Etikettarkiv: biologi

Virus, vetenskap och terrorism

När jag hittar en bok som heter Virus, så kommer jag absolut att plocka upp den och läsa på baksidan.

När jag läser baksidan av Paul McEuens bok, så står det så här:

”När Nobelpristagaren Liam Connor hittas död på botten av de berömda Ithaca-ravinerna i New York vägrar hans forskarkollega, Cornell-professorn Jake Sterling, tro att det var självmord.

[…]

Men Liam Sterling (!) var inte bara biolog, han var också expert på biologisk krigföring. Snart står det klart att ett cacheminne med supersofistikerade…”

Ok, alltså, baksidestexten är sjukt dålig. Herregud, vad är detta för slarvigt hopskrivet skit? Förlaget Bazar verkar ha haft så bråttom att de låtit en twittrare skriva/översätta baksidan med Iphones autocorrect. Eller nått.

Men skit i det. Boken har Paul McEuen skrivit. Och han är professor i fysik vid just Cornell i New York. Han är expert på nanoteknologi, vilket boken handlar om, och han har varit rådgivare åt CIA mfl. Han är Jake Sterling och Liam Connor. Han vet vad han skriver om.

Och faktiskt blir det riktigt bra, baksidans tramsighet till trots.

Terrorister har kidnappat nanoteknologi och ett dödligt virus, och kombinerat dem till ett perfekt biologiskt vapen. Liam Connor anade mer än någon annan, men dog innan han kunde göra så mycket åt det. Jack Sterling plockar upp trådarna och följer dem, mot terroristerna.

 

Virus av Paul McEuen

Virus av Paul McEuen

I efterhand är jag väldigt nöjd med den här boken, men den har några problem:

  • Den är för enkel. Jag tror att McEuen misstänkte att läsarna skulle vara lite dumma i huvudet. Jag tycker att han kunde förvänta sig mer.
  • Den innehåller ensamstående-mamma-med-barn-kärleksdrama. Jag har fått nog av det i Harlequin, och jag tycker inte att McEuen skrev det så där jättebra.
  • Den låter inte den kvinnliga birollen ta plats i egen makt, utan hon förblir en appendix till Jack.

Med det sagt, så har boken några fördelar också:

  • Coola nanoteknologirobotar
  • Coola virusar
  • Coola badguys
  • En kvinnlig biroll, som iaf är smart och forskare, och ”inte bara mamma”.
  • En hel del häftiga twistar och vändningar, som bygger på vetenskap.
  • Väldigt sorgliga delar, som man vill skrika åt, dvs de var bra på det där hemska viset.

 

Om du också gillar böcker om virus och pandemi och krig och teknologi, då är det här ett väldigt bra val, men den är mer spännande och cool än utmanande. Så du kan läsa den även om du är bakis, förkyld eller så där i behov av action.

 

 

 


Söt, sorglig, underbar

Människor koloniserar en planet för att utnyttja naturresurser och tjänar stora pengar. De vill inte höra något om intelligenta varelser. Känns det igen? Ja, visst gör det det, men jag lovar att Fuzzy nation är bland det bästa du läst ändå. Om du inte läst originalet Little fuzzy, som den här boken bygger på. (Jag har dock inte läst den, men tvivlar på att den kan vara bättre ;)

John Scalzi lyckas använda en redan använd idé, och en redan skriven bok, och liksom ändå få till det. I och för sig har han fördelen att bokens egentliga huvudpersoner är dödssöta furrisar, och att en av bifigurerna är en gullig labrador, men han lyckas till och med skriva om dessa sötchockskaosdjur utan att tappa allvaret. För det är en allvarlig bok.

Huvudpersonen, Jack, är en sån där egoistisk spjuver. Han bryr sig mest om sig själv, men är tillräckligt charmig och rapp för att folk ska stå ut med honom ändå, oftast. När han på samma dag lyckas spränga en bergssida, vilket orsakar en ekologisk katastrof, och upptäcka en ny art, så utmanas hans egoism till det yttersta. Dessutom måste han bestämma sig för om den här sötegullimysiga carebjörnen är intelligent eller inte.

Jag kan inte låta bli att dra vissa, hrrrm, paralleller, till andra tillfällen jag upplevt att söthet upplevt som omöjligt att kombinera med intelligens. Har vi hört talas om det allihop, kanske? Ja, lite va?

Som i all den bästa science fiction är Fuzzy nation både spännande, fantastisk, och whatnot, samtidigt som den lyckas flika in intressanta frågor: Vad är intelligens? Vad är kön? Vad är en familj? Vilka rättigheter bör den här pälsbollen ha?

Förstår ni det här svamlet? Framgår det att Fuzzy nation är en fantastisk, söt, sorglig och underbar bok om viktiga och samtidigt oändligt gråtmilda ämnen?

Förstår ni att ni måste skaffa den och läsa den?

Bra.

Tidigare om John Scalzi:


Jag minns Schismatrix

En av de första saker jag vill säga när jag tänker tillbaka på Schismatrix av Bruce Sterling är något jag glömde när jag skrev själva recensionen.

Längst bak i min utgåva finns några noveller. Några riktigt bra noveller till och med. Där Schismatrix är lång och tung är novellerna korta och underbara. Särskilt älskar jag Spider Rose, om en ensam mekanist som spanar ut mot stjärnorna från sin rymdstation och en dag kommer över ett husdjur i byteshandel. Ett sött och trevligt husdjur, väldigt likt en liten drake, som verkar veta precis vad hon känner…

Det borde vara straffbart att glömma att berätta något sådant. Samtidigt är det kanske omöjligt att förstå novellerna utan att ha läst Schismatrix innan? Nej, det tror jag inte. Så är ni sugna, men utan ork. Läs novellerna.

Nu över till minnenas blogg:

Lindsay och pojken om ideologi:

”Lindsay log. ‘Är det något politiskt? Jag litar inte på politik.’

‘Politik? Jag pratar biologi. Saker som lever och växer. Organismer. Integrerade former.’

‘Var kommer människorna in?’

Pojken viftade retligt med handen och fångade upp draken när den dök. ‘Strunt i dem. Jag pratar om grundläggande lojaliteter. Som det där trädet. Är du på trädets sida, mot det oorganiska?'”
Utdrag ur Schismatrix av Bruce Sterling, s 234

Jag älskar att diskutera. Sterling lyckas ibland återge just diskussion och dialog fruktansvärt bra. Det är som att man själv deltar och spelar än den ena än den andra sidan, dvs det är som när det är som bäst.

Dessutom tycker jag om ”antydningarna” om att biologi är mycket roligare än politik. Det är helt sant.

Schismatrix av Bruce Sterling

Schismatrix av Bruce Sterling

Pongpianskul om värdighet:

”Ha. Ha. Jag är glad att se att du inte håller på din värdighet. För mycket värdighet är en black om foten. Fanatiker skrattar aldrig. Jag hoppas att du fortfarande kan skratta när du lär världar att gå vackert.”
Utdrag ur Schismatrix av Bruce Sterling, s 238

Ja. Och så fort någonting blir heligt blir det farligt. Nästan för allvarligt för att vara roligt, men jag skrattar ändå, bara så ni vet.

Dembowskakolonin:

”Något låg i luften på denna nivå. Parfymlukten var särskilt stark. Gomez ögonlock blev plötsligt tunga, och bröderna Szilard, som satt på sig pannbandskameror, tog av sig dem för att torka bort svetten. Jane Murray och Emma Myer, förbryllade av någonting som de inte kunde sätta fingret på, såg sig misstänksamt omkring. När de två väggbarnen ledde dem från plattsformen och in i de köttiga djupen  kom Lindsay plötsligt på det: könsferomoner. Arkitekturen var sexuellt upphetsad.”
Utdrag ur Schismatrix av Bruce Sterling, s 252

Det är så kvävande intimt att man blir lite kräksjuk, samtidigt som det är så fascinerande att man inte kan låta bli att fundera på hur det känns att vandra omkring inuti en ”människa”. Eller för den delen att utvidgas till att omfamna en hel värld. Kanske det konstigaste jag läst någonsin.

Om att bli en Hummer, en mekanist:

”‘Lugn, bara lugn’, sade Modemet. ‘Jag låter mediemekanikerna ta hand om dig och passa in dig i ett av våra skal. en Hummer är en annan lik. Under skalet komemr du att vara fullkomligt trygg.’

Jag var chockerad. ‘Bli Mekanist?’

‘Du behöver inte förbli Mekanist’, sade Wellspring. ”Det är en enkel procedur. Några nervtransplantationer, lite analkirurgi, en trakeotomi… Man går miste om smak och sådant, men de övriga sinnena vidgas något enormt.'”
Utdrag ur Schismatrix av Bruce Sterling, s 359

Glöm det. Det här är också bland det konstigaste jag läst någonsin. Väldigt obehagligt. Hrrr… Men! De kan vandra omkring i rymden och skratta åt stjärnorna.

Kanske är det här enda sättet att förstå hur en bok kan vara så tung och ändå bra på samma gång. Helt galna idéer som givits fäste och fått utvecklas i den här världen.

Recensionen av Schismatrix av Bruce Sterling: