en fruktansvärd best till seriemördare, vi har en hård och brutal polis utan gamla banala alkoholproblem eller annan skit. Vi har dessutom en seriemördarforskare (och kvinna) som lyckas matcha polisen i skärpa samt stenhård vilja och knytnävar.

Detta är sådant som får mig att hoppa i stolen när jag läser. Sist var jag riktigt  nöjd. Det är jag nu också.

88 killer av Oliver Stark

88 killer av Oliver Stark

Omgivningen är åter igen New York. Vi befinner oss mycket i Brooklyn och vi får besöka flera mörka gränder.

Mördaren i 88 killer är nazist. Boken tar upp flera olika aspekter av neo-nazism, den ursprungliga nazismen, Förintelsen, det bisarra judehatet och orsakerna till det. Trakasserade judar mördas och hatbrottsgruppen kopplas ihop med Harpers mordutredning för att hitta mördaren. De tvingas söka upp neo-nazisterna och söka igenom deras lägenheter, fulla av svastikor och militaria från andra världskriget.

Det är ett obehagligt och vidrigt ämne, men ett viktigt ämne. Oliver Stark känns modig när han vågar göra sin mördare till semipolitisk etnisk rensare. Han är ännu modigare när han vågar komma så nära mördaren för att beskriva tillvägagångssättet och tankarna kring morden.

88 killer, 88-mördaren, torterar sina offer innan han avrättar dem. Och tortyren har han gott om inspiration till. Från den verkliga tortyr som skedde i ghetton och fångläger under andra världskriget.

Den här verklighetskopplingen gör allvar av en annars väldigt actionladdad och spännande bok, lägger till en dimension och gör den till mer än bara underhållning. Till skillnad från biografiska eller historiska beskrivningar av Förintelsen är det här förstås en helt annan sak. Men just därför träffar den också en ohärdad yta där den kan tränga in desto djupare.

Det finns inte mycket att anmärka på hos Oliver Stark. Han skriver böcker som beter sig som actionfilmer. Det finns inga tragglande avsnitt med polisångest eller tråkiga ledtrådar. Allt händer fort och nu och kapitlen är korta och bryter av varandra i en hektisk ström som inte slutar förrän alla har dött och mördaren är gripen. Det är knappt så att man hinner andas.

Som i den första boken förstod jag kanske någon händelse lite tidigare än jag hade önskat. Det har nog delvis att göra med viss kunskap om ämnet. Och då menar jag inte bara mordgåtor och psykopatiska mördare, utan även ämnet för just den här boken, vilket är neo-nazism.

Men att jag gissar rätt i förväg gör inte så mycket när det, precis som i första boken, finns gott om twistar som kommer precis så överraskande som de ska och på rätt ställen.

Jag gillar samtliga karaktärer. Till och med de mindre sympatiska är intressanta. Sist önskade jag mig djupare dykningar i seriemördarens sinne. I första liksom i andra boken får man nämligen följa mördaren nästan lika mycket som man får följa Harper och Levene. Och det är inte kursiv. Det fick jag den här gången! Jag fick nog följa mördarens vridna sinne precis så mycket som jag ville och kanske lite mer.

Oliver Stark - American devil

Oliver Stark - American devil

Medan första boken hade aningens många trådar i luften var den här precis perfekt avvägd. Det jag nu istället vill klaga på är att mördarens motiv och det psykologiska problematiserandet blev lite väl mycket och lite väl pladdrigt mot slutet. Nästan hela boken hålls det på en bra nivå, men just mot slutet, för mycket. Det kan ha att göra med att jag faktiskt förstår poängen första gången de förklarar den och att amerikansk kultur gärna repeterar ett par gånger ”for good measure”. Det kan också ha att göra med att författaren ville poängtera sin distans till det fasansfulla han hittat på, för att inte blandas samman med de här vidriga åsikterna. Kanske spelar de båda in.

”Stämningen är konstigt stillastående, frusen i ögonblick. Det känns som att karaktärerna rör sig obönhörligt och förutsagt, som att det inte finns några alternativ. Ingen öppning lämnas, inget onödigt beskrivs. Det är gott om detaljer, men inga onödiga detaljer, inga irrelevanta ord. Det gillar jag.”
Ur recensionen Amerikansk svulstig seriemördardeckare

Precis som då känner jag nu. Och precis som då är det viktigaste att Oliver Starks böcker känns nya. Seriemördargrejen är gjord, polisen som dras allt längre in är gjord. Men Stark gör det till sitt eget. Han tråkar inte ut mig och gör mig inte besviken. Det här är en författare jag absolut ska fortsätta följa.

Det här var, återigen: saftigt, svulstigt, blodigt, kladdigt och helt underbar läsning.

Tidigare om Oliver Stark:

Amerikansk svulstig seriemördardeckare – American Devil av Oliver Stark

Annonser

Veckans läsning 20, v6

Den gångna veckan var en sådan där vecka där tiden inte riktigt räckte till, som vanligt, men det blev ändå en bra läsvecka.

Jag gick igenom hur Hitler vann WWII Lektion 3 och Lektion 4, där vi fortsatte lära oss om hur mer eller mindre små skillnader i historien kunnat ändra Andra världskrigets utgång.

Jag firade även Jules Vernes dag lite och lyckades ge bort Plague of the dead.

Sedan recenserade jag den härliga skräckisen Offerrit.

Slutligen har jag börjat läsa Cold Granite av Stuart MacBride. Den är precis så bra som jag hoppades.

I veckan hoppas jag på lite mer WWII, Cold granite-avslutning och kanske att jag börjar på en zombieroman. Titta tillbaka så får ni se.


Hur Hitler vann WWII: Lektion 4

Läs gärna Lektion 1, Lektion 2 och Lektion 3.

I Third reich victorious: Alternate decisions of World War II av Peter G. Tsouras (editor), får vi veta hur Hitler kunnat vinna Andra världskriget om vissa händelser varit annorlunda. Det här kan verka konstigt, men ger verkligen en viss insikt i varför världen ser ut som den gör idag och hur den kanske annars kunnat se ut och framför allt hur varje människa och dess beslut ibland kan påverka väldigt mycket.

 

Third Reich Victorious

Third Reich Victorious

Nu är det lektion fyra om hur Hitler vann Andra världskriget.

I det här kapitlet bryr vi oss inte om Storbritannien. Här fokuserar vi istället på Sovjet.

Zhukov, en general i Röda armén, försökte i början av 1941 övertala Stalin att få attackera tyskarna. Han ville ta 152 divisioner och tillintetgöra de ca 100 tyska divisoner som samlats i Polen. Röda armén hade problem vid den här tiden och Stalin ignorerade Zhukovs begäran eftersom det verkade för riskfyllt. I juni 1941 invaderade tyskarna Sovjet. Röda armén led fruktansvärda förluster, men lyckades ändå klara sig undan och kunde fortsätta kriga mot tyskarna för att sedan, fyra år senare, inta Berlin.

Stalin hade själv satt Röda armén i ett bedrövligt skick genom att decimera officerskåren; han lät döda många och skickade ännu fler till koncentrationsläger. Det var inte bara tyskarna som ägnade sig åt fasansfulla metoder under Andra världskriget.

I scenariot godkänner Stalin planen som Zhukov lägger fram. Zhukov attackerar de tyska divisionerna i Polen och sätter på så sätt igång en rad slag och händelser, som slutar med att Sovjet tvingas kapitulera och skriva på ett fördrag med Tyskland. Det tyska riket breder på så sätt ut sig över ryska landmassor och de får även makt över sovjetiska republiker som Estland, Lettland, Litauen, Ukraina och Vitryssland. Sovjets gränser flyttas tillbaka till Ivan den förskräckliges tid.

Zhukovs operation Storm gick på sätt och vis enligt plan, men med stora sovjetiska förluster. Varje gång de attackerade tyskarna, höll de stånd för att sedan falla tilbaka till nästa skogsparti eller by. Steg för steg mattades ryssarna ut. De avancerade, men priset var högt. Till slut kom de fram till tyskarnas linje. Där överväldigades ryssarna av den tyska eldgivningen och tyska stridsvagnar jagade rätt på de som överlevde länge nog för att försöka fly.

Hitler svarade på attacken med operation Virvelvind. Tyskarna slog tillbaka med kraft och bredd mot Sovjet. I norr gick tyskarna mot Leningrad, Minsk och Moskva, i söder mot Kharkov och Dnepropetrovsk. I mitten gick Rommels grupp rakt över träsken för att attackera ryssarna som stod uppställda bakom, tillsynes i säkerhet.

Den första vågen tröttade ut ryssarna och stoppade dem från att vinna mark. Sedan fångade tyskarna in de kvarvarande ryska arméerna runt och i träsken. Slutligen avancerade tyskarna och tog Leningrad, Moskva och Stalingrad.

Om Stalin hade godkänt Zhukovs plan hade Sovjet kunnat förlora kriget mot Tyskland eftersom de hade förlorat så många trupper redan innan Tyskland slutligen anföll. Genom att stå tillbaka och ta hand om Röda arméns problem först, hade de en chans mot tyskarna och kunde hålla ihop sin front så pass väl att de slutligen besegrade Tredje riket.

I det här scenariot hänger utgången egentligen på en enda man, Stalin. Hans beslut avgör händelserna som följer. Om Sovjet attackerat Tyskland är det rimligt att tyskarna svarat på attacken med en egen. Det är också rimligt att Sovjet lidit fruktansvärda förluster i attacken mot Polen. Det här scenariot hänger förstås på att händelserna sker som beskrivet efter Zhukovs attack, men är under de premisserna helt rimligt.


Hur Hitler vann WWII: Lektion 3

Läs gärna Lektion 1 och Lektion 2.

I Third reich victorious: Alternate decisions of World War II av Peter G. Tsouras (editor), får vi veta hur Hitler kunnat vinna Andra världskriget om vissa händelser varit annorlunda. Det här kan verka konstigt, men ger verkligen en viss insikt i varför världen ser ut som den gör idag och hur den kanske annars kunnat se ut och framför allt hur varje människa och dess beslut ibland kan påverka väldigt mycket.

Third Reich Victorious

Third Reich Victorious

Vi är inne på lektion tre om hur Hitler vann Andra världskriget.

Tyskland hade egentligen ingen chans att besegra den brittiska flottan. Men om de istället försökte slå britterna från luften? Luftwaffe var inte alls särskilt underlägsna det engelska RAF.

I Battle of Britain, 1940, hade tyskarna sin chans. De anföll englands södra kust, men spred ut sitt anfall på för många mål; både hamnar, flygfält, fabriker och administrativa byggnader. Dessutom var tyskarnas underrättelser inte bra nog. De visste inte säkert vilka flygfält som var viktiga.

Om tyskarna istället fokuserat sina attacker på engelsmännens radarsystem i första hand, så att de sedan inte kunde se anfallen komma. Och om tyskarna sedan fokuserat vidare anfall mot flygfält och kringbyggnader, så hade man kanske lyckats lamslå RAF och öppnat vägen för att landsätta trupper eller anfalla London direkt från luften.

Engelsmännen hade effektiv flygplansproduktion, men att anfalla fabriker är en långsiktig taktik. Tyskarna behövde egentligen bara förstöra aktiva flygplan och se till att luftrummet tömdes tillfälligt, för att ha sin chans.

Det här är det troligaste scenariot hittills. Det bygger på rimligare taktik och bättre underrättelser. Det skulle kunnat hända.


Veckans läsning 19, v5

Den här veckan har gått i alternativhistoriens tecken. Jag började med Third reich victorious: Alternate decisions of World War II av Peter G. Tsouras (editor), som jag tänkte skulle bli en bra introduktion till genren.

Tricket är ju att historiska händelser förändras och att historien därmed får en annan gång. Det ger verkligen en insikt. Varför ser världen ut som den gör idag och hur hade den annars kunnat se ut? Jag blir ganska ödmjuk inför att människors enskilda beslut kan påverka så mycket.

Under tiden jag läst Third reich victorious har jag lagt ut en lektion per kapitel om hur scenariot beskriver att kriget kunnat sluta annorlunda:

Jag har även beställt och fått ett supermegastort och härligt bokpaket, vilket också resulterade i att bokhyllan rensades och att det tillkom böcker jag skänker bort. Snart ger jag dem faktiskt till Myrornas. De tar plats och stökar till. Veckan ut max, får de vara kvar.

Vid en surfrunda på Goodreads hittade jag uppföljaren till The passage (kommer 2012), som i och för sig visade sig vara en gammal nyhet, men som resulterade i att jag, Sara BE på Glorybox och bokoholisten funderar på att samläsa lite i februari/mars. Vi har nämligen alla tre lyckats misslyckas med att läsa boken som alla talar så väl om.

Sedan har jag fått kassar fulla av böcker, fast jag behöll bara tre. Jag lånade en ebok på Elib.se, Döden på en blek häst av Amanda Hellberg (bokcirkelbok). Tyvärr var den dödstråkig och jag avbröt läsningen. Det resulterade i att en del faktiskt kände igen sig mitt bland alla hyllningar. Läxa: vi gillar olika.

Jag har även funderat på om saker kan vara både intressanta och tråkiga? Det kom nog inte fram något självklart och entydigt svar på det.

Jag baxade också ändan ur och publicerade resultatet av min pysslighet, en jättelik virkad bokläsarfilt. Den blir bara kärare och kärare för varje gång jag läser i den.

Under helgen har jag just börjat läsa Offerrit av Johannes Källström. Det kommer en uppdatering om hur det går med det, men jag kan ju säga att Massolit förlag nu fått revansch.


Intressant och tråkigt??

Jag har råkat fastna i ett dilemma. När jag skrev om Veckans läsning 18 nyss råkade jag utan att tänka mig för säga:

”Den är ganska tät och… ja tråkig, om än intressant. Historia tenderar att vara sådan.”
(om Third reich victorious)

Strax därpå hittade jag in till Tidningsida, som kallar Andreas Carlssons Live to win just intressant men tråkig. Vi har alltså ungefär samma omdöme om två böcker, en om modern pophistoria (snällt sagt) och en om andra världskriget, alternativhistoria.

Jag skickade ut en förfrågan på Twitter, men intresset var svalt. Alltså vänder jag mig till ER. Hör här…

Är det verkligen möjligt att något är intressant och tråkigt samtidigt? Innebär inte egentligen intressant att något engagerar? Annars är det kanske bara ”lärorikt” eller ”nyttigt”? Har jag varit lat och valt ett onyanserat ord som faktiskt i slutändan var felfelfel? Eller rättare sagt, för jag tycker inte att den är tråkig, har jag kanske valt ett för starkt ord när jag menade ”lågmäld”, ”faktatät” eller liknande.

Jag misstänker att det faktiskt inte borde vara möjligt att vara både intressant och tråkig. Men kanske är det möjligt, vilket får mig att tänka på ett citat av Sherlock Holmes (en nog så aktuell figur apropå twitter, suck):

”When you have eliminated the impossible, whatever remains, however improbable, must be the truth.”

Jag får alltså kanske finna mig besegrad av den gode Watsons kollega.

Men innan jag överlåter slutsatsen till er, vill jag ägna ett ögonblick åt att ta upp vad ne.se har att säga om intressant och tråkigt.

1. Intressant: ”som kan fånga och kvarhålla uppmärksamheten” (intressant. http://www.ne.se/sve/intressant, Nationalencyklopedin, hämtad 2011-01-31.)

2. Tråkig: ”som inte förmår väcka ngn som helst glädje eller ngt som helst intresse p.g.a. enformighet, långdragenhet e.d.; om person, föremål el. abstrakt företeelse” (tråkig. http://www.ne.se/sve/tråkig, Nationalencyklopedin, hämtad 2011-01-31.)

Utifrån ne.se är slutsatsen enkel. Enligt ne.se har jag helt enkelt jävligt fel. Det står ju tydligt att tråkig betyder att inget som helst intresse väcks. Klart som korvspad! Eller?

Håller ni med? Vad tycker ni? Kan något vara både intressant och tråkigt?


Hur Hitler vann WWII: Lektion 2

Glöm inte att ta del av första lektionen: Hur Hitler vann WWII: Lektion 1

I Third reich victorious: Alternate decisions of World War II av Peter G. Tsouras (editor), får vi veta hur Hitler kunnat vinna Andra världskriget om vissa händelser varit annorlunda. Det här kan verka konstigt, men ger verkligen en viss insikt i varför världen ser ut som den gör idag och hur den kanske annars kunnat se ut och framför allt hur varje människa och dess beslut ibland kan påverka väldigt mycket.

Third Reich Victorious

Third Reich Victorious

Då är vi inne på Lektion 2 i vår serie om hur Hitler vann Andra världskriget.

Om Churchill inte blivit Storbritanniens premiärminister, utan istället Halifax tillträtt, så hade många beslut blivit annorlunda. I det här scenariot har dessutom en tysk plan för invasion av Storbritannien tidigarelagts och utförts, en plan som i verkligheten var sen och ansågs för riskabel.

Scenariot medför dock inte att den tyska invasionen är en succé. Storbritannien är för väl befäst, även med svaga styrkor, och deras flotta för stark. Men när tyskarna ändå invaderar så hjälper missförstånd, panik och rykten till att ge tyskarna segern. Mitt under tyskarnas ansträngda invasion får Churchill nog och marscherar in i lordernas kammare med ett automatvapen och kräver Halifax avgång.

Ryktet om Churchills tilltag sprids och förvanskas, så att det strax gör gällande att Churchill kidnappats och att parlamentet tagits över av förklädda tyskar. Utan eftertanke rusar britterna till parlamentets räddning, varpå en strid utbryter mellan landsmän.

Churchill och Halifax dör i striden och Chamberlain tar över som premiärminister. Hans första beslut blir att genast kapitulera för tyskarna.

Att Halifax blir premiärminister istället för Churchill är inte helt osannolikt. Det skulle så klart även resultera i att andra beslut fattades. Men att sedan behöva ta till grova missförstånd för att få till tyskarnas militära övertag, känns tunt. Även här måste jag säga att scenariot sviktar. Det räcker inte med Churchill/Halifax och jag köper inte såpoperalösningen på det lite viktigare, militära problemet.


Hur Hitler vann WWII: Lektion 1

I Third reich victorious: Alternate decisions of World War II av Peter G. Tsouras (editor), får vi veta hur Hitler kunnat vinna Andra världskriget om vissa händelser varit annorlunda. Det här kan verka konstigt, men ger verkligen en viss insikt i varför världen ser ut som den gör idag och hur den kanske annars kunnat se ut och framför allt hur varje människa och dess beslut ibland kan påverka väldigt mycket.

Third Reich Victorious

Third Reich Victorious

Lektion 1 således:

Om Hitler förstått sjökrig bättre, kunnat besegra eller i alla fall motstå den brittiska flottan, så kunde Tyskland ha vunnit kriget. Den brittiska flottan är historiskt obesegrad och var nyckeln till de allierades starka ställning i kriget.

Om Hitler haft en fadersfigur, kunde han ha utvecklat egenskaper han i verkligheten saknade. Han kunde ha lärt sig älska något större än sig själv, den tyska flottan. Han kunde också ha lärt sig disciplin. Lektion ett  innebär att förlusten av fadersfiguren till britternas vapen fick Hitler att fokusera sitt hat på dem, istället för att självdestruktivt förinta delar av sitt eget folk.

Sjökrig och en kärlek till flottan, en fadersfigur, disciplin och omriktat hat alltså. Inte så små förändringar, men fullt möjliga om vi godkänner de premisser som ställs upp i boken och de initiala följderna av dem. Det som talar emot händelsernas utveckling är Hitlers redan från början starka judehat. Kunde det verkligen riktas om? En annan sak är de sammanträffanden som i kapitlet låter Hitler möta människor som sedan tar honom under sina vingar. En gång förvisso, men flera? Det sviktar.


Veckans läsning 18, v4

Den här veckan har jag läst Halfhead av Stuart B. MacBride. Jag har även beställt det största bokpaketet någonsin.

En ganska lugn vecka läsmässigt, desto jobbigare utanför läshuvudet.

Just nu läser jag alternativhistoria: Third reich victorious: Alternate decisions of World War II av Peter G. Tsouras (editor). Creutz på Literature connoisseur kan ju så sakteliga börja läsa den, så kan vi parallellrecensera. Jag kommer dock ta min tid misstänker jag. Den är ganska tät och… ja tråkig, om än intressant. Historia tenderar att vara sådan.


Slaughterhouse-five av Kurt Vonnegut – Där människor dör

Det är nog konstigt, i alla fall efter min uppväxt, att aldrig ha läst Kurt Vonnegut. Det betyder att jag missat en viss, bland bokälskande och mer tungsinta tonåringar (mina vänner), viktig period i mitt liv. Jag undrar vad jag gjorde när de läste Vonnegut? Vägrade, förmodligen.

Men jag tar igen den nu, genom att läsa denna tunna lilla vackra bok, Slaughterhouse-five.

Slaughterhouse-five handlar om andra världskriget, om en soldat som är allt för ung, som inte gillar krig och som tillfångatas av tyskarna. De hålls fångna i ett gammalt slakthus och därifrån bevittnar de bombningen av Dresden.

Det som fick mig intresserad av Vonnegut så här sent omsider, var bloggen Contrariwise, med litterära tatueringar. Där finns bland annat en So it goes-samling. Frasen ”So it goes” upprepas många gånger i Slaughterhouse-five. Det har så klart tatueringssugna boknördar fastnat för. På Contrariwise har man försökt samla bland annat 116 stycken So it goes, lika många som det finns i boken. Jag kan sitta länge och bläddra bland de olika contrariwisetatueringarna, gissa ursprunget och fundera på vad jag själv kanske vill ha. Men jag har faktiskt ännu inte hittat något så fantastiskt citat i en bok att jag vill tatuera det. Kanske från Dhalgren… hmm…

Slaughterhouse 5 av Kurt Vonnegut

Slaughterhouse 5 av Kurt Vonnegut

Vonnegut upplevde själv bombningen av Dresden. Boken utgår från hans egna upplevelser, men den känns inte särskilt självbiografisk. Till att börja med har han gjort sig själv, berättaren till en knappt förekommande bifigur. Huvudpersonen är istället en man som sitter lite löst i tiden och därmed kan halas fram och tillbaka i tiden och uppleva än något tidigt och än något sent ur sitt liv, ända till sin död och därifrån genast slungas tillbaka till något annat. Det är väldigt förvirrande, men också väldigt effektivt, hur han kan slungas från en trång tågvagn i Tyskland, full av amerikanska krigsfångar på väg till ett fängelser, till sin bröllopsnatt med den dyrkande Valencia. Egentligen handlar boken väldigt lite om själva slakthuset och väldigt mycket om allt annat. Det handlar ibland till och med om hans upplevelser som kidnappad av utomjordingar.

Allt som allt är mitt kvardröjande intryck av Slaughterhouse-five att krig är fullkomligt meningslöst, att man mitt bland människor som dör inte är mer upptagen av händelserna än de som läser om det i tidningen. Det är inte verkligt nog, ens då. Soldaterna som utkämpar krig är som gafflar som petar meningslöst i maten utan att förstå, utan större insikt än vad som ska göras härnäst och utan större avsikt än att se till att få mat, någonstans att sova. Den som styr gafflarna är för långt bort för att förstå, har en övergripande agenda, men ingen aning om vad som faktiskt behöver göras för att uppnå målet.

Språket är oklanderligt. Och fantastiskt. Det är över huvud taget en väldigt liten, tankeväckande bok om något alldeles för stort.

Jag fick känslan av att jag läst den förut. Kanske har jag det. Kanske känner jag bara igen krigets meningslöshet. Oavsett så är den läsvärd och omläsningsvärd. Genialisk.


Vonnegut och tatueringar

Slaughterhouse 5 av Kurt Vonnegut

Slaughterhouse 5 av Kurt Vonnegut

Nästa bok efter Vårlik av Mons Kallentoft är utsedd. Det blir Slaughterhouse-five av Kurt Vonnegut. Faktum är att jag aldrig läst Vonnegut tidigare, vilket verkar betyda att jag missat en viss, bland bokälskande och mer tungsinta tonåringar, viktig period i mitt liv. Så jag får ta igen den lite nu, genom att läsa denna tunna lilla vackra bok.

Slaughterhouse-five handlar om andra världskriget, om en soldat som inte gillar krig och som tillfångatas av tyskarna. De hålls fångna i ett gammalt slakthus och där slutar jag läsa beskrivningen om boken.

Något fick mig intresserad så här sent omsider. Det var Contrariwise So it goes-samling. Frasen ”So it goes” upprepas många gånger i Slaughterhouse-five. Det har så klart tatueringssugna boknördar fastnat för. På Contrariwise finns litterära tatueringar samlade, bland annat 116 So it goes, lika många som i boken. Jag kan sitta länge och bläddra bland contrariwisetatueringarna, gissa ursprunget och fundera på vad jag själv kanske vill ha. Men jag har faktiskt inte hittat något så fantastiskt citat i en bok att jag vill tatuera det. Kanske från Dhalgren… hmm…


De oförglömliga böckerna

Alla har vi väl minnen av oslagbara böcker, oförglömliga  läsupplevelser. Ibland talar vi om världens bästa bok. Men ibland är det  inte nödvändigt. Ibland kan en bok ändå lyckas vara oförglömlig, trots  vissa brister. Ibland bryter den reglerna.

Här är några böcker av båda sorterna, som jag aldrig glömmer:

De oförglömliga böckerna

De oförglömliga böckerna

Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams
Boken som kanske är den mest rekommenderade i universum. De flesta verkar inte tycka om den, eller orkar inte igenom hela, vilket för mig och många andra är fullständigt obegripligt. Det är inte heller bara en bok, utan faktiskt en ”trilogi  i fem delar”, numera till och med sex delar (Eoin Colfers uppföljare Och en grej till… gavs ut 2009). Den senare har jag inte ens läst, så där har jag något att se fram emot.

Liftarens guide till galaxen handlar om Arthur Dent, som en dag upptäcker att hans hus ska rivas eftersom en motorväg ska byggas rätt över det. I protest lägger han sig framför en av bulldozrarna, fortfarande klädd i sin morgonrock. Just då dyker hans gode vän Ford Prefect upp, som råkar vara en utomjording. Ford jobbar med att uppdatera Liftarens guide till galaxen, ett digitalt uppslagsverk. Ford tröstar Arthur och tar med honom till den lokala puben. Under tiden får arbetsledaren för motorvägsarbetarna ta över Arthurs plats i leran. Ford lovar att det blir deras tur att gå till puben när Arthur kommer tillbaka. Väl inne på puben visar det sig att en Vogonsk rymdskeppsflotta kommit för att spränga hela Jorden och bereda väg för en intergalaktisk motorväg. Snabbtänkte Ford ser till att lifta med ett av rymdskeppen och räddar därmed Arthur i samma ögonblick som Jorden sprängs.

På sin väg genom galaxen upptäcker Arthur och Ford att hela Jorden i sig egentligen är ett experiment som ska utreda ”den yttersta frågan om livet, universum och allting”. Det visar sig även att svaret är 42. ”Om man inte förstår svaret på en fråga, behöver det inte vara svaret det är fel på, det kan lika gärna vara frågan som är felställd.” Sedan blir det allt mer osannolikt och roligare och roligare.

Läsare av Liftarens guide till galaxen känner igen varandra. De vet ”meningen med 42”, varför man alltid ska ha en handduk med sig, vad en val tänker när den faller, hur man lyckas flyga och mycket annat nyttigt. Man säger ”Don’t panic” och ler förnumstigt och man tar med sig en handduk till jobbet den 25 maj.

Det är helt enkelt världens bästa bok och alla som säger något annat kan bara inte ha förstått poängen.

Facklan av Marion Zimmer Bradley
Marion Zimmer Bradley är nog mest känd för sina böcker om Avalon. I Facklan skriver hon om Trojas fall. Vi får följa de bekanta namnen från myten, men med hennes egen tolkning av händelserna och släktskapen. Sierskan Kassandra, som ser vad som kommer att hända, är här prinsessa av Troja. Ändå tror ingen på henne och hon tvingas bevittna hur det tragiska sker precis som hon förutsåg. Vi möter även sköna Helena,  Akilles och andra gamla bekanta.

Det här är kanske inte den mest fantastiska litteraturen, men det är en sagolik berättelse och den bok jag läst om flest gånger, vilket syns på bilden ovan. Facklan förblir oförglömlig. Jag vet inte riktigt varför, men jag rekommenerar den gärna.

Sagan om ringen (och Bilbo) – av JRR Tolkien
Mastodonten som så många numera känner till utan att ha läst, utan att ha förtjänat den. Bilbo, en hobbits äventyr gavs ut 1937 och Sagan om ringen skrevs sedan 1937 till 1949 som en vuxnare uppföljare.

Personligen tycker jag nog att Bilbo är den bästa. Formatet är överkomligt och den är så otroligt spännande eftersom allting är så nytt. I Sagan om ringen är det mörka tider, långa vandringar och ingenting går riktigt som det ska eller är särskilt lätt. Man blir lätt lite deprimerad. Men det är ändå den största boken som någonsin skrivits. Den är så fantastisk, för den var ”först”. Fantasy har för all del existerat före Tolkien, tycker vi i efterhand. Men egentligen var det hans verk som skapade genren, anser jag. Efter Tolkien har en lång rad författare fyllt på i genren. En del har bidragit storligen. Andra har mest kopierat befintliga koncept. När jag var en bokslukande 11-åring hade fantasygenren just exploderat, förmodligen mycket tack vare David Eddings. Jag läste så mycket fantasy att jag numera är nästan allergisk. Ändå är Sagan om ringen, nu och för evigt, en väldigt kär historia.

I Bilbo övertalas en liten, välmående hobbit att följa med på en skattletarexpedition med magikern Gandalf och ett gäng dvärgar. De ska ta sig in i Ensamma berget och ta tillbaka en skatt från draken Smaug. De reser långt ut i vildmarken och finner fler ledtrådar till kartan på vägen. När de färdas över Dimmiga bergen blir de tillfångatagna av vättar och trots att de lyckas slå tillbaka vättarna, så kommer Bilbo under tiden bort från gruppen och går vilse i grottorna. Det är där inne han hittar en magisk ring och möter Gollum.

Slutligen kommer de till Ensamma berget och Bilbo skickas in för att agera tjuv. Draken Smaug blir rasande över stölden och ödelägger närmaste by. Samtidigt tar sig både Bilbo och dvärgarna in i berget. När en bybo dödat draken kommer plötsligt flera folk för att ta berget och skatten. Dvärgarna befäster Porten och försvarar berget. Därefter står ”Femhärarslaget” där människor alver och dvärgar slåss mot vättar och vargar.

I Sagan om ringens första bok, Ringens brödraskap byggs det vidare på de historiska händelser från Midgård, där boken utspelar sig, som även låg till grund för Bilbo. Mörkrets herre Sauron har smitt en magisk ring i Domedagsberget i Mordor. Isildur, en människa, har tagit i strid tagit ringen från Sauron, men dödas senare av orcher varpå Ringen försvinner i en flod. Många hundra år senare hittas ringen av en hobbit, som dödas av sin vän för ringens skull. Vännen blir sedan Gollum. I 500 år tar Gollum hand om ringen innan han tappar bort den… och Bilbo råkar hitta den. Samtidigt återvänder den onde Sauron, som sänder ut Ringvålnader för att ta tillbaka ringen.

Hjälten i Sagan om ringen är Frodo, vars farbror Bilbo låter honom ärva ringen och sedan försvinner. Gandalf varnar Frodo för Sauron och den lille hobbiten ger sig av från sitt kära hem. Efter många vedermödor kommer sällskapet till Vattnadal där ett råd samlas för att diskutera vad man ska göra med Ringen. Dvärgarna, alverna, människorna och hoberna är med. Elrond deklarerar att enda möjligheten är att förstöra Ringen i Domedagsberget i Mordor där den smiddes. Då försvinner Saurons makt för evigt. Frodo väljs till ringbärare och åtta följeslagare ska resa med honom. Dessa blir Ringens brödraskap, med representanter från alla de fria folken i Midgård.

De reser långt och hindras ideligen av Sarumans utsända. I slutet är det bara Sam och Frodo kvar på väg mot Mordor och det blir upp till slumpen om Ringen kommer att förstöras eller inte.

Jag känner när jag beskriver handlingen att jag måste läsa om Bilbo och Sagan om ringen. Jag vill följa med dem på äventyret igen. Det är långa resor och många hinder, men så kan man inte heller bara klampa in i Mordor och förstöra världens mäktigaste ring, lite svårare än så är det alltid att göra något riktigt stort, särskilt om man är en liten hob.

Varats olidliga lätthet av Milan  Kundera
Ett Mästerverk. Det finns böcker som når utöver alla andra, som inte bara är Bra eller Bäst eller Otroliga, utan som spränger ljudvallen och blir Mästerverk. Det här är en av dem.

Romanen gavs ut 1984. Den skrevs på tjeckiska och var förbjuden i hemlandet Tjeckoslovakien till 1989. Handlingen utspelas i Prag 1968, dvs under Pragvåren då Sovjetunionen marscherade in i landet. Karaktärerna Tomáš, som är kirurg och hans fru Tereza, som är fotograf plågas mitt under tumultet av Tomáš otrohet med älskarinnan Sabina. I utkanten syns även Franz, Sabinas älskare och en schweitzisk universitetslärare och Simon, Tomáš okände son från ett tidigare äktenskap.

Karaktärerna är så varma, så äkta, så nära i Kunderas roman. Språket är flytande lätt och felfritt. Allting utspelar sig som i en dröm och ändå kristallklart. Jag har inte ord att beskriva den här romanen. Den är bara helt fantastisk. Och jag känner att jag måste läsa den igen.

World War Z av Max Brooks
Romanen utspelar sig som en dokumentär, som ihopsamlade anekdoter, ett originellt format. Risken med det är att boken blir för distanserad från händelserna, men här sker inte det. Man dras in om och om igen, via varje vittnesskildring, varje kapitel. Jag ville aldrig att World War Z skulle ta slut.

Genom ett antal intervjuer beskrivs World War Z av dem som såg det ske. Man känner inte till pandemins ursprung, men historien börjar i Kina där en zombie från ett gammalt utbrott biter en ung pojke. Regeringen försöker isolera smittan och samtidigt dölja utbrottet. Smittade flyktingar sprider infektionen och efter ett utbrott i Sydafrika får smittan slutligen världens uppmärksamhet, som ”Afrikansk rabies”.

Olika länder reagerar olika på krisen. En del agerar direkt och kraftfullt, andra vänder sig mot sina grannar. En del reagerar knappt alls. När världen slutligen förstår vidden av problemet är det redan för sent och ”the Great Panic” tar vid, en tid som präglas av total laglöshet.

Allt fler länder fylls av zombier och mänskligheten är på väg att utrotas. Krigets vändning kommer från Sydafrika där regeringen följer en särskilt utarbetad plan. Den kräver att man upprättar små säkra zoner, gärna med naturligt försvar, där man utrotar smittan och överlever. Utanför de säkra zonerna distraheras zombierna av andra överlevande medan de skyddade i zonerna grupperar sig. Många länder tar snart efter ”Redeker-planen”.

Krisen stabiliseras med färre och färre utbrott. Man hoppas att zombierna kommer att förruttna av sig själva. USA:s president träder fram som en världsledare och inspirerar världen. Han förespråkar att det passiva försvar mot zombierna som andra länder tagit sig an kommer att avväpna mänskligheten. Han menar att det är att erkänna sig besegrade att låta zombiepesten ruttna bort istället för att aktivt utrota den. Mänskligheten måste bevisa sin duglighet.

Tio år efter det officiella slutet på zombiekriget är miljoner zombier fortfarande ”vid liv” och världen är förändrad på många sätt.

Det här är en fullkomligt trollbindande bok. Trots att den består av olika berättelser, som binds samman enbart av zombiekriget, så känner man den där spänningen medan man läser mot slutet. Kommer vi att överleva? Jag tror också att den kan vara intressant även för den som normalt sett inte läser zombieböcker. Det hade inte behövt vara zombier. Det är en smitta som gör de infekterade till de friskas fiender. Smittan kunde egentligen ha varit vilken som helst som är allvarlig och hotfull nog.

Jag är helt förälskad i World War Z och önskar att det fanns mer att läsa. Jag vill veta hur det gick för alla vittnen som uttalar sig. Jag vill veta mer mer mer, från fler. Det här är en riktigt bra berättelse.

Without Conscience av Robert D Hare
Här kommer en fackbok och smiter emellan allt skönlitterärt. Men så bra var den faktiskt. Trollbindande, fascinerande, skrämmande och oändligt intressant. Man lär känna psykopaten; vad som kännetecknar, vad som driver, vad som tenderar att hända. Trots att det är facklitteratur, så läser man den lika lätt som skönlitteratur. Den är logiskt uppbyggd och man blir aldrig uttråkad. I varje kapitel finns exempel på ”patienter”, som belyser det man just berättat. Jag lärde mig fantastiskt mycket och hade roligt på vägen. Jag kommer nog till och med att läsa den igen någon dag.

Hogg av Samuel R Delany
Den har kallats äckel- och våldsporr. Den har varit otryckbar i ca 30 år. Den är så klart unik och oförglömlig. Recension finns här.

Mannen utan öde av Imre Kertész
Han fick Nobelpriset 2002 och när man läser Mannen utan öde så förstår man verkligen varför. Beskrivningen av verkligheten i koncentrationslägren under andra världskriget är lika andlöst vacker som kvävande förfärlig. Den gavs ut 1975. Författaren satt själv i koncentrationsläger och har använt den upplevelsen för att skriva boken, men den är egentligen inte självbiografisk.

Huvudpersonen är en 15-årig judisk pojke från Budapest. Tidigt förvisas hans far till tvångsarbete. En dag på väg till sitt arbete stoppas pojkens buss och han deporteras också till koncentrationsläger, till Auschwitz. Redan på resan dit börjar lidandet. Pojkens tid i koncentrationsläger beskrivs och han blir med tiden allt svagare och sjukare.

Arthur Dent upptäcker en morgon att hans hus håller på att rivas, till förmån för  en ny motorväg som skall byggas på platsen. Då han ligger i sin morgonrock i leran framför en bulldozer i protest mot rivningen dyker utomjordingen och den gode vännen Ford Prefect upp. Ford är anställd av redaktionen till det digitala uppslagsverket  Liftarens guide till galaxen, och tar med Arthur till den lokala puben,  efter att ha lyckats övertala byggarbetarnas chef att lägga sig i leran  istället för Arthur. Han och de andra byggarbetarna kan ju få lov att gå  till puben då Arthur kommer tillbaka… När de är på puben händer det  saker, en Vogonflotta bestående av jättelika rymdskepp uppenbarar sig på himlen, de ”skall bara” spränga Jorden för att ge plats åt en intergalaktisk motorväg. Ford och Arthur lyckas  lifta med ett av rymdskeppen, i samma sekund som Jorden sprängs. Det  visar sig senare att planeten Jorden enbart är ett experiment för att hitta ”den yttersta frågan om livet, universum och allting” (svaret är 42,  men frågan däremot kan ej existera i samma universum som svaret). Om  man inte förstår svaret på en fråga, behöver det inte vara svaret det är  fel på, det kan lika gärna vara frågan som är felställd, konstaterar  berättaren i boken i samma kapitel. Handlingen är nu i full gång och det  händer allt mer osannolika saker i kommande kapitel. Boken kan vara  litet snårig på sina ställen då det pågår en del parallellhandlingar,  och samtidigt som bokens ”berättarröst” kommer in och förklarar olika  skeenden som mer eller mindre (oftast mindre) för handlingen framåt.  Handlingen i filmen, med samma namn, skiljer sig en del i denna  inledning.

Karaktärer [redigera]