Etikettarkiv: comic

Bilder till böckerna

Det finns inte en chans att du missat Engelsforstrilogin. Det känns nästan löjligt att recensera Berättelser från Engelsfors, för det är så osannolikt att du inte läst alla böckerna så fort de kommit ut. Helt osannolikt, helt löjligt otroligt faktiskt.

Det som hänt sedan sist är iofs att även Sara Bergmark Elfgren numera twittrar (@sarabelfgren), liksom Mats Strandberg (@matsstrandberg_) redan gjort sedan länge.

Den första boken hette Cirkeln och blir film as we speak, featuring producent Benny Andersson, tidigare känd från ABBA. Men never mind that. Den andra boken hette Eld, och fansen består av ungefär hela Sveriges befolkning och en hel del utomlands dessutom. Böckerna har blivit dundersuccéer, och kommer förmodligen att forma en hel generation till bättre och mer fantasyeska människor.

Men det här är alltså inte sista boken Nyckeln, som kommer framåt jul, utan en seriebok, hör och häpna, som binder ihop bok ett och två, ger lite bakåt och framåtblickar och sidorvinklar och allmänt godis.

”I Cirkeln upptäcker några gymnasietjejer att de har magiska krafter. De är De Utvalda, som ska rädda världen och stänga ute demonerna som vill ta över världen.

Tjejerna är väldigt olika och måste ändå samarbeta för att lyckas med sitt uppdrag. Man får snabbt favoriter, men på något sätt gillar man ändå varenda en av tjejerna. Något som blir väldigt jobbigt eftersom författarna gärna tar livet av dem.”
Elden som förtär

Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Serieboken är tecknad av Kim W Andersson, Karl Johnsson och Lina Neidestam, samtliga kända från sina egna fina serier. Men nu har de alltså fått rita Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandbergs universum.

Signaturerna

Signaturerna

Hela boken utgår ifrån en spådom den gamla hippien Mona Månstråle läser om någon. Så vår första fråga blir: Vems är spådomen??

  • Del ett handlar om Ida. Den strikta, tråkiga, hårda, pryda, egoistiska Ida. Eller? Den är en av mina favoritdelar, kanske lite oväntat. (Månen, Karl Johnsson)
  • Den andra delen handlar om Gustav och Rebecka. Nog så. (De älskande, Lina Neidestam)
  • Den tredje delen handlar om Elias och Olivia. Elias… Elias. Elias? (Vagnen, Kim W Andersson)
  • Den fjärde delen handlar om Elias och Linnéa. Allt detta hopplösa hopp. Vad hände? (Den hängde, Karl Johnsson)
  • Den femte delen handlar om Adriana, om saker som hände långt innan Cirkeln började. Vad är det för pinne som kliar i Rådets stjärt, egentligen? (Tornet, Kim W Andersson)
  • Den sjätte delen handlar om Vanessa och Linnéa. Det här är min absoluta favorit. Låt oss inte spoila, men alltså.. Ja. JA. (Frestelse, Lina Neidestam)
  • Den sjunde delen handlar om Minoo, och kanske om framtiden? (Magikern, Karl Johnsson)
  • Den sista och åttonde delen handlar om Anna-Karin, och det är förmodligen den absolut viktigaste av dem alla. Här någonstans döljer sig viktiga ledtrådar till Nyckeln. ??? !!! (Kejsarinnan, Lina Neidestam)

Alla delar är fantastiskt tecknade, på samma gång lika och olika. Lika, eftersom karaktärerna kan kännas igen från böckerna, och det mesta stämmer överens med bilder jag haft i mitt huvud. Olika, eftersom varje tecknare har sin stil och vissa saker ändå är helt ”fel”. Men egentligen är det inte bilderna, karaktärerna eller något av det jag minns, utan stämningen. Alla dessa människor som samarbetat, har lyckats återskapa stämningen från böckerna, och samtidigt också fördjupat den med bilder och vågat lita på dem, inte använt en massa bubblor i överflöd. Det är väldigt effektivt att delarna förmedlas genom Mona Månstråles spådom, som gör att berättelser innesluts av en berättelse.

Åter igen… Vem är det som blir spådd??

Mer än så tänkte jag inte berätta, men här har ni ett litet smakprov:

Minoo läser Donna Tartt

Minoo läser Donna Tartt

Tidigare om Engelsforstrilogin:


Apokalypsen blir bättre

”Blir det någonsin bättre?” har många frågat sig angående den något ojämna Walking dead-serien, både på tv och i serieform.

Jag började läsa Walking dead av Robert Kirkman för ganska länge sedan, men har haft ett uppehåll efter 3-4 albumet, eftersom jag tappade lusten lite. TV-serien sprang åt ett annat håll, folk klagade och spoilade till höger och vänster och i albumet verkade det inte mycket bättre.

Men så fick jag tag i den svenska versionen av sjätte albumet, Totalt jävla mörker, från Apart förlag, och då var jag ju tvungen att dels läsa ikapp och dels jämföra de engelska utgåvorna jag har med den svenska utgåvan.

Det första som ska sägas är, att det blir bättre. Dels blir det bättre efter 3-4 albumet, när berättelsen faktiskt rycker sig ur gyttjan och går vidare.

Till slut händer det nästan för mycket. Walking dead är verkligen en berättelse med höga insatser, om ni hajar. Det händer så mycket att jag förstår att de knappast kan göra TV av det. Det är inte PK. Det är inte vad tittarna vill se. Men det är helt rätt.

Om jag ska jämföra med Aparts svenska version, så blir det också bättre. Det jag stör mig på, ständigt, i den engelska utgåvan, är fetstilandet av random ord och det ganska dåliga skrivandet.

Fetstilandet gör att man betonar fel ord. Det stör läsflödet och upplevelsen väldigt mycket, även om man vänjer sig med tiden. Som tur är blir även det bättre efter några album, men i den svenska versionen är fetstilandet redan från början mycket bättre. De ord som naturligt bör betonas gör det, och ibland är fetstilen helt borttagen. Även skrivandet är bättre på svenska. Kanske är det den amerikanska slangen jag inte är helt van vid, men replikerna känns trovärdigare på svenska.

Ibland blir det dock lite pajigt. Vissa översättningar är inte helt hundra, som t ex när det engelska ”rip him a new one” blir ”skåra upp ett nytt rövhål” på svenska. Det är ju inte helt etablerat, och känns kanske inte helt okej.

Stilstudie engelska vs svenska från Walking dead

Stilstudie engelska vs svenska från Walking dead

Något som många irriterat sig på är den dåliga kvinnosynen i Walking dead. Personligen är jag inte ett dugg överraskad över hur dålig den är, eftersom hela historien utspelar sig i den amerikanska södern. Det är inte direkt jämlikhetens mecka där nere, speciellt inte ute på landet. Kentucky, ni vet? Det ligger också där nere. Många kyrkor, mycket fördomar, en hel del ”torra countyn” med alkoholrestriktioner, och väldigt konservativt.

Bild från Walking dead

Bild från Walking dead

Walking deads dåliga kvinnosyn är inte mysig, men den är sann mot berättelsen. Och det blir bättre. När man läst en bit börjar de starka kvinnorna plötsligt visa sig. Ett tag är det rena rama amazonkriget mot zombierna. Kanske är det så att tidigare tuktade sydstatskvinnor kan ta för sig i denna postapokalyptiska värld?

Men även om en helt del händer, karaktärer utvecklas, tillkommer och slaktas, så finns det riktigt konstiga delar i Walking dead. Vad tycker ni? Är det här sant mot berättelsen, eller bara puckat?

Redigerad bild från Walking dead

Redigerad bild från Walking dead

Och det här?

Bild från Walking dead

Bild från Walking dead

Jag rekommenderar gärna Walking dead. Men läs minst fem album, gärna tio-sjutton stycken. Ni måste hänge er och ge serien en chans att utvecklas. För det händer så mycket, saker förändras. Det är tråkigt ibland (särskilt för figurerna), men ingenting varar för evigt.

Och läs dem gärna på svenska.


Att bli vuxen och mörda folk

När du behöver något maffigt och mysigt och skönt, då väljer du ett beprövat koncept. Du tar fram en gammal favorit, läser om eller läser en ny av samma författare. Och du vet vad du får.

Så är det mellan mig och Jeff Lindsay, iaf en bra dag. Men sedan Dexter is delicious, där min älskade mördare Dexter möter kannibaler i någon slags flirt med vampyrgenren och undergroundklubbar samtidigt som han jonglerade bebisblöjor, har vi någon slags uppehåll. Jag litar inte helt och fullt på Lindsay längre och jag tror liksom att han tröttnat på mig, han med.

Double Dexter är den sjätte boken om Dexter av Jeff Lindsay. Ni känner säkert till TV-serien (som jag faktiskt bara sett säsong 1-3,5 av eftersom jag väntar på att den ska vara slut och kunna köpa boxen). Nu finns även en comic.

Dexter Morgan är blostänksanalytiker och mördare. Men han mördar bara onda personer, som gör onda saker. Det här är premisserna i all sin underbara enkelhet och jag älskar dem.

Till skillnad från TV-serien, som fokuserar på att vara underhållande och smårolig, så handlar böckerna mer om Dexters inre värld, hans motiv och funderingar och hans mörka passagerare, det som gör honom till en mördare, någon som behöver mörda för att må bra.

Jag gillar Jeff Lindsays stil. Han har en rytm i språket som gör det lätt och härligt att läsa. Och hans karaktärer är aldrig rent onda eller rent goda, vilket också hjälper.

I Dexter is delicious var språket inte riktigt lika poetiskt längre. Dessutom kvävdes jag nästan av allt prat om bebisar, blöjor och bajs. Jag orkar inte med emotionella gnällspikar som velar och ältar, och här blev Dexter av alla människor en ältande idiot. Önskar jag mig sånt kan jag läsa dålig chick-lit eller BOATs. Nu ville jag ha Dexter.

Double Dexter av Jeff Lindsay

Double Dexter av Jeff Lindsay

I Double Dexter verkar Lindsay ha hittat tillbaka. Visst är hans älskade bebis Lily Anne kvar, men Dexters besatthet är inte fokus och det går att läsa utan att få allt för mycket bajslukt i näsan. Han verkar ha kommit över den första förvirringen och börjar hitta tillbaka till sig själv.

Ändå är det inte toppkvalitet. Vill jag läsa om Dexter, så vill jag ha mord, hemska historier, gruvlig hämnd och magisk dans i månskensnatten. Det är för lite sånt. Varför tror Lindsay att man läser honom egentligen?? För att få veta hur det går för Dexters barn i skolan? NJA.

Det är svårt att inte dra en parallell till Mo Hayder, som även hon gjort mig väldigt besviken och som helt verkar ha missbedömt sina läsare när hon gav Caffery foten och lät honom stå i bakgrunden när hon förde in den mesiga, löjliga, fantastiskt tråkiga Flynn.

Eller Lee Child, som gör film av underbara Jack Reacher, men låter TOM CRUISE få huvudrollen. What the fffffucking fuck? Reacher är två meter lång, grov, mysig, manlig, underbar. Tom är ett litet troll som inte kan spela och som har ständig fetthinna trots sminket, i film efter film.

Jag kan inte påstå att jag är trött på Dexter, även om jag önskar att Lindsay gick tillbaka till sina rötter. Som mysig, hemtrevlig läsning är det inte fel, men någon superrekommendation för fler än de första tre-fyra böckerna, kan jag tyvärr inte ge.

Tidigare om Jeff Lindsay:


Dexter comic

Kära vänner, jag gillar ju (litterära) seriemördare, som ni vet.

Världens mest älskliga och underbara seriemördare i bokform är förstås Jeff Lindsays dödliga charmknutte Dexter. Nyckelordet är älsklig, annars fick han slåss om titeln med Chelsea Cains blodisande Gretchen.

Nu har jag råkat få upp ögonen för en nyhet som ni kanske inte heller hört.

Dexter ska bli comic!

Ja, det är sant!

Dexter comic

Dexter comic

Äntligen kan mina serienördiga vänner, som kanske inte ens gillar blodiga deckare i normala fall, få en ursäkt att läsa Dexter.

Det är Marvel som är de skyldiga och tydligen kommer mästerverken att skrivas av Jeff Lindsay själv, så vi kan vänta oss en karaktärstrogen återskapelse i bildform.

Jag är rätt så lycklig. Undrar hur han kommer se ut? Ganska het, givetvis. Oooiioioioooh..! =D