Etikettarkiv: apokalyps

Världens finaste hjälte

Det här är en bok jag väntat länge på att äntligen läsa. Jag vet inte om det är titeln, omslaget eller bara idén om en bok om en tjej som vandrar omkring i ett postapokalyptiskt USA utan att man kanske behöver sitta och andas i en påse, som med The Road av Cormac McCarthy… Men The reapers are the angels av Alden Bell levde upp till alla mina förväntningar.

Det här är en bok om en riktigt tuff machetesvingande, zombiemördande badass till hjälte, nämligen 15-åriga Temple.

The reapers are the angels av Alden Bell

The reapers are the angels av Alden Bell

Hon har växt upp i postapokalypsen. Hon vet ingen annan värld och hon tar det lite som en förolämpning när äldre människor pratar om världen som förlorad eller ond och jämför den med Innan. Temple ser skönheten i världen, som den nu ser ut. Hon hittar små ögonblick av lycka och ro mellan tillfällena då hon måste kötta sig igenom zombiehorderna som hasar sig fram och letar levande människor att äta.

”Maybe you ain’t so interested in miracles. But still and all, you can cherish a miracle whithout deserving one.”
Ur The reapers are the angels av Alden Bell, s 10

Temple har flytt från zombierna hela sitt liv. Ändå ser hon sig aldrig som ett offer. Hon sörjer dem hon lämnar bakom sig, men ser alltid framåt mot nästa mål på resan.

”She was in New York City once, when she was little. They had it pretty well slug-free because it’s an island, and she remembers standing at the bottom of this terrific tall building, thinking that civilization’s got some crackerjack people working for its furtherance…”
Ur The reapers are the angels av Alden Bell, s16

Hon bryr sig sällan om saker, förutom den stora kniv hon fått av Uncle Jackson. Den som hon bär med sig överallt och som hon hugger ner zombierna med. Istället letar hon framför allt mat och den verkar finnas i någorlunda överflöd fortfarande, så här en femton år efter apokalypsens början. Men ibland unnar hon sig lite förströelse, som t ex när hon tar med sig skraplotter för att se hur rik hon blivit på den gamla tiden*.

För Temple är zombierna inte särskilt annorlunda än ekorrar eller hundar, eller vilket djur som helst. Man måste dock se till att människor som dör inte kommer tillbaka. Där är hon alltid lika samvetsgrann. Alden Bells zombier är helt och hållet enligt zombieguiden (Max Brooks). De måste skjutas i huvudet. De äter de levande. De hasar fram och stönar. Men en sak skiljer dem från standarden. De smittar inte, de är inte giftiga** och alla människor som dör blir zombier om man inte hindrar dem. Det är som att zombieapokalypsen inte alls var en smitta, utan bara en förändring av vad som händer när man dör… Eller så är alla smittade, fast det visar sig inte förrän man ”dör”.

”The meatskin who gets invited to a wedding party. At the end of it they have twice the leftovers and half the guests.”
Ur The reapers are the angels av Alden Bell, s18

Uncle Jackson, som gav Temple macheten (även den förresten ett rekommenderat vapen i zombieguiden), lärde henne även att använda den. Hon är en formidabel slagskämpe och kan ta sig an precis vem som helst, död eller levande. Det är verkligen roligt att äntligen läsa om en häftig zombieslaktande brud, utan att det blir plojigt eller tramsigt eller löjligt för det. Temple är tuffare än Buffy och hårdare än Lara Croft.

”She lifts the knife and brings it down hard, two quick strokes like she learned long ago – one to crack the skull and the other to cleave the brain.”
Ur The reapers are the angels av Alden Bell, s24

Temple föredrar att vara för sig själv sedan hon förlorade Uncle Jackson och Malcolm. Hon har upptäckt att hon överlever lättast på egen hand och att de flesta andra förr eller senare gör ett misstag eller inte kan ta hand om sig sjävla. Ändå söker hon ibland andras sällskap utan att egentligen behöva det. Men även postapokalypsens människor har svårt att tro att den här femtonåriga tjejen överlevt ensam och gjort det bra. De vill ta hand om henne och rädda henne från världen, som Temple själv ser som sitt hem. Gång efter gång bevisas det hur väl Temple passar i sin värld och hur dåligt hon passar in i deras***.

Det blir en hel del underbara ögonblick när Temple är Temple. Hon avvisar närmanden, gör egna, träffar idioter och hjältar. Hon försöker alltid göra det rätta och känner inget behov av att hävda sig eller övertala andra att ta efter hennes egen väg. Hon är som en genomresande turist i de andra överlande människornas samhällen. Hon hör inte dit och tänker inte stanna. Därför känner hon inte heller något behov av att göra intryck.

”Uh-huh, Temple says. So you are all the inheritors of the earth?

That there is God’s truth, girl. The question is are you smart enough to see it.

Temple considers. She thinks about the people she’s known, the things she’s seen. She thinks about the nation she’s travelled since she was born, the derelict landscapes, the rain that washes the blood and dust into rust-colored puddles.

Finally she shrugs.

All right, she says. So you’re the inheritors of the earth. It ain’t the wrongest thing I ever heard.”
Ur The reapers are the angels av Alden Bell, s186

Någonstans är det här den ultimata apokalypsberättelsen. Helt osentimental, utan att vara råbarkad. Helt makalös utan att vara överdrivet fantastisk (förutom en passage, ja den hade man faktiskt klarat sig utan).

Jag älskar Temple så mycket att jag förlåter allt konstigt som eventuellt pågår runt omkring.

Det här tycker jag är en ungdomsbok. En riktigt bra sådan. Den sorten som även typ tanter som jag själv kan uppskatta. Dvs den bästa sorten.

Det är också en riktigt bra zombiebok, en skitbra spänningsbok och en kickass bok om en brud som inte tar skit från någon.

”The enemy that sowed them is the devil; the harvest is the end of the world; and the reapers are the angels.”
Ur The reapers are the angels av Alden Bell, s230

* s 17
** s 63
*** s 46
Annonser

Att välja bok med flödesschema

För några dagar sedan, strax innan jag fick feber och strax efter bokmässan, hittade jag ett flödesschema över hur man väljer SF- eller fantasybok. Sedan dess har schemat spritts över internet, men om ni händelsevis missat det, eller om ni vill ha min åsikt alternativen som presenteras, så följer här en recension av flödesschemat. Nu när jag åter är vid mina sinnens fulla bruk.

Varning för väldigt nördigt inlägg.

SFSignals flödesschema för SF och fantasy

SFSignals flödesschema för SF och fantasy

För schemat i största upplösning, så att allt går att läsa – klicka här.

Första valet är:

1. Where should I start?

a. Fantasy
b. SciFi

1a. Yes – I pretty much live in a fantasy land already
1b. Yes – Fly me to the moon

1c. No – Can’t I have both?
1d. No – I only read books with pictures.
1e. No – What about horror?
1f. No – I’d rather not be seen in that area of the bookstore.

Och så fortsätter det… Inte helt dumt tänkt.

Vad kan man hitta då?

Man hittar t ex världens bästa zombiebok World war Z genom att välja:

1e. No – What about horror?
Not much to choose from. Looking for vampires?
No – more like zombies.
Zombie war or one man against a horde?
With a little help from my friends.
World war Z by Max Brooks

Ursäkta va?? – ”Not much to choose from. Looking for vampires?” Pfffft! Vad är du, flödesschemamakare, 15 år och Team Edward!? Jag blir förribannad, tammefan. Vaddå inte mycket att välja på? Massor massor av zombieböcker finns det och många av dem är bra.

Om man väljer ”I’m going it alone” efter ”Zombie war or one man against a horde?” istället så får man I am legend av Richard Matheson.

Om man väljer ”No – On second thought, why not go with a classic.” istället så får man Frankenstein av Mary Shelley, för han är ju verkligen en zombie… eh.

Riktigt dåligt utbud zombier alltså. Men vad mer kan vi hitta?

Om man istället väljer Fantasy först och sedan:

Yes – I pretty much live in a fantasy land already.
Are you going to be upset when you don’t find Harry Potter?
No – I know where to find him if I need him.
Are you new to the fantasy genre?
Yes – I am as yet unfamiliar with your tropes. Do your worst.
Lord of the rings by JRR Tolkien
No – I’m not that new
The Silmarillion by JRR Tolkien

Mhm. Så är man ny ska man läsa Sagan om ringen direkt och om man läst den ska man läsa Silmarillion!? Ursäkta va. Det här är ju riktigt dåliga tips. Visst är Sagan om ringen ett nyckelverk inom genren, men knappast den man nödvändigtvis ska börja med. Och Silmarillion?! Maken till svårgenomtränglig bok får man ju leta efter. Att rekommendera den är som att jaga bort folk från fantasy från första början. Den kan man nog gladeligen läsa allra sist.

Men vad kan man mer få för fantasytips då?

 Are you new to the fantasy genre?
No – I’m what you call experienced.
Like the Arthurian legend?
No
Looking for modern-day settings?
No – Let’s find another world, this one’s depressing.
Fan of Westerns?
No – Too dusty. And I’m not much of a card player.
Animals more your thing?
(Ja, för det finns ju inte djur i vilda västern??)
No – I have allergies.
How about some alternate history?
(Sade vi inte ANOTHER WORLD nyss?)
No – I never paid any attention in history class
(Är inte det just då man kan ha stor nytta av alternativhistoria?)
Ready to dive into a series?
Yes – the other two options ended with some strange choices.
(Eh?)
Does the series have to be finished?

Här hamnar man på A song of ice and fire av George RR Martin om man väljer Nej.

Den kallar de low fantasy.

Om man väljer high fantasy får man The way of kings av Brandon Sanderson, som förresten avslutar Wheel of time åt Robert Jordan , som dog i förtid.

Om man väljer Yes:

Do the words sword and sorcery have a positive connotation for you?
No
Looking for an old-fashioned Trilogy?
Yes – three is my lucky number.
What shall we read about?
Thieves –> Mistborn av Brandon Sanderson (igen)
MacGuffins –> Sword of Shannara av Terry Brooks (Vaddå, har inte de andra det?)
Assassins –> The farseer trilogy av Robin Hobb
Magicians –> The riftwar saga av Raymond E Feist

The Wheel of time av Robert Jordan hittar man förresten under:

Looking for an old-fashioned Trilogy?
No – In for a penny, in for a pound I always say.
So, five or six books enough for you?
No – I shall require at least ten.
Enjoy quests to prevent great evil frm conquering the world?
Yes – Good vs. evil on an epic scale, please.
Who will save us?
The One Power –> The wheel of time av Robert Jordan.

Det här är väldigt intressant, eftersom vi fortfarande befinner oss under ”Does the series have to be finished? – Yes”. Wheel of time är nämligen inte avslutad ännu.

A Memory of Light, sista delen, kommer under 2012 och skrivs av Brandon Sanderson sedan Robert Jordan gick bort. Detta gäller de tre sista böckerna i serien, som totalt innehåller 14 böcker (varav Robert Jordan skrev 1-11).

Om vi går tillbaka till början och istället tänker oss att vi valde varken Fantasy eller SciFi, utan istället den idiotiska: ”No- I’d rather not be seen in that area of the bookstore” så hamnar vi här:

We won’t tell. Prefer a drama?
No – I just watched The notebook last night.
Postmodern mind-bender?
No
Interested in Dystopian fiction?
Yes – I’m a sucker for worst case scenarios.
(Här har de helt glömt att zombier ska in)
Totalitarian or world gone mad?
Madness
(Om man istället väljer Dictators – Religious totalitarians här, så hamnar man på The handmaid’s tale av Margaret Atwood. Undrar om hon är nöjd med det? Hon vill ju inte heller synas i de skämmiga Fantasy- och SF-hyllorna.)
Do manufactured humans interest you?
No
Which question most frigtens you? (Who needs books? eller Who needs Free Will?)
No – I was thinking more post-apocalyptic.
Like the world on fire?
Yes – Some men just want to see the world burn.
The road av Cormac McCarthy

Hallå? Världen har sedan länge brunnit färdigt. Jag skulle känna mig lurad, hur bra The road än är.

Like the world on fire?
No – but a worldwide pandemic would be cool.
The stand av Stephen king

Man ska väl vara nöjd med att de inte skrivit att det är få böcker även i den här genren…

Ja.. ni hittar säkert egna detaljer att uppröras över.

I övrigt hittar vi ganska väntade bidrag: William Gibson, Isaac Asimov, Robert A Heinlein, HG Wells, Ursula K LeGuin, Arthur C Clarke mfl.

I allmänhet tycker jag om försök att hjälpa människor att välja böcker i fantasy och sf. Se bara på Bokstävlarnas fantastiska inverkan på Helena (Dark Places). Dessutom älskar jag flödesscheman.

Men hur fint det här än ser ut på håll, så tycker jag inte om det riktigt. För många konstiga val. För konstig uppdelning. För mycket fördomar. Och faktiskt för mycket klassiker. Vill man locka någon till en genre kan det vara farligt att ge dem klassikerna, som är favoriter bland de redan invigda, men som kan vara tunga och skrämma bort nykomlingar.

För mig ser det här ut som en kul grej för redan frälsta. Kan inte rekommendera någon att använda den för att hitta rätt bok, faktiskt.

Däremot kan man nog som redan insatt använda den som en läslista för att täcka in SF- och fantasygenrerna och få en överblick över deras subgenrer.


Infektion och invasion

I juni fick jag en bok av självaste Craig DiLouie, inte förutan viss avgörande hjälp från zombietomten Swedish zombie, som anordnade tävlingen, som jag vann.  DiLouie är amerikan, men hade förmodligen hittat Google translate, för i boken stod det: ”Till Sara. Önskar dig en trygg och underhållande apokalyps.” Väldigt snällt. Och oroande.

Den korta blurben för Infection blir:

”Den är allt det jag ville ha av Plague of the dead av ZA Recht, men inte fick.”

Infection av Craig DiLouie

Infection av Craig DiLouie

Först möter vi en mattelärare som under pågående lektion blir vittne till hur människor utanför klassrummet faller ihop och skriker, som slagna från himlen av gud. Överallt i Pittsburgh, överallt i landet, i världen ramlar människor omkull i en stor våg. Under de följande dagarna försöker man ta hand om dessa hundratals nya patienter. Ingen anar vad som komma skall när de reser sig igen. Och börjar jaga.

Vi följer en grupp överlevare, som mötts av slumpen och som slåss för sina liv tillsammans och binds samman av sina upplevelser. De söker säkerhet, mat och vapen. Men frågan är om det existerar efter apokalypsen.

Infection är en klassisk zombieapokalypsroman på alla sätt. Utom vad gäller zombierna.

Den skrikande massan infekterade människor är en sak. Men i Infection blandas de dels med filosofiska funderingar över gott och ont, dels med utomjordiska monster och tentakler.

Jag är för all del inte emot ovanliga zombier (se t ex Monster island och Monster nation av David Wellington), men Infection är lite för mycket pumpad action och lite för förutsägbar för att den ska vara helt perfekt. Den är alltid underhållande, men det ljuder inte riktigt rent för mig när Wendy reser sig upp och går ut och krigar efter ett trauma eller när en annan överlevare rånas och rycker på axlarna. Jag tycker om personerna, men jag tror inte riktigt på dem.

Det ljuder inte riktigt rätt heller med de tvära kasten mellan underhållningsvåld och filosofi. Det må vara helt i bokens anda och till och med önskvärt i en zombieroman, men det görs inte helt trovärdigt, inte helt sömlöst.

Men jag har mest blivit kräsen. Jag kan med glädje rekommendera Infection till alla zombieälskare, till apokalypsälskare och till de som älskar stora starka män med pansarvärnskanonvagnar (kortare: pansarfordon) eller för all del stora starka kvinnor som kickar stjärt och idkar handgemäng.

Snart ska jag med glädje ge mig på Tooth and nail, också av Craig DiLouie. Den har fått översvallande betyg av bloggare i hela sfären och kanske alltså utgör den där skapelsens krona man klarar av efter en mycket god början som Infection, om det inte vore för att den kom först. Hrrm… Iaf.


Swedish zombie tävlar ut signerade noveller

Swedish Zombie har gjort ett bra jobb med att promota zombieförfattaren (ja, alltså vad jag vet så skriver han om zombier, men är inte zombie själv) Kim Paffenroth.

Swedish Zombie

Swedish Zombie

Thin them out är en novell av Paffenroth och nu lottas signerade särtryck ut på Swedish Zombie-bloggen!

Allt man behöver göra är att skicka ett fjäskigt mail. Känner jag zombiegalningen rätt så är han faktiskt inte helt omutbar.

Jag har inte läst Paffenroth själv, men han står på läslistan, liksom mycket annat Swedish Zombie tipsar om.

Passa på ett bli lite nördigare du också.


Zombieapp till android min nya mani

I android market finns nu appen Pixel Zombies Live av haydenTheAndroid för 6.18 kr.

Appen är ett live wallpaper för android som lägger in en bakgrund på din homescreen som ser ut som ett zombieutbrott med vanliga pixlar som springer runt, zombiepixlar som springer efter och smittar av sig samt zombiejägare som skjuter på zombiepixlarna.

Om man sedan dessutom flyttar på en ikon eller widget så släpps en bomb som dödar alla inom en viss radie. I ett hörn av skärmen räknas levande och döda samt poängställningen till zombier och jägare.

Pixel Zombies Live

Pixel Zombies Live

Appen är enkel och genial. Jag kan sitta och titta på utbrottet och spridningen som en katt på en solkatt. När jag dessutom börjar leka med bomberna (nukes), så är jag verkligen fast.

För att se till att den simpla bakgrunden aldrig blir tröttsam så kan man lägga in egen bakgrund bakom smittspridningen och dessutom ställa in alla parametrar; antal invånare, zombier och jägare (vid start), skotthastighet, räckvidd och bombstorlek etc. Man kan även ställa in deras hastighet så att zombierna t ex hasar sig fram jämfört med människorna.

Rekommenderas varmt!

Själv lade jag in en bakgrundsbild över det tyska europa. Passar mer än bra, tycker jag.

Tyvärr går det inte att lägga upp videon direkt här på WordPress, men nedan finns länkar till inspelningar jag gjorde på min egen android.


En ny sorts riktig zombie

David Wellington är en unik stjärna på zombiehimlen. Jag köpte hans tre böcker i zombieserien på impuls och förväntade mig något klassiskt, genretroget och bekant. Så blev det inte alls. I Monster island (Zombies #1) fanns förvisso bekanta element, men man fick även möta apokalypsen ur zombiens perspektiv och när handlingen fortskred gled vi allt längre ifrån det bekanta och in i en helt ny version. Jag gillade Monster island från början, den var bra. När jag nu läste Monster nation (Zombies #2) måste jag säga att den var nog ännu bättre.

Risken med att förvrida en genre som Wellington gör är förstås att de trogna zombieläsarna blir arga och besvikna. Ett tag var jag nära att avfärda hans värld som flummig och otrolig. Men så blev det inte. Zombier i sig är nog så otroliga, visst är det så, men zombiegenren brukar ändå innehålla en fanatisk realism som gör resten rimligt. Wellington gör uppror mot den traditionen. Han blandar in element av magi och övernaturlighet, som han dock envisas med att förklara lika torrt och realistiskt som om det hade varit ”en vanlig pandemi”.

”Wellingtons zombier är som zombier är mest vid första anblicken. Men det finns några skillnader. Tanken är att zombiesmittan sprids som vanligt och efter att man insjuknat, fått feber och dött så vaknar man upp igen som en zombie, full av hunger efter kött och liv. Zombierna är för all del döda. De andas inte och har ingen puls. Deras kroppar ruttnar och om de inte äter går förfallet fort. Men orsaken till att de blir själlösa monster är att hjärnan förstörs mellan liv och odöd. För en påhittig och kunnig person kan det kanske gå att undvika…

Så lät det efter Monster island. Så här efter andra boken måste jag omformulera mitt uttalande. Tanken är inte alls att zombiesmittan sprids som vanligt, visar det sig. Det här är inte ens en smitta i vanlig mening. Vad det innebär får ni se när ni läser.

Bokshopping 2011-01-02

Bokshopping 2011-01-02

Där Monster island påminde oss om de människor zombierna varit och vad som hänt med mänskligheten, så fokuserar Monster nation snarare på hur olika människor fungerar i kris. Vem väljer att göra vad? Vad är vi utöver våra personligheter och kan vi behålla den även efter apokalypsen?

Även i Monster nation får vi uppleva handlingen från en zombies perspektiv. Även här finns övernaturliga inslag man måste acceptera för handlingens skull. Men det går bra. Vi får träffa en och annan bekant person, men fokus ligger på nya karaktärer och Monster nation är i princip helt fristående från Monster island.

Innan jag läste Monster nation, hade jag uppfattningen om att den skulle handla om tiden innan Monster island, dvs hur gick det egentligen till när smittan spreds. Det är nog både sant och falskt. Historien är ganska parallell även om den fokuserar på smittspridningen, på andra personer och en annan handling.

Vi följer framför allt en kvinna, som kallar sig själv Nilla. Hon är en zombie och hon minns nästan ingenting av sitt liv som levande. Hon är ständigt på väg någonstans och på vägen dit träffar hon både levande och döda, som inte alltid försöker döda henne.

Vi möter även den lydige soldaten, ansvarig för att hålla smittutbrott i schack till varje pris, men som har en enorm mänsklighet, inte klarar av att se människor offras och som till och med är beredd att se människan i zombien.

En del gör profit, andra gör allt för kärleken. Det är en hisnande resa som inte alls handlar om resan. I normala fall hade jag sträckläst den och behövt smälta den ordentligt i efterhand, men nu var det nog ändå tur att jag blev tvungen att läsa långsamt. Jag hann fundera under tiden jag läste och i efterhand tror jag det både var bra och tvunget. Som en sann zombieroman handlar Monster nation om mer än bara zombier.

Som kursdeltagare i Att överleva en zombiekatastrof på ABF har jag haft orsak att sätta mig in i Max Brooks zombiedefinition. Så här i efterhand tror jag att Wellington kanske tagit The zombie survival guide, medvetet använt allt det Brooks säger att en zombie inte är och ändå gjort det till en riktig zombie. Det är skickligt, för jag vill ha riktiga zombier. Ändå har jag köpt hela konceptet utan problem.

Om ni också är sugna och inte ens orkar gå och köpa eller beställa hem böckerna, så finns de faktiskt online på David Wellingtons hemsida, där t ex den mycket lockande Plague zone finns, som inte ens existerar i pappersform.

Mer om David Wellington:


Veckans läsning 26, v13

Vilken vecka. Det sade jag visst förra veckan också. Men så är det nu. Eller så var det nyss. Just nu ser jag faktiskt ljuset. Jag har inte orkat läsa mycket, men det kommer snart tillbaka, kanske redan precis nu.

Jag började veckan med att recensera Skeppet av Stefán Máni. Den var underbar. Imorgon kommer det ett inlägg om mina favoritpassager. Den rekommenderas varmt.

Sedan nådde jag 7 777 besökare på bloggen. Vilken grej, va. ;)

Slutligen försökte jag fira första april med ett litet inlägg om att min bokhylla skulle ha ramlat ihop. Kanske inte det mest lyckade aprilskämtet, men jag kände mig tvungen att försöka. Förlåt!

Just nu sitter jag med Monster nation av David Wellington påbörjad. Introt var fantastiskt och jag är säker på att den kommer vara lika underbar som Monster island, den fantastiska boken om zombier delvis från zombiernas perspektiv. Inte dumt att stanna upp så här i början av en bok och njuta av hur bra den kommer vara. Jag litar på Wellington.

Så med en önskan om ljus i tunneln och goda förhoppningar… Jag hade rätt i att v13 var lika kass som v12, men v14 har jag fortfarande ganska goda förhoppningar om. Vi ses som vanligt på andra sidan.


Zombiefilmsguiden del 1

Jag tänkte redogöra för några zombie/virusfilmer jag sett på sistone. Det är ju en genre som dras med en del… problem. Den är på sätt och vis dubbel. Å ena sidan har vi den ”seriösa genren” där man gör bra film med virus och zombier. Å andra sidan har vi rent splattertrams helt utan större mening. Ibland kan de faktiskt kombineras.

Oavsett kan båda sorterna ha sin charm, även om jag föredrar de välgjorde lite smått episka varianterna.

Oftast har jag knappt ens hört talas om dem innan jag ser dem. Därför kan det vara snällt att göra en liten guide. Här är del ett.

Dawn of the dead * * * * *
Imdb
, 2004, zombiefilm

Det här var en rolig film!

”A nurse, a policeman, a young married couple, a salesman, and other survivors of a worldwide plague that is producing aggressive, flesh-eating zombies, take refuge in a mega Midwestern shopping mall.”

Vi har ett klassiskt ihopsatt gäng. Några smarta, några dumma, några snygga, några bonnläppar, några överlevare, några emon. Allt utspelar sig framför allt i ett stort varuhuskomplex och succén är ett faktum. Vill jag ha hejdlös zombieaction av bästa sort så väljer jag gärna Dawn of the dead.

”Any similarity to any person living or dead is merely coincidental.” Lite extra rolig när man sett Dawn of the dead

Doomsday * * *
Imdb, 2008, virusfilm

A futuristic action thriller where a team of people work to prevent a disaster threatening the future of the human race.

Det engelska herrefolket spärrar in Skottland när de drabbas av ett dödligt virus. Hjältinnan i filmen kommer ursprungligen från det avstängda och förmodat folktomma Skottland.

När viruset bryter ut på nytt, nu i London, börjar man intressera sig för Skottland igen. Det har synts överlevare på satellitbilder och man misstänker att någon kan ha kommit på ett botemedel. En elitstyrka skickas ut. I täten har vi vår hjältinna.

Handlingen är ganska suverän, men detaljerna urflippade. Vi ser ansiktstatueringar, bästa ryggtatueringen, punkfrisyrer och galna ritualer. Sedan  blir det Flykten från LA och Madmax på samma gång.

Och så slutet på filmen ba, wuuut?!? Och whaaaat? Och stf liksom. Ändå generellt helt okej.

Carriers * * *
Imdb, 2009, virusfilm

Den här filmen trodde jag var en zombiefilm, men det var egentligen mer en virusfilm.

Ungdomar på flykt genom USA i en bil.

Carriers, om hur man är dum i huvudet när man blir rädd.

The zombie diaries *
Imdb, 2006, zombiefilm

”In the early part of the 21st Century, an unknown virus began spreading among the populace. Within weeks it had engulfed the entire planet.”

Brittisk zombiefilm. Introt är fantastiskt när soldater tömmer ett hus. Sedan klipp från media. Sedan går det tyvärr utför. Ett dokumentärfilmsteam är ute och filmar när smittan bryter ut på allvar. Skådespeleriet är kasst. Manuset inte mycket bättre. Jag orkade tyvärr inte se mer, så jag vet inte om det blir bättre senare.

The zombie diaries fick betyg underkänt.

Mutants *
Imdb, 2009, zombiefilm

Mutants är en fransk film om ett virus som skapar onda mutanter. En av de överlevande strandas på en forskningsbas. Den lovade väl ganska väl, men det var tyvärr inte jättebra utfört. Jag såg aldrig slutet.


Veckans läsning 24, v11

Den här veckan har jag läst, läst, läst. Först läste jag ut Stuart MacBrides Dying light, som kanske inte nådde upp till Cold granite riktigt (och så klart inte till Halfhead), men som ändå var riktigt bra.

Sedan växlade jag tillbaka till zombiespåret igen och läste Day by day armageddon av JL Bourne, som var så bra och så underbar att jag kallade den världens bästa zombieroman (om man inte räknar World War Z).

Jag har nu nästan läst ut Hungergames: Catching fire och den är bra den också. Recension kommer snart.

Vilken vecka! Tre bra böcker. Plus bokcirkel! Mer info om det finns t ex hos ELS, som sammanfattar kvällen helt korrekt. Även jag ser fram emot en sf-bok, såklart. Och kanske allra helst Babel17 av Samuel R Delany.


Världen bästa idé till en temapark

Jag hörde ett rykte om att de ska öppna en World of warcraft-park i Kina. Dvs ungefär som Disney world, fast WoW. Jahopp.
Men vet ni vad som skulle vara en riktigt riktigt bra temapark? Zombie World!

Zombie world

Zombie world

Tänk er. Man kommer in i ena änden. Överallt går sommarjobbare runt med zombiekläder och zombiestank och försöker ta på dig och släpa med dig till spökhuset. Enda sättet att fly är förstås att åka bergochdalbana och gå genom tunnelbanan för att så småningom komma ut på andra sidan, dvs ha överlevt.

Jag skulle gå dit, skulle ni?

Zombie world

Zombie world


En zombies liv och lustar

Jag köpte David Wellingtons tre zombieböcker (Zombies 1-3) på rent hopp. De verkade bra, men jag visste inte säkert. Nu har jag läst den första, Monster island (Zombies #1) och den var bra. Jag har redan berättat vad jag tyckte efter ungefär halva boken, men nu är den slut och den var ännu mycket bättre än så.

Viss spoilervarning.

Bokshopping 2011-01-02

Bokshopping 2011-01-02

Wellingtons zombier är som zombier är mest vid första anblicken. Men det finns några skillnader. Tanken är att zombiesmittan sprids som vanligt och efter att man insjuknat, fått feber och dött så vaknar man upp igen som en zombie, full av hunger efter kött och liv. Zombierna är för all del döda. De andas inte och har ingen puls. Deras kroppar ruttnar och om de inte äter går förfallet fort. Men orsaken till att de blir själlösa monster är att hjärnan förstörs mellan liv och odöd. För en påhittig och kunnig person kan det kanske gå att undvika…

I Monster island påminns vi ständigt om att zombierna varit människor med familj, med liv, som insjuknat och vänt sig mot sin egen art, mot mänskligheten. De är sjuka människor som blivit odöda, inte bara fasansfulla monster som jagar oss och äter våra hjärnor. För att ytterligare mänskliggöra zombierna får vi följa en del av handlingen ur en zombies perspektiv. Han är för all del en ganska speciell zombie. Man kanske kan kalla honom en ärkezombie. Jag litar på att ni som gillar zombier kommer att läsa själva och sitta precis som jag och ropa och hoppa av iver och nästan slita i sidorna för att få veta mer mer mer.

Historien i övrigt är bekant. Smittan har spridits snabbt över världen, men det finns överlevare. De gör så gott de kan, dödar zombier och letar mediciner. De åker till och med mellan Afrika och USA med båt (känner ni igen? *host*Recht*host*), men i det här fallet har Afrika klarat sig makalöst bra. Faktum är att just de mest vapentäta länderna klarat sig allra bäst. Och de mest… vildsinta. Civilisation lönar sig icke mot zombiesmittan.

Bland alla zombier får vi dessutom träffa mumier, som ju så klart också är zombier, bara någon hjälper dem loss ur deras glasmontrar och kistor på muséet och ger dem deras hjärtan åter. Vi kan även tänka oss en del andra civilisationer som förgåtts i zombiesmittan. Eller trodde ni den var ny?

Mitt i den galopperande actionhandlingen glömmer man aldrig den stora sorgen över mänsklighetens fall. Alla byggnader som nu står tomma. Alla upptäckter som nu är förgäves. Alla liv som gått till spillo, alla liv som blivit monsterliv och de liv som blivit till inte mycket mer än en kamp för ytterligare en dag, en minut, ett andetag.

Det här är alltså en riktigt bra början på en zombietrilogi (Monster island, Monster nation, Monster planet) av David Wellington. Andra boken, Zombie nation, verkar dessutom göra en Star Wars och handla om tiden innan Monster island, dvs hur gick det egentligen till när smittan spreds? Jag är väldigt sugen på att läsa den nu direkt och genast på en gång.

Och om ni också är sugna, så finns de faktiskt online på David Wellingtons hemsida, där t ex den mycket lockande Plague zone finns, som inte ens existerar i pappersform.

Mer om David Wellington:


Veckans läsning 21, v8

Två veckor i en. Typiskt dumt och samtidigt jättebra.

Först älskade jag Cold granite av Stuart MacBride, sedan köpte jag lite böcker. Det blev Hungerspelen från Pockeshop och bland annat nya Chelsea Cain och lite bokrea från Adlibris. Sedan började jag läsa Monster island och älskar den. Jag hittade också en ny fin bokhandel i Uppsala och läste lite blogg från Stuart MacBride.

Inför nästa vecka hoppas jag på att avsluta Monster island med tillfredsställelese, börja på en ny just nu okänd bok och älska den också.

Det är mycket nu, bland annat virkning, och böckerna hopar sig i bokhyllan. Men lite blir det läst till och från i alla fall. Och en hel del under min älskade filt.


Bokrean bara för Chelsea Cain

Jag skulle ju inte handla på bokrean, trodde jag.

Men precis innan den drog igång så berättade Adlibris att den nya Chelsea Cain hade kommit in. Chelsea. Cain. Jag blev ju tvungen att beställa den direkt. Och varför då inte passa på att ta några reaböcker? Tjugo kronor! Ja, ni hajjar.

Förhoppningsvis tar de inte slut, det står tydligt att Adlibris reserverar sig för slutförsäljning.  Men dessa hoppas jag få hem inom en snar framtid iaf:

  • The night season av Chelsea Cain. Fråga inte varför. Ni ska veta varför vid det här laget!
  • Venus conspiracy av Michael Cordy, för att det lät spännande med en bok om kärleksmedicinen, som gör folk kära på riktigt. Vad kan man inte hitta på med en sån?
  • Metro 2033 av Dmitri Gluchovskij, apokalyps, Moskvas tunnelbana. Nuff said.
  • Barbarerna av Terry Jones, mannen från Monty Python berättar om varför barbarerna gett oss mer än romarna någonsin gjort.
  • Mörkersikt av Johannes Källström, för att Offerrit var så bra.
  • Skeppet av Stefán Máni, för att det verkade tufft med en supertjock skräckis som utspelar sig på en båt. Ja, jag har en kärlek för ubåtsfilmer och klaustrofobiska filmer där folk fryser ihjäl på polarstationer. Alltså..
  • Barn 44 av Tom Rob Smith, för att det är barnamord i Stalins Ryssland.
  • Schismatrix av Bruce Sterling, roman om den posthumana mänskligheten. Say what?? Måste kolla vad det är. Posthuman och mänsklighet känns inte sådär jättelogiskt.
  • I avgrunden av HG Wells, novellsamling. Mmm…

Dessutom en hemlig titel jag inte vill avslöja ifall min käre man råkar se. Han kan ju tänkas tjuvkika, vem vet.

Allt som allt världsbästa listan, tror jag. En del säkra kort, en del knasiga.


Inifrån zombiens huvud

Bokshopping 2011-01-02

Bokshopping 2011-01-02

För ett tag sedan gjorde jag ett stort inköp av zombielitteratur. Nu har jag äntligen satt tänderna i den första boken i samlingen, nämligen Monster island av David Wellington. Efter debaclet med Plague of the dead av ZA Recht var jag lite rädd för genren, men det fanns ingenting att oroa sig för. Det här är guld!

I Monster island känner vi igen zombierna. De är precis som vanligt. Nästan. Skillnaden är så här efter halva första boken i trilogin att zombierna framställs ovanligt mänskligt. De är sjuka människor som blivit odöda, inte fasansfulla monster som jagar oss och äter våra hjärnor.

Det främsta tecknet på den annorlunda zombievinkeln är att vi faktiskt får följa en del av handlingen ur en av zombiernas perspektiv. Han är för all del en ganska speciell zombie. Han kan nämligen tänka rationellt till skillnad från de andra ätmaskinerna, men inte desto mindre är han en av dem. För att inte säga för mycket låter jag det stanna där. Jag litar på att ni som gillar zombier kommer att läsa själva och sitta precis som jag och ropa och hoppa av iver. Kanske blir det även en spoilervarning och lite extra gottigt i den slutliga recensionen.

Förutom zombieperspektivet har vi en ganska bekant historia. Överlevare gör så gott de kan, dödar zombier och letar mediciner. De åker mellan Afrika och USA med båt (känner ni igen?), men i det här fallet har Afrika klarat sig makalöst bra. Faktum är att just de mest vapentäta länderna klarat sig allra bäst. Och de mest… vildsinta. Civilisation lönar sig icke mot zombiesmittan.

David Wellington

David Wellington

Det här är alltså en riktigt bra början på en zombietrilogi (Monster island, Monster nation, Monster planet) av David Wellington, som förresten även skrivit böcker om vampyrer och varulvar som jag också känner en stark lust att läsa nu och som dessutom ser ut som Leonard Hofstadter i Big bang theory, inte sant?

 

Leonard Hofstadter

Leonard Hofstadter

Jopp. Värsta hallonbären lika som lingon.


Största bokpaketet någonsin

Jag läste ju Halfhead av Stuart B. MacBride och blev hans största fan. Alltså gick jag genast in på Adlibris och klickade hem alla hans andra böcker, vanliga deckare. Det ät typiskt mig, så oroa er inte. Jag antar förstås att det kommer vara lika makalöst välskrivet och spännande, om än i nutid.

När jag ändå klickade blev det ett par böcker till. Det blev: Snakes in suits av Paul Babiak och Robert D. Hare (som skrevWithout conscience), en fackbok om psykopaterna runt omkring oss. Chemistry of death av Simon Beckett, en förhoppningsvis blodig deckare. Zombie survival guide av Max Brooks, kursboken till zombiekursen. Feed av Mira Grant på grund av bokoholisten. Dark dreams av Roy Hazelwood om kriminella sinnen (criminal minds!). Sedan Blind eye, Broken skies, Cold granite, Dark blood, Dying light, Flesh house och Shatter the bones av Stuart MacBride. Dessutom även Stiff av Mary Roach, även det pga bokoholisten.

Definitivt ett bokpaket att räkna med och hålla sig väl med. Tungt och mycket pengar, men ack, ack, ack så många bra böcker. Jag blir nästan tårögd av lycka. Bättre kunde jag inte ha spenderat 1200 kr. Det är jag övertygad om. Dock borde jag kanske börja få lite rabattkuponger av Adlibris om det är så här det ska vara.

Tyvärr upptäckte jag redan nu att Mira Grant redan skrivit en uppföljare till Feed, nämligen Deadline. Men jag får väl tåla mig tills jag vet om Feed är bra nog. Det är väl rimligt då. Kanske.