Etikettarkiv: deckare

Books Of Doom

Jag har till slut kommit fram till att bloggen är odöd, dvs död, men inte riktigt helt död.

Jag har därför beslutat att starta en instagrambokblogg, och den skall heta Books Of Doom.

Där fortsätter jag dela med mig av spoilerfria recensioner från hjärtat. Så in och följ!

snip_20160908205841


Virus, vetenskap och terrorism

När jag hittar en bok som heter Virus, så kommer jag absolut att plocka upp den och läsa på baksidan.

När jag läser baksidan av Paul McEuens bok, så står det så här:

”När Nobelpristagaren Liam Connor hittas död på botten av de berömda Ithaca-ravinerna i New York vägrar hans forskarkollega, Cornell-professorn Jake Sterling, tro att det var självmord.

[…]

Men Liam Sterling (!) var inte bara biolog, han var också expert på biologisk krigföring. Snart står det klart att ett cacheminne med supersofistikerade…”

Ok, alltså, baksidestexten är sjukt dålig. Herregud, vad är detta för slarvigt hopskrivet skit? Förlaget Bazar verkar ha haft så bråttom att de låtit en twittrare skriva/översätta baksidan med Iphones autocorrect. Eller nått.

Men skit i det. Boken har Paul McEuen skrivit. Och han är professor i fysik vid just Cornell i New York. Han är expert på nanoteknologi, vilket boken handlar om, och han har varit rådgivare åt CIA mfl. Han är Jake Sterling och Liam Connor. Han vet vad han skriver om.

Och faktiskt blir det riktigt bra, baksidans tramsighet till trots.

Terrorister har kidnappat nanoteknologi och ett dödligt virus, och kombinerat dem till ett perfekt biologiskt vapen. Liam Connor anade mer än någon annan, men dog innan han kunde göra så mycket åt det. Jack Sterling plockar upp trådarna och följer dem, mot terroristerna.

 

Virus av Paul McEuen

Virus av Paul McEuen

I efterhand är jag väldigt nöjd med den här boken, men den har några problem:

  • Den är för enkel. Jag tror att McEuen misstänkte att läsarna skulle vara lite dumma i huvudet. Jag tycker att han kunde förvänta sig mer.
  • Den innehåller ensamstående-mamma-med-barn-kärleksdrama. Jag har fått nog av det i Harlequin, och jag tycker inte att McEuen skrev det så där jättebra.
  • Den låter inte den kvinnliga birollen ta plats i egen makt, utan hon förblir en appendix till Jack.

Med det sagt, så har boken några fördelar också:

  • Coola nanoteknologirobotar
  • Coola virusar
  • Coola badguys
  • En kvinnlig biroll, som iaf är smart och forskare, och ”inte bara mamma”.
  • En hel del häftiga twistar och vändningar, som bygger på vetenskap.
  • Väldigt sorgliga delar, som man vill skrika åt, dvs de var bra på det där hemska viset.

 

Om du också gillar böcker om virus och pandemi och krig och teknologi, då är det här ett väldigt bra val, men den är mer spännande och cool än utmanande. Så du kan läsa den även om du är bakis, förkyld eller så där i behov av action.

 

 

 


Mördaren är fri. Vem dödar hon nu?

Det är alltid underbart att få blogga om Chelsea Cain, men av någon orsak verkar väldigt få ha tagit henne till sitt hjärta riktigt som jag. Jag vet inte om jag vet en enda bekant som läst henne, faktiskt. Och jag fattar inte varför?!

Om ni tycker om deckare, eller om ni tycker om Ond Bråd Död, eller om ni tycker om när det blir ”psykologiskt”, eller om ni tycker om femiFUCKINGnism, så borde ni gilla Chelsea Cain.

”Om ni vill ha det mest blodisande deckarthrillermordpsychodramat, då är det Cain ni vill ha.”
Från Nedbruten, men inte död

Den egentliga huvudpersonen, som jag ser det, i Chelsea Cains böcker, är den kvinnliga seriemördarpsykopaten Gretchen Lowell. Gretchen är så sjuk i huvudet som det går att bli, och så vansinnig och blodtörstig, men ändå kall nog att dra ut på lidandet, att se tjusningen i att människor istället får leva med vad hon gjort mot dem.

