Etikettarkiv: depression

När man vill dö

Min vän finns inte mer. Hon tog sitt liv, och jag kan inte sluta gråta.

Jag var inte hennes närmaste vän. Vi sågs inte många gånger, men hon fanns i mitt liv, och nu fattas hon.

Så många frågor och så mycket ilska och sorg. När man är så deprimerad att man vill dö, tror man att ingen kommer att sörja då? Tror man att man är helt ensam?

Det är bara otur, vem som blir deprimerad, vem som hamnar i det oändliga svarta och inte hittar ut.

Jag är inte särskilt lätt att komma nära. Men jag ställer upp. Jag kan stötta med pengar när det behövs. Jag kan följa med till jobbiga möten med myndigheter. Jag kan lyssna och finnas där. Men vid depression kanske ingenting riktigt syns på ytan. Det är lätt att gömma, och låtsas.

Om jag blev deprimerad skulle jag förmodligen inte släppa in någon. Jag skulle inte sträcka ut en hand och hoppas att någon tog den.

Men man måste det. Man måste sträcka ut en hand, för att överleva.

Du måste leva.

Det lämnar inte en tomhet. Det lämnar ett kaos av ilska och sorg. Jag förstår inte att hon är borta. Jag förstår inte vad hon upplevt, vad hon tänkt. Och nu kan jag aldrig förstå.

Nu är det för sent, för alltid. Och det gör så ont.

Så jag lyssnar på Demons med Imagine Dragons. (Spotify)

I wanna hide the truth 
I wanna shelter you
But with the beast inside

There’s nowhere we can hide

They say it’s what you make
I say it’s up to fate
It’s woven in my soul
I need to let you go

Det hjälper inte. Ingenting hjälper riktigt. Ingenting lättar på sorgen. Men jag vill ha någonting sagt. Jag vill berätta för dig, för alla, att ingen ska behöva leva så. Ingen ska behöva vilja dö. Det ska inte vara så. Det finns människor runt omkring dig. De älskar dig. De vill finnas där för dig. De vet kanske inte hur de ska göra. De är kanske rädda för att tränga sig på, eller för att säga något dumt. Men tro aldrig att de inte finns där.

Min vän Hanna, jag vet inte vad hon trodde. Men väldigt, väldigt många människor sörjer henne nu. Hon berörde så väldigt många.

Jag förstår nu, att det handlar inte om att inte ha någonting att leva för. Allt det blir irrelevant när man vill dö. Men det är inte sant. Det är odjuret inom dig som säger att det inte är relevant. Eller att det inte är sant, eller att du inte kommer att hitta ut.

Snälla snälla snälla. Sträck ut handen. Visa hur du känner. Låt oss finnas där för dig. Låt oss se dig.

Hon fattas nu. Så smärtsamt. Men nu är det för sent. Låt det aldrig vara för sent.

Annonser

Han tar deras ögon, men inte deras liv

Vi är framme vid den nionde boken i min Seriemördarsommar. Inte helt oväntat är vi tillbaka hos min älskling, Stuart MacBride. Jag hade aldrig tänkt läsa alla hans återstående böcker över sommaren, men så fort jag ska välja en ny och jag trots alls skapat ”Seriemördarsommar”, så kan jag inte låta bli.

Blind eye är den femte boken om Logan McRae. Jag har redan skrivit om första boken Cold granite (som var precis vad jag väntade mig efter den underbara sf-deckaren Halfhead), andra boken Dying light, tredje boken Broken skin och fjärde boken, Flesh house. Nivån är väldigt jämn, om än inte fullständigt. Flesh house kallade jag bäst hittills, men nu får den nog dela plats med Blind eye.

Som ständig bakgrund till de hemska brott Logan McRae utreder har vi hans struliga privatliv och hans ständiga kamp med disciplinnämnden på polisstationen och konsten att leva med sina överordnade.

I den tredje boken började Logan så smått få ordning på sitt privatliv, men i Flesh house rasar det fullständigt samman igen. I Blind eye hittar han ett nytt bottenrekord.

Logan är (vanligtvis) lika klumpig som underbar, varm, äkta och briljant. Han ser ledtrådar alla andra missat och verkar därför arbeta på intuition. När Logan är bra är han riktigt bra, men ofta har han istället helt fel och får ta en hel del utskällningar för de risker han tar och även utsätter andra för.

Det har som vanligt hänt saker sedan förra boken. Jackie är sedan länge glömd. Logan träffar numera en brottsplatsundersökare, tillika stationens enda gothare. Hon är yngre och oskyldigare än han förtjänar, men passar ändå perfekt in i den mall jag lärt mig är Logans preferens – starka kvinnor med för mycket humör. Frågan är om det alls går att försöka skapa ett förhållande när man mår som en gnu och beter sig som ett svin. Logan brukar vara sympatisk, men här har han verkligen börjat ta av de sista reserverna av sin medmänsklighet.

Stuart MacBride

Stuart MacBride

I Blind eye kretsar handlingen kring samma sak som det Criminal minds-avsnitt jag råkade se när jag läste (S5E6). Enukleatorer.

”e·nu·cle·ate     To remove (a tumor or eye, for example) whole from an enveloping cover or sac.” (Från http://www.thefreedictionary.com/enucleate)

Hur skrämmande det än må låta så blir det ännu värre:

”Usually enucleators are males with a diagnosed mental disorder, lack social skills, disorganized, sloppy, repeat offenders. They don’t usually take the eyes. It’s usually not about the eyes, but about what the unsub sees in them (delusional!)” (Från Criminal Minds episode profiles, http://cmepisodes.blogspot.com/)

Stuart MacBride

Stuart MacBride

Det jag tyckte var så bra i Flesh house var det jag älskade från början i Halfhead, nämligen när MacBride lyckas får mig att rysa och äcklas och fascineras på samma gång. Det verkar som att det är här han hittar sin stil och sin känsla. Och sin excellens.

I Blind eye jagar mördaren polacker och tar deras ögon, men han tar inte deras liv. På sjukhuset fylls sängarna med till vansinnet torterade offer; blinda, arga och fruktansvärt rädda. Offren går inte att förhöra. De kan eller vill inte berätta någonting. Mördaren skrämmer dem effektivt till tysthet genom att visa hur långt han är beredd att gå.

För att ta fast mördaren verkar Logan behöva följa ledtrådarna ända till Polen, och gå lite längre än lagen tillåter. Frågan är om han hittar tillbaka till den rätta vägen sedan. Och i vilket skick kommer hans eget liv att vara när han offrat det för Aberdeen?

Jag lider svårt när Logan mår allt sämre. Jag avskyr egentligen böcker där huvudpersonen mår för dåligt, mår allt sämre och där han gör allt det man vet att man inte ska göra. Logan avskärmar sig, stöter bort sina kollegor och vänner med spydigheter, dricker för mycket, sover för lite. När han dessutom utsätts för traumatiserande händelser är det inte mycket som håller ihop hans beståndsdelar.

Ändå vågar jag behålla hoppet om att han sätter ihop sig själv till slut. Det här är ju deckaren som är varm. Det är ju Logan McRae, han klarar det. Han brukar inte vara sån här. Det är det jag håller fast vid och det jag tror på. Därför kan jag tolerera en bok i en serie där han bryter samman och beter sig patetiskt. Efter omständigheterna är det kanske till och med rimligt.

I Blind eye är det förresten sommar och varmt i Aberdeen. Det lovade Stuart MacBride den lokala Turismkommittén. Men han skriver också att det var väldigt smärtsamt att skriva om, så i nästa bok är vi tillbaka i det Aberdeen vi lärt oss känna igen, med gothväder.

Det här är ytterligare en älskling av Stuart MacBride, som vanligt en värdig medlem i min seriemördarsommar. Börja för all del med första boken, men läs sedan allihop. Och är du osäker, börja med Halfhead.

Tidigare inlägg om Stuart MacBride:


Om depression kunde smitta…?

Handduksdagen köpte jag skräckböcker, bland annat On the third day av Rhys Thomas. Den blev den åttonde boken i min Seriemördarsommar.

”Världen är på väg att gå under och en dödlig sjukdom sprids, som gör sina offer både deprimerade och våldsamma. Mmmmrrrrr…”

Bokinköp 2011-05-25

Bokinköp 2011-05-25

Jag har inte läst Rhys Thomas tidigare, men nu lovar jag att det ska bli mer av honom. Han skriver makalöst bra.

On the third day börjar när vi möter Miriam vars man plötsligt drabbats av en plötslig och allvarlig depression. Han vill inte kliva upp, han vill inte prata, han vill bara lämna London. Till slut får hon med sig honom till akuten där väntrummet är fyllt av människor i samma situation. Vi börjar långsamt förstå att det här är inte ”bara depression”, det är en smitta.

På Miriams resa med sin man får vi redan smaka på Thomas fantastiska språk. Han är inte rädd att beskriva människor, känslor och relationer. Det här är något så underbart som en zombieroman, en virusberättelse, en apokalypshistoria, som handlar om människorna istället för om fenomenet. Det skulle kunna handla om vad som helst när Thomas skriver om känslor och drömmar.

Depressionssmittan sprider sig fort och utbrotten sker överallt. Ingen vet vad det beror på och ingen vet hur man kan skydda sig.

I tre dagar är de smittade helt utan hopp och glädje. På den tredje dagen blir vissa aggressiva och gör otänkbara saker mot dem de älskar mest, som vakat vid deras sida. Sedan dör samtliga. Tre dagar…

Staten är maktlös. Människorna drabbas, förintas eller flyr. Vid en klippa mot en strand vid Cornwalls kust samlas en grupp överlevare och försöker skapa en ny värld för sig själva. Där försöker Miriam hitta en framtid och behålla sin människotro. Men det är svårt. Särskilt när alla människor inte alls försöker överleva och låta leva.

Jag älskade On the third day som man bara älskar några böcker här och där ibland. Kanske för att jag inte alls väntade mig något så känsligt. Kanske för att den kombinerade skicklighet med stor känsla och apokalyps.

Visst finns det saker jag störde mig på. Jag tycker inte om diskussionerna om religion och gudstro. Jag tycker inte om svaga kvinnor. Jag tycker inte om mentalt handikappade karaktärer. Jag tyckte inte ens om slutet, egentligen. Eller jag menar slutet i mitt huvud, för det fattas fantastiskt nog i boken (ååååh, det är det bästa). Men allt det var ändå viktigt och relevant. Allt var med flit.

Det här är riktigt bra läsning och du ska läsa den. Nu.


Och mer skräck ska det bli

Häromdagen, rättare sagt på Handduksdagen när SF-bokhandeln så snällt gav 10% på alla köp om man visade upp sin medhavda handduk, då köpte jag lite skräck.

Bokinköp 2011-05-25

Bokinköp 2011-05-25

Dels blev det den länge efterlängtade uppföljaren till Day by day armageddon, Beyond exile av J.L. Bourne. Det var inte en dag för tidigt eftersom den varit slutsåld i omgångar. Dessutom ville jag inte gärna ha en allt för bra ursäkt att plötsligt klicka in på Adlibris. Det finns nog med böcker ändå för ett tag.

Dels blev det ännu en bok av den älskade zombiekonnässören David Wellington, närmare bestämt 13 bullets, som handlar om vampyrer. Det ska bli spännande att se hur han lyckas med den genren efter hans makalösa insats i zombiegenren.

Slutligen blev det även en sk mörk häst, On the third day av Rhys Thomas. Världen är på väg att gå under och en dödlig sjukdom sprids, som gör sina offer både deprimerade och våldsamma. Mmmmrrrrr…


Veckans läsning 16, v50-1

Det var skönt med jul och en hel del avkoppling från allt vad måsten heter. Just nu måste jag få ordning på dygnet och pepp för jobbet. Ja, jag har varit halvledig lite extra. Det behövdes, men det blir ju aldrig nog.

Under den här julen och nyåret har jag läst Dexter is delicious av Jeff Lindsay. Jag har även hittat ett par riktigt fina citat. Den var tyvärr en mellanbok i serien. Det fanns inget speciellt med den, ingen riktig känsla, inga särskilda minnen förutom citaten. Mest blev Dexter is delicious bara en transportsträcka. Hoppas jag. Det förutsätter ju att det finns något bra att transporteras till, dvs nästa bok.

Jag har även läst Baby Jane av Sofi Oksanen. Den var både bra och gjorde mig förbannad. Kanske har jag tänkt på den mer än jag trodde efteråt, men samtidigt berördes jag inte alls på det sätt jag trodde och tror är meningen. Mer om det i recensionen.

Jag har köpt zombieböcker. Jag har köpt alternativhistoria.

Jag har skrattat åt ett par galna googlingar.

Jag har ondgjort mig  över det nödvändigt onda med tips, samtidigt som jag uppmärksammade ett bra blogginlägg.

Sedan har jag också börjat läsa Neverwhere av Neil Gaiman. Jag har även läst klart Neverwhere. Den hamnar i Listan över Riktigt Bra Böcker direkt. Den är makalös, fantastisk och underbar underbar underb-. Nej, jag ska inte säga sånt. Jag hypar sönder den för dig och alla andra. Den är medelmåttig! Så… Läs den nu.


Baby Jane, feeling blue, emobarn

Jag hade fått för mig att Sofi Oksanens Baby Jane skulle vara sorglig, men större uppfattning än så om innehållet hade jag inte. Så räcker det för dig också så kan du nog läsa den istället för det här.

Baby Jane av Sofi Oksanen

Baby Jane av Sofi Oksanen

I Baby Jane får vi genom huvudpersonens upplevelser möta den makalösa Piki. Piki är berättarjagets flickvän och dessutom en kändis i stadens lesbiska klubbscen. Kanske ska hon verka häftig, men hon är egentligen mest skränig och osäker. Bakom ytan hon visar upp ute bland folk har Piki panikångest och vågar inte gå ut dagtid. Hon går till slut inte ut alls och blir helt beroende av hjälp från andra. Dessa andra som underlättar hennes problem som den som hämtar mat åt ett världens fetaste köttberg som inte längre lämnar sin säng.

Kanske ska man bli ledsen av hur huvudpersonen ligger i badet i timmar varje dag och sover bort resten. Kanske ska man bli rörd av pillren, av samtalen med Piki, av hur de klamrar sig fast vid varandra. Men jag blir bara arg. Jag blir arg på personerna, på deras kraftlösa liv, på deras obefintliga jävlaranamma. Inte fan har de sisu. Jag vill ruska om dem, slappa upp dem och kasta ut dem i världen, där de ofrånkomligen åtminstone kommer uppleva någonting.

Kanske är det en viktig skillnad mellan människor. Om man blir ledsen eller arg. I så fall vet jag inte vad det betyder. Men jag läste fort och fräsande och sedan kastade jag boken på första bästa person och sade ”läs den här!”. För den är bra och väldigt läsvärd, men jag vill inte se den mer.

Baby Jane biter sig fast. Den är som äcklig hostmedicin, besk och välgörande. Om du är lika sen som jag, läs den.