Etikettarkiv: diktatur

Halva drömmar, Hugh Howey före Wool

Alla vet att Hugh Howey är bäst. Wool-sagan har verkligen nått sin publik, och det är helt rätt.

Men kanske inte alla vet att det finns mer, från tiden innan Wool? T ex Vidrigaste zombieboken någonsin? Och t ex den här boken, Half way home.

 

Tänk dig att människorna skickar ut rymdskepp för att kolonisera rymden. Tänk dig att färden är för lång för mänskligt liv, för lång för en livtid likaväl som för lång för att få plats med mat och förnödenheter. Tänk dig då att man löste det problemet…

De sändes ut för att kolonisera, men föddes först framme på planeten. De skulle upptäcka sin nya värld, och rapportera tillbaka om planeten visade sig vara beboelig.

Men något hände, och de var inte färdiga när de föddes, och kolonin var inte färdig, och planeten är konstig, och konstiga saker händer.

 

Half way home av Hugh Howey

Half way home av Hugh Howey

Jag älskar böcker om kolonier i rymden. Jag älskar böcker om hur de första kolonisatörerna upptäcker sin nya värld. Ibland är det ett lite gjort koncept, och jag brukar uppskatta dem ändå. Men här har Howey gjort precis som han gjorde med Wool för postapokalypsgenren, och precis som han gjorde med I, zombie för zombiegenren, han tar kolonisationskonceptet och gör om det, till något nytt.

Så, för alla sci-fi-älskare: Det här är en riktigt bra liten bok om en riktigt fantastisk koloni.

 

 

 

Mer om Hugh Howey:


Dystopi, totalitärt och apokalyps

Jag hoppas att jag gjort det här tydligt nog redan tidigare: HUGH HOWEY ÄR MIN NYA IDOL.

Hugh Howey är helt enkelt riktigt riktigt bra. Jag köpte Wool med slogan på framsidan, ”If the lies don’t kill you, the truth will,” plockade förstrött upp den och läste baksidan:

”What would you do if the world outside was deadly, and the air you breathed could kill?

And you lived in a place where every birth required a death, and the choices you made could save lives – or destroy them.”

Det lät ju inte fel. Jag köpte den och ville genast utbrista BÄSTA BOKEN I ÅR. 2013 var nytt då, men så här ett halvår senare så stämmer det fortfarande.

Wool av Hugh Howey

Wool av Hugh Howey

Denna den andra boken i trilogin, Shift, kräver egentligen inte att du läst Wool först. Men jag tror att det förhöjer upplevelsen, och särskilt upplevelsen av Wool, som bör läsas först.

Om Wool

I Wool har ”utsidan”, dvs hela världen vi känner till, blivit giftig och förstörd. Människor har överlevt i en silo, en bunker som skyddar dem från världen utanför.

Wool är postapokalyps, men även dystopi. Det har redan gått hundratals år efter katastrofen och människorna bor generation efter generation i den här bunkern, i ett totalitärt system som inte tolererar avvikande åsikter, drömmar eller idéer. Populationen kontrolleras genom att tillstånd fordras för att bilda par eller skaffa barn. Ett tillstånd för ett barn kan bara ges när någon har dött. Den döda återgår då till kretsloppet genom att begravas under åkrarna på någon av silons 140-tal våningar.

Jag brukar irritera mig på användandet av klaustrofobisk om romaner. Men Wool var klaustrofobisk på riktigt. Instängd med människorna i silon kände du verkligen väggarna sluta sig kring dig, vikten av våningarna ovanför och den långa vägen uppför centraltrappan för att kunna se det brända landskapet utanför.

Wool var svår att recensera. Den utspelar sig i lager på lager, och du dras allt längre in i den härva av lögner och sanningar som bygger upp silosamhället.

Huvudpersonen i större delen av Wool är Jules. Hon får upp ögonen för en fruktansvärd silohemlighet. Det blir en hel del springande i silons centrala spiraltrappa, tiotals våningar upp och ner. Resan från de översta våningarna till de lägsta är något de flesta siloborna bara gör någon enstaka gång i livet. Silon är enorm, men ändå ohyggligt liten. Människorna där känner ingen annan verklighet, och avstånd består för dem av våningsplan.

Just aspekterna av det strikta samhället är det som fångar mig mest. Hur blir en människa som växer upp här? Fångad och kontrollerad, men utan att känna till något annat.

Jag tycker också om silons struktur. Hur våningsplan hänger ihop och bildar små substater, där ledningen sitter högst upp, långt ifrån folket och utan egentlig kontakt med dem. Mitt i silon sitter å andra sidan IT-avdelningen (!), som ingen riktigt vet vad de gör, och som alltid ser ner på alla andra. Ingen uppgift är så avancerad och viktig som IT. Inga bönder, mekaniker eller administratörer kan mäta sig med deras excellens. Det är hysteriskt roligt.

Jag älskade Wool så mycket som man kan älska en bok, och jag är rädd att hypa den bortom all räddning, men önskar verkligen att ni läser den.

Om Shift

I Shift får vi veta allt. Vi får vara med från början, när silon byggdes, och till slutet, när Jules ögon öppnas för sanningen. Vi får veta orsakerna, planen, målet. Vi får vara med under planerandet, byggandet, de hundratals åren fram till ”nu”.

Därför kan Shift läsas fristående. Men därför måste man ändå läsa Wool först.

Jag spolierar helst inte, men det som fascinerade mig i Wool – det totalitära samhället, människorna, kontrollen, silons struktur, våningsplan som substater, IT-avdelningen – är precis det Hugh Howey spinner vidare på i Shift. Det gör mig fantastiskt glad och jag klistrar mig vid sida efter sida för att försöka inhalera boken.

Kort sagt är Shift jättebra, en värdig uppföljare och en utmärkt bok på väg till den tredje och avslutande delen i serien.

Apropå planerna på en film, som jag nämnde sist, så sägs det att filmen kommer att hanteras av ingen mindre än Sir Ridley Scott, vilket förtjänar en liten fanfar och ett skri, bara det.

Läs Hugh Howey. Läs honom nu.

Mer om Hugh Howey:


Nördigt woolprojekt i Minecraft

Vid det här laget vet ni att Wool av Hugh Howey är sjukt bra.

Howey länkade nyss på sin blogg, till en kille som byggt en silo i Minecraft. Det är sjukt coolt. Och väldigt nördigt.

Videon är ganska spoilrig (och har inte världens bästa berättarröst, kanske..), men man kan stänga av ljudet om man är mitt i boken och inte vill riskera något otyg.

Jag hoppas att Mr Minecraft Notch har sett den här.

Och läs boken, för guds skull.

Wool av Hugh Howey

Wool av Hugh Howey

Mer om Hugh Howey:


Riktigt dunderbäst dystopostapokalyps

Wool av Hugh Howey var något av ett impulsköp. Jag såg det snygga omslaget med texten ”If the lies don’t kill you, the truth will,” plockade förstrött upp den och läste baksidan:

”What would you do if the world outside was deadly, and the air you breathed could kill?

And you lived in a place where every birth required a death, and the choices you made could save lives – or destroy them.”

Det lät ju inte fel. Inte fel alls.

Så jag köpte den, och var så övertygad om att den skulle vara bra, att jag till och med tipsade om den innan jag ens läst den. Creutz på Literature connoisseur trodde också på Howey och recenserade här.

Nu har jag läst den. Och om det inte vore för att 2013 är så nytt, så skulle jag utbrista BÄSTA BOKEN I ÅR. Men ni fattar. Den är asjävlabra.

Wool av Hugh Howey

Wool av Hugh Howey

Wool handlar om människor som lever i en silo, en bunker som byggts eftersom världen är förgiftad utanför. Det är postapokalyps, hundratals år efter katastrofen, och människorna bor fortfarande i den här bunkern, generation efter generation. De lever i ett strikt system, som inte tolererar avvikande åsikter, drömmar eller idéer. Populationen kontrolleras genom att tillstånd fordras för att bilda par eller skaffa barn. Ett tillstånd för ett barn kan bara ges när någon har dött. Den döda återgår då till systemet genom att begravas under åkrarna på någon av silons 140-tal våningar.

Det värsta du kan göra i silon är att längta ut. Vid ett uttryck av en sådan vilja, eller uttryckande av någon subversiv tanke, utmäts det yttersta straffet. Du får gå ut. Ut i den toxiska luften, där du först får rengöra bunkerns sensorer och kameror, innan du segnar ihop på marken och förtärs av heta vindar.

Jag upplever precis som Creutz att det är svårt att recensera utan att avslöja för mycket. Wool utspelar sig i lager på lager, och du dras allt längre in i den härva av lögner och sanningar som bygger upp silosamhället.

Huvudpersonen i större delen av Wool är Jules. Hon är mekaniker och lever för att arbeta, lösa problem och hålla generatorin igång, som förser hela silon med elektricitet.

Under handlingens gång får Jules upp ögonen för en rad fakta, som målar upp en fruktansvärd hemlighet. Hon måste hantera det hon vet, och bestämma sig för vad hon ska göra med den kunskapen.

Det blir en hel del springande i silons centrala spiraltrappa, tiotals våningar upp och ner. Resan från de översta våningarna till de lägsta är något de flesta siloborna bara gör någon enstaka gång i livet. Silon är enorm, men ändå ohyggligt liten. Människorna där känner ingen annan verklighet, och avstånd består för dem av våningsplan.

Creutz tyckte att handlingen ibland drunknar i berättandet. Jag tycker istället att det bidrar till den känsla du ska få av silon. Livet är urtråkigt och entonigt, men det vet de inte om, eftersom de aldrig upplevt något annat. Trappan är central såväl i placering som logistiskt och för handlingen. Jag ser Wool som genialiskt utformad att ge dig en helhetsupplevelse på alla nivåer (!).

När du ligger i soffan efter en lång arbetsdag kan en promenad till köket kännas lång. I Wool måste du klättra tio våningar upp eller ner.

Mycket av det viktiga i Wool utspelar sig i trappan. Där finns det tid att tänka, att känna kroppen röra sig med ett mål, förflyttning och rörelse i den enda riktning som är möjlig i silon.

Jag älskar Jules. Hon är ganska kall och förnuftig, men bara av nödtvång. Under hennes reserverade yta gömmer sig ett förflutet och en uppväxt i den här totalitära ministaten, som format henne till en till synes perfekt medborgare.

Just aspekterna av det strikta samhället är det som fångar mig mest. Hur blir en människa som växer upp här? Fångad och kontrollerad, men utan att känna till något annat.

Jag tycker också om silons struktur. Hur våningsplan hänger ihop och bildar små substater, där ledningen sitter högst upp, långt ifrån folket och utan egentlig kontakt med dem. Mitt i silon sitter å andra sidan IT-avdelningen (!), som ingen riktigt vet vad de gör, och som alltid ser ner på alla andra. Ingen uppgift är så avancerad och viktig som IT. Inga bönder, mekaniker eller administratörer kan mäta sig med deras excellens. Det är hysteriskt roligt.

Jag älskade Wool så mycket som man kan älska en bok, och även om jag är rädd att hypa den bortom all räddning, så vill jag verkligen att ni läser den.

Och givetvis bjuder Howey på fler… det kommer två böcker till, den första redan i vår! Dessutom har Howey skrivit intressanta böcker tidigare. Dem vill jag också läsa.

Och!!! Extra extra! Det finns tidiga planer på en FILM! JAAAAAAAAAAAAAAAAA… !!!! Omg, jag bokgasmade just.

Mer om Hugh Howey: