Etikettarkiv: destruktivitet

Äktenskapet från helvetet

Få är de som ännu inte förälskat sig i Gillian Flynn, författaren som utforskat nya vidder av tragedi, ond bråd död och oigenomtränglig svärta.

I Flynns första bok, Sharp objects, återvände en journalist till sin hemstad och mötte såväl onda avsikter, som sina egna gamla spöken.

I den andra boken från Flynn, Dark places, återkommer samma tema. Åter igen möter vi en traumatiserad huvudperson, med en hel del problem.

Gillian Flynn

Gillian Flynn

I Gone girl är det samma sak igen. Huvudperson nummer ett, Amy, har uppenbara känslomässiga problem. Hon beskriver i dagboksform hur hon träffar sin framtida make, och om hur det hela eskalerar till ett äktenskapligt krig. Amy försöker minsann svartmåla sin hipstermake så mycket hon kan, men framstår inte direkt som frisk på kuppen.

I bokens senare delar får vi även möta maken Nicks perspektiv, som till och från är minst sagt annorlunda.

Bokens centrala fråga är: Vad hände med Amy? Hon försvinner nämligen spårlöst och det återstår för Nick att försöka hitta henne innan han åtalas för hennes (eventuella) mord.

Det känns kanske inte helt obekant. Samma handling är central i ett otal kioskdeckare med porriga undertoner. Men Flynn är duktig och gör det väldigt bra, till skillnad från kioskdeckarna.

Sharp objects var ultramisär, men med vissa störande moment. Dark places var ultramisär, men finslipad och vass. Gone girl vrider ringarna till max. Den är en helt annan sorts misär, disktrasemisär, och uppfriskande annorlunda än Flynns tidigare romaner.

Men jag gillar inte fullt ut.

När jag just läst Dark places var det kärlek och älsk. Men så här efter ett tag känner jag mig mest smutsig när jag tänker på Flynn. Hon lyckas få oss att gotta oss i sådant lidande, att det inte längre är roligt. Hon skriver bra, men hon utnyttjar sina karaktärer skoningslöst och man hinner inte alltid reflektera över hur förnedrande det egentligen är.

När jag läste Gone girl, mindes jag det här. Och blev förbannad.

Amy och Nick är pappersdockor. De är tunna, tunna karaktärer med tydliga signalement. Deras äktenskap är en fars, deras vänner är karikatyrer och allt som händer är smärtsamt förutsägbart. Det känns som att Flynn försökt skriva om det ultimata skitäktenskapet, men glömt att det kanske blev lite pajigt med alla rutor ikryssade.

Gone girl är jättebra, och jättedålig på samma gång. Jag vet inte hur jag ska förklara det bättre. Handlingen var förutsägbar, personerna löjligt simpla och språket fantastiskt bra.

PLUS MINUS TUSEN.

Mer om Gillian Flynn:


Jag minns Dark places

Ibland brukar jag återbesöka lästa böcker med utdrag jag tyckte särskilt mycket om. Så även med Seriemördarsommarens elfte bok, Dark places av Gillian Flynn. Det fanns många bra passager, men här är ett par jag tyckte särskilt mycket om.

Gillian Flynn

Gillian Flynn

Dark places handlar om Libby Day. När hon var sju år gammal mördades hela hennes familj, mamman och två systrar. Den som dömdes för mordet var hennes bror Ben, till stor del eftersom den sju år gamla, svårt traumatiserade Libby vittnade mot honom. Idag är hon fortfarande inte säker på vad som egentligen hände och vad hon egentligen såg. Och varför?

Libby om konversationer

”I hate people who start conversations with facts – what are you supposed to do with that? Sure is hot today. Yes, it is.”
Från Dark places av Gillian Flynn, s 16.

Ibland älskar jag Libby och hennes oredigerade tankar. Ibland vill jag bara skrika åt hennes förtvivlade lamhet. Det här är en av de tillfällen då jag gillar henne. Det är kanske Norrlänningen i mig, men jag vill skrika: ”Säg något meningsfullt!”

Roadtrip 2010 Missouri

Roadtrip 2010 Mellanvästern

Libby om bokhyllor

”The room was lined with bookshelves, but they contained only self-help books. Open the Sunshine!; Go, Go, Girl; Stop Punishing Yourself; Stand up – Stand tall; Be Your Own Best Friend; Moving On, Moving Up! They went on, and on, the relentless, cheerful, buck-up titles. The more I read, the more miserable I felt.  […] I don’t trust self-helpers. Years ago, i left a bar with a friend of a friend, a nice, ute, crew-necked, normal guy with an apartment nearby. After sex, after he fell asleep, I started nosing around his room, and found that his desk was covered with sticky notes:

‘Don’t sweat the small stuff, it’s all small stuff.’

‘If only we’d stop trying to be happy we’d have a pretty good time.’

‘Enjoy life – not one gets out of here alive.’

‘Don’t worry, be happy.’

To me, all that urgent hopefulness was more frightening than if I’d found a pile of skulls with hair still attached. I ran out in full panic, my underwear tucked up a sleeve.”
Från Dark places av Gillian Flynn, s 71.

Oaaaaaaaaaaaah! Hon har så rätt. Det är läskigt med självhjälpsböcker. Och ännu läskigare är människorna som läser dem. Men läskigast är ändå människor som har många av dem. Och läskigare än läskigast är de som dessutom tillämpar dem genom att påminna sig själva med peppiga ordspråk över hela skrivbordet/hemmet. Halp.

 

Förstod ni inte redan hur bra Flynn var så kanske ni förstår nu. Hon är spektakulärt bra på att skriva.

 

Mer om Gillian Flynn:


I Kansas kan ingen höra dig skrika

Seriemördarsommarens elfte bok är Dark places av Gillian Flynn. Den är fristående från Flynns debut, Sharp objects, som handlade om att återupptäcka sin hemstad och möta sina gamla spöken. Dark places har samma tema. Liksom i Sharp objects är huvudpersonen traumatiserad av sin uppväxt och med en hel del problem i vuxen ålder.

Gillian Flynn

Gillian Flynn

Dark places handlar om Libby Day. När hon var sju år gammal mördades hela hennes familj, mamman och två systrar. Den som dömdes för mordet var hennes bror Ben, till stor del eftersom den sju år gamla, svårt traumatiserade Libby vittnade mot honom. Idag är hon fortfarande inte säker på vad som egentligen hände och vad hon egentligen såg. Och varför?

Innan morden var familjen Day fattig och med ganska allvarliga sociala problem inom familjen. Mamman gjorde allt hon kunde, men kämpade mot sina egna demoner och barnen verkar inte riktigt ha utvecklat någon större social förmåga. Efter morden stannade Libbys utveckling upp. Hon bodde hos släktingar och fosterfamiljer, men ingen orkade ta hand om henne någon längre tid. Hennes hat kokar över och hon har aldrig hanterat de minnen hon har eller vad som hände med Ben. Sedan hon blev myndig har hon överlevt på donationer. Hon har ingen utbildning, inget jobb, inga drömmar, ingen framtid.

En dag får Libby kontakt med ett underligt nätverk. Ett nätverk av människor som är hennes fans, fans av mordet på hennes familj, fans till hennes bror Ben, som kan allt om morden. Varenda liten detalj.

Roadtrip 2010 Missouri

Roadtrip 2010 Mellanvästern

Dark places är en ultramisär utan like. Den är fenomenalt skriven och utan samtliga störande moment som fanns i Sharp obejcts. Istället är den nästan smärtsamt naken och rå. Alla krusiduller har trimmats bort och kvar är det som Flynn gör allra bäst.

Berättelsen växlar mellan nutid och det som hände på morddagen 1985. Den växlar också mellan Libbys upplevelser och de andra familjemedlemmarnas.

Det går utmärkt att läsa Dark places och fundera på vem som egentligen mördade familjen Day. Man kan också strunta i det och bara läsa om en familj i kris och om hur man vågar eller inte vågar närma sig sorgen efteråt. Den är verkligen sorglig och verkligen bra.

Mer om Gillian Flynn:


Sharp objects och vassa kommentarer

Den sjätte boken i seriemördarsommaren är Sharp objects av Gillian Flynn. Det var Helena på Dark Places som envist rekommenderade Flynn tills jag fann mig i mitt öde. Jag vet att många läst och gillat och att många egentligen kanske ska ha kredden, men det är tyvärr inte en rättvis värld.

Eftersom bokens sceneri sammanträffade med en resa jag gjorde förra sommaren så ingår även en mängd inspirerande semesterbilder i recensionen. Varning för grafisk overload.

Roadtrip 2010 Chicago

Roadtrip 2010 Chicago

Roadtrip 2010 Chicago

Roadtrip 2010 Chicago

I Sharp objects lär vi känna Camille, en medelmåttig journalist i Chicago, som skickas söderut till Missouri av sin chef för att rapportera om de flickmord som skett där. Till saken hör att morden begåtts i Camilles hemstad, Wind gap. Camille reser alltså till södern. Missouri må inte vara en äkta sydstat, men mentaliteten är densamma.

Roadtrip 2010 Chicago

Roadtrip 2010 Chicago

Camilles chef har tagit henne under sina vingar och enligt honom kommer det göra henne gott att återvända till sin hemstad och kanske reda ut en del saker, särskilt med sin mor.

Boken utspelar sig i den amerikanska mellanvästern, som jag själv korsade förra sommaren i bil. Det viktigaste jag kan säga om den platsen är att det är väldigt varmt och väldigt läskigt. Man känner lite att får jag motorstopp här ute så blir det motorsågsmassakern. Samtidigt är det vansinnigt vackert.

Roadtrip 2010 Missouri

Roadtrip 2010 Mellanvästern

Roadtrip 2010 Missouri

Roadtrip 2010 Mellanvästern

Med den resan i tankarna läste jag Sharp objects och med de människor jag mötte framför mig i handlingen. Därför lägger jag här in en några av de hundratals bilder vi tog genom 18 stater, från Vermont till Niagarafallen, ner till Mississippi, över till Arkansas och norrut till South Dakota och Mount Rushmore. Sedan mot cirkelns början igen, till Chicago. Den som känner sig manad kan komma hem till mig på diabildsvisning. Det lär ta några timmar, dock. Ta med vätskeersättning.

Roadtrip 2010 Missouri

Roadtrip 2010 Mellanvästern

Roadtrip 2010 Missouri

Roadtrip 2010 Mellanvästern

Camille reser motvilligt tillbaka till Wind Gap för att bevaka mordhistorien. Hon återkommer strax efter att den andra flickan försvunnit.

Återseendet med staden blir traumatiskt. Alla gamla minnen kommer tillbaka, trots att hon knappt känner igen många av sina gamla vänner. Småstadsmentaliteten kväver henne, men allra värst är ändå att åter igen bo i sin mammas hus. Mamman som är Wind Gaps drottning, som bor i det stora vackra huset, som äger sina vänner och halva staden. Mamman som aldrig visat Camille någon kärlek, aldrig uppskattat henne. Som alltid jämfört henne med systern de förlorade. Som nu har en ny ung dotter, Amma, som regerar huset och terroriserar sina föräldrar, Camille och hela Wind Gap för sitt eget höga nöjes skull.

Roadtrip 2010

Roadtrip 2010

Camille flyr till alkoholen. Men den är bara där för att dämpa trycket från ett djupare behov. Camille skadar sig själv. Hon har lyckats sluta, men hon vill fortfarande.

Medan hon nystar i fallet träffar hon alla sina gamla spöken och skelett i garderoben, men även någon ny. Men Camille släpper inte in någon. Ingen får se orden på hennes hud.

Istället är det Amma hon kommer allt närmare, den rasande och samtidigt fantastiska tonåringen och halvsystern.

Gillian Flynn

Gillian Flynn

Sharp objects är fantastisk på många sätt. Jag uppskattade hur den inte riktigt går att placera i en genre. Det är ingen deckare, för vi saknar en polis. Det är ingen thriller heller, för den är inte så skrämmande. Samtidigt har den drag av båda och mycket mer. Den påminner på sätt och vis om Baby Jane av Sofi Oksanen eftersom den handlar om självhat och komplexa problem som inte behöver synas utanpå en människa. Ändå har den även starka drag av chick-lit eftersom den behandlar både romantik och kvinnor för kvinnor av kvinnor bland kvinnor. Ni förstår.

Samtidigt var blandningen inte alltid optimal. Ibland kändes det som att Flynn hoppade mellan genrer utan att riktigt få till övergångarna.

Ska jag ändå definiera Sharp objects så är den ultramisär. Den börjar precis så stapplande som jag fördomsfullt skulle vänta mig av en debutroman, men den repar sig och på kringelikrokar med genreblandning och många väldigt bra scener tar den sig till ett fantastiskt slut som lyfter hela boken och som verkligen får mig att rysa. Förutom sista kapitlet då, givetvis. För Flynn gör som så många andra och skriver ett kapitel för mycket.

Allt som allt en väldigt bra bok, men med en del kantiga bitar. Jag ser mycket fram emot Flynns andra bok, Dark places, som jag väntar mig ska vara lite mer slipad, lite mer jämn i kvaliteten och stilen.