Etikettarkiv: barn

De läskiga bebisarna

Lite sent omsider kan jag nu äntligen berätta vad jag tyckte om den nya svenska science fiction-romanen Den nya människan av Boel Bermann. Den kom i augusti, och har sin utgångspunkt i något så hemskt som barnamord. Men är det verkligen ett mord? Och är det verkligen ett barn? Uhuh… sjukt rolig premiss, tycker jag. Det blev väl kanske inte riktigt så centralt som jag hade hoppats, dock.

Huvudpersonen, Rakel, råkar alltså döda ett barn, fast hon gör det med flit. Barnet försöker nämligen döda ett annat barn, ett riktigt barn. Skillnaden mellan dessa två barn är att det riktiga barnet är ett sånt som vi ser varje dag – det skriker, låter, skrattar, gråter och leker. Det andra barnet beter sig som en robot. Alla nya barn som föds beter sig så.

Staten upprättar särskilda skolor åt de nya barnen. Föräldrarna får inte, och vill kanske inte heller, uppfostra de här underliga människorna.

Vi följer Rakel medan hon ser de nya barnen ta allt större plats i samhället, och de vuxna förändras, världen förändras. Allt förändras av den nya människan.

Jag gillade verkligen premissen, och jag gillade idéerna i hela boken, men men men men… OCH! Och… det var synd att, nej men det var synd att vi inte får lära känna Rakel bättre. Jag upplevde det som att boken återberättades mer än att jag fick uppleva den i första hand. Jag kom inte in i händelserna, jag befann mig aldrig mitt i skeendet, och jag kände inte riktigt för hjältinnan Rakel annat än en viss frustration.

Rakel tittar på barnen, men jag vet inte riktigt hur de ser ut. Rakel utsätts för saker, men jag kände inte vad hon kände. Rakel super till det ett antal gånger under berättelsens gång, och jag vill bara bläddra vidare tills det faktiskt händer något. Visst har jag över huvud taget svårt för ”vi löser det med alkohol” både i böcker och i verkligheten, men här kändes det varken som att det bidrog till Rakels förfall, eller till att driva boken framåt.

Nja… illa var det verkligen inte. Jag tycker om boken och det finns hur mycket som helst att diskutera när man läst den. Jag hoppades nog på en närmare upplevelse, helt enkelt.

Annonser

Varning för söta zombier

Ännu ett filmtips! Det är ju inte klokt, men det verkar som att zombier är litegrann populära.

Den här gången tipsar jag om en animerad barnzombiefilm. Perfekt tillfälle för alla barnfilmsälskare alltså, eller för föräldrar till oinvigda knoddar att introducera denna finkultur.

Filmen heter Paranorman, och handlar om en liten kille som kan prata med döda, och som måste slåss mot odöda med mera för att rädda sin stad. Lite Buffy, sådär.

Kolla in trailern:

Jag vet inte direkt hur mycket som är zombier och hur mycket som är spöken och sånt, men den verkar inte ovärd.


Misstro den du litar på allra mest

 

årets bokrea köpte jag bland annat Barn 44 av Tom Rob Smith, som handlar om barnmord i Stalins Sovjet. Den blir tolfte boken i min Seriemördarsommar.

Jag förstod att det skulle bli en ganska ovanlig bakgrund till den här seriemördarhistorien, men att den skulle vara så fruktansvärt obehaglig och viktig, hade jag inte insett.

För alla kattälskare bör det sägas direkt att en katt råkar illa ut i boken. Barn också, vilket redan framgått. Men låt inte det hindra er, för mordhistorien är den egentliga bakgrunden i den här boken och Stalins Sovjet är den faktiska handlingen, och den kände åtminstone jag till alldeles, alldeles för dåligt. Det känns som en bortglömd del av historieundervisningen och samtidigt en fruktansvärt viktig del att förstå. Det fanns fler än Tredje Riket som sysslade med suspekta saker under nittonhundratalet. Jag brukar ha svårt att lära mig historia på det traditionella sättet, men här lärde jag mig mycket och på ett välskrivet sätt. Kunskap jag nu inte tycker man borde få vara utan.

Barn och vuxna kämpar för sin överlevnad i ett förvridet system som med förevändningen att skapa ett klasslöst samhälle där alla är lika värda, istället svälter sina invånare, utpressar dem mot varandra och där grannar misstänker grannar och där ingen är för obetydlig eller för framgångsrik för att kunna förvandlas till en statsfiende.

Vi börjar hos den svältande bondebefolkningen som sparar benen av de råttor de fångat och ätit upp, för att kunna utvinna den sista näringen ur deras märg och sedan äta det malda pulvret. Vi får sedan följa med en MGB-man (den inhemska säkerhetspolisen) när han utför sitt uppdrag, att skrämma människor till tystnad eller till erkännanden.

I det kommunistiska Sovjet får ingen traditionell brottslighet förekomma. Den uppfattas som västerländsk och kapitalistisk. Därför sopas brott som upptäcks under mattan eller skylls på avvikande element som förståndshandikappade, homosexuella eller hemlösa. Den brottslighet som erkänns och jagas är den politiska brottsligheten, illojalitet mot staten och svek mot fäderneslandet. Det räcker med en misstanke och man misstänker alla. Enligt ett hyllat citat är den man litar på mest den som bör misstänkas mest. För är det inte så en förrädare beter sig? De förklär sig som rättrogna för att vinna din tillit.

Barn 44 av Tom Rob Smith

Barn 44 av Tom Rob Smith

MGB-polisen Leo upptäcker en serie mord av en händelse. Mord som inte kopplats samman av staten, som ingen vill kännas vid. Han tvingas offra allt för att jaga rätt på mördaren och upptäcker den ena fruktansvärda hemligheten efter den andra på vägen. Finns det någonting äkta i hans liv? Har det funnits någon mening med något av det han hållit kärt?

Barn 44 är stark som bara en bok kan vara som faktiskt någonstans kunde varit sann. Och det handlar inte om enstaka ruttna ägg, utan om en hel nation, om ett system och om en ideologi som orsakade så många människors död och lidande.

Nu är jag ännu mer inställd på att läsa Gulagarkipelagen av Aleksandr Solzhenitsyn och efter den här lektionen i Sovjetisk historia är jag kanske förberedd.