Jag har till slut kommit fram till att bloggen är odöd, dvs död, men inte riktigt helt död.
Jag har därför beslutat att starta en instagrambokblogg, och den skall heta Books Of Doom.
Där fortsätter jag dela med mig av spoilerfria recensioner från hjärtat. Så in och följ!
Vi älskar dem såklart!
Den här boken är ännu ett impulsköp, men ett av de där fullständigt lyckade, underbara köpen som får mig att känna mig som Batman.
I The girl with all the gifts av M.R. Carey möter vi den lilla flickan Melanie. Hon är den första vi möter, och introduktionen är minst sagt minnesvärd. Om du litar på mitt omdöme så slutar du läsa den här recensionen nu, för det blir bättre så. Om du behöver mer övertalning, så läs nedan, det är ingen spoiler. Det är bara synd att förstöra överraskningen.
Har du bestämt dig?
Ok. …
Melanie är uppenbarligen en elev, men någonting är underligt. Hon berättar om sig själv, ur sitt perspektiv, och sakta men säkert inser vi vad det handlar om. Hon är instängd, hon är bunden, hon sitter i en rullstol och hon får inte röra någon annan människa.
Melanie, förstår du, är ett av de barn som smittats med zombiesjuka, och som är så väldigt intressanta för den Onda Doktorn, Caldwell. Många av mina favorittroper möts i den här boken: Den lilla flickan (tänk Justin Cronin), zombier, labbmiljö, onda doktorer, häftiga militärer.
The girl with all the gifts
Det jobbiga är att jag inte vill avslöja mer än så. Jag vill egentligen inte ens avslöja ens det, som sagt. Jag har sällan läst något så bra, så psykologiskt, så minnesvärt, som den här boken. Det är en av de där böckerna som Kritiker inte skulle våga kalla zombieböcker, eftersom det inte lockar Läsare. Men det är en zombiebok. Och den är riktigt bra.
Liksom det mesta måste allting ha ett slut, och Nyckeln är slutet på Engelsforstrilogin, som började med Cirkeln, och följdes upp av Eld, samt serieboken Berättelser från Engelsfors.
Mats Strandberg (@matsstrandberg_) och Sara Bergmark Elfgren (GloryBox) har skapat en kult, och första boken förvandlas precis nu till film.
Jag tror att de flesta känner till Engelsforstrilogin. De som inte gör det är ju förmodligen fullständigt illitterata. Men här kommer iaf en kort sammanfattning: ”I Cirkeln upptäcker några gymnasietjejer att de har magiska krafter. De är De Utvalda, som ska rädda världen och stänga ute demonerna som vill ta över världen. Tjejerna är väldigt olika och måste ändå samarbeta för att lyckas med sitt uppdrag.”
Handlingen är skickligt upplagd i Cirkeln och Eld, som jag läste om inför Nyckeln. Eld lyckas följa upp Cirkeln utan att bli en mellanbok, och vi längtade alla ihjäl oss efter att få veta hur det skulle sluta.
Tyvärr tycker jag inte att Nyckeln riktigt lyckades följa upp den här trenden. Dels har det nog att göra med suspekta drömavsnitt som avbryter handlingen, men de är egentligen förvånadsvärt skickligt gjorda, och absolut inga kursiva avsnitt att förfasas över. Det har nog mer att göra med att Cirkeln och Eld lovade så väldigt mycket, och var så minutiöst upplagda att rytmen aldrig missade ett slag… medan Nyckeln nästan verkar sakna rytm helt. Det där stegrande, dalarna, tempot, det dyker inte upp förrän precis på slutet när alla dör (skojar bara – riktigt alla dör inte).
Cirkeln och Eld innehöll inte ett enda tråkigt avsnitt, men Nyckeln blir nästan en supertransportsträcka till upplösningen.
Med detta uschligt negativa sagt, så äääälskar jag Engelsforstrilogin, och kommer absolut att läsa om alla tre böckerna, plus serieboken, kanske redan i sommar. Och jag ska definitivt se filmen. Och filmerna. Och Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandbergs nya böcker, som de skriver separat, VILKET BETYDER DUBBELT SÅ MÅNGA! :D
Tidigare om Engelsforstrilogin:
Jag hade hört mycket om Nattpatrullen/Night watch, men aldrig kommit mig för att läsa den. Men så fanns den att ladda ner från E2Go, och då blev det äntligen Nattpatrullens tur.
Sergei Lukyanenko är den tredje ryska genreförfattare jag ger mig på. Tidigare har jag läst Anna Starobinets och försökt läsa Dmitry Glukhovsky. De har någonting gemensamt, alla tre, inbillar jag mig. Någon slags rysk kyla, klyshigt nog. Det är lite avskalat och en underlig avmätt stämning. Starobinets (Den levande) lyckas väldigt bra med den här stilen, men Glukhovskys Metro 2033 fastnade jag inte alls för.
I Nattpatrullen är det här allvarliga mindre påträngande. Den är till och med ganska lättsam. Men jag kommer inte personerna särskilt nära, trots att huvudpersonen Anton utsätts för en mängd dramatiska händelser.
På Goodreads hittar jag följande beskrivning: ”Set in modern day Moscow, Night Watch is a world as elaborate and imaginative as Tolkien or the best Asimov.” Åt det kan jag bara skaka på huvudet, för det är en mycket grov överskattning. Världen är inte särskilt komplex, och även om det är fantasifullt, så är det inte oerhört originellt.
Boken utspelar sig i Ryssland i modern tid. Det finns en typ av människor som kallas Andra, och som har någon sorts magiska färdigheter. De väljer Ljuset eller Mörkret, till synes slumpmässigt utifrån dagsformen när de gör sitt val, och en del av dem får anställning i Dag- eller Nattpatrullen. Det är Ljuset som patrullerar på natten, och Mörkret som patrullerar på dagen. Detta har sin orsak i ett avtal mellan Ljuset och Mörkret, där de båda sidorna övervakar varandra för att upprätthålla vapenstillestånd.
Nattpatrullen består av tre berättelser, som sätter mig lite ur spel under läsningen, eftersom de avlöser varandra ganska abrupt. Men berättelsen hänger ändå ihop någorlunda mellan berättelserna, och vi får följa med Anton på väg upp i rankerna på hans jobb. Längs vägen inser han att Mörkret och Ljuset inte är så enkla att skilja på som han först hade tänkt, att avtalet inte är så givet, och att hans självrättfärdiga syn på sitt jobb kanske inte heller är så självklar.
Mina starkaste minnen är från vampyröverfall, mörka gator och våldsamma magikerkamper på hustak. Det är en fin berättelse, och lätt att ta till sig, men så där vansinnigt bra och spännande är det aldrig.
Jag börjar undra om jag någonsin kommer att hitta en så där fantastisk fantasyroman som ändå utspelar sig i nutid?
Jag brukar ganska ofta förföras av vackra omslag med snitsiga slagord, som t ex när jag hittade superfullpoängaren Wool. Men den här gången gick jag på en rejäl nit.
Jag skaffade The 5th wave enbart på impuls. Den hade ett snyggt omslag, och det stod ”They are coming for us. All of us.” Och på baksidan:
”The 1st wave took out half a million people. The 2nd wave put that number to shame. The 3rd wave lasted a little longer, twelve weeks… four billion dead. In the 4th wave, you can’t trust that people are still people. And the 5th wave? No one knows. But it’s coming.”
Problemet är, att boken utspelar sig efteråt. Författaren, Rick Yancey, börjar briljant med en ung flickas vandring genom ett öde landskap där hon hoppas slippa möta någon, eftersom hon inte vet om de är människor eller utomjordingar. Hon är ensam och rädd, och tänker tillbaka på hur utomjordingarna först kom till jorden, på alla som dött och på familjen hon förlorat.
Det är ganska gudomligt bra ett tag.
Sedan vill Yancey vara lite fräsch och ny och unken på samma gång. Så han skippar framåt och låter oss uppleva den här femte vågen, som ärligt talat blir ett enda stort antiklimax. Hypen håller INTE.
Handlingen går från dystopi till emoartad tonårsfars. Den unga tjejen utsätts för en rad allt mer osannolika sammanträffanden, och stämningen är som bortblåst.
Jag kunde dessutom känna exakt när det hände. Från ett kapitel till ett annat föll hela korthuset ihop. Poff. Blärk.
Råkar du få boken i händerna så kan du läsa till sidan 101. Sedan är det inte värt det. Tänk istället ihop en egen mitten och ett eget slut och var nöjd och glad.
Om du ändå vill läsa mer, så blir det lite bättre ett tag mot slutet, men det är liksom inte bra nog ändå. Det hela är nästan exakt som när jag läste The first days av Rhiannon Frater. Den bokens ursäkt var att den var en debutbok, och från början skriven som en följetong på en blogg. Den här boken har ingen sådan ursäkt vad jag vet. Den är bara dålig.
The fifth wave får fem hundra minus. Och då har jag inte ens något betygssystem.
”Läs en riktigt bra och lång bok. Och välj med fördel The Passage.”
Ja, nog för att The passage av Justin Cronin var hypad, men den förtjänade det.
The passage är en bok om apokalypsen, om pandemi, total utrotning, smitta, rädsla, att förlora sin kultur, att överleva, att kämpa och överleva. Det är en detaljerad redogörelse för vad som hände och för vad som händer efteråt.
The twelve är en bok om vad som hände efter The passage.
The Passage av Justin Cronin
På Litteraturmagazinet.se recenserades The Twelve av Henrik Elstad, som säger bland annat:
” I ”De första tolv” spretar handlingen för mycket när författaren lägger till ytterligare trådar som ska knytas ihop. Det trots att författaren lyckas bra med att repetera de viktigaste bitarna från första boken. Persongalleriet är nu för omfattande och gör det svårt att lära känna alla karaktärer.”
Jag tycker så här (ni kan eventuellt känna igen vissa dogmer):
The twelve är en lång bok. Längre böcker är alltid bättre än korta böcker. Men då kan en del också bli lite uttråkade på vägen, som liksom inte fattat en tjock boks storhet.
Efter The passage skulle inte jag, som Henrik Elstad, kalla uppföljaren spretig. Jag ser den som mer sammanhållen och entydigt målsökande än den första boken var. The passage växlade ärligt talat både tid och tempo, och i princip även genre, flera gånger på vägen.
Det jag uppskattar med både The passage och The twelve är att de får vara långa, bygga på Cronins mytologi med stickspår och extra karaktärer och ge mig mer av allt.
Förvisso skulle nästan alla författare skriva bättre böcker om de kortade ner. Alla utom kanske Cormac McCarthy vad gäller Vägen, som snarare är extremt kortfattad. Men ibland är det vidden och djupet som ger rätt känsla, och vare sig The passage eller The twelve är pratiga böcker, trots sin längd.
Henrik Elstad verkar iofs vara en King-anhängare. King som i Stephen. (Jag förlåter människor att de gillar Stephen King, men jag måste ändå få gnälla, så här kommer det.) Personligen tycker jag att Stephen King skriver mig på näsan, kladdigt, övertydligt och drygt, och jag tycker att han är det sista exemplet på hopkokt roman man bör ta upp, ungefär någonsin. Usch. Bad, bad novels.
Hur som helst…
The twelve har allt det som första boken hade, och fortsätter på ungefär samma sätt. Vi möter mestadels samma personer (vet inte varför Litteraturmagazinet tyckte att det blev ett jobbigt persongalleri – 1, det finns en lista i slutet av boken. 2, det är ungefär samma personer som i första boken, yo), och de fortsätter mestadels med samma uppdrag de fick i första boken.
Några ny karaktärer dyker upp, men knyts skickligt ihop med existerande handling. Mig berör nog den chockade läkaren allra mest, och Kittridge den ensamma vampyrjägaren. Det börjar nästan likna WWZ ett tag, när historiens delar bidrar till en fantastisk helhet.
Men jag tänkte inte uppehålla mig vid att beskriva särskilt vad uppföljaren handlar om, utan nöja mig med att förklara för er oroliga själar, att den är värdig, bra och givande. Nu väntar vi spänt på sista delen, eller hur?
Tidigare om Justin Cronin:
Jag hoppas att jag gjort det här tydligt nog redan tidigare: HUGH HOWEY ÄR MIN NYA IDOL.
Hugh Howey är helt enkelt riktigt riktigt bra. Jag köpte Wool med slogan på framsidan, ”If the lies don’t kill you, the truth will,” plockade förstrött upp den och läste baksidan:
”What would you do if the world outside was deadly, and the air you breathed could kill?
And you lived in a place where every birth required a death, and the choices you made could save lives – or destroy them.”
Det lät ju inte fel. Jag köpte den och ville genast utbrista BÄSTA BOKEN I ÅR. 2013 var nytt då, men så här ett halvår senare så stämmer det fortfarande.
Wool av Hugh Howey
Denna den andra boken i trilogin, Shift, kräver egentligen inte att du läst Wool först. Men jag tror att det förhöjer upplevelsen, och särskilt upplevelsen av Wool, som bör läsas först.
Om Wool
I Wool har ”utsidan”, dvs hela världen vi känner till, blivit giftig och förstörd. Människor har överlevt i en silo, en bunker som skyddar dem från världen utanför.
Wool är postapokalyps, men även dystopi. Det har redan gått hundratals år efter katastrofen och människorna bor generation efter generation i den här bunkern, i ett totalitärt system som inte tolererar avvikande åsikter, drömmar eller idéer. Populationen kontrolleras genom att tillstånd fordras för att bilda par eller skaffa barn. Ett tillstånd för ett barn kan bara ges när någon har dött. Den döda återgår då till kretsloppet genom att begravas under åkrarna på någon av silons 140-tal våningar.
Jag brukar irritera mig på användandet av klaustrofobisk om romaner. Men Wool var klaustrofobisk på riktigt. Instängd med människorna i silon kände du verkligen väggarna sluta sig kring dig, vikten av våningarna ovanför och den långa vägen uppför centraltrappan för att kunna se det brända landskapet utanför.
Wool var svår att recensera. Den utspelar sig i lager på lager, och du dras allt längre in i den härva av lögner och sanningar som bygger upp silosamhället.
Huvudpersonen i större delen av Wool är Jules. Hon får upp ögonen för en fruktansvärd silohemlighet. Det blir en hel del springande i silons centrala spiraltrappa, tiotals våningar upp och ner. Resan från de översta våningarna till de lägsta är något de flesta siloborna bara gör någon enstaka gång i livet. Silon är enorm, men ändå ohyggligt liten. Människorna där känner ingen annan verklighet, och avstånd består för dem av våningsplan.
Just aspekterna av det strikta samhället är det som fångar mig mest. Hur blir en människa som växer upp här? Fångad och kontrollerad, men utan att känna till något annat.
Jag tycker också om silons struktur. Hur våningsplan hänger ihop och bildar små substater, där ledningen sitter högst upp, långt ifrån folket och utan egentlig kontakt med dem. Mitt i silon sitter å andra sidan IT-avdelningen (!), som ingen riktigt vet vad de gör, och som alltid ser ner på alla andra. Ingen uppgift är så avancerad och viktig som IT. Inga bönder, mekaniker eller administratörer kan mäta sig med deras excellens. Det är hysteriskt roligt.
Jag älskade Wool så mycket som man kan älska en bok, och jag är rädd att hypa den bortom all räddning, men önskar verkligen att ni läser den.
Om Shift
I Shift får vi veta allt. Vi får vara med från början, när silon byggdes, och till slutet, när Jules ögon öppnas för sanningen. Vi får veta orsakerna, planen, målet. Vi får vara med under planerandet, byggandet, de hundratals åren fram till ”nu”.
Därför kan Shift läsas fristående. Men därför måste man ändå läsa Wool först.
Jag spolierar helst inte, men det som fascinerade mig i Wool – det totalitära samhället, människorna, kontrollen, silons struktur, våningsplan som substater, IT-avdelningen – är precis det Hugh Howey spinner vidare på i Shift. Det gör mig fantastiskt glad och jag klistrar mig vid sida efter sida för att försöka inhalera boken.
Kort sagt är Shift jättebra, en värdig uppföljare och en utmärkt bok på väg till den tredje och avslutande delen i serien.
Apropå planerna på en film, som jag nämnde sist, så sägs det att filmen kommer att hanteras av ingen mindre än Sir Ridley Scott, vilket förtjänar en liten fanfar och ett skri, bara det.
Läs Hugh Howey. Läs honom nu.
Mer om Hugh Howey:
Har ni någonsin köpt en bok på impuls, bara för att sedan upptäcka att den var en senare del i en serie? Givetvis har ni gjort det. Har ni då köpt första boken, för att det första köpet inte ska vara förgäves? Givetvis, vad annars?!
Precis så gick det till när jag blev innehavare av Directive 51 av John Barnes, jag råkade nämligen beställa Daybreak zero på bokrean, och upptäckte sedan att det var uppföljaren.
Daybreak zero beskrevs som postapokalyps av lite mer tekniskt slag, och det visade sig att Directive 51 handlar om själva apokalypsen.
Daybreak zero av John Barnes och Fuzzy nation av John Scalzi
När John Barnes låter världen gå under, så gör han det ungefär som Karin Tidbeck i Amatka. Men medan Tidbeck kräver att saker märks med namn för att de inte ska återgå till svampig sörja, så blir allting sörja i Directive 51, eftersom någon släppt lös nanobiter och bioter, som bryter ner all plast. Tänk dig en värld utan plast. Se dig omkring och fundera på vad du har för plast i närheten. Alla dessa kablar, som är isolerade med plast. Bioterna bryter dessutom ner alla drivmedel. Inget med zoom zoom.
Kort sagt är civilisationen dömd och panik utbryter. Detta, är det som kallas Daybreak, världens undergång enligt de flesta, en skön återgång till forna tider enligt terroristerna som iscensatte det.
Directive 51 är aningens ojämn och ballar ur en del under handlingens gång, men själva konceptet är felfritt. Det blir fullständigt jättejobbigt att försöka leva livet, rädda andras liv eller bevara någon slags ordning när nanobiterna käkar upp elektronik och facebook och annat viktigt.
Jag tror att ni som är intresserade redan fattat konceptet, så jag ska inte gå in på detaljer, utan bara nämna några som ytterligare lockbete:
Vsg för tips.
”Blir det någonsin bättre?” har många frågat sig angående den något ojämna Walking dead-serien, både på tv och i serieform.
Jag började läsa Walking dead av Robert Kirkman för ganska länge sedan, men har haft ett uppehåll efter 3-4 albumet, eftersom jag tappade lusten lite. TV-serien sprang åt ett annat håll, folk klagade och spoilade till höger och vänster och i albumet verkade det inte mycket bättre.
Men så fick jag tag i den svenska versionen av sjätte albumet, Totalt jävla mörker, från Apart förlag, och då var jag ju tvungen att dels läsa ikapp och dels jämföra de engelska utgåvorna jag har med den svenska utgåvan.
Det första som ska sägas är, att det blir bättre. Dels blir det bättre efter 3-4 albumet, när berättelsen faktiskt rycker sig ur gyttjan och går vidare.
Till slut händer det nästan för mycket. Walking dead är verkligen en berättelse med höga insatser, om ni hajar. Det händer så mycket att jag förstår att de knappast kan göra TV av det. Det är inte PK. Det är inte vad tittarna vill se. Men det är helt rätt.
Om jag ska jämföra med Aparts svenska version, så blir det också bättre. Det jag stör mig på, ständigt, i den engelska utgåvan, är fetstilandet av random ord och det ganska dåliga skrivandet.
Fetstilandet gör att man betonar fel ord. Det stör läsflödet och upplevelsen väldigt mycket, även om man vänjer sig med tiden. Som tur är blir även det bättre efter några album, men i den svenska versionen är fetstilandet redan från början mycket bättre. De ord som naturligt bör betonas gör det, och ibland är fetstilen helt borttagen. Även skrivandet är bättre på svenska. Kanske är det den amerikanska slangen jag inte är helt van vid, men replikerna känns trovärdigare på svenska.
Ibland blir det dock lite pajigt. Vissa översättningar är inte helt hundra, som t ex när det engelska ”rip him a new one” blir ”skåra upp ett nytt rövhål” på svenska. Det är ju inte helt etablerat, och känns kanske inte helt okej.
Stilstudie engelska vs svenska från Walking dead
Något som många irriterat sig på är den dåliga kvinnosynen i Walking dead. Personligen är jag inte ett dugg överraskad över hur dålig den är, eftersom hela historien utspelar sig i den amerikanska södern. Det är inte direkt jämlikhetens mecka där nere, speciellt inte ute på landet. Kentucky, ni vet? Det ligger också där nere. Många kyrkor, mycket fördomar, en hel del ”torra countyn” med alkoholrestriktioner, och väldigt konservativt.
Bild från Walking dead
Walking deads dåliga kvinnosyn är inte mysig, men den är sann mot berättelsen. Och det blir bättre. När man läst en bit börjar de starka kvinnorna plötsligt visa sig. Ett tag är det rena rama amazonkriget mot zombierna. Kanske är det så att tidigare tuktade sydstatskvinnor kan ta för sig i denna postapokalyptiska värld?
Men även om en helt del händer, karaktärer utvecklas, tillkommer och slaktas, så finns det riktigt konstiga delar i Walking dead. Vad tycker ni? Är det här sant mot berättelsen, eller bara puckat?
Redigerad bild från Walking dead
Och det här?
Bild från Walking dead
Jag rekommenderar gärna Walking dead. Men läs minst fem album, gärna tio-sjutton stycken. Ni måste hänge er och ge serien en chans att utvecklas. För det händer så mycket, saker förändras. Det är tråkigt ibland (särskilt för figurerna), men ingenting varar för evigt.
Och läs dem gärna på svenska.
Hugh Howey är min nya idol. Han skapar GULD!
Sist var det den makalösa dystopostapokalypsen Wool. Nu är det hans unika zombieroman I, zombie.
”Abandon Hope…
…and bash in her skull before you go.”
I, zombie berättas ur zombiens huvud. På något sätt lyckas Howey beskriva zombieapokalypsen på ett bekant sätt, men ändå helt annorlunda. Vi möter överlevare och desperata sista bataljer, men från ett ovant perspektiv. Boken är indelad i avsnitt, som beskriver olika delar av apokalypsen. Varje kapitel berättas av en ny person, och ibland återkommer vi till bekanta zombiers hjärnor.
I, zombie av Hugh Howey
Howey sparar inte på äcklet. Det är vidrigt, och det vet han. Å andra sidan är det omöjligt att beskriva en zombies dag utan att det blir lite äckligt. Howey överdriver sällan, och frångår aldrig premisserna. Men det är verkligen vansinnigt vidrigt.
Det värsta med Howeys zombier är ändå inte att de beter sig äckligt och äter upp folk. Det är att de ursprungliga personerna finns kvar där inne.
Howey skriver om den klassiska hasande zombien som smittar med bett och vill äta folk, helt enligt Max Brooks guide. Men det ingen visste om, är att zombien där inne är en köttätande mördarmaskin, men att även människan finns kvar och hatar varje ögonblick av blind, osande död. Inuti varje zombie sitter en människa och vill ut, bli frisk, få dö. Och långsamt blir de allt galnare, instängda i sina egna ruttnande kroppar.
Det kanske inte är World war Z. Vi ska inte överdriva. Men det är riktigt sjukt himla bra, och det är nytt utan att svika genren. Det borde vara omöjligt, men Howey har lyckats.
Wool av Hugh Howey
Hugh Howey är min nya favoritförfattare och jag tänker verkligen läsa allt han skriver från och med nu. Jag älskar verkligen hans oförlåtande stil och på det sätt han fångar essensen av en genre och vrider den ett varv till. Det är som att läsa genren på nytt. Det är helt jädrans underbart.
Som vanligt har jag hypat honom över alla förväntningar. Men det är verkligen bra.
Mer om Hugh Howey:
Jag tyckte den var ful, Amatka av Karin Tidbeck, men den har hyllats från alla håll, och jag tänke att jag verkligen borde se förbi sådana ytliga ting.
Amatka är en stad i någon slags kommunistiskt land där allting görs av svamp. Man odlar svampen i underjordiska grottor och sedan använder man den som bas för allt, från mat till sängar och tvål.
Tricket för att det här ska fungera, är att svampprylarna måste märkas med namn på ting som boll och ring. Bara om tinget är märkt med sitt namn, behåller det sin form. Om du glömmer att märka om dina saker, så står du plötsligt en dag med en kladdig massa och skäms.
Det finns fortfarande ett fåtal äkta saker kvar från förut, men de är förstås allt färre, och ingen verkar riktigt veta vad som hänt med världen, varför man lever som man gör.
Amatka av Karin Tidbeck
Vi följer Vanja, som reser från huvudstaden Essre till Amatka där man odlar svamp. Hon reser med jobbet för att undersöka hygienvanorna i staden. Men givetvis blir hon nyfiken, börjar snoka och ställer till det totalt för sig och alla andra.
Det här är ungefär hela boken, fast spoilerfritt.
Det är bra idéer, det är välskrivet och det fungerar smärtfritt från början till slut. Men (ja, tyvärr ett men…) tyvärr berör det aldrig. Jag känner ingenting för Amatka, för Vanja, för den här världen. Jag kanske fångas av den grå vardagen och märkningens eviga tristess, men i så fall har Tidbeck lyckats lite väl bra, tycker jag.
Det är aldrig dåligt, men likväl ganska tråkigt. Så kan det kanske sammanfattas. Jag skulle inte avråda någon att läsa, för det är trevligt på sitt sätt, men ja… Poff.
Vill du ha överlevnad eller virrpanna? I Efter sammanbrottet av Ron Goulart får vi möta postapokalypsen i en mer sansad form. Fast nu ljuger jag, för det är hysteriskt.
Det finns något slags samhälle kvar, i form av småstater. Varje stat sköter sitt, krigar, uppgång och fall, och så vidare. Men fokus i Efter sammanbrottet ligger långt från min vanliga postapokalyps. Det är mer Terry Pratchett, Douglas Adams och andra virrpannor jag tänker på. Själva apokalypsen är överspelad, men den där sansen är… nog inte.
Vi följer huvudpersonen, som är detektiv, på hans jakt efter en farlig terrorist. Terroristen kallar sig Lady Day, och består egentligen av ett helt gäng kvinnor, som dyker upp hastigt och lustigt och mördar högt uppsatta män.
Det hela påminner väldigt mycket om något ryskt…
Efter sammanbrottet av Ron Goulart
Under detektiven Haleys sökande träffar han på alla möjliga konstiga människor, hamnar i alla möjliga konstiga situationer och har en väldig tur som överlever.
Det är väldigt roligt ibland, även om språket ibland är väldigt svårt att svälja. Den skrevs 1970, och den är precis så öppensinnad som en bok ska vara, men vissa ord… använder vi helt enkelt inte längre. Det låter helt galet när de står på det här sättet i en bok, men man får ta det för vad det är, en anakronism.
Allra roligast är det nog när man måste argumentera med datalådor, för att få dem att spotta ut den information man vill ha. Datalådorna, dvs datorerna, kan då passa på att bjuda på en kaka om de tror att du behöver en, osv.
Som rolig science fiction är det här väldigt väldigt bra. Jag ska absolut hålla utkik efter mer Goulart.
Som postapokalyps var det kanske inte så lyckat, men jag kan leva med det för den här gången.
Vid det här laget vet ni att Wool av Hugh Howey är sjukt bra.
Howey länkade nyss på sin blogg, till en kille som byggt en silo i Minecraft. Det är sjukt coolt. Och väldigt nördigt.
Videon är ganska spoilrig (och har inte världens bästa berättarröst, kanske..), men man kan stänga av ljudet om man är mitt i boken och inte vill riskera något otyg.
Jag hoppas att Mr Minecraft Notch har sett den här.
Och läs boken, för guds skull.
Wool av Hugh Howey
Mer om Hugh Howey:
Wool av Hugh Howey var något av ett impulsköp. Jag såg det snygga omslaget med texten ”If the lies don’t kill you, the truth will,” plockade förstrött upp den och läste baksidan:
”What would you do if the world outside was deadly, and the air you breathed could kill?
And you lived in a place where every birth required a death, and the choices you made could save lives – or destroy them.”
Det lät ju inte fel. Inte fel alls.
Så jag köpte den, och var så övertygad om att den skulle vara bra, att jag till och med tipsade om den innan jag ens läst den. Creutz på Literature connoisseur trodde också på Howey och recenserade här.
Nu har jag läst den. Och om det inte vore för att 2013 är så nytt, så skulle jag utbrista BÄSTA BOKEN I ÅR. Men ni fattar. Den är asjävlabra.
Wool av Hugh Howey
Wool handlar om människor som lever i en silo, en bunker som byggts eftersom världen är förgiftad utanför. Det är postapokalyps, hundratals år efter katastrofen, och människorna bor fortfarande i den här bunkern, generation efter generation. De lever i ett strikt system, som inte tolererar avvikande åsikter, drömmar eller idéer. Populationen kontrolleras genom att tillstånd fordras för att bilda par eller skaffa barn. Ett tillstånd för ett barn kan bara ges när någon har dött. Den döda återgår då till systemet genom att begravas under åkrarna på någon av silons 140-tal våningar.
Det värsta du kan göra i silon är att längta ut. Vid ett uttryck av en sådan vilja, eller uttryckande av någon subversiv tanke, utmäts det yttersta straffet. Du får gå ut. Ut i den toxiska luften, där du först får rengöra bunkerns sensorer och kameror, innan du segnar ihop på marken och förtärs av heta vindar.
Jag upplever precis som Creutz att det är svårt att recensera utan att avslöja för mycket. Wool utspelar sig i lager på lager, och du dras allt längre in i den härva av lögner och sanningar som bygger upp silosamhället.
Huvudpersonen i större delen av Wool är Jules. Hon är mekaniker och lever för att arbeta, lösa problem och hålla generatorin igång, som förser hela silon med elektricitet.
Under handlingens gång får Jules upp ögonen för en rad fakta, som målar upp en fruktansvärd hemlighet. Hon måste hantera det hon vet, och bestämma sig för vad hon ska göra med den kunskapen.
Det blir en hel del springande i silons centrala spiraltrappa, tiotals våningar upp och ner. Resan från de översta våningarna till de lägsta är något de flesta siloborna bara gör någon enstaka gång i livet. Silon är enorm, men ändå ohyggligt liten. Människorna där känner ingen annan verklighet, och avstånd består för dem av våningsplan.
Creutz tyckte att handlingen ibland drunknar i berättandet. Jag tycker istället att det bidrar till den känsla du ska få av silon. Livet är urtråkigt och entonigt, men det vet de inte om, eftersom de aldrig upplevt något annat. Trappan är central såväl i placering som logistiskt och för handlingen. Jag ser Wool som genialiskt utformad att ge dig en helhetsupplevelse på alla nivåer (!).
När du ligger i soffan efter en lång arbetsdag kan en promenad till köket kännas lång. I Wool måste du klättra tio våningar upp eller ner.
Mycket av det viktiga i Wool utspelar sig i trappan. Där finns det tid att tänka, att känna kroppen röra sig med ett mål, förflyttning och rörelse i den enda riktning som är möjlig i silon.
Jag älskar Jules. Hon är ganska kall och förnuftig, men bara av nödtvång. Under hennes reserverade yta gömmer sig ett förflutet och en uppväxt i den här totalitära ministaten, som format henne till en till synes perfekt medborgare.
Just aspekterna av det strikta samhället är det som fångar mig mest. Hur blir en människa som växer upp här? Fångad och kontrollerad, men utan att känna till något annat.
Jag tycker också om silons struktur. Hur våningsplan hänger ihop och bildar små substater, där ledningen sitter högst upp, långt ifrån folket och utan egentlig kontakt med dem. Mitt i silon sitter å andra sidan IT-avdelningen (!), som ingen riktigt vet vad de gör, och som alltid ser ner på alla andra. Ingen uppgift är så avancerad och viktig som IT. Inga bönder, mekaniker eller administratörer kan mäta sig med deras excellens. Det är hysteriskt roligt.
Jag älskade Wool så mycket som man kan älska en bok, och även om jag är rädd att hypa den bortom all räddning, så vill jag verkligen att ni läser den.
Och givetvis bjuder Howey på fler… det kommer två böcker till, den första redan i vår! Dessutom har Howey skrivit intressanta böcker tidigare. Dem vill jag också läsa.
Och!!! Extra extra! Det finns tidiga planer på en FILM! JAAAAAAAAAAAAAAAAA… !!!! Omg, jag bokgasmade just.
Mer om Hugh Howey:
Jag såg fram emot Divergent av Veronica Roth. Förvisso hade jag först förväxlat den med fantasy, men det visade sig att det nästan var det. Den där sortens ungdomsdystopi, som Hungerspelen, som är precis som fantasy på alla sätt, förutom att det inte är det. ”Utvald ungdom vägleds att inse att HEN ska rädda världen.” Ungefär så. Allt är likadant, förutom själva magidelen.
I Divergent ska man välja falang i tonåren, och sedan blir man skolad att passa in i den falangen. Falangerna hedrar mycket snäva ideal. Du kan välja de Osjälviska, Ärliga, Tappra, Fridfulla eller Lärda. Beatrice har vuxit upp som Osjälvisk, men tvivlar ständigt på var hon hör hemma. Hela resten av boken bygger på hennes val, och jag ska inte spoila, men man kan väl säga att det blir en hel del träning, våld, mobbning, nollning, initieringsriter och ganska fjantigt tonårsblabb.
Divergent av Veronica Roth
Där Hungerspelen ändå var genialisk, så är Divergent torr och teknisk, men ändå barnslig. Roth verkar ha snöat in så totalt på sin värld och hur den fungerar att hon vill beskriva allt för oss, men vi är nog inte så intresserade av hennes teknikaliteter, och hade nog hellre fått lära känna vad personerna kände och upplevde. Tji fick vi.
Divergent är inte asdålig. Jag tog mig igenom den utan några större problem, men jag njöt aldrig.
Historien är så banal, att den hade behövt något genialiskt att överraska mig med. Istället är den förutsägbar som Kellog’s Cornflakes. Det känns som att jag läst den och sett den på film många gånger förut. Grundtanken är bra, men Roth gör alldeles för lite av den.
Jag antar att Divergent ändå kan vara spännande för många, speciellt yngre och de som inte läst så mycket liknande. Det är bra, för alla ursäkter att ge sig på postapokalyps och dystopi är bra. Men jag känner mig inte så sugen på att läsa mer av Roth, även om jag undrar hur resten av världen ser ut, och vad som finns utanför Stängslet.
Jag kan tyvärr inte rekommendera Divergent, men jag tänker inte heller avråda från att läsa den.
Feuerzeug - Brinner för böcker 