Chelsea Cain

Chelsea Cain

En av de som överlevt hennes tortyr är polisen som jagade henne, Archie Sheridan. Han såg sedemera till att hon spärrades in på mentalsjukhus där hon får ruttna bort i förnedring och ensamhet, men han är samtidigt hennes fånge. Han påminns dagligen om den tortyr hon utsatte honom för, och i någon del av hans hjärna tror jag att han aldrig blivit fri från fångenskapen.

Med detta sagt, läs de tidiga recensionerna, eller tro mig när jag säger att fler borde läsa Chelsea Cain. Börja med Heartsick.

Själv har jag nu kommit fram till den femte boken, Let me go.

Let me go av Chelsea Cain

Let me go av Chelsea Cain

Let me go är en perfekt fortsättning efter Kill you twice. Där fick vi se Gretchen fullständigt nedbruten av mediciner och isolering. Det var härligt att få frossa i hennes rättmätiga lidande, efter allt hon gjort.

Men nu har hon rymt. Hon är fri, och hon har en agenda.

Archie undersöker en rik mans privata ö, kroppar ansamlas i hemliga tunnlar och Gretchen är på krigsstigen. Det är vansinnigt bra och roligt och underbart blodigt, precis som Chelsea Cain lärt mig att förvänta.

Förutom mordhistorien så utvecklas bakgrundshistorien mellan Archie och Gretchen ytterligare, med ännu en sjuk twist. Det är som att Cain alltid har ytterligare ett trick, och ytterligare en tanke.

 

Vsg för tips.


Ett liv värt att leva

Det finns författare som alla verkar älska, så där på riktigt. Författare som korsar genregränserna, som slår klorna i ditt hjärta och förför dig hårt, smärtsamt, smäktande och hastigt, allt på en gång. Jag inbillar mig att Tana French är en av dem. Visst kan man ha åsikter om en eller annan bok, men generellt har jag aldrig hört någon säga att de inte ska läsa henne mer.

Har du läst French förut kan du scrolla ner en bit för att hitta direkt till själva Broken Harbour.

Den första boken, In the woods (Till skogs) var den jag fastnade mest för, samtidigt som jag i efterhand inte kan tycka att den var bäst. Men den visade så tydligt vad Tana French gör. Hon förför oss. Med ord och karaktärer, med hennes stil som gränsar mot poesi, men som hela tiden balanserar på rätt sida av det lite sliskiga (vilket jag kanske inte riktigt lyckas med här).

Många hade svårt för slutet, som alltså inte riktigt existerade. French knyter inte alltid ihop alla trådar, men det gillar jag. Dessutom ryktas det om att hon ska återkomma till den första boken och ge oss slutet på den i slutet av själva serien.

I den andra boken, Likeness, är de flesta överens om att Tana French lyckas skriva en andra bok som vida överträffar den första och som kanske överträffar det mesta. Det talas om likheter med en hemlig bok av Tartt, men det vette fan. Det handlar om undercoveruppdrag, om goda vänner, om att ljuga och om hemligheter. Men det viktigaste är Cassie själv, så jag tycker att handlingen mest bildar kuliss till porträttet av henne.

I den tredje boken, Faithful Place, är de flesta överens om att Tana French lyckas skriva den där andra-boken trots allt. Den är inte dålig, men den är tråkig och intetsägande jämfört med de andra böckerna.

Tana French ger varje bok en egen känsla. De har alla hennes egen stil, men även en egen personlighet. I första boken fanns ett ständigt mörker som lurade bakom Ryan, ett mörker med ursprung i hans barndom. I andra boken fanns ett drömskimmer, som lockade Cassie att glömma sina plikter och släppa kontrollen. I den tredje boken finns ett allvar och en känsla av att det är för sent, eller att det snart kommer att vara för sent, för Frank att göra det rätta.

Något annat French blivit känd för är att nästa bok använder en hvuudperson som spelade en biroll i föregående bok. Det är ett snyggt och roligt sätt att förnya sig, och jag gillar verkligen konceptet. Dessutom blir det en sport att gissa rätta huvudpersonen. Så här gissade jag sist: 

”Då är det bara en sak kvar. Att gissa huvudperson i nästa bok. […] Jag gissar på Ginger pubes. Det är han eller Scorcher och jag läser nog helst om utmanaren, the under dog.” 
Jag är lite otrogen mot Faithful Place

Huvudpersonen i den fjärde boken, Broken Harbour, blev mycket riktigt Scorcher, men inte stackars Ginger pubes. 

Scorcher Kennedy är den stroppiga, dryga polisen som Frank stör sig på i Faithful Place, men i Broken Harbour får han själv komma till tals, och han är inte alls sådan som Frank trodde. Scorcher är faktiskt ganska fantastisk.

Han är plikttrogen, disciplinerad och smart. Samtidigt har han självdistans nog att förstå hur pass smart han inte är, och hur lite det krävs för att han ska tappa kontrollen.

I Broken Harbour, där Scorcher har många minnen, hittas en familj mördad. Den enda överlevande är mamman, som vägrar berätta eller inte minns vad som hänt.

Medan Scorcher nystar i fallet måste han även ta hand om n00ben Richie. Jag kände redan tidigt att det var något iffy med den killen, men ni får läsa själva för att se hur det var med den saken. Scorcher och Richie hittar ganska snabbt ett fint samarbete, som sätter Scorchers gamla distanserade arbetssätt på prov. 

Ledtrådarna de hittar förenklar inte fallet. Det nystar sig hårdare och hårdare kring sig själv, tills det börjar bli svårt att komma ihåg vad som är sant och inte, vad som är ledtrådar och vad som är bevis, vad som är teori och vad som är hörsägen.

Men en sak är säker: Familjen har mördats och något pågick i det där huset. I månader. Var de lyckliga? Var det en sk familjetragedi? Eller var det fullständigt obegripligt?

I Broken Harbour får jag nästan samma känsla som i Likeness. Det är drömskt och vackert och gripande och fantastiskt hela vägen. 

Tidigare nämnt om Tana French:


Nedbruten, men inte död

Ja, jag älskar Chelsea Cain. Om ni vill ha det mest blodisande deckarthrillermordpsychodramat, då är det Cain ni vill ha. Jag har nu kommit till den fjärde boken, Kill you twice.

Chelsea Cain skriver om den mycket karismatiska, kvinnliga seriemördarpsykopaten Gretchen Lowell. Gretchens öde är för evigt sammansvärjt med hennes före detta offer och mästerverk, Archie. Han är polisen som jagade henne och som satte dit henne och såg till att hon spärrades in på mentalsjukhus där hon får ruttna bort i förnedring och ensamhet.

Han är också ett av hennes offer, undkom med livet i behåll, men inte med alla organ intakta. Hans kropp är täckt av ärr från Gretchens skalpell och ett av dem är hjärtat hon ristar in i alla sina offer. Hans är det enda som fått läka.

De tre första böckerna var fantastiska. Det var ögonblicklig kärlek mellan Chelsea Cain och mig.

Dynamiken mellan Gretchen och Archie är det centrala temat i samtliga böcker. Det blir mer än bara blod. Det blir mer än en deckare. Chelsea Cain är inte för den kräsmagade, men det är synnerligen fascinerande läsning om det värsta världen har att erbjuda och vad man gör när man möter det.

Den fjärde boken, The night season, handlar ganska lite om Gretchen, men desto mer om en starkare och friskare Archie som äntligen börjat tillfriskna. Vi möter även Susan Ward igen, journalisten med my little ponny-hår, som samarbetar med Archie, båda ger och tar av varandras information.

Självklart saknade vi Gretchen i The night season, men i Kill you twice, mina vänner, är hon äntligen tillbaka.

I The night season drabbades Portland av översvämningar. Det visar sig snart att en del drunknade faktiskt blivit mördade och att en del underliga ledtrådar lämnas på kropparna.

The night season är bra, men Chelsea Cain visste nog om att det saknades Gretchen och trauma, vilket hon erkänner i Acknowledgements, och lovar att gottgöra oss i nästa bok. Jag litade på Cain. Och jag fick rätt.

Chelsea Cain

Chelsea Cain

I Kill you twice möter vi en helt annorlunda Gretchen. Hon är nedbruten av mediciner och isolering. Det är väldigt givande att äntligen se henne lida för vad hon har gjort.

Men Archie har knappt tid att vältra sig i känslan, för det börjar dyka upp lik i Portland. Och morden verkar ha någon underlig koppling till Gretchen.

