Etikettarkiv: antikvariat

Bara en kvinna

Feministisk och upprörande science fiction, kan det va nått? Joanna Russ är en kvinnlig pionjär i sf-genren, kvinnokampsförfattare, experimentell och rebellisk. Hon skriver som på LSD, och det är verkligen inte det lättaste att ta åt sig av.

Förut läste jag En gång ska vi alla…, som handlar om strandsatta människor i rymden. Den var för mig mest förvirrande och pretentiös, men det har förmodligen med tidsskillnaden att göra.

Det bästa med boken var att den var så starkt feministisk och upprörande, när den var som bäst.

Själens ensamhet av Joanna Russ

Själens ensamhet av Joanna Russ

Men Själens ensamhet, som jag läste nu, den är något helt annat.

Den handlar om en liten by med ett kloster. Där finns en väldigt speciell abbedissa, som plötsligt kliver fram som något mycket mer, när onda vikingar kommer uppför floden för att plundra.

För att vara science fiction så är det extremt lite science. Allt sådant ligger under ytan och antyds. Men för att vara en bok, och dessutom den svåra Joanna Russ, så är det fantastiskt bra. Här känner jag verkligen att det finns skäl för hennes storhet som författare, och inte bara experimentell LSD-boll.

Huvudpersonen Radegunde är ett av de bästa kvinnliga porträtt jag läst. Det är det som är behållningen. Man kan glömma mycket av det andra, som upprepats till leda sedan dess, men inte henne.

Hon är väldigt otypisk för att vara abbedissa, religiös ledare, gammal kvinna. Men visst får man väl vara lite tanklös och knäpp? Eller är det mer än så? Vem är hon egentligen?

Jag finner inte orden för att beskriva. Läs den istället. Den finns lite varstans, och originaltiteln är Souls. Apport!

Tidigare om Joanna Russ:


1952 var det redan för sent

Bland mina många fynd från Antikvariat Tomas Andersson, där jag bland annat hittade En gång ska vi alla… av Joanna Russ, hittade jag även Den långa tystnaden av Wilson Tucker.

”…berättar om vad som händer när den östra tredjedelen av Förenta Staterna efter ett bakteriologiskt krig försätts i karantän.”

Wilson tucker skrev Den långa tystnaden 1952, Han började som fandomkille, skribent i Fanzines och allmän nörd innan han började publicera sina egna, noggrant editerade texter. I Den långa tystnaden hittar jag en av de allra bästa postapokalyptiska berättelserna jag någonsin läst.

Ni vet att jag älskar World War Z av Max Brooks. Jag brukar kalla den ”världens bästa bok”. Ja, nu har den fått sällskap. Den långa tystnaden är helt sagolik, från första sidan till den sista. Det är lite deprimerande att tänka sig att den bästa postapokalypsen skrevs redan 1952 och att det varit kört sedan dess, under hela min livstid (och min mammas också), men så är det nu.

Antikvariatshopping 2011-09-05 (2)

SF-trean

Den Långa tystnaden handlar alltså om eftermätet till ett bakteriologiskt krig mot USA. En tredjedel av landet är satt i karantän. Hela USA öster om Mississippi är laglöst land och räknas som dött och smittat av resten av landet. Vaktposter står längs floden och skjuter alla som försöker ta sig över. I de västra delarna råder undantagstillstånd och propagandan håller de överlevande i schack. De sprider informationen att alla i öst har dött och att de enda som kan överleva där borta är fiendeagenter.

Men det finns överlevande öster om Mississippi. Ett fåtal människor är immuna och överlever smittan. Nu måste de dock överleva varandra också. De möter hunger, klimatet, kriminalitet och slutligen även kannibalism.

Vi följer en överlevare, korpral Russell Gary. Han är realist. Han förstår oftast först av alla vilka spelreglerna är. Han hanterar alla motgångar i farten, saktar aldrig in och tänker aldrig efter för mycket. Han är osentimental och praktisk. Russell är en riktig överlevare, men då och då undrar man om man verkligen skulle vilja överleva på hans villkor och i hans huvud.

”Hon hade inte haft någon mat med sig, det hade han sett i sin första snabba överblick; hade hon burit med sig något ätbart skulle han ha tagit det från henne med våld.”
Ur Den långa tystnaden av Wilson Tucker, s 6

Men Russell är ingen brutal idiot. Bland det första han gör är att söka information. När den inte finns på radion går han till biblioteket. Han läser på om smitta och bakteriologiska krig. Han kan även förbarma sig över kvinnor och barn. Här är boken verkligen en produkt av sin tid. Russell, 50-talsmannen, ser ingen chans att en kvinna kan överleva på egen hand eller att flickor kan vara till någon nytta. Men han gör det inte av elakhet. Han verkar inte ens ha tänkt på det. Därför blir det inslaget ändå inte irriterande. Russell är en fin kille ändå.

Samtidigt som Russell har lite svårt att se kvinnor som individer, så har han ändå inte svårt att dela en kvinna med sin bästa kompis. Det här av ett avsnitt jag tyckte var väldigt roligt, inte minst för att Russell så uppenbart inte har någon prestige. Han är nöjd med vad han får. En gång i tiden innebar det ett hem, lagad mat och rena kläder. Nu är det postapokalyps, men han klarar sig. Han är Russell. En fin kille.

Det är svårt att beskriva vad som gör Den långa tystnaden så fantastiskt bra. Den är bara 158 sidor lång, ändå tar sig varje ord in i hjärnan. Kanske är det just det som är så bra, att Wilson Tucker lagt ner så mycket tid på varje ord och varje scen, att berättelsen blivit perfekt på alla sätt och att du aldrig för ett ögonblick behöver ryckas loss från dess skimmer.

Men en varning behövs, avslutningsvis. Jag läste Den långa tystnaden på svenska, utgiven 1979 av Kindbergs förlag. Det är första gången den publicerats i originalform (men översatt). Vad jag förstår är det eventuellt första gången originalslutet publiceras öht, men det kan hända att de menar på svenska.

Den amerikanska förlaget vågade nämligen inte publicera Tuckers originalslut. Det var för makabert. Därför tvingades han att ändra det till ett ”lyckligt slut”. Jag har inte läst det lyckliga slutet. Inte vill jag det heller. Förmodligen hade jag inte heller tyckt att boken var lika bra med ett lyckligt slut.

Som det är nu följer slutet samma väg som Tucker slagit in på sedan första sidan. Jag tänkte inte nämna ett ord om vad det innebär, förutom att det är helt rätt. Makabert måhända, iaf för en 50-talsamerikan, men det är helt rätt, precis som resten av boken.

Hittar du den, så LÄS.


En gång ska vi alla…

Bland mina många fynd från Antikvariat Tomas Andersson finns En gång ska vi alla… av Joanna Russ. Joanna Russ är pionjär som kvinna i sf-genren, kvinnokampsförfattare, experimentell och rebellisk. Jag tycker mig ana 70-talets självupptagna uppror och besatthet av introvert analys. Men det kanske bara är jag? Eller så är det att hon tog LSD när hon skrev. Det kan vara lite vilket som. Linjen mellan geni och galenskap, ni vet. Så förmodligen även linjen mellan konstroman och trippkludd.

Antikvariatshopping 2011-09-05 (2)

SF-trean

En gång ska vi alla… av Joanna Russ, (1975, We who are about to…), handlar om människor som strandsatts i rymden, på en planet. De har slungats ofattbara avstånd genom en reva i rumtiden, inte olikt Voyager i Star Trek, och har nu inte en chans att komma hem igen. Boken kallas ”en gripande, psykologiskt inträngande studie i mänsklig utsatthet, desperation, förnedring – och värdighet. Den utgör också ett av den moderna sf-litteraturens förnämsta kvinnoporträtt, skapat av en författarinna som hyllats (och fördömts) som en av USA:s mest stridbara feminister.”

Boken är dessutom blurbad av Delany, något jag tar på stort allvar. Han säger:

”Elegant och fascinerande! Detta kraftprov måste vara den finaste sf-roman jag läst på åtskilliga år.”
(fast han sade nog finest)

Det är säkert gott och väl sant. Iaf på 70-talet. Nu känns det lite mer som en ganska pretentiös skapelse, om man ska ta den på allvar. Som en rolig produkt av ett drogliberalt leverne, om man ser det utan sina litteraturkritikerglasögon. Samtidigt förstår jag varför Delany gillade den, för den hör hemma i hans poetiska, skruvade universum, om än Russ inte lyckas hålla stilen hela vägen och uppnå samma magiska resultat.

”‘Min religion,’ sade jag, […] ‘har en hel del att säga om makt. Inget trevligt heller! Den säger att man är skyldig Gud sin död. Den säger att det första en sund civilisation gör med frysförvarade lik är att dra ur kontakten för de där jävla grönsakerna, och om man vill leva för evigt är man fruktansvärt farlig, för då lever man inte nu.'”
Ur En dag ska vi alla… av Joanna Russ, s 24

 Bokens huvudperson strandas på en öde planet med några andra människor och när de slungas ut från sin trygga tillvaro rämnar plötsligt alla civilisationens lagar och de väljer själva vilka de vill följa. Några vill kolonisera. De anser att man genast måste säkra överlevnaden på lång sikt genom att avla barn. Alla kvinnor måste bidra, utom den knappt tonåriga Lori, som kan få vänta tills hon är sexton. De väljer ut den man som blir först att bidra. Hans fru verkar inte invända när han går iväg med en annan kvinna. Den enda som protesterar mot de nya lagarna är vår huvudperson. Som tack blir hon hunsad, förnedrad och utfryst.

Det nyfunna patriarkatet knakar i fogarna när den mest kunniga och ledarmässiga personen i sällskapet är en kvinna, men ändå är det patriarkat som gäller, tills den biffiga Alan slår ledargestalten Nathalie till marken för att få henne tyst.

Jag blev väldigt arg av En gång ska vi alla… och det är förmodligen meningen. Jag vet inte om jag blir mer eller mindre arg än de samtida läsarna av Russ, men arg blev jag. Dock upphörde de engagerande passagerna ganska snart och resten av boken är en lång och självrannsakande text utifrån hjältinnans perspektiv. Hon analyserar sitt liv, sina handlingar och sina motiv medan hon försöker förmå sig själv att dö. Det finns inget hopp om räddning. Inget hopp om kolonisation. Inget hopp om meningsfull överlevnad. Ändå är det så svårt att dö.

Jag känner mig lite lurad eftersom större delen av boken inte alls handlar om strandsatta överlevare, utan om konsten att dö. Samtidigt var det ganska intressant läsning. Fast kanske ändå mest LSD-trippat.

”Vi är (märk, o lyssnare) en fjärdedel så höga som träden, vi är hårlösa, föder levande ungar, är tvåbenta med två griplemmar, har två ögon, vi reglerar vår invärtes temperatur genom långsam förbränning av diverse ämnen (föda) och vi lever inte mera än något hundratal år som allra, allra mest (åtminstone känns det så, som det heter i skämtet), och vi slits ganska grymt, fatalt och ibland till och med komiskt mellan olika ambitioner. Det är hjärnbarkens fel. […]
Anmärkning: ars morendi är latin. Det är en glömd konst. Folk driver med den och inte många ägnar sig åt den.
Den är mycket mycket viktig.
Ars morendi är konsten att dö.”
Ur En gång ska vi alla… av Joanna Russ, s 21

Lite så där diffust får jag låta det vara. Men hittar ni ett exemplar så köp och läs. Om inte annat så för att för ovanlighetens skull läsa lite SF skriven av en kvinna. Tänk så långt vi kommit sedan 1975, va? Jättelångt…


Gamla SF-nyheter

Bokshopping 2011-11-17

Bokshopping 2011-11-17

Nu har jag älskat antikvariat igen. På Röda rummet i Uppsala finns en hel hylla (eller iaf några hyllplan) med science fiction. Och det är inte så dålig blandning heller.

Idag kom jag därifrån med ett nummer av sf-tidningen Nova (#2 1983) och några sköna gamla sf-klassiker:

  • Snuvan av Stanislaw Lem – en underlig sjukdom sprids
  • Tidsjakten av Wilson Tucker – en tidsforskare fastnar i tiden
  • Själens ensamhet av Joanna Russ – en abbedissa reser till vikingarnas land, men är hon ens en människa?
  • Utflykt på Paradis av Joanna Russ – en handfull turister får inte vad de väntat sig på turistplaneten Paradis. Istället kanske de inte alls överlever semestern.

Samt ett par novellsamlingar av Ursula K Le Guin, nämligen A fisherman of the inland sea och The wind’s twelve quarters.

Wilson Tucker och Joanna Russ har jag tidigare hittat böcker av på ett annat antikvariat. De gav tydligen mersmak. Jag börjar bli en sf-nörd.

 


Ägd av A game of thrones

Först blev jag, inte helt oväntat, lite avskräckt av hypen kring Game of thrones. När sedan första avsnittet gick på tv, så tittade jag och ville kräkas. Det var för mycket sex, som inte tillförde någonting till handlingen. För mycket sexistiskt snusk. För hattigt, för ytligt, för genomskinligt.

Men… alla mina högt värderade rådgivare sade att böckerna är bättre och att det blir bättre sen. Jag tvivlade. Man köper ju inte lättvindigt in sig på en episk (och här använder vi ordet i dess rätta bemärkelse) fantasyserie utan att vara lite mer övertygad än ”mja”.

Vid ett svagt tillfälle klickade jag ändå hem böckerna. Jag vet inte varför. En stor inverkande faktor var nog att få veta vad som hände före tv-tittarna.

Så en kväll tittade jag på lite fler avsnitt av tv-serien, och det blev verkligen bättre. Plötsligt kunde jag inte vänta med att få börja med böckerna.

A song of ice and fire

A song of ice and fire

A game of thrones av George RR Martin, handlar om de sju rikena och deras regerande familjer. Rikena styrs från King’s landing, från Järntronen. Den sittande kungen, Baratheon, tog tronen med våld från den familj som regerade där tidigare, och som fortfarande anser sig ha den rätten, Targaryen. Nu lever de sista överlevande Targaryen i exil på andra sidan havet och den äldre brodern gifter bort sin lillasyster mot löfte om vilda krigare, som kan vinna tillbaka Järntronen åt honom.

Men Targaryen är inte de enda som vill vinna tronen. I de sju kungarikena konspireras det för att bryta tronföljden och manipulera fram bättre utsikter för sin egen familj. Särskilt listiga är familjen Lannister, varifrån kungens fru kommer.

Högst upp i norr bor familjen Stark i Winterfell, där det snöar även på somrarna. Årstiderna är inte bundna till året i de sju kungarikena, utan en sommar kan vara i många år, men följs alltid av en lång och hård vinter. I Winterfell påminns man ständigt om vinterns återkomst och Starks motto lyder ”Winter is coming”.

Det är svårt att förklara handlingen utan att börja avslöja detaljer, men tro mig åtminstone när det gäller att boken är bättre än tv-serien, men att även tv-serien vinner i längden och att kombinationen nästan är roligast av allt. I böckerna händer vissa saker lite annorlunda, men framför allt får man mer och djupare information bakom personernas handlingar.

A game of thrones handlar mycket om intriger, vänskap, lojalitet och maktspel. Men det blir aldrig tråkigt. Handlingen växlar mellan olika personers perspektiv och man tycker om dem alla av olika orsaker. Dock är det här den där bra sortens böcker där vem som helst kan dö. Det hjälper ju till, minst sagt, att hålla spänningen uppe. Vågar du ha en favorit, eller är den död i nästa bok?

Språket är typiskt fantasy, vill jag påstå. Det är ganska överlastat och ser noga till att bidra till stämningen och tidsåldern. Men det är perfekt för ämnet och blir aldrig någonting jag tänker särskilt på, vilket i de flesta fall betyder att det är bra.

Även Swedish zombie kan vara lugn. Det finns zombier i A game of thrones! Jag vet inte varför ingen berättade det här för mig från början, men det hade absolut skyndat på mitt beslut att se och läsa.

Poäng till Bokstävlarna, som aldrig tvivlade på att jag skulle välja rätt och som alltid trodde att George RR Martin skulle segra.

Så här i efterhand gick det både bra och dåligt att se tv-serien först och läsa boken efteråt. I fortsättningen ska jag göra tvärtom. Jag ser på film och läser böcker på samma sätt och kan efteråt inte alltid komma ihåg om jag såg filmen eller läste boken. I och med att jag nu såg tv-serien precis innan och samtidigt som jag läste boken, så blev det lätt att blanda ihop ordningen på scenerna och ofta fick jag en stark känsla av déjà vu när jag läste. Det beror förstås på att tv-serien, även om den är anpassad för formatet, ändå stundvis följer boken ordagrant och in i minsta detalj. Stämningen och dialogen kan därför kännas så identisk att det blir svårt att avgöra om jag läst samma sida två gånger eller om det var en tv-scen jag mindes.

Att se tv-serien först fungerar eftersom boken ger så mycket mer. Men samtidigt vet jag ju stora drag vad som ska hända. Att, som jag ska göra framöver, läsa boken först, kommer istället ge mig bakgrundsinformation till tv-serien och jag får en chans att återuppleva handlingen. Det kommer bli helt underbart.

Vill slutligen åter igen rekommendera George RR Martins blogg, som inte är en blogg: Not a blog, full av ASOIAF-nyheter och väldigt lite spoilrar.

A song of ice and fire:

  1. A Game of Thrones (1996)
  2. A Clash of Kings (1998)
  3. A Storm of Swords (2000)
    1. Part 1 Steel and Snow
    2. Part 2 Blood and Gold
  4. A Feast for Crows (2005)
  5. A Dance with Dragons (July 12, 2011)
  6. The Winds of Winter (ej utkommen)
  7. A Dream of Spring (ej utkommen)

Game of thrones

Nu har jag fallit till föga till slut och köpt A song of ice and fire av George RR Martin, så långt den nu är utgiven.

  • A Game of Thrones (1996)
  • A Clash of Kings (1998)
  • A Storm of Swords (2000)
    • Part 1 Steel and Snow
    • Part 2 Blood and Gold
  • A Feast for Crows (2005)
  • A Dance with Dragons (July 12, 2011)
  • The Winds of Winter (ej utkommen)
  • A Dream of Spring (ej utkommen)

Särskilt Bokstävlarna känns som en guru i ämnet och hon lovar att böckerna är mycket bättre än tv-serien, som jag faktiskt omvärderat lite efter att ha tjuvkikat på ett senare avsnitt. Första avsnittet var nämligen minst sagt avskräckande. Dömer jag efter det så är serien skit, men mitt sinne är så flexibelt och öppet för nya åsikter att jag alltså tänker ge mig på den här serien. Eller så är det min tro på Bokstävlarna som är ohälsosamt stor.

A song of ice and fire

A song of ice and fire

På samma gång kan jag rekommendera George RR Martins blogg, som inte är en blogg: Not a blog, full av ASOIAF-nyheter och väldigt lite spoilrar.

Egentligen vet jag inte ens vad Game of thrones handlar om. Det finns en tron, det är alltid sommar och det finns tuffa vildar som rider på hästar. Typ så mycket vet jag. Men under sensommaren och så här mot hösten känner jag hur fantasysuget ökar och ökar och jag längtar efter osannolikheter. Men lugn, Swedish zombie, inte bara totalosannolikheter som fantasy. Suget är också extremt högt efter zombierealistiska osannolikheter. Särskilt efter min djupdykning i pesten (läs Pestilens och Pestdagboken). Faktum är att det surrar av virus- och zombielängt i huvudet. Jag ska bara läsa ut den här skräckboken jag läser och älskar, så blir det nog lite fart på smittan.

A song of ice and fire var dock bara en del av min beställning, som blev ganska krånglig. Först hittade jag en av de just beställda böckerna på ett antikvariat. Sedan passade Adlibris på att maila om inkommen bevakning, som jag så klart beställde och vips så hade jag lagt ihop beställningarna också. Sedan kom leveransbesked av halva ordern, vilket ju är snällt av dem. Men när paketet kom fattades en bok och när jag kom hem låg ytterligare en avi där, som visade sig vara den saknade boken. Så lite knasigt blev det allt, men jag skyller det på att jag krånglar med mina beställningar.

Dock är det väldigt sött av Adlibris att dels skicka böcker hur fort som helst, som om jag inte hade mer än nog att läsa redan, dels att de svarar på mail kl 22.00 på kvällen när jag mailar och frågar dem på eftermiddagen om en oväntad avi.

Jag vet inte hur jag ska säga det här utan att låta smörig, men Adlibris är nog ett av de företag som har den allra bästa servicen. Förmodligen den bästa. Det är helt osannolikt vilken kundkontakt och -bemötande de har. Inte konstigt att jag skrev en dikt i deras ära.

Så, lite uppdatering, lite förväntan och lite beröm.

Snart är det dessutom min första bokmässa. Jag förväntar mig att se Jan Guillou ”överallt”. Kanske med kritiska journalister från DN-fejden i släptåg. En IRL-fejd vore fantastiskt roligt att se.

Nej, jag babblar. Det är för mycket roligt som händer.


Antikvariatet som bara ger och ger

Antikvariatshopping 2011-09-05

Antikvariatshopping 2011-09-05

Klev in på ett antikvariat när jag hade en timme över och kom ut med nio böcker. Ooops. Det var Antikvariat Tomas Andersson och han har alltid gott om böcker att plocka i hyllorna, bara man inte går dit för ofta. Den här gången hittade jag till och med Mo Hayder, som jag just beställt från Adlibris, så där blev det till att snabbt avbeställa den boken.

Särskilt roliga känns Härskarna, Den långa tystnaden och En gång ska vi alla…

Antikvariatshopping 2011-09-05 (2)

Antikvariatshopping 2011-09-05 (2)

Härskarna handlar om en framtid där man gör det man teknologiskt kan göra. Till exempel skapar man förprogrammerade människor. De konstgjorda människorna används, men ingen ”normal” vill leva med dem. Så en dag gör de programmerade revolution. Nielsen är enligt omslaget Danmarks främsta sf-författare. Boken kallas hans kanske främsta och även ”en poetisk thriller med mening och syfte”.

I Den långa tystnaden ödeläggs östra USA av bakteriologisk krigföring. I boken följer vi en överlevande genom en öde värld, utan mål. Jag förväntar mig en variant på McCarthys Vägen.

Dock är ju Vägen från 2006 och Den långa tystnaden från 1952, så finns det stora likheter så är det ju Cormac som lånat.

Boken är förresten redigerad av bla John-Henri Holmberg och översatt av bla KG Johansson.

En gång ska vi alla… handlar om människor som strandsatts i rymden, på en planet. De har slungats ofattbara avstånd genom en reva i rumtiden, inte olikt Voyager i Star Trek, och har nu inte en chans att komma hem igen. Boken kallas ”en gripande, psykologiskt inträngande studie i mänsklig utsatthet, desperation, förnedring – och värdighet. Den utgör också ett av den moderna sf-litteraturens förnämsta kvinnoporträtt, skapat av en författarinna som hyllats (och fördömts) som en av USA:s mest stridbara feminister.”

Boken är dessutom blurbad av Delany, något jag tar på stort allvar. Han säger:

”Elegant och fascinerande! Detta kraftprov måste vara den finaste sf-roman jag läst på åtskilliga år.”
(fast han sade nog finest)

Är jag taggad? JA!


Antikvarisk bokmässa

Antikvarisk bokmässa

Antikvarisk bokmässa

Jag missade ju Bokmässan i Göteborg, men i helgen är det den antikvariska bokmässan i Stockholm på Fredsgatan 12 och inträdet är gratis. Det känns som en lagom utflykt på lördag. Dit ska jag.

Ska ni med?


…och lite fler böcker

Råkade hamna på antikvariat igen. ^^

Shardik av Richard Adams (10kr) och Nova av Samuel R Delany (30 kr).

Dessutom har jag haft den stora turen att lyckas roffa åt mig Tekoppens the Passage av Justin Cronin. Hon är vansinnigt snäll. Jag tror knappt det är sant. Väntar nu spänt på ett duns i brevlådan (eller kanske en avi).


Veckans läsning 5, v36

Ännu en vecka har gått. Full fart framåt.

Dhalgren är nästan slut, en bitterljuv känsla. Jag är nu på sida 713 av 800; 87 sidor kvar. Bara upplösningen som återstår. Ni har fått ett par utdrag (här och här). En recension kommer snart. Nästa bok blir Vårlik av Mons Kallentoft.

I veckan gjorde jag några antikvariatsfynd. Ni kan därför även se fram emot några smakprov från Den amerikanska natten av Jim Morrison.


Antikvariatsfynd

Bokköp Antikvariatsfynd 20100909

Antikvariatsfynd

Jag hade några minuter över före ett möte och klev in på ett av Uppsalas mysiga, belamrade antikvariat, Antikvariat Thomas Andersson på Övre Slottsgatan.  Där hittade jag en skattkammare av flera hyllor science fiction. Det fanns inte tid att hitta och välja allt jag ville ha, men jag gick i alla fall därifrån med ett par pocketar av William Gibson, som jag tidigare saknat: Count Zero och Virtual light.

Men liggande ovanpå några helt orelaterade böcker gjorde jag även ett fantastiskt fynd. Jag hittade Den amerikanska natten av Jim Morrison, med både originalengelska och svensk översättning. Jag har sedan tidigare en av hans andra diktsamlingar, Wilderness och efter att ha läst om Samuel R Delanys poet, så känns det helt rätt med lite poesi. Vänta er smakprov framöver.

Total kostnad 200 kr, så några fantastiska ekonomiska fynd var det inte. Men alla var väldigt välbehållna och poesiboken såg helt orörd ut.