Etikettarkiv: död

Krigets meningslöshet. Igen.

Om ni undrat vart jag tog vägen, så är det som vanligt i mitt Askungeliv, bara jobb och jobb och jobb och jobb. Nog om det!

Visst har ni undrat vad mer för tok Joe Abercrombie har fantiserat om? Då ska ni nu få höra om The heroes.

Abercrombies böcker bör läsas i ordning, faktiskt. Givetvis trilogin, som också är först, men de fristående böckerna följer samma kronologi, så det finns vissa fördelar med att hänga med i vad som sker. I The heroes, som är den andra fristående boken, är vi tillbaka i Norden.

Abercrombies värld är ganska klassisk. Vi har Norden i norr (!), det civiliserade Adua i mitten och de onda i söder. Till öst och väst finns lite löst folk som ingen bryr sig om. Trots att det inte är någon större brist på trollkarlar, så är magin ganska marginell. Abercrombie leker med genren på ett trolöst sätt, men lyckas ändå charma de flesta. Han har en viss stil och klass på det hela och skapar sin helt egna värld, full av stereotyper och ändå helt ny.

Joe Abercrombie

Joe Abercrombie

I The heroes möter vi Shivers från Best served cold och några andra hårda män, som utkämpar ett krig, eller rättare sagt ett slag. Det är Norden som står på spel, trots att kungariket Adua egentligen knappt är intresserade. Det är ganska meningslöst, men de krigar ändå.

Hela boken handlar om det här slaget, fokuserat kring en ring av stenar, misstänkt lik Stonehenge, som heter The heroes.

Vissa av de krigande herrarna blir man förtjust i, andra borde ha klippts bort. Det senare gäller förresten halva boken. Den är nämligen sjukt lång. Abercrombie har grottat ner sig i stridsscener, olika sätt att dö av svärd och klubbor, och olika sätt att vara rädd för att dö.

På sätt och vis har han gjort en Slaughterhouse-5, men där Kurt Vonnegut är en mästare, så lyckas Abercrombie inte riktigt nå upp till nobelprisnivån. Dock handlar böckerna om samma sak – krigets meningslöshet.

”Allt som allt är mitt kvardröjande intryck av Slaughterhouse-five att krig är fullkomligt meningslöst, att man mitt bland människor som dör inte är mer upptagen av händelserna än de som läser om det i tidningen. Det är inte verkligt nog, ens då. […] Den som styr är för långt bort för att förstå, har en övergripande agenda, men ingen aning om vad som faktiskt behöver göras för att uppnå målet.”
Slaughterhouse-five av Kurt Vonnegut – Där människor dör

Samma sak kan sägas om The heroes. Abercrombie fyller sidorna med trivialiteter, samtidigt som folk dör, samtidigt som de dör i onödan och generalerna sitter på sitt håll och blir rödbrusiga över petitesser.

Så, istället för att klaga på bristen på kvinnor, vilket det är med ett par få undantag, eller på bristen av Logen, så ger jag honom denna lilla medalj. Grattis, Abercrombie.

Stundom är The heroes briljant, stundom bara tråkig. Mot slutet lyfter den verkligen, så har du den liggande halvläst, kan du faktiskt lika gärna avsluta.

Tidigare om Joe Abercrombie:

The first law:
Och även hans fristående böcker från samma värld:
Annonser

De döda, lika själlösa som boken

Vad händer om zombierna vinner? Och om vi vänder på synvinkeln?

I Dishonored dead beskriver Robert Swartwood en värld långt efter att zombierna vunnit ”apokalypsen”. De har tagit över våra städer, skapat en civilisation av döda, och skrämmer sina barn med zombiehistorier, dvs historier om levande människor, som bara finns kvar i små grupper.

De döda är alltså döda. De smörjer in sin döda hud med salvor så att den inte ska falla av. De saknar känslor och glans i blicken. De föraktar de levande, samtidigt som de avundas deras möjligheter att läka köttet. En död är svår att skilja från sin existens, men klarar samtidigt av hiskliga skador utan att ”dö”, eftersom inget liv finns att spilla från kroppen.

Swartwood har en kul idé, ett ganska fint sätt att skriva och flera bra karaktärer, men ändå blir det inte bra. Jag var flera gånger nära att kasta ifrån mig boken, eftersom den kändes pajig, platt, löjlig, tråkig och tillgjord.

Jag orkar inte med att Swartwood tjatar om deras ”döda ögon”. Motsvarande skrivstil i en annan bok hade varit närmast harlequinsk. Dessutom bygger hela boken på att de döda fullständigt saknar initiativförmåga. Det må så vara med döda människor, men det blir inte direkt bra läsning.

Dishonored dead

Dishonored dead

Från början tyckte jag om den stillsamma huvudpersonen, som desperat vill behålla sin familj, sin fru och son, trots att han jobbar jämt och dessutom med hemliga uppgifter, som att döda zombier, om nätterna.

Men till slut hatar jag honom. Jag hatar hans tvekande sätt, hans feghet, hans tystnad, hans brist på allt. Ja, han är verkligen DÖD. Bra jobbat. Blev det en bra bok? Nej.

Ibland finns det bra idéer, som faktiskt inte passar i bokform. En talande tystnad kan vara underbar att uppleva, men i en bok blir det bara en jävligt blank sida. Det blir ingen bra roman.

På något sätt misslyckas Swartwood fundanmentalt med sin ansats. Det kan hända att han inte vågade ta den på allvar, att det blev för mycket ursäkter och skämt. Ska man skriva något så vridet som detta, då måste man nog ta det på allvar. Alternativet är att pricka exakt rätt med varje skämt. Sedan Shaun of the dead tror jag inte att så många fler klarar av det.


Vidrigaste zombieboken någonsin

Hugh Howey är min nya idol. Han skapar GULD!

Sist var det den makalösa dystopostapokalypsen Wool. Nu är det hans unika zombieroman I, zombie.

”Abandon Hope…

…and bash in her skull before you go.”

I, zombie berättas ur zombiens huvud. På något sätt lyckas Howey beskriva zombieapokalypsen på ett bekant sätt, men ändå helt annorlunda. Vi möter överlevare och desperata sista bataljer, men från ett ovant perspektiv. Boken är indelad i avsnitt, som beskriver olika delar av apokalypsen. Varje kapitel berättas av en ny person, och ibland återkommer vi till bekanta zombiers hjärnor.

I, zombie av Hugh Howey

I, zombie av Hugh Howey

Howey sparar inte på äcklet. Det är vidrigt, och det vet han. Å andra sidan är det omöjligt att beskriva en zombies dag utan att det blir lite äckligt. Howey överdriver sällan, och frångår aldrig premisserna. Men det är verkligen vansinnigt vidrigt.

Det värsta med Howeys zombier är ändå inte att de beter sig äckligt och äter upp folk. Det är att de ursprungliga personerna finns kvar där inne.

Howey skriver om den klassiska hasande zombien som smittar med bett och vill äta folk, helt enligt Max Brooks guide. Men det ingen visste om, är att zombien där inne är en köttätande mördarmaskin, men att även människan finns kvar och hatar varje ögonblick av blind, osande död. Inuti varje zombie sitter en människa och vill ut, bli frisk, få dö. Och långsamt blir de allt galnare, instängda i sina egna ruttnande kroppar.

Det kanske inte är World war Z. Vi ska inte överdriva. Men det är riktigt sjukt himla bra, och det är nytt utan att svika genren. Det borde vara omöjligt, men Howey har lyckats.

Wool av Hugh Howey

Wool av Hugh Howey

Hugh Howey är min nya favoritförfattare och jag tänker verkligen läsa allt han skriver från och med nu. Jag älskar verkligen hans oförlåtande stil och på det sätt han fångar essensen av en genre och vrider den ett varv till. Det är som att läsa genren på nytt. Det är helt jädrans underbart.

Som vanligt har jag hypat honom över alla förväntningar. Men det är verkligen bra.

Mer om Hugh Howey:


Feber

Feberflickan av Elisabeth Östnäs kom hem till mig i det finaste bokpaketet någonsin. Det var brunt papper med spetsband runt boken, och inuti låg ett jasmindoftande bokmärke. Inifrån boken trillade fler bokmärken i form av gammaldags änglar ut, som små minnen av någon som (inte) läst boken förut. Eller som små fysiska… ting, som råkade ramla ur boken och bli verkliga.

Feberflickan av Elisabeth Östnäs

Feberflickan av Elisabeth Östnäs

Feberflickan är svår att beskriva, för den är så drömlik, magisk och diffus att minsta försök att definiera den känns taffligt. Den handlar om en kvinna i ett stort hus. Kvinnan, Luna, går omkring och funderar på vad som hänt, men utan att faktiskt nudda vid händelsen, som gjort att hennes far och ”hon” nu ligger döda. Luna går omkring och sköter små vardagliga sysslor samtidigt som hon funderar på vad-det-nu-är.

Läsaren får aldrig något riktigt grepp om vad som hände. Hela berättelsen blir ett pussel där varje mening och varje ord är lika viktigt. En ledtråd kan gömma sig var som helst, och jag är helt säker på att jag både måste och vill läsa den igen och kanske igen igen, för att kanske hitta någon ledtråd till.

Feberflickan är en tunn bok, bara 128 sidor lång, men eftersom den är så fruktansvärt tät, så skulle den lika gärna kunna vara hundratals sidor längre, för allt vad den innehåller.

Jag kan inte berätta mer. Jag vill inte och jag kan inte. Men läs läs läs den här lilla, fantastiska boken. Den känns så oerhört stor.


Bokpaket och terminofobi

Gissa vad jag har gjort!! Beställt jättemassor av böcker från Adlibris, jajjemän.

Men det var tre månader sedan sist, så jag vill inte höra något om att jag redan har hundra olästa böcker hemma, okej?

Det är uppenbarligen fantasyvår av något slag, så två hela serier fantasy är med på listan. Dock med viss lutning mot den onda bråda döden, förväntar jag mig.

Först Abercrombie, som vad jag förstått ska lyckas kombinera min kärlek för fantasy med min kärlek för mord och död. Han är väldigt snygg också. Har jag sagt att han kommer till Swecon? Har jag lovat att hålla mig lugn?

  • Blade itself (The first law #1) av Joe Abercrombie
  • Before they are hanged (The first law #2)
  • Last argument of kings (The first law #3)
Och även hans två fristående böcker från samma värld:
  • Best served cold
  • The heroes (helt ny)
Sedan Steven Erikson aka han-som-skrivit-Malazar-Mazaran-Mazarin-äh-du-vet. Jag är osäker på varför han är bra, men det ska bli ganska härligt att läsa en tio böcker lång serie som är komplett. Får hoppas att jag gillar dem också, men lite får man chansa.
  • Gardens of the moon (Malazan #1) av Steven Erikson
  • Deadhouse gates (Malazan #2)
  • Memories of ice (Malazan #3)
  • House of chains (Malazan #4)
  • Midnight tides (Malazan #5)
  • Bonehunters (Malazan #6)
  • Reaper’s gale (Malazan #7)
  • Toll the hounds (Malazan #8)
  • Dust of dreams (Malazan #9)
  • The crippled god (Malazan #10)

Slutligen även lite deckarmys av mina älsklingar:

 

Åh, jag skiter i att jag har så många böcker på listan. Det här är ju underbart. Och förmodligen en väldigt bra intervention inför att jag inser att jag bara har en (utgiven) bok kvar i A song of ice and fire.

Jag brukar få lite lätt hjärtsnörp, panik, ångest och hyperventilation när jag snart läst ut en bra bok eller serie. Det är inte abibliofobi. Jag har tusen böcker. Det är rädslan för att närma sig slutet. Terminofobi. Den har mig i sitt grepp.

Ska du också köpa vårens böcker? Fast du redan har så många? Har du också terminofobi? Välkommen in i värmen.

Terapisamtal ges gratis i kommentarerna.


Pandemi och smörig romantik

Jag började läsa Pandemic av Daniel Kalla i förhoppning om en virushistoria av katastrofala mått. Kalla är nämligen akutläkare såväl som författare, så jag hade en viss förhoppning om någonting realistiskt och vanvettigt.

Det som hände var istället att jag matades med kioskig skräpromantik blandat med halvdan B-action.

Pandemic är Kallas första bok och den kom 2005. Sedan dess har han skrivit fler sjukdomsinspirerade spänningsromaner och min förhoppning är att han förändrat allt det här jag stör mig på tills dess.

Det är nämligen ganska uppenbart att Pandemic är första boken. Introduktionen är fullständigt makalös och väl genomarbetad. Det finns en passage där som fick mig att knipa ihop ögonen och vända mig bort från boken i vämjelse och jag är inte lättchockad. Bara jag tänker på det nu får jag kväljningar, men sedan blir boken mer och mer obearbetad och ogenomtänkt tills den slutar rent rumphugget och jag bara känner mig besviken. Tyvärr.

Pandemic av Daniel Kalla

Pandemic av Daniel Kalla

Pandemic handlar om en läkare, expert på nya smittsjukdomar och anställd av WHO, världshälsoorganisationen. Vi får en väldigt pedagogisk introduktion till vad virus är och hur de fungerar.

”That’s when the body’s armed forves, the immune system, mobilizes. Think of the phagocytes and neutrophils as the infantry in this battle. Doing the dirty work – the cell-to-cell combat. While the lymphocytes are more like the artillery, lobbing thir ammo, in this case viral-specific antibodies, from afar.”
Ur Pandemic av Daniel Kalla, s 9

Kalla skriver väldigt bra om det han kan, dvs om vetenskapen, viruset, smittan, sjukhusmiljöerna och arbetet däromkring. Vad han absolut inte kan (iaf inte 2005) är att skriva om mänskliga människor som umgås med varandra. Dialogerna är stolpiga och karaktärerna är karikatyrer. Det är ibland nästan plågsamt dåligt.

Expertläkaren, Noah Haldane, kallas ut i fält av WHO för att ta reda på mer om ett nytt virus som sprids i Kina. Det visar sig vara en ny typ av influensa. Den är inte bara ny, den är väldigt dödlig också, 25 %. Den inriktar sig särskilt på unga friska människor och barn och den dödar snabbt. Sjukdomsförloppet är över på några dagar och har man inte dött så klarar man sig helt och hållet. Det här påminner WHO:s experter alldeles för mycket om en viss annan influensa som betedde sig på samma sätt 1918 och dödade 25 miljoner människor världen över, nämligen Spanska sjukan.

Normalt sett dyker de här lite extra dödliga influensorna upp vart fyrtionde år eller så, men nu var det länge sedan och vi lever på lånad tid. Det ingen kunnat tänka sig är dock att den nya influensan får hjälp på traven av bioterrorister.

Snart blir det tydligt att smittan från Kina inte längre bara finns i Kina. Den finns även i händerna på arabiska bioterrorister ute efter att sätta västvärlden i skräck. Först sprider de den i Europa, men egentligen vill de ju åt Amerika så klart. Dock väntar de med att sprida den där eftersom Kalla behövde en viss förberedelse och effekt för att USA skulle komma undan helskinnat och med hjälteglans. Till och med Kanada får en hårdare kyss än USA. Det är en del av den ohållbara utveckling som Kalla borde vetat bättre än.

En annan del som stör mig är att Kalla för handlingens skull inte nöjer sig med att vara fint pedagogisk när han förklarar virusstrategier för läsaren. Han låter även sina hjältar vara dumma i huvudet och förklara självklarheter för varandra, som vilken förstaårsstudent som helst känner till och som världsledande experter på området knappast borde behöva förklara för varandra.

”‘But its ruthless lethality is its shortcoming. Kills everything in its path. If this were Ebola, we’d have a few hundred dead farmers and some very cheap farmland on the market, but the disease would burn itself out for lack of new victims.’

Haldane nodded, picking up on McLeod’s logic.”
Ur Pandemic av Daniel Kalla, s 61

Det här vet man såklart inte om om man inte har lite koll. Men tror inte Kalla att folk med lite koll läser böcker om viruskatastrofen? Jo, det är ju det vi gör. Eller vill iaf, om det inte är så geggigt som den här boken.

Som om inte de här missarna vore nog så blandar Kalla alltså dessutom in en romantisk historia också. Det är inte den enklaste historien heller, utan en som innehåller svartsjuketrianglar åt höger och vänster, bisexuella experimentella och osäkra kvinnor med temuggar i soffan samt svala blonda genier i byxdressar på maktens högsta trappsteg. Klyshigt, no shit? Det är så smörigt och stolpigt och dåligt att man skrattar eller kräks innan man övertygas ens lite.

Som körsbär på toppen av den här röran så utmynnar Pandemic dessutom i bästa sortens amerikanska nationalistiska sörja. Man riktigt hör Battle hymn of the republic i bakgrunden, Glory glory hallelujah.

Var den lättläst? Ja, fördummande lättläst. Var den spännande? Ja, ganska. Var den bra? Nej. Duger den om jag har feber och är förkyld eller har influensa och behöver passande sjuklektyr som skrämmer skiten ur mig? Jajjemän. Då är den nog helt perfekt, faktiskt.

Tyvärr slutar den inte i närheten så grymt som jag hade önskat, dock. Men det trodde ni väl knappast efter den här genomgången.

I slutändan kan man använda Pandemic ungefär som A journal of the plague year av Daniel Defoe, dvs som inspiration och för att lära sig om smitta och spridning.

Pestilens – om pesten
Pestdagboken – om boken


Pestdagboken

Som sagt, så tänkte jag börja med att prata om själva pesten, för att sedan komma in på boken. Det blev ett fruktansvärt långt inlägg. Därför delade jag upp det i två delar. Är du intresserad av virus och sådant så tycker jag du ska läsa båda. Vill du mest skratta åt dumma 1700-talister kan du läsa bara om boken.

Pestilens – om pesten
Pestdagboken – om boken

A journal of the plague year av Daniel Defoe fick mig eld och lågor över alla fantastiska fakta om böldpest. Defoe skrev boken 1722, nästan sextio år efter att pesten drabbade london, 1665. Förutom att huvudpersonen är en självgod skitstövel, som gör allt det rätta och allt det felaktiga av helt fel orsaker… Så är det en väldigt fascinerande berättelse om att överleva pesten i London.

Jag blev fruktansvärt less på Defoes 1700-talsspråk, men samtidigt var beskrivningen av pestutbrottet fruktansvärt intressant som research och en fantastisk källa till inspiration för en virusroman. Jag känner mig nästan redo att skriva den nu. För att jag är en väldigt vänlig och snäll människa tänkte jag därför nu även ge dig den informationen. Kanske särskilt så att du slipper läsa A journal of the plague year.

Du kan med fördel jämföra pesten med zombiesmitta eller annat apokalyptiskt mänsklighetsutrotande virus.

Här följer allt du behöver veta om A journal of the plague year:


Yersinia pestis

Yersinia pestis

Pesten enligt Defoe

Defoe beskriver pestens förlopp i London 1665 på ett väldigt svårtillgängligt sätt. Han hoppar ständigt fram och tillbaka genom tiden och mellan ämnen. Han upprepar sig ofta och framhäver gärna sin egen huvudpersons förträfflighet istället för att berätta något saftigt från epidemin. Språket är enkelt nog, även om han skriver alldeles för långa meningar och gärna (jamen rimligtvis) använder ålderdomliga ord och uttryck. Det är framför allt konstruktionen av berättelsen som gör den obekväm att läsa.

Å andra sidan är det faktiskt en bok från 1700-talet och Goodreads beskriver Daniel Defoe så här:

”Defoe is notable for being one of the earliest practitioners of the novel and helped popularize the genre in Britain. In some texts he is even referred to as one of the founders, if not the founder, of the English novel.”

Med det i tanken kanske man kan förlåta honom för att han inte bygger upp sin roman på ett särskilt genomtänkt eller ”traditionellt” sätt. Det kan tänkas att ingen hade tänkt på att tänka på det. Lite rimlighet i kraven kanske är på sin plats, okej.

Pest-kontroll

När pesten börjar märkas i samhället flyr de rika. De veckovisa rapporterna visar ökat antal döda, men få tillskrivs pesten. Defoe spekulerar att det beror på att man inte gärna ville märkas som pestsmittad och därför mutade inspektörerna att rapportera dödsfallet som något annat.

Genast vid utbrottet började diverse kvackare dra fördel av andras olycka och skrev ut mediciner, amuletter och gift att bota pesten med. Defoe tror inte på sådant, men tror att riktiga läkare ändå kan bota sjukdomen innan den framskridit.

Redan tidigt införs regler för att hålla smittan i schack:

  • Man stänger hus där smittade finns, forslar bort de döda så snart som möjligt (en läxa sedan utbrottet 1603) och kan på så vis hålla smittan nere.
  • Man utsåg sk examiners/inspektörer, som samlade information om vilka hus som var smittade och skickade dit watchers/väktare, som vaktade huset dag och natt och såg till att ingen gick in eller ut. Väktarna hämtade även förnödenheter åt de boende, som satt fast i sitt stängda hus i minst 40 dagar.
  • Man utsåg även searchers/sökare, som var ärbara kvinnor och som undersökte de döda för att se vad de dött av. De upprepade sedan sina fynd för läkarna, som bedömde om de hade rätt eller fel.
  • Chirurgeons/Kirurger fanns tillgängliga i pesthusen och kunde även följa med sökare för att titta på de döda och de ännu inte döda. De betalades av de sökta husen.
Pestdoktor

Pestdoktor

  • Nurse-keepers/Sköterskor kunde utses att ta hand om de sjuka och kunde stängas in i husen i 28 dagar om någon dog.
  • Man var skyldig att rapportera till inspektörerna om man såg tecken på att någon var sjuk, inom två timmar från upptäckten. Vid upptäckt av smitta sattes man i karantän i sitt hus i 40 dagar.
  • Innan man fick använda huset igen måste det vädras och man brände kol och parfymer i alla rum.
  • När man stängde ett hus för karantän så stängde man in alla som bodde där. Därför passade många på att fly innan väktarna kom för att stänga det.
  • Om en besökare från en annan församling fanns på plats kunde man återföra denna efter mörkrets inträde och stänga in den i sitt eget hus i 20 dagar.
  • Man begravde de döda efter solnedgången och före soluppgången. Man fick inte samlas i kyrkan för begravningen och även begravningar för de som inte dött i pesten ställdes in. Kroppen begravdes minst 6 ft djupt, ofta i stora gropar med många kroppar tillsammans.
  • Några saker fick inte tas från huset inom två månader efter smitta.
  • De stängda husen med smitta märktes med ett rött kors och texten: ”Lord, have mercy upon us.”
  • Sökare, kirurger, sköterskor, dödgrävare och andra fick inte gå på gatorna utan att hålla i en lång röd stav som märke för sitt arbete. De fick inte göra sällskap med någon.
  • De sk Hackney-vagnar forslade infekterade människor till pesthuset. De fick därefter inte skjutsa andra innan de vädrats ordentligt i 5-6 dagar.
  • Man måste sopa gatan, särskilt utanför sin egen dörr.
  • Rakers/Sopare forslar bort skräpet från husen och anger sin ankomst genom att blåsa i ett horn.
  • De döda hämtas av dödsvagnar på natten av ”sextons” (~kyrkvaktmästare), vilkas ankomst annonseras av en klocka.
  • Man fick under pesten inte handla eller äga stinkande fisk, ohälsosamt kött, gammalt korn eller dålig frukt.
  • Man fick inte:
    • ha djur i staden
    • samlas i grupp
    • tigga
    • festa
    • spela upp pjäser
    • bli full och oregerlig

Väktarna som vaktade de stängda husen var inte populära och utsattes ofta för häcklande och våld. Ca 20 väktare dog på sina poster när de attackerades av de instängda eller deras grannar.

Många väktare lurades också iväg på ärenden varpå de instängda flydde och lämnade huset tomt på levande. De hjälpte då till att sprida sjukdomen, ofta utan att själva veta om att de bar på den.

I värsta fall kunde ett hus som var stängt i 40 dagar pga smitta senare drabbas av ett nytt fall, varpå de 40 dagarna startades om på nytt. Det behövde inte ens vara ett riktigt fall av pesten eftersom många tog det säkra före det osäkra och kallade alla sjukdomar för pest under den här tiden. Slutligen kunde en av inspektörerna som undersökte de boende, ta med sig pesten varpå hela hushållet dog.

Det är nästan  skrämmande hur liknande reglerna var under Tredje pandemin, 1897.

Loppa

Loppor sprider pesten

Spekulationer och gissningar

Defoe lade märke till att de som häcklade de sjuka och som var ateistiskt lagda ofta snart dog av pesten.

Defoes teori varför pesten spreds så snabbt var att sjukdomen kom från tjänarna ”who conveyed the fatal breath into them”. Dessutom var det inte tillräckligt med ett pesthus för hela London. Han tyckte även att det var onödigt att stänga in människor i sina hus. Man behövde bara stänga in de sjuka, ansåg han. Särskilt tråkigt var det när familjer låstes in med sina tjänare, för att en av tjänarna blivit sjuk.

Defoe trodde inte att det var en infektion, men inte heller att det var ett slag från himlen.

Han observerade att sjukdomen såg olika ut i olika fall. De flesta fick svullnader och bölder på halsen och i skrevet, som blev hårda och smärtsamma och gick sönder. När de inte gick sönder måste de tas hål på, ibland med frätande syra. Bölderna kunde göra så ont att människor tog sina liv. Mot slutet blev de galna och förvirrade. Andra visade aldrig några symptom, utan fick en invärtes blodförgiftning och dog plötsligt utan att själva känna till sin smitta.

Defoe karakteriserade tre sorters pest: Den som genast överväldigade kroppen med feber, kräkningar, huvudvärk och ryggvärk. Den som orsakade smärtsamma svullnader, och den som inte gav några symptom alls förrän den smittade föll ihop och dog.

Man försökte skydda sig mot smittan på många sätt. Man undvek kroppskontakt, överförde pengar via en kruka med vinäger, gick runt med flaskor fyllda av parfym och starkt luktande ämnen. Man undvek varandra på gatorna och på fälten och försökte samtidigt gå mitt i gatan, för att inte komma nära de infekterade husen.

Kvinnor påverkades mest under pesten, tyckte Defoe. De blev mest desperata, orädda och tjuvaktiga. Han tyckte också att de fattiga betedde sig väldigt dumt när de inte stängde in sig och istället arbetade och försökte få ihop pengar till mat.

Stor arbetslöshet drabbade London under pesten. Handelsmännen hade flytt, sjömännen fick inte stiga iland eller till sjöss. Det blev svårt att försörja sig och många dog av hunger istället för av pesten. (Ändå klandrar Defoe de fattiga.)

London blev så tomt på folk av död och rädsla för att gå ut att gräs började växa mellan gatstenarna.

Bland de sjuka var det vanligt med ihållande skrik och klagan på grund av smärtorna och mot slutet sprang de ofta genom gatorna, galna av smärta och sjukdom. Ofta sprang de på natten, men ingen vågade stoppa dem av rädsla för att själva bli smittade. Sedan dog de och föll ihop på gatan.

Man spekulerade i att de smittade faktiskt ville smitta andra. Antingen låg det i smittans natur, eller så låg det i människans natur, vilken smittan kunde blottlägga. En annan teori var att de smittades mänsklighet hade korrumperats, att de när de väl var smittade inte kunde tänka sig ett värre öde och att de därför ville se till att ingen annan heller hade någon framtid. Eller att de i desperation slutade tänka på andra när de själva var i så stor fara.

En del spändes fast i sina sängar för att de inte skulle ta sig ut. En sjuk man tände då eld på sig själv för att få dö och slippa smärtan från bölderna.

När det var som värst hittades dödsvagnarna på kyrkogården eller fallna ner i graven, eller hittades på vägen, spillande döda kroppar efter sig när föraren flytt eller dött.

Defoe tröstar sig mot slutet med att även om pesten dödade många, så var det iaf tur att London brann året därpå, för då kom handeln i riket igång igen eftersom man behövde fylla förråden med det som brunnit upp, av vilka stora överskott funnits efter att så många dött och andra länder vägrat att handla med engelska varor under utbrottet.

Slutbedömning av A journal of the plague year

Som information om böldpesten är A journal of the plague year väldigt bra. Den är förvisso från 1700-talet, men upplevelsen av smittan bli ganska tydlig och det är förmodligen en av få rimliga redogörelser för verkliga epidemier. Huvudpersonen, H.F, är verkligen en självgod skitstövel. Han missar aldrig ett tillfälle att höja sig själv till skyarna, läxa upp läsaren med gudfruktiga ord eller att sparka på de fattiga. Dock är ju Defoe barn av sin tid och kan förmodligen inte klandras särskilt hårt för sin syn på de mindre lyckligt lottade.

Jag blev fruktansvärt less på 1700-talsspråket, men samtidigt var ämnet så pass intressant som research att jag kunde fortsätta. Och även här kanske nackdelarna hör tiden till.

Ett exempel då på vad som gör språket så fruktansvärt obehagligt att läsa:

”But as it appeared they had not, so the mob had no notion of finding stores of provisions there if they had broken in, as it is plain they were sometimes very near doing, and which: if they bad, they had finished the ruin of the whole city, for there were no regular troops to have withstood them, nor could the trained bands have been brought together to defend the city, no men being to be found to bear arms.”
s. 71

Det är alltså bara en enda mening, det där. Och då nämner han inte ens sådana gamla ord jag ofta måste slå upp för att vara säker på den ålderdomliga meningen av (t ex misscarriage).

Men… aldrig har jag varit mer sugen på att skriva en virusroman. Aldrig har jag heller känt mig mer redo. Om inte annat så kan jag relatera till den här ”sanna historien” när jag tänker på lästa eller kommande virusromaner.

Det jag fastnade för mest var som sagt själva ämnet. Och att den här verklighetsnära beskrivningen av att överleva pesten på så många sätt kunde likna beskrivningen av att överleva zombiekatastrofen. Är zombiesmittan ett påhitt sprunget ur pesten? Båda blir galna och springer genom natten på jakt efter människor att smitta. Hela idén med att de sjuka är ute efter att smitta de friska känns som zombiesmittan rakt av. Kombinerat med symptom och galenskap är det inte så svårt att se det som samma sjukdom.

Förmodligen är det en grundläggande rädsla vi känner i båda fallen, att vi inte bara riskerar att bli sjuka, utan att det kanske dessutom finns en avsikt att smitta oss.

Det var så mycket som var intressant i A journal of the plague year. Den väckte så många tankar och gav så mycket. Jag kan inte ens redogöra för hälften här och då har jag ändå fyllt två inlägg.

Som zombieälskare blir jag därför lite av en pest… eh… -konnässör. Jag tror att jag måste hitta fler böcker om pesten. Och kanske gärna lite bättre böcker. Har ni några att föreslå?

Pestens offer

Pestens offer

Med Defoes avslutande ord avslutar jag även den här recensionen:

– A dreadful plague in London was 
In the year sixty-five, 
Which swept an hundred thousand souls 
 Away; yet I alive!
H.F.

Pestilens

Nu kommer någonting episkt. Är ni beredda? Jag hoppas att ni är sugna på sjukt mycket vetande om böldpest.

Jag har nämligen läst A journal of the plague year av Daniel Defoe, som fick mig eld och lågor över alla fantastiska fakta om böldpest. Jag tänkte därför börja med att prata om själva sjukdomen, för att sedan komma in på boken. Det blir ett fruktansvärt långt inlägg. Därför har jag delat upp det i två delar. Är du intresserad av virus och sådant så tycker jag du ska läsa båda. Vill du mest skratta åt dumma 1700-talister kan du läsa bara om boken.

Pestilens – om pesten
Pestdagboken – om boken

Defoe skrev boken 1722, nästan sextio år efter att pesten drabbade London, 1665. Förutom att huvudpersonen är en självgod skitstövel, som gör allt det rätta och allt det felaktiga av helt fel orsaker… Så är det en väldigt fascinerande berättelse om att överleva pesten i London.

Jag blev fruktansvärt less på Defoes 1700-talsspråk, men samtidigt var beskrivningen av pestutbrottet intressant som research och en fantastisk källa till inspiration för en virusroman. Jag känner mig nästan redo att skriva den nu.

Eftersom jag är en väldigt vänlig och snäll människa tänkte jag därför nu även ge dig den informationen. Kanske särskilt så att du slipper läsa A journal of the plague year.

Du kan under läsningen med fördel jämföra pesten med zombiesmitta eller annat apokalyptiskt mänsklighetsutrotande virus.

Här följer allt du behöver veta om pesten:

Den stora pesten i London

Den stora pesten i London kallas det utbrott av böldpest som drabbade England och framför allt London 1665-1666. Uppskattningsvis dog 100 000 människor, 20% av Londons befolkning.

Pesten kom till Europa 300 år tidigare som Digerdöden (Den stora pesten/Black death) och återkom sedan dess ungefär vart tionde år. Den stora pesten i London är det sista stora utbrottet i Europa.

Pesten 1665 kom till England från Nederländerna och slog först till i fattiga hamnkvarter. Man höll inte så noga reda på hur de fattiga dog, så de första rapporterade fallen kom först i april, men förmodligen hade pesten spritts sedan så tidigt som januari.

Man trodde till en början att katter och hundar spred smittan, varpå masslakt inleddes. Tyvärr ledde utrotningen av katter till att råttor fick fri lejd och ytterligare kunde sprida sjukdomen.

I juli 1665 grep pesten ett ordentligt tag om London. Kungen och hans familj lämnade staden och många andra med dem. Åldermännen och majoriteten av stadens styrande stannade vid sina poster. De flesta rika köpmän och andra flydde till landet och bara ett fåtal präster, läkare och apotekare valde att stanna.

Bland annat stannade Henry Foe, brorson till Daniel Defoe. Man tror att A journal of the plague year baseras på brorsonens anteckningar.

Rapporter visar att det i epidemins början dog 1000 personer i veckan i London, sedan 2000 personer i veckan. I september, mot epidemins slut, dog 7000 personer i veckan. Sedan avtog dödligheten och i februari 1666 kunde kungen komma tillbaka till staden. Senare samma år, 2-3 september 1666 kom istället Den stora branden då större delen av Londons centrum brann ner. Då försvann de sista fallen av pest från staden.

Yersinia pestis

Yersinia pestis

Pesten

Pesten har sköljt över jorden i tre stora vågor.

Den första pandemin kallas Justinianska pesten och drabbade östra delen av det romerska riket, det bystantinska riket 541–542 AD. Man bedömer att 40-50% av befolkningen i det gamla romarriket kan ha dött i pesten, vilket motsvarar omkring 25 miljoner människor.

Under 1300-talet kom pesten till Europa som Digerdöden (Den stora pesten/Black death) och återkom sedan dess ungefär vart tionde år. Den stora pesten i London, 300 år senare, är det sista stora utbrottet i Europa. Digerdödsutbrotten 1347 och 1353 var mycket stora epidemier och smittade var tredje person, varpå nästan alla som smittades dog (25 miljoner människor).

I den tredje vågen, Tredje pandemin, som bröt ut 1855 med aktiva fall till så sent som 1956, dog 12 miljoner människor bara i Asien. Epidemin spreds över nästan hela jorden, men drabbade aldrig Europa.

Yersinia pestis 

Böldpest orsakas av en bakterie, Yersinia pestis och överförs till människor från råttor via loppor. Bakterien är gramnegativ och stavformad. Den är en fakultativ anaerob (kan leva utan syre).

Pestbakterien existerar i tre varianter, Orientalis, Medievalis och Antiqua. I pestoffer från 1300-talet hittades två nya (äldre) stammar. Det kompletta genomet finns tillgängligt för de tre subvarianterna av Y. pestis; KIM (biovariant Medievalis), CO92 (biovariant Orientalis från kliniskt isolat i USA) och biovariant Antiqua. Alla stammarna visar loss of function-mutationer. De har alltså muterat och i och med det förlorat funktioner (motsatsen är att få nya egenskaper genom mutationer).

Mänsklig infektion med Y. pestis kan ta tre former: bubonisk (böldpest), pneumonisk (lungpest) och septicemisk (blodpest).

Symptom

Böldpest:

Inkubationstiden, dvs tiden tills symptom kommer, är 2-6 dagar, under vilken tid bakterien replikerar sig och ökar i antal. Generell energilöshet och feber.

Huvudvärk och frossa uppträder plötsligt i slutet av inkubationstiden. Ångest är också vanligt. Lymfkörtlar sväller och orsaker bölder, det klassiska tecknet på böldpest.

Bölderna är smärtsamma och uppträder framför allt i armhålor, ljumskar och på halsen. Bakterien förökar sig i lymfkörtlarna, där den kan gömma sig för immunförsvaret. Bölderna kan gå tillbaka av sig själva, men drabbas ofta av en varig nersmältning.

Obehandlad böldpest har en dödlighet på 30 till 90 procent.

Lungpest:

Lungpesten är lunginflammation av pestbakterier. Man får då hög feber, frossa, hosta (ofta blodig), andnöd och snabb andning, bröstsmärtor och hög puls, vilket är ganska typiskt för lunginflammation. Letargi (svårväckt medvetslöshet pga t ex blodförgiftning, parasiter, hjärninflammation), högt blodtryck och chock förekommer också.

Symptomen för böldpest eller blodpest är inte alltid närvarande.

Lungpest kan vara primär, orsakad av inhalation av luftburen smitta, eller sekundär, orsakad av att blodpest spritts till lungorna. Lungpesten är inte nödvändigtvis vektorburen som böldpesten, utan kan spridas från människa till människa, dvs med luften och hosta.

Lungpest har förekommit efter dissektion eller hantering av smittat djurmaterial.

Lungpesten kunde döda 90-95% av en befolkning om offren spred smittan med hosta.

Obehandlad lungpest har en nästan fullkomlig dödlighet.

Blodpest:

Högt blodtryck, hepatosplenomegali (en samtidig förstoring av både levern (hepatomegali) och mjälten (splenomegali)), förvirring, krampanfall hos barn, chock, energilöshet, feber, frossa, hudblödningar (därav namnet svartpest).

Symptomen för böldpest eller lungpest är inte alltid närvarande. Patienten kan dö innan några symptom uppträder.

Blodpesten (aka svartpest) är snarast en komplikation till annan pest och beskriver det tillstånd då blodet invaderas av pestbakterier, sk septikemi (blodförgiftning).

Obehandlad blodpest har en nästan fullkomlig dödlighet.

Eftersom Y. pestis är blodburen kan många organ infekteras, t ex mjälten och hjärnan. Den diffusa infektionen kan orsaka en immunologisk kaskad, som leder till DIC-syndrom (disseminated intravascular coagulation), vilket i sin tur ger blödande och nekrotisk hud och vävnad. En sådan diffus infektion ökar dödligheten.

Förutom bölderna liknar de inledande symptomen på pesten många andra sjukdomar, vilket gör den svår att diagnosticera. Gramfärgning kan verifiera närvaron av gramnegativa stavformiga bakterier. En anti-F1-serologi identifierar olika arter av Yersinia-bakterier. PCR kan slutligen användas för att identifiera Y. pestis.

Varje år rapporteras fortfarande tusentals fall av pesten till WHO, men med rätt behandling (antibiotika) kan man idag rädda många.

Loppa

Loppor sprider pesten

Spridning

Yersinia pestis finns hos gnagare, men kan ibland spridas till människor av pestloppan (Xenopsylla cheopis) eller människoloppan (Pulex irritans). Arten som håller bakterien/smittan vid liv kallas reservoar och pestens främsta reservoar är svartråttor (Rattus rattus). Dessa ska ej förväxlas med våra fina bruna och skyggare stadsråttor (Rattus norvegicus).

Pestloppan lever ungefär 2-3 månader, men om den saknar en värd kan den ligga vilande i upp till ett år.

Loppan byter värd genom att hoppa och kan hoppa i timmar eller dagar utan vila.

Böldpesten finns endemiskt i vissa delar av världen och pestbakterien lever i sina värdar, t ex murmeldjur, och gör ingen skada.

Då och då träffar dessa gnagare på råttor och lopporna kan överföras från murmeldjuret till råttan. När lopporna ökar i antal och fler råttor infekteras bryter en epidemi ut bland råttorna.

När den infekterade råttan dör och kallnar tvingas loppan tvingas att snabbt finna ett nytt hem, vilket då kan vara en människa.

Loppan när sig på värdens blod och bakterierna förs över till värdens blodomlopp. Bakterien blockerar loppans matsmältningssystem, så att loppan tvingas fortsätta bita och försöka äta.

Till slut dör loppan av svält, men har då redan fört över smittan till flera individer.

Inte förrän på 1890-talet fick man veta hur pesten spreds, då fransk-schweitzaren Alexandre Yersin vid Pasteurinstitutet identifierade pestbakterien från Tredje pandemin i Hong Kong. Att loppor överförde pesten mellan råttor och människor bevisades 1910.

Pesten som biovapen

Pesten har en lång historia som biologiskt vapen. Historiska texter från Kina under antiken och medeltida Europa nämner hur infekterade djurkadaver som kor eller hästar och mänskliga lik kan användas för att kontaminera fiendens vattenförråd. Man kunde även kasta pestoffren med katapult in i belägrade städer.

1347 belägrades den genuesiska staden Caffa av en mongolsk armé. Mongolerna anfrättes av pesten, men bestämde sig för att använda de döda kropparna som vapen. De kastades över stadsmurarna med katapulter och infekterade invånarna. Stadens invånare flydde och spred på så sätt pesten in i södra Europa och kan på så sätt ha fört hit Digerdöden, som sedan spreds fort.

Under Andra världskriget gjorde japanska armén pesten till ett vapen geom att föda upp loppor. Under ockupationen av Manchuriet infekterade man medvetet kinesiska, koreanska och manchuriska civila och krigsfångar. Offren dissekerades sedan, ibland med vivisektion (fortfarande vid liv). Flera av de skyldiga dömdes senare, varpå vissa erkände att de spritt pesten runt staden Changde. 1940 släppes från ett japanskt flygplan ris och loppor över en kinesisk provins. Tre veckor senare släpptes ytterligare en last. Detta ledde till att 121 människor dog i den lokala epidemin. 1933 hade samma förslag framförts av amerikaner.

Efter Andra världskriget har både USA och Sovjet utvecklat vapen av lungpesten. Man har experimenterat med olika tillvägagångssätt, som vacuumtorkning, antibiotikaresistenta stammar, kombinationer med andra sjukdomar (som difteri, halsinfektion med 5-10% dödlighet) och genmodifiering.

Pesten idag

Idag finns pesten framför allt i Asien, Sydamerika, Nordamerika (sydväst) och Afrika.

Man behandlar idag pestutbrott med antibiotika, t ex streptomycin och tetracyklin. Det finns även ett vaccin med begränsad effektivitet. Pesten är en samhällsfarlig sjukdom enligt Smittskyddslagen och måste anmälas.

Allmänfarliga sjukdomar är smittsamma sjukdomar som kan vara livshotande. Dessa kan dessutom anses kunna få en spridning i samhället som innebär en allvarlig störning eller överhängande risk för en allvarlig störning i viktiga samhällsfunktioner och som kräver extraordinära smittskyddsåtgärder. De kallas då samhällsfarliga sjukdomar och kan ha anmälningsplikt.

Vissa sjukdomar är så allvarliga och smittsamma att det finns risk för epidemi om en smittad individ inte får vård och därmed samhällsfara. Därför måste en individ som drabbas av en anmälningspliktig sjukdom söka vård och genomgå behandling. Individen har även en plikt att hjälpa med smittspårning och att undvika att smitta andra. Samtidigt har individen rätt till kostnadsfri vård och fria läkemedel.

För svåra fall måste man förutom antibiotika även ge stöd för cirkulation, respiration och njurfunktion (t ex respirator och dialys).

Pesten i historien

När man inte visste vad som orsakade en sjukdom hade man även svårt att skilja mellan liknande sjukdomar. Historiska uppgifter om ”pest” kan avse vilken dödlig infektionssjukdom som helst som fått stor spridning. Därför har man i modern tid testat gamla sjukdomsoffer för att avgöra vilken sjukdom det egentligen rörde sig om.

Man har ibland menat att det måste ha varit ett virus som orsakade digerdöden, men år 2000 hittade man Y. pestis-DNA i pestoffer från 1300-talet i Montpellier. I oktober 2010 kunde man verifiera att Y. pestis orsakade Digerdöden och 400 år av senare epidemier över hela Europa. Den pestbakterie vi ser idag skiljer sig från hur den såg ut då och därför kan även smittsamhet och dödlighet ha varit annorlunda. Jag kan dock efter mycket läsning inte lova att den här diskussionen är nedlagt för evigt. Vissa menar fortfarande att ett virus är en troligare bov eller till och med att det inte var pest, utan mjältbrand.

År 2009 kunde man knyta en molekylärgenetikers död, professor Malcolm Casadaban (University of Chicago), till hans arbete med en försvagad stam av Y. pestis (Investigation of a researcher’s death due to septicemic plague). Man hittade hos honom en sjukdom, hemokomatos (som innebär att järn inlagras i kroppen och särskilt levern), som tros ha gjort honom särskilt känslig för den försvagade stammen som användes i hans forskning.

I USA bär 1/400 på genen och människor av europeiskt ursprung har dubbelt så stor förekomst eftersom sjukdomen gav ett skydd till sina offer och därför selekterats fram i Europa. Bärare av sjukdomen har i normalfallet bättre chans att överleva böldpesten och sådana populationer hade högre överlevnad och större tillväxt. De saknar ett ytprotein, som orsakar högre järnupptag från tarmen och lägre koncentration i vissa immunceller. Det kan ge skydd mot vissa sjukdomsframkallande organismer.

I professor Casadabans fall gav hans med åldern inlagrade järn i levern istället bakterien det överskott av näring som den behövde. Hans stam hade nämligen försvagats genom att hindra den från att ta upp järn. Typiskt.


100 böcker man måste läsa om döden

Det finns så många listor, men ingen känns riktigt relevant. De är för generella. Därför tänkte jag att en lista på böcker man måste läsa om döden är mycket bättre anpassad för mig.

Jag ber att få presentera: Tanatologilistan!

  1. Schismatrix av Bruce Sterling
  2. Googolplex av KG Johansson
  3. Bli en överlevare! av Ben Sherwood
  4. De döda fruktar födelsen av Pål Eggert
  5. Halfhead av Stuart B. MacBride
  6. We have always lived in the castle av Shirley Jackson
  7. Baby Jane av Sofi Oksanen
  8. Slaughterhouse five av Kurt Vonnegut
  9. World War Z av Max Brooks
  10. Mannen utan öde av Imre Kertész 
  11. the Road av Cormac McCarthy 
  12. Heartsick (Gretchen Lowell #1) av Chelsea Cain
  13. Veronica bestämmer sig för att dö av Paulo Coelho
  14. Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda
  15. De i utkanden älskande av Johanna Nilsson
  16. Fallhöjd av Nick Hornby
  17. De välvilliga av Jonathan Littell
  18. Den långa flykten av Richard Adams
  19. Gulag archipelago av Aleksandr Solzhenitsyn
  20. Stiff: The secret lives of human cadavers av Mary Roach
  21. Adjö Herr Muffin av Ulf Nilsson
  22. Interview with the vampire av Anne Rice
  23. Mort av Terry Pratchett
  24. Dracula av Bram Stoker
  25. Frankenstein av Mary Shelley
  26. The chemistry of death av Simon Beckett
  27. The bell jar av Sylvia Plath
  28. Postmortem: How Medical Examiners Explain Suspicious Deaths av Stefan Timmermans
  29. Svart dam av Maria Fagerberg
  30. Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark
  31. Boktjuven av Markus Zusak
  32. Empire av David Dunwoody
  33. Johnny Got His Gun av Dalton Trumbo
  34. Sunnanäng av Astrid Lindgren
  35. A Quiet revolution for death av Jack Dann (novell i samlingen Jubilee)
  36. Ubik av Philip K. Dick
  37. Death – the high cost of living, text Neil Gaiman, bild Chris Bachalo
  38. Garderingar av Jan Myrdal (innehåller folksagan Döden till fadder)
  39. Den käre bortgångne av Evelyn Waugh
  40. Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion
  41. Encounters with death av Leilah Wendell
  42. Encyclopedia of death av Kastenbaum.
  43. Big book of death av Bronwyn Carlton (samt ett antal tecknare)
  44. Death: A User’s Guide av Tom Hickman
  45. How We Die av Sherwin B. Nuland
  46. The Fireside Book of Death av Robert Wilkins
  47. Spook av Mary Roach
  48. An Undertaker’s Diary av Paul R. Seymour
  49. Buried Alive av Jan Bondeson
  50. The American Way of Death av Jessica Mitford
  51. Yrke: begravningsentreprenör av Anna Davidsson Bremborg
  52. Final Exits av Michael Largo
  53. Nu måste jag sluta av Udo Grashoff
  54. Tiden och döden av Erik Jansson
  55. The Hour of Our Death: The Classic History of Western Attitudes Toward Death Over the Last One Thousand Years av Philip Aries
  56. Death and Dying: A Sociological Introduction av Glennys Howarth
  57. Processen av Franz Kafka
  58. Innan jag dör av Jenny Downham
  59. Döden i Rom av Maud Webster

Vafalls! skriker ni. Det är ju bara ett trettiotal sextiotal böcker. Jo, men ni får väl bidra med resten fattar ni väl. Många har redan gjort det i kommentarerna och deras förslag är tillagda på listan. Stort tack till alla bidragare!

Seså! Vad bör man läsa om döden? Motivera gärna om ni orkar. Annars googlar jag.

Som framgår av listan behöver det inte vara nattsvart även om det får vara det. Det behöver inte heller vara filosofiskt även om det får vara det. Det måste dock innehålla en hel del död.


Elitistmörkerklubbens bokcirkel – We have always lived in the castle

Bokcirkelsrecension och bokrecension – i ett!

Elitistmörkerklubbens bokcirkel började som A perfect circle, men verkar ha morfat sig själv till ett otygelbart monster. I november 2010 hade vi vårt första möte. Då bestämdes det att första boken skulle bli We have always lived in the castle av Shirley Jackson (1962), vilket förmodligen påverkade cirkelns omedelbara drift mot mörkerklubb, åtminstone i folkmun. Till det bidrog nog också vissa medlemmars synnerliga dragning till dystopier, zombier och annat smått och gott.

We have always lived in the castle är föredömligt kort. Vi vill ju gärna börja med något överkomligt. Dock är den på engelska, vilket kanske kan vara en utmaning. Minst två personer hade dessutom redan läst boken, men sade att den var så bra på ett sådant sätt att de gärna läste den igen. Nu vet jag vad de menade.

We have always lived in the castle av Shirley Jackson

We have always lived in the castle av Shirley Jackson

We have always lived in the castle är en helt fantastisk liten bok. Där Neil Gaiman hade fel om Lud-in-the-mist, så skulle han ha rätt om den här. Den är ett litet gyllene mirakel till bok.

Handlingen utspelar sig i Vermont i en liten stad där alla känner alla och alla hatar Blackwoods. I sitt stora vackra hus har familjen Blackwood bott i generationer och där utpspelade sig en ofattbar tragedi vid middagsbordet, då nästan alla dog av förgiftning. Kvar blir en spillra av den stora familjen, en spillra som vi får följa utifrån den yngsta dottern Merricats perspektiv. Hon bor kvar i huset tillsammans med sin storasyster Constance och sin farbror Julien. Constance lämnar aldrig huset och farbror Julien sitter sjuklig i rullstol. Det blir Merricat som får handla mat och hämta biblioteksböcker i byn, där hon möter bybornas förakt.

I ett från början långsamt och glidande får vi följa deras stillsamma liv och sakta får vi bit för bit mer information om vad som egentligen kan ha hänt vid middagsbordet den där sista dagen. Shirley Jackson skriver briljant och växlar tempo friktionsfritt när hon så önskar (till exempel när den obekväma kusin Charles dyker upp). Inte ett ord är på fel plats, inte en nyans viker av. Ändå sitter man till slut och undrar: Vad var det egentligen som hände?

We have always lived in the castle är en bok man kan hitta ett otal recensioner om med gissningar om Sanningen. Vem dödade familjen? Och varför?

Jag har mina egna gissningar. De skriver jag här i vitt, så att ni slipper läsa om ni inte markerar texten.

[Jag tror att Merricat dödade familjen. Ingen jätteöverraskning där. Men jag tror att hon gjorde det för sin och sin syster Constance skull. Jag tror att Merricat var familjens svarta får, alltid beskylld för att vara ett elakt och otrevligt barn, som blev straffad ofta och som ofta fick gå utan mat. Jag tror att även Constance var psykiskt misshandlad. Hon fick laga maten eftersom hennes mamma inte ville nedlåta sig. Tillsammans var Merricat och Constance familjens askungar och de håller ihop och skyddade varandra in i det sista. Alternativet är att det trots allt var Constance som förgiftade familjen, men av precis samma anledning och för att skydda Merricat.

Men varför säger farbror Julien att Merricat är död? Jag tror det är så enkelt som att han ju inte är helt frisk i huvudet och att Constance sagt till honom att Merricat är död, för att han inte ska forska om hennes skuld i sina papper (om vad som hände den sista kvällen). Det talar för att det verkligen var Merricat som dödade familjen. Julien tror på vad Constance säger och att den Merricat han ser är ett spöke eller sitt eget huvuds spöke.

Kanske dödade Merricat familjen redan vid lunchen. Farbror Julien, som överlevde med livet hängande på en tråd, tyckte inte om maten som serverades till lunch. Kanske åt inte heller Constance och Merricat av den. Merricat har den kunskap som krävs för att välja rätt gift och hantera det rätt.]

Ropa hej om det här är en idiotisk metod. Själv tror jag den fungerar bra, åtminstone i webbläsaren. Och skriv för guds skull SPOILVARNING i kommentaren om ni (hemskt gärna!) vill komma med egna idéer om vad som hände.

 

Allt sammantaget så var det en underbar bokcirkelskväll. Vi var bara sex personer, men riktigt bra personer var vi, om jag får säga det själv. Det var även ypperligt ordnat av värdinnan med plock och dryck. Kanske pratade vi lite väl lite om boken och lite väl mycket om Universum, Livet och Allting, men det kan man ju inte klaga på. Så går det när det finns mycket att prata om, fråga om och dela med sig av med fantastiska människor. Jag går idag och myser och tänker på boken och på kvällen, som efter en riktigt bra dejt.

Verkligen tråkigt att Cirkelgeneralen Bokstävlarna själv inte kunde vara med, men so it goes ibland. Nästa träff en ny bok, som vi inte bestämt ännu. ”Något svenskt” är allt vi lyckats spåna fram.