Givetvis kan hon inte vara skyldig, men mördaren har en liknande talang och Archie tvingas möta sin nästan mördare för att ta hitta sambandet.

 

När jag läser Kill you twice är det länge sedan jag läste Cain sist, och det är som att komma hem. Det är underbart, det är genialiskt, rappt och roligt, hemskt och fantastiskt. Har ni inte läst Chelsea Cain ännu, så är det faktiskt dags. I höst kommer redan den sjätte boken.


Högdjur och slitvargar

De flesta vet numera vem Jack Reacher är. Han är ju Tom Cruise! Hahahah! Nej.

Egentligen är Jack Reacher allt som Cruise inte är, men det blev nyligen Hollywoodfilm av min älsklingsmachoman, så nu lär väl alla nya läsare ha helt fel bild av honom.

I deckarvärlden är Jack Reacher en ganska unik stjärna. Varje författare försöker göra någo nytt, men ganska få hittar sin egen nisch. Lee Child är dock en av dem. Han skriver om en gammal militärpolis, Jack Reacher, som numera arbetslös reser runt i USA och bara råkar hamna i alla möjliga situationer där han får nytta av att vara störst, bäst, starkast och smartast. Reacher fixar biffen.

Nu är vi dock redan på bok sexton i serien, som ibland tjänar på att läsas kronologiskt, och ibland verkligen inte kräver det.

I denna sextonde bok, The affair, kan man tro att Lee Child redan hade utnyttjat alla sätt varpå Reacher kan råka illa ut, men så är inte fallet.

Nu får vi äntligen veta hur det gick till när Reacher lämnade militären!

The affair av Lee Child

The affair av Lee Child

Serien har gått upp och ner lite under dessa sexton böcker. Det var fantastiskt i början, men hade en dipp kring bok 11-14, som dock nu är glömd och förlåten, för The affair är nog en av de bästa böckerna hittills.

Reacher är lite yngre, lite mindre sliten, men desto tröttare på livet. Han skickas till den amerikanska södern, där han ska luska i några mord. Fallet är känsligt och sköts officiellt av en militärpolis på basen utanför stan, men Reacher arbetar under täckmantel för att se vad lokalpolisen sysslar med. Entré: Bokens obligatoriska bombnedslag i form av kvinna.

Men det gör ingenting att det är förutsägbart ibland. Det är ju halva nöjet med att läsa deckare. Jag vet när jag läser Lee Child, att jag får Reacher, att han är hunkig, att det blir en hel del redahållande på tiden i huvudet och att han kommer att ligga med någon. Det bara är så. Resten är dock helt oklart. Vad som helst kan hända.

Har ni inte läst Lee Child ännu, så kan ni börja nu och se fram emot sexton böcker av snarlik högklassig actionkvalitet.

Tidigare om Lee Child:


Vem är psykopaten på din arbetsplats?

Psykopater läser vi om till och från. Men hur är det med de riktiga psykopaterna?

I Snakes in suits av Paul Babiak och Robert D Hare får vi lära oss om psykopaterna runt omkring oss. Närmare bestämt på arbetsplatsen.

För ganska länge sedan recenserade jag Without Conscience av Robert D Hare. Det är en bok om psykopater och hur de fungerar. Hare ger många exempel och gör faktaläsning till ett nöje. Den rekommenderas starkt.

Kriminalpsykologi, psykopater och lögnare

Kriminalpsykologi, psykopater och lögnare

Snakes in suits är mer populärfaktamässig. Varje kapitel inleds med ett kapitel om en fiktiv arbetsplats, som vi får följa medan psykopaten röjer runt bland kontoren och väcker beundran och missnöje. Men även om boken ska handla om psykopater, så ger den också väldigt många tips och insikter om hur arbetsplatser fungera, om intervjuer, maktförhållanden och politiska spel.

Jag kan inte påstå att Snakes in suits är ens i närheten lika bra som Without conscience var. Den greppade mig inte alls på samma sätt, men den kändes nyttig och givande. Och mycket mer än en bok om jobbiga kollegor.

 


Feber

Feberflickan av Elisabeth Östnäs kom hem till mig i det finaste bokpaketet någonsin. Det var brunt papper med spetsband runt boken, och inuti låg ett jasmindoftande bokmärke. Inifrån boken trillade fler bokmärken i form av gammaldags änglar ut, som små minnen av någon som (inte) läst boken förut. Eller som små fysiska… ting, som råkade ramla ur boken och bli verkliga.

Feberflickan av Elisabeth Östnäs

Feberflickan av Elisabeth Östnäs

Feberflickan är svår att beskriva, för den är så drömlik, magisk och diffus att minsta försök att definiera den känns taffligt. Den handlar om en kvinna i ett stort hus. Kvinnan, Luna, går omkring och funderar på vad som hänt, men utan att faktiskt nudda vid händelsen, som gjort att hennes far och ”hon” nu ligger döda. Luna går omkring och sköter små vardagliga sysslor samtidigt som hon funderar på vad-det-nu-är.

Läsaren får aldrig något riktigt grepp om vad som hände. Hela berättelsen blir ett pussel där varje mening och varje ord är lika viktigt. En ledtråd kan gömma sig var som helst, och jag är helt säker på att jag både måste och vill läsa den igen och kanske igen igen, för att kanske hitta någon ledtråd till.

Feberflickan är en tunn bok, bara 128 sidor lång, men eftersom den är så fruktansvärt tät, så skulle den lika gärna kunna vara hundratals sidor längre, för allt vad den innehåller.

Jag kan inte berätta mer. Jag vill inte och jag kan inte. Men läs läs läs den här lilla, fantastiska boken. Den känns så oerhört stor.


Den femte Kallentoft: Om meningen med en kvinnas liv

Mons Kallentoft är en av de där få vanliga, svenska  deckarförfattarna jag följt troget sedan första boken. Nu har jag läst Den femte årtiden, som är den femte boken i Kallentofts årstidsserie om Malin Fors.

Varje bok har utspelat sig i en ny årstid. Den första boken, Midvinterblot, var vinter, sedan Sommardöden, Höstoffer och Vårlik. Sedan uppfann Kallentoft Den femte årstiden för att kunna skriva en femte bok.  Här kunde man tycka att det blev ett fint avslut för Fors, men nu har Kallentoft redan skrivit vidare böcker om samma poliskvinna, som istället döps efter elementen. Där har han ju också en hel del chanser att skriva fler böcker än förväntat, beroende på vilken tradition av elementsindelning han väljer.

Jag tyckte om Kallentoft från början. Det var skrämmande mord och väl uttänkt polisjakt. Men jag tyckte inte om hans allt mer tvunget poetiska språk eller de kursiverade styckena där de döda talar och som inte tillför handlingen någonting. Det är det de flesta nämner när man fråga vad de tycker om Kallentoft. Sedan gillade jag inte heller hans huvudperson, polisen Malin Fors.

Malin Fors jagar mördarna. På fritiden krånglar hon till sitt privatliv och dricker för mycket alkohol, en otrevlig vana som hänger med genom serien och förstör mycket av min läsupplevelse. Över huvud taget känns hennes liv ganska misslyckat och jag orkar inte riktigt med misären hon lever i. Så här mot slutet av serien har hon faktiskt ordnat upp sitt liv, äntligen, men hon är fortfarande inte frisk i huvudet. Det är fortfarande väldigt otrevligt att bo i hennes huvud.

Med dessa nackdelar lagda åt sidan har Kallentoft väldigt fina egenskaper. Det är en annorlunda deckarstil, vilket är positivt. Men tyvärr verkar utvecklingen inte gå mot allt med polerat, utan mot allt mer karikatyr av den första boken.

Den femte årstiden av Mons Kallentoft

Den femte årstiden av Mons Kallentoft

I Den femte årstiden får vi äntligen viss klarhet i Malin Fors gamla fall, som hon aldrig kunnat släppa. Hennes besatthet ger resultat och hon hittar Maria Murvalls mördare. Hon hittar dessutom fler offer för samma sjuka gärningsman.

Som klimax i en fem böcker lång tråd är Maria Murvalls upprättelse en stor besvikelse. Det är inte den fantastiska upplevelse jag hade önskat, men absolut väldigt läskig och spännande och en väldigt bra deckarhistoria.

Då är det värre med beskrivningar av Malin Fors när hon ska ta ur sin kopparspiral. Tydligen har hon ingen gynekolog. Verkar inte ha gått till någon sedan hon flyttade tillbaka till Linköping för många år sedan. Dessutom måste hennes fucking pojkvän ringa och boka åt henne, och har mage att ifrågasätta när hon säger att hon inte vill bli vaginalt undersökt av en man. JAG SPYR.

Dessutom finns ett antal passager där de döda (?) uppmanar Malin att föda deras barn, som någon slags upprättelse. Malin verkar inte särskilt sugen på barn, men dessa vålnader vill att hon ska gottgöra dem genom att föda de barn de aldrig kommer få, och hennes fucking pojkvän pressar henne tills hon ger med sig. JAG KASKADKRÄKS.

Vad är det för retarderad idé att en kvinnas liv går ut på att föda barn och att det är DETTA de döda kvinnorna tänker på, när de svävar omkring i limbo och vill finna ro? JAG FÅR KOLERA.

Så, då har jag fått ur mig det. Skulle kunna skriva tio blogginlägg enbart om den här vidriga jävla inställningen till kvinnor och kvinnlighet. Kanske utvecklas det i nästa bok, men det lär jag inte ta reda på.

Mons Kallentoft

Mons Kallentoft

Precis som efter förra boken, Vårlik, funderar jag på varför jag fortsatte läsa efter första boken. Något finns uppenbarligen där, som lockat mig. Ändå stör jag mig alldeles för mycket för att kunna rekommendera dem. Jag förblir kluven och nu har samtliga böcker fått åka till svärmor, så att jag slipper fundera mer. Och jag tänker inte läsa elementserien.

Tidigare om Mons Kallentoft:


Flickan med snö i håret

Jag hade faktiskt ingen fysisk bok till hands häromdagen, och läste därför Flickan med snö i håret av Ninni Schulman, som ebok (fick den på Bokmässan 2011).

Flickan med snö i håret av Ninni Schulman

Flickan med snö i håret av Ninni Schulman

Min första åsikt var att det här är ju jättebra! Jag tycker jättemycket om introduktionen till Magdalena, nyss tillbakaflyttad reporter i byn, nyss skild från Strandvägenidiot, ganska nyss mamma till söta pojken Nils.

Jag tycker också om introduktionen till själva mordfallet, hur någon pulsar i snön och hör skotrar på sjön…

Det är en alldeles fantastisk stämning som Schulman skapar på de första sidorna.

Sedan blir det tyvärr Vanlig Svensk Jävla Deckare av alltihop.

Magdalena träffar en kille och har lite svårt med känslorna. Det anas ett triangeldrama. Det finns en kompetent kvinnlig polis och en jävligt otrevlig manlig polis och ett lovande ungt stjärnskott (som förmodligen kommer visa sig vara gay btw). Vittnen undviker att säga saker, som självklart är viktiga för utredningen, bara för att författaren ska få till sitt scenario. Karaktärerna går i författarens ledband utan särskild hänsyn till trovärdighet.

Men såvitt jag förstår är detta Schulmans första bok, och jag kan förlåta de här klyshorna om hon bara hittar sin stil sedan. För det finns väldigt mycket bra i Flickan med snö i håret.

  • Jag älskar den lille pojken Nils. Jag har aldrig förut varit förtjust i ett barn i en bok, som jag blir i Nils. Det är underligt och skickligt.
  • Jag älskar beskrivningen av den lilla staden och husen och pizzerian och skvallret.
  • Jag älskar dialogerna, som känns väldigt äkta.
  • Jag älskar att det finns ett lesbiskt par, utan att det görs någon särskilt stor grej av det.

Det kan helt enkelt bli en jättebra deckarserie, det här, om det bara får mogna på lite och lämna mallen. Och i och med det kanske Schulman slutar likna Mons Kallentoft. För som det är nu, så är han förmodligen hennes inspiration i mångt och mycket. Det är ibland så likt, att jag tror det är Kallentoft jag läser. Och när Schulman dessutom plockar fram kursiven, ja då är jag nära att skriva en insändare.

Men Schulman är faktiskt annorlunda än Kallentoft också. Till exempel skriver hon som sagt trevliga personer. Kallentoft verkar ju sikta på att göra dem så avskyvärda som möjligt, med flit.

Nej, tack och lov för nya deckare, som för in något nytt. Verkligen. Men våga gärna vara ännu mer annorlunda.


Den yngsta deckarhjälten

Många har tipsat mig om Denise Mina, som en ny deckarförfattare för mig att prova. Därför skaffade jag de första böckerna i hennes två deckarserier, den om Paddy Meehan (journalistvinkeln), och den om Alex Morrow (polisvinkeln).

Den jag började med, The field of blood, handlar om Paddy Meehan, en irländsk skotte som jobbar på en tidning som springpojke. Hon är bara sexton-sjutton år, och därmed min hittills yngsta deckarhjältinna.

Denna ungdom visar Mina på genom att låta Paddy vara besatt av sin vikt, gå på konstiga dieter, hångla med pojkar, bråka med familjen och sukta efter stora drömmar.

Det blir ganska klyshigt och kvalmigt och dåligt, faktiskt. Ändå älskar man Paddy. Jag vill henne väl och jag vill se henne växa upp till en stark och självsäker kvinna. Men gör hon det? Jag vet inte, jag har ju bara läst första boken, men jag tänker inte läsa några fler om det är samma visa i några hundra sidor till.

Jag behöver nog inte ens gå igenom själva handlingen, för den är så väldigt sekundär och deckaraktig. Huvudsaken är att ni vet att Paddy är underbar, men att hon som tonårsgestalt är väldigt osannolik, och att man vill knuffa henne hårt i ryggen mer än några gånger.

Plus till Mina för att hon har en tjej i huvudrollen, som är ung och annorlunda än det mesta jag sett. Minus för att det blir så överdrivet och konstlat.

Berätta väldigt gärna om det blir bättre i senare böcker, för det här kan vara så bra, om det fortsätter i rätt riktning.


Dexters samlade verk

Fick tips om den här snygga postern. Den visar alla Dexters offer, enligt tv-serien, från början och till och med säsong 6.

Ganska nördig, väldigt rolig.

Klicka för att komma till köpstället.

Dexters offer

Dexters offer

Tidigare om Jeff Lindsay:


50 shades – Genredödaren

Idag fann jag något som är djupt oroande. Ett nytt hot mot genrelitteraturen, EROTIKEN.

Åtta av böckerna på tiotopplistan förra veckan var erotika, enligt BBC.

50 shades of Grey har startat en erotikaboom som dödar övriga genrer. Försäljningen av övrig skönlitteratur sjönk när 50 shades kom. Till och med våra älskade deckare sjönk med 20%.

Men det är inte det värsta:

  • Science fiction och fantasy sjönk med 25%.
  • Skräck sjönk med 30%.

–> Erotik dödar.

De enda två ickeerotiska böckerna i topplistan var The Affair av Lee Child (För Jack Reacher är inte alls en stenhård sexhunk) och något av John Grisham (whatever).

Jag vet inte vad ni drar för slutsatser av detta, men jag misstänker att folk vill ligga.

50 shades of bloggkatt

50 shades of bloggkatt

Och den här bilden är till för er som eventuellt blev upprörda när jag talade illa om bloggkatter igår. Förlåt mig.


Böcker att vänta på

Dags för en ny väntar-med-spänning-lista.

Broken Harbour av Tana French, 201203

Tana French är ju allas vår älskling och jag har skrivit om handlingen tidigare. Den här boken skulle enligt tidigare uppgift komma i augusti 2011, därefter i mars 2012, sedan i juni men verkar nu komma i juli på Adlibris.

Kill you twice av Chelsea Cain, 2012-08

Min älskling Gretchen kommer tillbaka. Jag har skrivit om Chelsea Cain förut och hoppas att hon är tillbaka i toppform. Det finns även rykten om en tv-serie.

Red country av Joe Abercrombie, 2012-11

Abercrombie kommer ju även till Swecon/Kontrast i höst (anmäl dig nu!). Jag har redan bokat biljett och hotellrum och ser fram emot en galet rolig nördhelg.

Nu har jag förvisso ett par böcker kvar i bokhyllan av Abercrombie, men han är hittills väldigt jämn och bra, så jag ser storligen fram emot hans nästa verk.

A wanted man av Lee Child, 2012-09

Lee Child är en storfavorit i bokhyllan. Han levererar alltid precis vad jag vill ha och Jack Reacher är en av mina bästa hjältar. Säkerligen blir även nästa bok en höjdare.

Dock, att jag måste nämna min besvikelse över castingen till den kommande filmen.

Extreme zombies av Paula Guran (Editor), 2012-08

Lite oväntat hittade jag denna zombieantologi på Adlibris.

Antologin inkluderar författarna: Nancy A Collins, George RR Martin, Joe R Lansdale, David J Schow, Edward Lee och John Shirley.

Vaddå, hajjade ni till nu? Hehehehe… Ja. George RR Martin. Om zombier. Detta måste ju bara provas!

——

Så… puh. Lyckan. Det blir en fin boksommar/höst även 2012.

Har jag missat något? Väntar ni lika spänt som jag?


Att bli vuxen och mörda folk

När du behöver något maffigt och mysigt och skönt, då väljer du ett beprövat koncept. Du tar fram en gammal favorit, läser om eller läser en ny av samma författare. Och du vet vad du får.

Så är det mellan mig och Jeff Lindsay, iaf en bra dag. Men sedan Dexter is delicious, där min älskade mördare Dexter möter kannibaler i någon slags flirt med vampyrgenren och undergroundklubbar samtidigt som han jonglerade bebisblöjor, har vi någon slags uppehåll. Jag litar inte helt och fullt på Lindsay längre och jag tror liksom att han tröttnat på mig, han med.

Double Dexter är den sjätte boken om Dexter av Jeff Lindsay. Ni känner säkert till TV-serien (som jag faktiskt bara sett säsong 1-3,5 av eftersom jag väntar på att den ska vara slut och kunna köpa boxen). Nu finns även en comic.

Dexter Morgan är blostänksanalytiker och mördare. Men han mördar bara onda personer, som gör onda saker. Det här är premisserna i all sin underbara enkelhet och jag älskar dem.

Till skillnad från TV-serien, som fokuserar på att vara underhållande och smårolig, så handlar böckerna mer om Dexters inre värld, hans motiv och funderingar och hans mörka passagerare, det som gör honom till en mördare, någon som behöver mörda för att må bra.

Jag gillar Jeff Lindsays stil. Han har en rytm i språket som gör det lätt och härligt att läsa. Och hans karaktärer är aldrig rent onda eller rent goda, vilket också hjälper.

I Dexter is delicious var språket inte riktigt lika poetiskt längre. Dessutom kvävdes jag nästan av allt prat om bebisar, blöjor och bajs. Jag orkar inte med emotionella gnällspikar som velar och ältar, och här blev Dexter av alla människor en ältande idiot. Önskar jag mig sånt kan jag läsa dålig chick-lit eller BOATs. Nu ville jag ha Dexter.

Double Dexter av Jeff Lindsay

Double Dexter av Jeff Lindsay

I Double Dexter verkar Lindsay ha hittat tillbaka. Visst är hans älskade bebis Lily Anne kvar, men Dexters besatthet är inte fokus och det går att läsa utan att få allt för mycket bajslukt i näsan. Han verkar ha kommit över den första förvirringen och börjar hitta tillbaka till sig själv.

Ändå är det inte toppkvalitet. Vill jag läsa om Dexter, så vill jag ha mord, hemska historier, gruvlig hämnd och magisk dans i månskensnatten. Det är för lite sånt. Varför tror Lindsay att man läser honom egentligen?? För att få veta hur det går för Dexters barn i skolan? NJA.

Det är svårt att inte dra en parallell till Mo Hayder, som även hon gjort mig väldigt besviken och som helt verkar ha missbedömt sina läsare när hon gav Caffery foten och lät honom stå i bakgrunden när hon förde in den mesiga, löjliga, fantastiskt tråkiga Flynn.

Eller Lee Child, som gör film av underbara Jack Reacher, men låter TOM CRUISE få huvudrollen. What the fffffucking fuck? Reacher är två meter lång, grov, mysig, manlig, underbar. Tom är ett litet troll som inte kan spela och som har ständig fetthinna trots sminket, i film efter film.

Jag kan inte påstå att jag är trött på Dexter, även om jag önskar att Lindsay gick tillbaka till sina rötter. Som mysig, hemtrevlig läsning är det inte fel, men någon superrekommendation för fler än de första tre-fyra böckerna, kan jag tyvärr inte ge.

Tidigare om Jeff Lindsay: