Etikettarkiv: blod

Mördaren är fri. Vem dödar hon nu?

Det är alltid underbart att få blogga om Chelsea Cain, men av någon orsak verkar väldigt få ha tagit henne till sitt hjärta riktigt som jag. Jag vet inte om jag vet en enda bekant som läst henne, faktiskt. Och jag fattar inte varför?!

Om ni tycker om deckare, eller om ni tycker om Ond Bråd Död, eller om ni tycker om när det blir ”psykologiskt”, eller om ni tycker om femiFUCKINGnism, så borde ni gilla Chelsea Cain.

”Om ni vill ha det mest blodisande deckarthrillermordpsychodramat, då är det Cain ni vill ha.”
Från Nedbruten, men inte död

Den egentliga huvudpersonen, som jag ser det, i Chelsea Cains böcker, är den kvinnliga seriemördarpsykopaten Gretchen Lowell. Gretchen är så sjuk i huvudet som det går att bli, och så vansinnig och blodtörstig, men ändå kall nog att dra ut på lidandet, att se tjusningen i att människor istället får leva med vad hon gjort mot dem.

Chelsea Cain

Chelsea Cain

En av de som överlevt hennes tortyr är polisen som jagade henne, Archie Sheridan. Han såg sedemera till att hon spärrades in på mentalsjukhus där hon får ruttna bort i förnedring och ensamhet, men han är samtidigt hennes fånge. Han påminns dagligen om den tortyr hon utsatte honom för, och i någon del av hans hjärna tror jag att han aldrig blivit fri från fångenskapen.

Med detta sagt, läs de tidiga recensionerna, eller tro mig när jag säger att fler borde läsa Chelsea Cain. Börja med Heartsick.

Själv har jag nu kommit fram till den femte boken, Let me go.

Let me go av Chelsea Cain

Let me go av Chelsea Cain

Let me go är en perfekt fortsättning efter Kill you twice. Där fick vi se Gretchen fullständigt nedbruten av mediciner och isolering. Det var härligt att få frossa i hennes rättmätiga lidande, efter allt hon gjort.

Men nu har hon rymt. Hon är fri, och hon har en agenda.

Archie undersöker en rik mans privata ö, kroppar ansamlas i hemliga tunnlar och Gretchen är på krigsstigen. Det är vansinnigt bra och roligt och underbart blodigt, precis som Chelsea Cain lärt mig att förvänta.

Förutom mordhistorien så utvecklas bakgrundshistorien mellan Archie och Gretchen ytterligare, med ännu en sjuk twist. Det är som att Cain alltid har ytterligare ett trick, och ytterligare en tanke.

 

Vsg för tips.

Annonser

Nedbruten, men inte död

Ja, jag älskar Chelsea Cain. Om ni vill ha det mest blodisande deckarthrillermordpsychodramat, då är det Cain ni vill ha. Jag har nu kommit till den fjärde boken, Kill you twice.

Chelsea Cain skriver om den mycket karismatiska, kvinnliga seriemördarpsykopaten Gretchen Lowell. Gretchens öde är för evigt sammansvärjt med hennes före detta offer och mästerverk, Archie. Han är polisen som jagade henne och som satte dit henne och såg till att hon spärrades in på mentalsjukhus där hon får ruttna bort i förnedring och ensamhet.

Han är också ett av hennes offer, undkom med livet i behåll, men inte med alla organ intakta. Hans kropp är täckt av ärr från Gretchens skalpell och ett av dem är hjärtat hon ristar in i alla sina offer. Hans är det enda som fått läka.

De tre första böckerna var fantastiska. Det var ögonblicklig kärlek mellan Chelsea Cain och mig.

Dynamiken mellan Gretchen och Archie är det centrala temat i samtliga böcker. Det blir mer än bara blod. Det blir mer än en deckare. Chelsea Cain är inte för den kräsmagade, men det är synnerligen fascinerande läsning om det värsta världen har att erbjuda och vad man gör när man möter det.

Den fjärde boken, The night season, handlar ganska lite om Gretchen, men desto mer om en starkare och friskare Archie som äntligen börjat tillfriskna. Vi möter även Susan Ward igen, journalisten med my little ponny-hår, som samarbetar med Archie, båda ger och tar av varandras information.

Självklart saknade vi Gretchen i The night season, men i Kill you twice, mina vänner, är hon äntligen tillbaka.

I The night season drabbades Portland av översvämningar. Det visar sig snart att en del drunknade faktiskt blivit mördade och att en del underliga ledtrådar lämnas på kropparna.

The night season är bra, men Chelsea Cain visste nog om att det saknades Gretchen och trauma, vilket hon erkänner i Acknowledgements, och lovar att gottgöra oss i nästa bok. Jag litade på Cain. Och jag fick rätt.

Chelsea Cain

Chelsea Cain

I Kill you twice möter vi en helt annorlunda Gretchen. Hon är nedbruten av mediciner och isolering. Det är väldigt givande att äntligen se henne lida för vad hon har gjort.

Men Archie har knappt tid att vältra sig i känslan, för det börjar dyka upp lik i Portland. Och morden verkar ha någon underlig koppling till Gretchen.

Givetvis kan hon inte vara skyldig, men mördaren har en liknande talang och Archie tvingas möta sin nästan mördare för att ta hitta sambandet.

 

När jag läser Kill you twice är det länge sedan jag läste Cain sist, och det är som att komma hem. Det är underbart, det är genialiskt, rappt och roligt, hemskt och fantastiskt. Har ni inte läst Chelsea Cain ännu, så är det faktiskt dags. I höst kommer redan den sjätte boken.


Gretchen Lowell, snart i din TV

Jag älskar Chelsea Cain. Hon skriver om en kvinnlig, seriemördande psykopat, Gretchen Lowell. Man älskar henne, fruktar henne och hatar henne. Chelsea Cain älskar man mest.

Chelsea Cain

Chelsea Cain

Archie heter polisen som själv blev ett av Gretchens offer och bara knappt undkom och inte med alla organ intakta. Bland alla ärr han har kvar från hennes tortyr finns även hjärtat hon ristar i alla sina offer.

Det finns fyra böcker i serien: Heartsick, Sweetheart, Evil at heart och Night season.

Nu, ska hennes böcker bli tv-serie! Det kommer bli så bra… det blir den nya Dexter (vilket inte oväntat är det alla jämför den med), det blir magiskt.

Nedan, en trailer för Heartsick, inte för tv-serien. ;)

Enligt uppgift ska serien skrivas av Mikko Alanne och produceras av Geyer Kosinski. Ansvarigt bolag är FX (American Horror Story, Rescue Me och Louie).

Jag kan bara hoppas att den snart kommer till svensk tv. Annars blir det till att göra något kreativt.

Nätet har inte många detaljer mer än dessa att tillägga, men spånandet om huvudrollen är redan igång. Jag må ha en bild av Gretchen som är kusligt lik Chelsea Cain själv, men om jag anstränger hjärnan och dessutom tänker på skådespeleriet så skulle jag nog rösta på Carla Guigno:

Carla Guigno

Carla Guigno

Mer om Chelsea Cain:


Anemiska monster och halvdöda

Ibland kan även jag få för mig att läsa om vampyrer. Självklart väljer jag dock inte glittriga eller kära vampyrer, utan blodiga monster designade av  David Wellington.

Tidigare har jag läst David Wellingtons zombieromaner. Han går ifrån den klassiska zombien på flera sätt, men låter oss möta apokalypsen från zombiens perspektiv och lyckas även väldigt bra med att beskriva hur personerna uppfattar sin omvärld. Det här tycker jag är Wellingtons största gåva och han har den skickligheten även när det gäller vampyrer.

I Wellingtons universum har vampyrer alltid funnits, men i modern tid har de ansetts i stort sett utrotade.

Bokinköp 2011-05-25

Bokinköp 2011-05-25

13 bullets handlar om ett vampyrutbrott i Pennsylvania, USA. Först på platsen är Highway Trooper Caxton. Hon är oerfaren, men tuff och envis. Hon utstår mer än någon borde göra, utan att klaga särskilt mycket. Jag anar att hon i nästkommande bok kommer att bli ganska kickass, men här i 13 bullets börjar hennes inre rovdjur precis vakna.

Caxton är lesbisk. Det här är ingenting som vare sig tillför eller utvecklar berättelsen. Hon bara är det. Men Wellington poängterar det på en del svårsmälta sätt. Jag kanske är fel ute, men jag stör mig enormt på att hennes flickvän ständigt kallas ”partner” oavsett vem som pratar om henne. Jag har svårt för den, ganska formella, termen.

Caxtons flickvän Deanna får vi knappt lära känna, vilket är en miss. Det känns konstigt att få en bättre relation till Caxtons arbetskamrater än till hennes flickvän, som ändå har en relativt stor roll i handlingen.

På brottsplatserna har Caxton med sig Special Deputy Arkeley. Han är vampyrjägare av rang, men så bisarr att han knappt känns verklig. Han är otrevlig, excentrisk och har en mängd principer som går emot allt förnuft,  t ex att han alltid springer huvudstupa i vampyrernas fällor.

I Wellingtons värld är vampyrer välkända. Alla tror på dem, de finns uppenbarligen, men man tror inte att de finns nu. Vampyrerna smittar inte, men de för över förbannelser på levande människor och gör dem till halvdöda slavar eller till nya vampyrer. En vampyr behöver givetvis blod, men de är starkast som nya och därefter behöver de mer och mer blod för att hålla styrkan uppe. En svulten vampyr kan överleva i århundraden på mycket lite blod, men kommer att vittra sönder till en handikappad spillra av sitt forna monstrum. Aspekten med svart magi är fängslande, även om jag normalt sett skulle skratta ihjäl mig åt de hippieliknande flumtanterna i skogen med sina amuletter och mannen som samlar på teleplasma, dvs spökskinn.

”If the teleplasm reacts strongly to me, that means I’m somehow open to psychic phenomena. ‘I’m a sensitive’.”
Ur 13 bullets av David Wellington, s 107

13 bullets saknar varken spänning, handling eller dramaturgi, ändå känns det tydligt i slutet av boken att det måste komma fler. Och det gör det. Näst på tur är 99 coffins (ett gastkramande antal vampyrer). Därefter följer Vampire zero och 23 hours. (För den som hellre läser om varulvar finns en serie av Wellington om sånna också. Jag är mer än sugen.)

13 bullets måste definieras som en vampyrdeckare. Som deckare är den ganska dålig. Vissa delar av handlingen är väldigt förutsägbara. Vissa karaktärer är karikatyrer (Det är väl iofs ganska typiskt för deckare). Men som vampyrhistoria är den, i mitt tycke, fenomenal. Jag vill läsa mer, även om den var lite seg och störig här och där. Jag tror att Caxton kommer blir stentuff. Jag tror Arkeley kommer gå under i sin excentrism.

Precis som i Monster island, där Wellington påminde oss om de människor zombierna varit så får vi här smaka på den sorg och ilska en vampyr känner för den förlorade mänskligheten och avskyn inför sitt eget monstrum. Ändå måste en vampyr förbli en vampyr. De smyger inte in till tonårsflickor för att förföra dem. De slaktar dem och dricker deras blod, som vampyrer ska göra.

”With a horrible retching sound he vomited a half-pint of blood into the coffin, right over the corpse’s face. He clutched at his sides and heaved again, and again, until the skull was bathed in clotted gore.”
Ur 13 bullets av David Wellington, s 15

Om man har svårt för liknande passager, koagulerande blod, spyor och halshuggningar, så ska man nog inte läsa 13 bullets. Det kan nog bli ett ganska stort bortfall av läsare, när jag tänker efter. Till och med jag hade lite svårt att äta och dricka när jag läste vissa kapitel.

Om ni också är sugna och inte ens orkar gå och köpa eller beställa hem boken, så finns den (och fler) faktiskt gratis online på David Wellingtons hemsida. Där finns även den mycket lockande Plague zone finns, som inte ens existerar i pappersform.

Wellington har gett sig på både zombier, vampyrer och varulvar så här långt. Vad blir det härnäst? Trollkarlar? Tentakler? Älvor med huggtänder? Jag är på!

Mer om David Wellington:


Mord mot mänskligheten

88 killer är Oliver Starks andra roman om polisen Harper och psykologen Levene. I november 2010 läste jag hans första roman, American devil med samma huvudpersoner.

Oliver Stark är något så lustigt som en brittisk författare som skriver väldigt om amerikanska mördare, men kanske är han så fantastisk just på grund av sitt brittiska sinne för lagom?

I American devil jagade Harper en mördare som såg sig mer som konstnär än som kriminell. Han ville fullända sitt verk, bestående av blonda, rika kvinnor. Harper hade dock aldrig lyckats så väl om han inte fått hjälp av polisens terapeut och tillika seriemördarforskaren Dr. Levene.

När vi kommer in i Harper och Levenes liv igen har Harper just kallats ut till ett mord och Levene försöker återhämta sig psykiskt efter ett allvarligt trauma. Hon blir snart tvungen att sätta ihop hjärnan igen när den behövs för att tolka mördaren som signerar sina mord med siffran 88.

Oliver Stark är sig lik. Vi har en fruktansvärd best till seriemördare, vi har en hård och brutal polis utan gamla banala alkoholproblem eller annan skit. Vi har dessutom en seriemördarforskare (och kvinna) som lyckas matcha polisen i skärpa samt stenhård vilja och knytnävar.

Detta är sådant som får mig att hoppa i stolen när jag läser. Sist var jag riktigt  nöjd. Det är jag nu också.

88 killer av Oliver Stark

88 killer av Oliver Stark

Omgivningen är åter igen New York. Vi befinner oss mycket i Brooklyn och vi får besöka flera mörka gränder.

Mördaren i 88 killer är nazist. Boken tar upp flera olika aspekter av neo-nazism, den ursprungliga nazismen, Förintelsen, det bisarra judehatet och orsakerna till det. Trakasserade judar mördas och hatbrottsgruppen kopplas ihop med Harpers mordutredning för att hitta mördaren. De tvingas söka upp neo-nazisterna och söka igenom deras lägenheter, fulla av svastikor och militaria från andra världskriget.

Det är ett obehagligt och vidrigt ämne, men ett viktigt ämne. Oliver Stark känns modig när han vågar göra sin mördare till semipolitisk etnisk rensare. Han är ännu modigare när han vågar komma så nära mördaren för att beskriva tillvägagångssättet och tankarna kring morden.

88 killer, 88-mördaren, torterar sina offer innan han avrättar dem. Och tortyren har han gott om inspiration till. Från den verkliga tortyr som skedde i ghetton och fångläger under andra världskriget.

Den här verklighetskopplingen gör allvar av en annars väldigt actionladdad och spännande bok, lägger till en dimension och gör den till mer än bara underhållning. Till skillnad från biografiska eller historiska beskrivningar av Förintelsen är det här förstås en helt annan sak. Men just därför träffar den också en ohärdad yta där den kan tränga in desto djupare.

Det finns inte mycket att anmärka på hos Oliver Stark. Han skriver böcker som beter sig som actionfilmer. Det finns inga tragglande avsnitt med polisångest eller tråkiga ledtrådar. Allt händer fort och nu och kapitlen är korta och bryter av varandra i en hektisk ström som inte slutar förrän alla har dött och mördaren är gripen. Det är knappt så att man hinner andas.

Som i den första boken förstod jag kanske någon händelse lite tidigare än jag hade önskat. Det har nog delvis att göra med viss kunskap om ämnet. Och då menar jag inte bara mordgåtor och psykopatiska mördare, utan även ämnet för just den här boken, vilket är neo-nazism.

Men att jag gissar rätt i förväg gör inte så mycket när det, precis som i första boken, finns gott om twistar som kommer precis så överraskande som de ska och på rätt ställen.

Jag gillar samtliga karaktärer. Till och med de mindre sympatiska är intressanta. Sist önskade jag mig djupare dykningar i seriemördarens sinne. I första liksom i andra boken får man nämligen följa mördaren nästan lika mycket som man får följa Harper och Levene. Och det är inte kursiv. Det fick jag den här gången! Jag fick nog följa mördarens vridna sinne precis så mycket som jag ville och kanske lite mer.

Oliver Stark - American devil

Oliver Stark - American devil

Medan första boken hade aningens många trådar i luften var den här precis perfekt avvägd. Det jag nu istället vill klaga på är att mördarens motiv och det psykologiska problematiserandet blev lite väl mycket och lite väl pladdrigt mot slutet. Nästan hela boken hålls det på en bra nivå, men just mot slutet, för mycket. Det kan ha att göra med att jag faktiskt förstår poängen första gången de förklarar den och att amerikansk kultur gärna repeterar ett par gånger ”for good measure”. Det kan också ha att göra med att författaren ville poängtera sin distans till det fasansfulla han hittat på, för att inte blandas samman med de här vidriga åsikterna. Kanske spelar de båda in.

”Stämningen är konstigt stillastående, frusen i ögonblick. Det känns som att karaktärerna rör sig obönhörligt och förutsagt, som att det inte finns några alternativ. Ingen öppning lämnas, inget onödigt beskrivs. Det är gott om detaljer, men inga onödiga detaljer, inga irrelevanta ord. Det gillar jag.”
Ur recensionen Amerikansk svulstig seriemördardeckare

Precis som då känner jag nu. Och precis som då är det viktigaste att Oliver Starks böcker känns nya. Seriemördargrejen är gjord, polisen som dras allt längre in är gjord. Men Stark gör det till sitt eget. Han tråkar inte ut mig och gör mig inte besviken. Det här är en författare jag absolut ska fortsätta följa.

Det här var, återigen: saftigt, svulstigt, blodigt, kladdigt och helt underbar läsning.

Tidigare om Oliver Stark:

Amerikansk svulstig seriemördardeckare – American Devil av Oliver Stark


Drottningen av blod är tillbaka, med vatten

Nu är det dags för första boken i min Seriemördarsommar. De flesta har nog inte missat min stora kärlek till Chelsea Cain. Det började med att jag såg omslaget på Pocket Shop.

Chelsea Cain skriver om en kvinnlig, seriemördande psykopat. Hennes jägare är Archie, polisen som själv blev ett av hennes offer och bara knappt undkom och inte med alla organ intakta. Bland alla ärr han har kvar från hennes tortyr finns även hjärtat hon ristar i alla sina offer. Hans är det enda som fått läka.

Heartsick, den första boken, läste jag på flyget till Japan förra sommaren, den andra, Sweetheart, på altanen till ett värdshus i Vermont. Den tredje boken, Evil at heart, läste jag på flyget hem till Sverige.

Alla tre böcker var fantastiska, blodiga, skrämmande och spännande. Chelsea Cain blev en ögonblicklig kärlek och jag söker efter rykten om nya böcker både på hennes twitterprofil, hennes facebooksida och hennes hemsida. Hon är minst sagt aktiv, den kvinnan.

När vi träffar Archie för första gången, i Heartsick, så har polisjakten efter Gretchen Lowell, the Beauty killer redan pågått ett tag. Archie Sheridan har lett den polisgrupp som jagat henne, men blev själv hennes offer. Gretchen kidnappade honom, torterade honom och höll honom inte bara vid liv, utan lät honom överleva. Inget annat offer har överlevt.

Det är ingen större ynnest för Archie just då. Hans kropp är sargad, men de ärren syns i alla fall tydligt. Vad som hänt med hans psyke är svårare att säga. Fantastiskt nog kommer han tillbaka till jobbet och fortsätter jaga Gretchen.

Dynamiken mellan Gretchen och Archie är det centrala temat i alla böckerna, parallellt med förhållandet mellan Archie och hans trasiga kropp. Det blir mer än bara blod. Det blir mer än en deckare. Chelsea Cain är inte för den kräsmagade, men väl för den som gärna fascineras av det värsta världen har att erbjuda och vad man gör när man möter det.

Chelsea Cain

Chelsea Cain

Jag har väntat länge med att läsa den fjärde boken, The night season, sedan jag köpte den. Ett infall av bokmasochism där jag dragit ut på längtan så länge jag bara kunde. När jag nu äntligen satte tänderna i den så läste jag också ut den på en dag. Den handlar ganska lite om Gretchen. Istället får vi följa en starkare och friskare Archie som äntligen lyckats frigöra sig från Gretchen och sitt trauma. Vi möter även Susan Ward igen, journalisten med my little ponny-hår, som alltid lyckas hamna mitt i alla brottshärvor och som utvecklat ett symbiotiskt förhållande med Archie där båda ger och tar av varandras information. Susan har ett sätt att ständigt komma med små intressanta fakta som hon plockat upp på olika journalistuppdrag och det är en väldigt rolig del av boken, som min vetgiriga besserwissersida verkligen älskar.

Självklart saknar vi alla Gretchen i The night season, men helt frånvarande är hon så klart inte och det råder absolut ingen brist på spänning för den delen.

Portland har drabbats av översvämningar och samtidigt som människor hittas drunknade i floden måste stadens invånare skydda sig mot den flodvåg som hotar dränka dem om fördämningarna brister och floden svämmar över. Det visar sig snart att de drunknade faktiskt blivit mördade och att en del underliga ledtrådar lämnas på kropparna.

The night season är ännu en underbar Chelsea Cain-roman, om än med mindre gore, mindre Gretchen och mindre hjärtskärande depressivt trauma än i de tidigare böckerna. Hon erkänner dock denna brist i Acknowledgements sist i boken och lovar att gottgöra oss i nästa bok. Jag litar på Cain. Och jag älskar The night season. Ändå.


Vredens tid, en bra början som måste bli bättre

Vredens tid av Stefan Tegenfalk

Vredens tid av Stefan Tegenfalk

Det passade utmärkt med hårdkokt deckare efter fantasy och mystik. Det var alltså dags för Vredens tid av Stefan Tegenfalk.

Efter en ganska skakig början där det känns som att Tegenfalk inte riktigt vet hur han ska presentera karaktärerna, handlingen och sin stil på rätt sätt och på samma gång var jag sedan helt fast. Jag började glömma mina betänkligheter och kände det där rycket från boken man alltid längtar efter: ”Läs mer… läs mer…”

Jag började förlåta de språkliga knaggligheterna. Jag började förlåta de klichéartade karaktärerna: den gamla, sura polisen, det unga kvinnliga stjärnskottet. Varför? Jo, för att jag blev helt begeistrad i de synnerligen hårresande morden och i det fantastiska scenariot som utgjorde bakgrunden. Det spelade på många av mina strängar. Det var medicin, neurologi, ond bråd hämnd och jag älskar det. Särskilt älskade jag det nu eftersom det för en gångs skull var en svensk författare. De är allt för få.

Men sedan då?

Sedan började jag åter lägga märke till språkets knaggel och  till de allt för enkelspåriga karaktärerna. Förutom själva kärnan, med det förunderliga nya sättet att mörda, var det bara gammal skåpmat som rapades upp. Dessutom hamnade handlingen i något slags limbo mitt i boken, där den förvandlades till föreläsning. Allt skulle vi få veta om en viss organisation. Handlingen förflyttades från poliserna och morden till en ganska perifer och tråkig härva jag gärna kunde levt utan. Avskyr sådana antiklimax. Boken tappade fart, jag började snegla ut ur pärmen och funderade på om den någonsin skulle återkomma till den fina starten igen.

Faktum är att efter de första sanslösa morden blir resten mest politik istället för ond bråd död. Man uppehåller sig inte i närheten lika mycket vid det makabra som jag tycker är befogat i den här boken. MER BLOD. MER MORD. Tack.

Ett helt zoo var med och deltog i liknelser. Jag räknade några och hittade en noshörning, en mullvad, en elefant, myror, höns och andra kreatur. De hade dessutom sällskap av en hel hög andra färgstarka liknelser. Jag började storkna redan efter en fjärdedel av boken.

Detaljer, detaljer. Det var strösslat med tusen detaljer till höger och vänster. Måste jag verkligen veta allt det här? Kan inte min hjärna få arbeta själv ibland? Jag lyckades ju trots allt tänka ut kopplingen mellan morden sisådär tre mil före utredarna.

Ett exempel på störande detalj: ”Han plockade fram en nystruken skjorta ur garderoben…” Jaså? Hur är det viktigt? Och hur är den nystruken när den hängt i garderoben? Vavava? Detaljmissbrukare. Ett exempel till: ”Är ni Walter Gröhn?” Vem säger ni? Överklassen?

Funderade även på hänvisningen till ”under normala förhållanden” på s 20. Det sägs nämligen ingenting om vad som var så onormalt med den här dagen.

Jag reagerade dessutom på vissa konstiga fakta. T ex står det på s 54 att pressen var stor på juryn i ett visst mål, men jury används bara i tryckfrihetsmål enligt wikipedia. Det här var något annat. Faktakoll någon? Visst, vi har författarens frihet med sånt.

Andra tokiga detaljer är att ilskan växte i takt med att någon inte hörde av sig. Med vilken takt hör man inte av sig? Dessutom spillde man ut kryddflaskor. Jag har mina kryddor i burkar, men det kanske är ovanligt.

På sidan 83 råkar vi istället ut för en tidsanomali. Mannen som just klev in på sitt tjänsterum står plötligt predvid paret som pratar.

Men, varför stanna här? Jag har mer kritik. Texten var överlastad med dialog, men det får man kanske vänta sig av en deckare. Det var ibland svårt att skilja olika perspektiv eftersom allt lästes upp med samma röst, en ganska skränig och stockholmsk röst som växlade mellan känslan av polisjargong och ålderdomlig förortsslang. Till exempel är det gamla sura Walter och inte unga flärdfulla Jonna som lägger märke till att en rokokomöbel inte rimmar väl med husets utvändiga funkisstil. Ehum. Jonna äter förresten lättyoghurt med osockrad müsli, bara så ni vet.

Det enda avvikande, eller kanske fullkomligt enkelspåriga var den stackars finnen, som så klart fick agera fördomsprofil och säga ”sära” istället för skära, ”int” och ”satanas perkele”.

När vi ändå är inne på fördomsprofiler så luktade det unket av den uppmärksamhet som lades på hur kvinnor raggar och raggas på och på hur en kvinna kan vara både bärare av fitta och tuff på samma gång. Ofattbart, eller hur? Nja. Lägg ner Salanderkomplexet och kom ut. Det är 2010 nu (2011).

Så jag hatade Vredens tid? Nix. Den var på något jävla vänster bra ändå. Jag vet inte hur! Men jag fastnade verkligen. Det går inte att förneka.

Kanske är det för att jag vet att det är en debut och att författaren nu kan börja skära och dissekera sin stil, behålla det bra och kasta ut resten. Mitt förslag är att han kastar ut 90% av sina kladdiga liknelser, men sparar de bästa, funderar över vem som tänker vad och hur man kan göra bättre skillnad mellan karaktärerna, kastar ut ett gäng onödiga karaktärer och bihistorier samt att han tar en titt på hur han presenterar kvinnor. Vi är nämligen kvinnor en del av oss som läser och ville jag skämmas över det faktumet så skulle jag läsa billig chicklit.

Tack. Jag ser faktiskt fram emot nästa bok, för då hoppas jag att vi har ordning på det här. Jag litar på dig, Stefan.


Horribla Halfhead av Stuart B MacBride

Halfhead av Stuart B MacBride

Halfhead av Stuart B MacBride

Stuart B MacBride är samma person som Stuart MacBride. Dock har han valt att sätta dit ett B när han skriver science fiction istället för deckare. Jag vet vare sig varför det är nödvändigt att byta namn eller att göra den distinktionen mellan deckare och sci-fi, men så är det i alla fall. Alltså kan jag börja köpa deckare av karln. Han verkar ganska fenomenal.

Stuart B MacBride sparar inte på krutet. Redan på sidan två vänder jag mig bort i vämjelse och ryser av obehag och välbehag. Desstuom ringer en liten kocka redan nu och sjunger ”Chelsea Cain, Chelsea Cain”, trots att kopplingen är så ytlig som att det verkar handla om en författare med poetiska drag och med en huvudperson som är en ovanligt vansinnigt härligt makaber kvinnlig seriemördare. Me like.

Hör här:

They call them halfheads: convicted criminals, surgically mutilated and lobotomized by the State, then sent out to do menial jobs in the community so everyone will knowwhat happens when you break the law. There are no appeals, no reprieves, and no one ever comes back. Until now.

Dr Fiona Westfield, one of the most prolific serial killes Glasgow has ever seen, is waking up. Surrounded by blood and death and darkness. And she wants revenge.”

Det jag försöker säga är alltså att redan på sidan två så sitter jag, den blodsälskande zombiegalningen och kippar efter andan. Vad kan då hända sen?

Jag ska försöka hålla mina förväntningar på en rimlig nivå, men det känns väldigt lovande just nu. Och jag tänker inte avslöja vad som hände på sidan två, även om det är ”precis i början”. Jag vill nämligen låta er behålla den underbara chocken, helt för er själva.

Övriga recensioner av Stuart MacBrides böcker:


ZA Rechts andra bok

Nu har Adlibris andra boken i ZA Rechts serie Morningstar strain leveransklar. Den heter Thunder and ashes och jag kommer förvisso inte att beställa den efter att jag blev så besviken på den första, Plague of the dead. Men kanske sitter någon av er och tycker tvärtom?

Om Plague of the dead:

 


Chelsea Cain-nyheter

Upptäckte just på Adlibris att Chelsea Cain kommer ut med en fjärde bok om Archie Sheridan. !!!

Tyvärr nämns inte min favorit Gretchen Lowell. Förhoppningsvis är hon med på ett hörn ändå.

Titel: Night season
Utgivning: 201103

Då har vi något att se fram emot i mars också. *gnagasöndersoffan*


Amerikansk svulstig seriemördardeckare

Oliver Stark - American devil

Oliver Stark - American devil

American devil av Oliver Stark är hans första roman. I den får vi följa kriminalaren Tom Harpers jakt på den seriemördare som kallas American devil och som riktar in sig särskilt på blonda, rika kvinnor och som anser sig vara en konstnär snarare än en mördare. Till sin hjälp har Harper terapeuten och seriemördarforskaren (!) Dr. Levene.

Vi har alltså ingredienserna som fångar Feuerzeug som smör fångar sångare och socker fångar Connysar: Ett stycke seriemördare, en hård och brutal man (tillika polis), psykologi och en massa blodiga detaljer.

Är jag då nöjd den här gången? Sist jag hittade rätt ingredienser, så blev det ingen hit. Den här gången är jag i extas!

Jag har inte mycket att anmärka på. Jag förstod kanske någon händelse lite tidigare än jag hade önskat. Å andra sidan fanns det gott om twistar som kom precis så överraskande som de ska. Jag gillade karaktärerna även om jag hade kunnat tänka mig ännu djupare dykningar i seriemördarens sinne. Man får nämligen följa honom nästan lika mycket som man får följa Harper. Det är kanske det jag får ta fasta på om jag ska kritisera den här deckaren. Man får följa lite väl många karaktärer. Å andra sidan är det inte alls som att man tappar bort sig. Det blir bara lite hoppigt mellan trådarna. Jag tycker också att han tappade bort karaktärernas bihandlingar lite i mordkavalkaden, men det kan jag väl ändå inte klaga på? Jag vill ju hellre ha mord än handling höll jag på att säga. Ni vet vad jag menar, hoppas jag. Förmodligen tas bihandlingen upp igen i kommande böcker, för visst måste det komma fler.

Det finns egentligen inte mycket mer att säga utan att avslöja för mycket. Omgivningen är New York, staden är en ständig bakgrund, miljöerna ganska kala. Stämningen är konstigt stillastående, frusen i ögonblick. Det känns som att karaktärerna rör sig obönhörligt och förutsagt, som att det inte finns några alternativ. Ingen öppning lämnas, inget onödigt beskrivs. Det är gott om detaljer, men inga onödiga detaljer, inga irrelevanta ord. Det gillar jag.

Det viktigaste med American devil är att den känns ny. Seriemördargrejen är gjord, polisen som dras allt längre in är gjord (Se bara Chelsea Cain – drottningen av blod). Men Stark gör det till sitt eget. Han tråkar inte ut mig och gör mig inte besviken. Jag vill ha mer och kommer definitivt att sluka mer när det bjuds.

Det här var saftigt, svulstigt, blodigt, kladdigt och helt underbart.


Chelsea Cain – Drottningen av blod

Chelsea Cain

Chelsea Cain

Jag såg först omslaget på Pocket Shop. ”Blodstänk… Hmm…” Sedan läste jag baksidan på Evil at heart av Chelsea Cain. Det stod någonting sånt här:

”Archie Sheridan hunted her for a decade, and after his last ploy to catch her went spectacularly wrong, remains hospitalized months later. When they last spoke, they entered a détente of sorts—Archie agreed not to kill himself if she agreed not to kill anyone else. But when a new body is found accompanied by Gretchen’s trademark heart, all bets are off and Archie is forced back into action. Has the Beauty Killer returned to her gruesome ways, or has the cult surrounding her created a whole new evil? – Goodreads

En kvinnlig, seriemördande psykopat? Jag föll direkt. Men först var jag tvungen att hitta Heartsick och Sweetheart, som är de första två böckerna i serien. Det blev alla tre från Adlibris. Den första läste jag på flyget till Japan, den andra på ett värdshus i Vermont och den tredje på flyget hem till Sverige. Alla tre var fantastiska, blodiga, skrämmande och spännande. Jag älskar Chelsea Cain. Hon är som en råare, brutalare, mer lustfylld Jeff Lindsay (som skrivit böckerna om Dexter, samma heroiska seriemördare som i TV-serien). Polisjakten efter Gretchen har redan pågått ett tag när vi kommer in i historien. Polisen Archie Sheridan har lett gruppen som jagat henne, men hamnat i henne klor på kuppen. Gretchen kidnappade honom, torterade honom och höll honom inte bara vid liv, utan lät honom överleva. Inget annat offer har överlevt. Archie känner inte att det är någon större ynnest att få överleva i den sargade kroppen, men han återhämtar sig och kommer tillbaka till jobbet, fortsätter jaga Gretchen. Böckerna handlar egentligen om dynamiken mellan Gretchen och Archie, eller mellan Archie och hans torterade kropp. Det blir mer än bara blod. Det blir mer än en deckare. Chelsea Cain är ngenting för den kräsmagade, men väl för den som gärna fascineras av det värsta världen har att erbjuda och vad man gör när man möter det.

Nu längtar jag efter nästa bok.

Litet PS
Apropå nästa bok så hittade jag just den senaste av Jeff Lindsay, Dexter is delicious. Förstår inte varför den inte dykt upp som bevakad, men tydligen kom häftad in före inbunden. Nu är den ihopslagen med den tidigare beställningen på Adlibris. Det är smidigt att kunna lägga till böcker i befintlig beställning. Om de nu bara kunde göra böckerna korslänkade till olika band och format (inbunden/häftad/pocket/e-bok).

Mer om Chelsea Cain: