Etikettarkiv: drakar

Drakkvadrilogin

Jag har läst The Rain Wild chronicles, Robin Hobbs senaste avslutade serie, och jag är fortfarande kär. Jag verkar aldrig få nog.

Robin Hobb kombinerar feminism, klassamhälle, relationer, fantasy, magi, drakar. Det är varje gång en underbar upplevelse att få läsa precis den genre jag älskar mest, men utan PATRIARKALT FÖRDUMMANDE manlig blick på precis jävla allt.

Jag är trött på världsbyggeonanerande män med pekpinnen i högsta hugg. ”NEJ, du får inte dricka kaffe i fantasy, hur skulle det se ut? Vaddå byxor, du menar väl hosor eller något annat korrekt klingande, historiskt korrekt hallå vet du inte hur det var på riktigt när drakar och magi och digerdöden… Hallå? Vart tog du vägen?”

Sen våldtar de sina kvinnliga karaktärer för att bygga upp dem, och det definierar henne sedan i resten av berättelsen. Mysigt.

Nej, precis, det är äckligt och det är uttjatat och det är jävligt förlegat. Vi förtjänar bättre.

För att återkomma till Robin Hobb, så är The Rain Wild chronicles första gången vi verkligen kommer nära inpå det där hemlighetsfulla mystiska folket som lever längs den syrafrätande floden, och vars kroppar märks av den/magin/något och blir groteska och skrämmande.

Jag tyckte att Tawny man-trilogin var lite tråkig, men den här kvadrilogin (fyra böcker, snyggt ord) väcker mitt intresse igen, och jag läste allihop i snabb följd utan att göra så mycket mer än att fylla på kaffe och sova emellan.

Dels är det för att jag får möta rain-wild-kulturen för första gången, dels får vi även komma närmare drakarna, och deras kultur. Robin Hobb lyckas göra drakarna till mäktiga och fåniga på samma gång. De är så oerhört fåfänga, och de har fullt utblommad hybris allihop, samtidigt som de har uppenbara brister, särskilt de nya, funktionshindrade drakarna som nu kläcks.

Som sann fantasyälskare att få läsa så här bra om drakar är så sällsynt förunnat. Jag känner mig som elva år på nytt, och kan inte få nog. Det är i och för sig Robin Hobb i ett nötskal, men hennes drakar i en hård kokong av saliv, minnen och magiskt sediment.

Det känns meningslöst att beskriva handlingen för er, vad spelar det för roll? Huvudsaken är att ni vet att det är Robin Hobb, drakar och att det var värt det att läsa de föregående serierna för att komma fram till denna, som var den jag egentligen ville läsa från början. Drakkvadrilogin!

Tidigare om Robin Hobb:

Annonser

Gamla hundar kan också sitta

Jag trodde nog inte att Robin Hobbs skulle skriva en dålig andra bok i en trilogi, men The golden fool, andra boken i The tawny man-trilogin, kommer ganska nära. Den är långtråkig och ganska händelselös, och mycket berättas istället för att faktiskt hända. Det är sannerligen en transportsträcka, om än inte helt utan egen handling.

Första boken i Tawny man-trilogin handlade om förföljelse av folkgrupper, om rädsla för det annorlunda, och om att bli äldre, om att känna att de bästa åren kanske är förbi, och om att fundera på om drömmarna verkligen gick i uppfyllelse.

Andra boken plockar upp det temat, men med lite mer hopp och lätthet. Kanske kan gamla hundar lära sig sitta. De gamla grå vargarna, menar jag, jämfört med de unga snabba katterna. Haha, ni som har läst kanske fattar. Symboliken är nästan överdrivet tydlig.

Robin Hobb

Robin Hobb

Fitz tar en hel del personliga språng i The golden fool. Han växer äntligen upp, och förlikar sig med många gamla händelser. Fool verkar dock ha det lite svårare att svälja läxan, men än mer överraskande är att Chade, världens äldsta gamla sättpotatis, plötsligt hittar nya intressen och lärdomar.

Tawny man är liksom första boken mörkare och mer lågmäld än de tidigare böckerna, men det anas ett ljus, en glimt.

Den här glimten kan man uppleva förkroppsligad i den unga Elliania, prins Dutifuls trolovade. Vem är hon egentligen? Och vad tusan pågår hemma på hennes hemlands öar? Och är det sant att det vilar en drake där, och snälla Dutiful döda den inte, du anar inte vad du gör, och Tintaglia kommer att bli jättearg, och det här fattar bara ni som läst Hobb tidigare, jag måste sluta babbla.

Nu tar jag en paus från trilogin, eftersom jag blev lite trött ändå av den långa transportsträckan, men snart snart tar jag tag i den sista delen.

 

Och ni har väl inte missat att Hobb gett ut den första boken i en alldeles ny trilogi? The Fool and the Fitz!

 

 

Tidigare om Robin Hobb:


Gamla grå vargar och snabba katter

Det tog inte lång tid innan jag var tvungen att börja med Robin Hobbs tredje trilogi om Farseer-världen, The tawny man.

Här får vi åter igen möta Fitz, älskade Fitz, och åter igen möter vi Fool, älskade Fool. Och åter igen möter vi Chade och Kettricken och Nighteyes, och alla de andra. Men tiden har gått och ingenting är som det var förut.

Alla har blivit äldre, drömmar gick i uppfyllelse i Farseer-trilogin, och vi är nu inne i det-som-händer-efteråt, vilket dock kanske visar sig vara ännu mer.

Som vanligt refererar Hobb tillbaka till sig själv, till de tidigare böckerna, och vad som hände där. Vi anar skuggorna av våra vänner i Liveship traders-trilogin. Och vi vet mer än Fitz om vad som hänt Fool sedan sist de sågs.

I första boken av Tawny man, Fool’s errand, så drar ödet i Fitz, för att återbörda honom till Buckkeep. Samtidigt är han inte längre samma person. Alla tror att han är död, han är äldre, han är en pappa, och Nighteyes har blivit en grå gammal varg med kloka råd men trötta ben. Orkar de verkligen rädda världen en gång till? För det verkar som att det är det de måste göra, när Fool rider in i deras liv på hästen Malta.

Till skillnad från Farseer-trilogin, där det var många hundar, så är det många katter i den här trilogin. Kattälskande läsare kommer definitivt att få sitt.

Till skillnad från Farseer, så är det också en helt annan fiende här. Old blood har delats i fraktioner, och en av dem, Piebalds, har hänfallit till terrorism för att rädda dem med djurmagin (Wit) undan våld och förföljelse.

Robin Hobb

Robin Hobb

Tawny man handlar mycket om Old blood och hur de förföljs för att de är annorlunda. Hobb analyserar rädslan människor känner för dem, och rädslan de själva känner för ”vanliga människor”. I förra trilogin var det slaveriet som synades, och nu är det den systematiska rädslan och förföljelsen som drabbat människor och grupper i historien.

Samtidigt handlar det som sagt om att bli äldre, om att känna att de bästa åren kanske är förbi, och om att fundera på om drömmarna verkligen gick i uppfyllelse. Ånger och saknad och död och längtan fyller trilogin, vilket gör den bra mycket mer mörk och lågmäld än de tidigare böckerna.

 

 

Tidigare om Robin Hobb:


Slutet på piratfantasy med drakar

Sällan blir jag så förtjust och kär i en författare, som i Robin Hobb.

Hon tar upp feminism, trans, slaveri, kroppar, drömmar, kön, klassamhälle, äktenskap… Och det är så härligt och uppfriskande, jämfört med all den sexistiska dammiga gamla PATRIARKALT FÖRDUMMADE fantasyn som finns där ute. Hah, in your face, gubbhuven.

Hur som helst, så handlar denna tredje boken i trilogin, Ship of destiny, om pirater och drakar, precis som de tidigare två. Men där den andra boken var lite som en andra bok i en trilogi brukar vara, så var den tredje boken som den tredje boken i en trilogi brukar (ska) vara, dvs väldigt väldigt bra.

Jag har redan förklarat bakgrunden i tidigare recensioner (se nedan), så jag nöjer mig med att berätta att Althea är med för lite, men att hon får vara sig själv.  Till skillnad från t ex Katniss, så behöver hon inte ge upp sin dröm för att skapa ett samhällsenligt sexististiskt jävla sagoslut. Med det inte sagt att hon får allt hon vill, men hon är sig själv.

Även Kennit piraten får lite vad han önskar, samtidigt som han får vad han förtjänar, samtidigt som vi plötsligt inte har en aning om vem han är.

Och så Malta. Ack, Malta. Denna underskattade flicka. Hon är lillasyster till den fantastiska Althea. För evigt jämförd med den allra starkaste och vildaste. Hon kämpar mot samhällets normer, samtidigt som hon så gärna vill vara en del av dem. Hon vet inte vad hon vill, eller vem hon är. Och tidigare har jag tyckt illa om Malta. Jag lurades in i det svekfulla, osysterliga, nedlåtande. Men nu visar Robin Hobb att det var puckat. Vi får lära känna Malta, och hon hittar sig själv, och vi kan inte döma henne eller hata henne, över huvud taget.

 

Robin Hobb

Robin Hobb

Det är en omvälvande sista bok, och den öppnade samtidigt verkligen vägen för nästa trilogi, The tawny man (vilket jag förstås ser så här först i efterhand, när jag börjat läsa den).

Ingen fantasyläsare bör missa Robin Hobb, och alla borde börja med Farseertrilogin, och även ni som inte gillar fantasy borde ge det en chans.

 

Och DRAKARNA. Japp.

 

Tidigare om Robin Hobb:


RAOR JAG HAR VAKNAT

Jag är tillbaka, igen.

Livet har lugnat ner sig och lagt sig tillrätta i en behaglig rutin. De olästa böckerna radar upp sig i högar och på hyllor, och de lästa ansamlas på skrivbordet.

Framöver kommer ni bland annat att få njuta av:

Mördaren är fri. Vem dödar hon nu?

Om jag säger kvinnlig seriemördare deluxe… :D Alldeles för lite läst i Sverige.

Virus, vetenskap och terrorism

Allt som är meningen med livet! Förutom drakar då, men ni vet.. Vetenskap, virus, pandemi, galna forskare!

Halva drömmar, Hugh Howey före Wool

Missa inte att Howey är mer än bara Wool. Missa inte I, zombie, men ej heller denna.

Slutet på piratfantasy med drakar

Inte helt oväntat blogginlägg, men kanske precis vad ni borde läsa. Kanske är faktiskt fantasypirater precis det bästaste.

Gamla grå vargar och snabba katter

Gissa vem? Ibland kan man inte sluta, utan måste fortsätta tills Alla Böckerna Är Slut, och man istället sitter och gråter i ett hörn. Hrrrrh.

Gamla hundar kan också sitta

Ännu en bok mindre tills Alla Böckerna Är Slut. Jag börjar bli kallsvettig nu.

 

ENJOY!


Galna skepp

I Liveshiptrilogin fick jag havsormar, pirater och levande skepp. Min älskade Robin Hobb ger mig verkligen allt.

I den andra boken, The mad ship, fortsätter Altheas kamp för att återta sitt förlorade skepp Vivacia. Hon har fått hjälp, dels av det levande skeppet Ophelia, dels av Brashen, hennes fars gamla styrman. Vi får en allt djupare förståelse för vad de levande skeppen är, och för deras komplexa bakgrund. De är det hela Bingtowns rikedom och framtid vilar på, men vad är de själva?

Samtidigt kommer Kennit piraten allt närmare sin dröm om att bli kung av Piratöarna. Hans livsöde kommer allt närmare Altheas, Vivacias och Bingtown.

I Bingtown kämpar Altheas systerdotter Malta mot samhällets normer, samtidigt som hon så gärna vill vara en del av dem. Amber pärlmakaren (som Hobb-läsare kanske känner igen?) försöker rädda det levande skepp, som står strandat på Bingtowns strand, och som ropar ut sin galenskap i natten. Skeppet, Paragon, har ett mörkt förflutet, och sägs ha mördat sin besättning; Ingen vill längre ha med honom att göra. Men ingen vet vad som egentligen hände, och under tiden står han ensam på sin strand och minns.

The mad ship är lite av en transportsträcka, men absolut inte utan handling eller spänning. Jag har alltid gillat böcker om skepp och hav, sedan jag läste gamla klassiker som liten, om stackars matroser som seglade under usla förhållanden. Dessutom är det häftigt att Hobb lyckats införliva pirater i sin fantasyvärld, och att hon ifrågasätter, i Liveshiptrilogin, inte bara sexism och könsroller, utan även slaveri och en människas rätt till sitt eget liv.

Liveshiptrilogin har nog varit något av den fula ankungen till den populära Farseertrilogin, men jag älskar den storligen. Och vad ni än gör, läs Farseer först, för det är jätteroligt när Hobb refererar till sig själv och sin egen värld.

Tidigare om Robin Hobb:


Havsormar och pirater!

Jag föll direkt för Robin Hobb, och riktigt hur hårt jag föll bevisas nog av att jag direkt efter Farseertrilogin, var tvungen att börja läsa Liveship Traders-trilogin.

I Farseertrilogin befann vi oss i Six Duchies, och i Mountain Kingdom. I Liveshiptrilogin är vi långt söderut, i Bingtown. Där finns de levande skeppen, som i Six Duchies bara är en saga, men som verkligen existerar. I södern är istället Six Duchies mytomspunnet, fast mindre smickrande. Människorna i de norra länderna ses som barbarer, och landet som näst intill obeboeligt. Men under trilogins gång lär vi känna södern: Bingtown, Piratöarna, och Jamaillia, härskarstaten, och upptäcker även vad dessa olika riken har gemensamt.

I den första boken, Ship of magic, blir vi vänner med familjen Vestrit, som har det levande skeppet Vivacia. Precis när vi möter dem har Vivacia sprungit till liv, och kan börja sin första resa som fullt mognat levande skepp. Men ingenting går som det borde. Althea, dotter till den gamla kaptenen, får inte ta över skeppet, och en ond idiot blir istället den unga Vivacias nya kapten. Sedan blir det bara värre och värre.

Samtidigt följer vi även piraten Kennit, en man av mycket tvivelaktig moral, men som alltid verkar ha djävulens tur på sin sida.

Dessutom möter vi då och då de underliga havsormarna, som har sin egen värld under ytan, och ett mycket viktigt uppddrag, om de nu bara kunde minnas vad det var…?

Liveshiptrilogin är mycket annorlunda än Farseer, men jag tycker att den är minst lika bra. Jag var beredd på något annorlunda, och det är den verkligen, med sina levande skepp, pirater och havsormar. Men det är det annorlunda som är bra. Dessutom är det roligt att se de små blinkningarna till Farseertrilogin. Vissa människor känner vi igen, vissa företeelser berättas ur ett nytt perspektiv, och så vidare. Jag gillar verkligen när författare bygger en värld på mytologi, och låter oss lära känna den steg för steg, i lager, med många perspektiv. Robin Hobb är förmodligen den bästa världsbyggare jag vet.

Tidigare om Robin Hobb:


Drakar och äventyr

Direkt efter att ha läst de två första böckerna i Farseertrilogin av Robin Hobb, var det faktiskt helt omöjligt att inte läsa även den tredje, Assassin’s quest.

Den första boken övertygade mig, den andra gjorde mig förälskad, men den tredje var kanske allra bäst. Kanske för att jag äntligen fick mina drakar. Jag älskar drakar.

I Assassin’s quest ger sig Fitz iväg för att söka ”the Elderlings”, de mytologiska människor som en gång levde i Six Duchies, och som verkar ha haft tillgång till drakar, som kunde jaga iväg de röda skeppen.

Kusten plågas fortfarande av Red Ship Raiders, och tronen är fullkomligt omkullvräkt av ambitiösa sprättar.

Fitz beger sig iväg på den långa resan för att finna Elderlings, och för att rädda tronen, och för att lära känna sin Wit-magi, så att den inte dödar honom. Lite lättsamt sådär.

När/om han finner elderlingarna, så måste han få dem att ge honom drakar, eller hur det nu fungerar, för att rädda Six Duchies. Men även då, måste tronen också återställas i den rätta arvingens händer.

Hos Hobb är allting precis så där fantasy som jag vill ha det. Det är magi, drakar och kungar och häftiga hjältar (av båda kön!), men ändå är ingenting som jag tror. Hobb är inte tråkig och alltid originell. Det är inte som du tror, det där med elderlingar och drakar. Det är inte som du tror med magin, med Wit, med de röda skeppen.

Jag älskar verkligen Farseertrilogin. Jag älskade den så mycket, att jag direkt var tvungen att börja läsa Liveshiptrilogin… O.o

Mer om det… inom kort.

 

Tidigare om Robin Hobb:


Läskiga fantasyzombier?

Direkt efter att jag läste den första boken av Robin Hobb, Assassin’s apprentice, var jag bara tvungen att läsa nästa bok i Farseertrilogin, Royal assassin.

Fitz har nu vuxit upp en aning, och är ute på egna lönnmördaruppdrag, men samtidigt hotas Six Duchies från flera fiender. Red Ship Raiders torterar kusten, plundrar städerna, och lämnar efter sig zombielika människor utan mänsklighet. Kronprins Verity använder sin magi för att försvara kusten, men hans far, kung Shrewd, är sjuk. Trots hotande krig börjar människor i hovet intrigera kring tronen inför kungens nära förestående död.

Det är helt enkelt mycket tumult och spänning i den andra boken i Farseertrilogin, och det blir inte sämre av att Fitz blir vän (via sin Wit-magi) med en varg, eller att han ger sig ut för att hitta ”the Elderlings”, ett mytiskt folk som sägs kunna rädda Six Duchies från de röda skeppen.

Vid det här laget, två lästa böcker av Hobb, var jag synnerligen förälskad i hennes författarskap, men ännu härligare blev det nog av hovnarren vid hovet, den mystiska ”the Fool”, som ingen vet om hen är kvinna eller man, som formulerar gåtor och talar kryptiskt nonsens, eller om det kanske är sant, om framtiden?

Fitz och Fool tillsammans är förmodligen den bästa fantasyduo jag läst. De kompletterar varandra perfekt. Fitz är den ”vanliga människan”, men med ovanliga förmågor, och Fool är fullkomligt ovanlig och mystisk, men båda två behöver varandra, och är varandras förtrogna.

Jag vill verkligen inte berätta mer, jag vill att ni läser själva.

LÄS HOBB.

Tidigare om Robin Hobb:


Robin Hobb, geniet

Kanske har ni hört att jag letar efter Ultimat Jättebra Fantasy? Jag hittade ju förvisso Steven Erikson och Steven Brust, men hur glada gynnare de än är, som skriver bra, så är det Robin Hobb som seglade upp som nummer ett jättebästa fantasyförfattaren jag vet.

Jag började läsa Hobb när jag pluggade till min disputation, och behövde något riktigt smakrikt mumsig för att koppla bort tankarna på Ond Bråd Död Inför Opponenten. Det var precis efter att Hobb besökte Sverige, vilket ju var oturligt, men jag försöker att se det positivt…

Robin Hobb skriver inte bara väldigt bra, hon skriver dessutom feministiskt. Det finns starka kvinnor, sexismen som företeelse beskrivs kritiskt och nyanserat, och till och med kön diskuteras på ett bra sätt utan att komma ivägen för handlingen, nej det är en del av den och ett bidrag till det som gör böckerna så jävla bra.

Jag började från början, och läste The Farseer Trilogy, som handlar om lönnmördarlärlingen Fitz, som kommer upp sig i världen från oäkting till händelsernas mitt i Six Duchies, riket där kvinnor är soldater och drottningar kan regera precis som en kung.

I Assassin’s apprentice är Fitz fortfarande ett litet barn, och möter dagligen omgivningens fördomar, spott och spe. Han har en förunderlig förmåga att kommunicera med djur – the Wit – men det anses fult, och han måste dölja sin förmåga för alla.

I det kungliga hushållet får Fitz husrum som tjänare i stallet, men snart blir han kontaktad av kungen själv, och dras in i lönnmördarens yrke. Dessutom får han instruktion i svärdskonst, skrivande, och hovligt uppförande.

Det är de kungliga intrigerna som driver handlingen framåt, men egentligen är det Fitz uppväxt som är fokus för berättelsen. Han är en väldigt levande karaktär, med många sidor och drag, och han ställs inför ständiga utmaningar. Jag skrattar och gråter och myser om vartannat.

Med Assassin’s apprentice insåg jag att Robin Hobb är en mycket speciell författare, dvs mycket bra, och att trilogin egentligen knappt alls handlar om en lönnmördarlärling egentligen, utan om så mycket annat.

Jag vill verkligen rekommendera Robin Hobb, och jag tror nog att det är bra att börja från början, som vanligt..


Ingenting, ingenting, ingenting, ALLTING

Hej och välkommen till en mellanboksrecension. Ni vet… trilogier… andra boken. Japp.

Jag har tidigare recenserat första boken i En saga om sorg, av Stefan Hagel, Fred så gyllene, och nu har jag läst den andra boken.

Flammor av vrede tar vid ungefär där Fred så gyllene slutade. Den första boken bjöd på (lite väl?) gediget världsbygge, en lång upptakt till själva handlingens fokus, och ett slut som var löjligt kul och bra. I den andra boken förväntade jag mig att det inte skulle behövas någon lång upptakt, eftersom världen redan var presenterad och handlingen borde kunna fortskrida obehindrat, men det blev tyvärr en ganska typisk mellanboksplatå.

Det händer helt enkelt inte så mycket under större delen av boken… :/

Men, precis som i första boken, så tar det en ordentlig fart i slutet och blir så där roligt så att jag måste spoila lite här i parentesen, baklänges ( !!rakard dem dirts velb ted). Så ni fattar att jag verkligen, åter igen, älskade slutet

Mina problem med Fred så gyllene hade ingen inverkan på lättläsligheten. Det gick fort och lätt och var trivsamt, men den där verkliga HERREGUDVADHÄNDEROMGHURSKADETGÅ infann sig liksom inte riktigt.

Tennara, huvudpersonen, hade en väldigt tillbakadragen ställning i andra boken, och utförde egentligen ingenting alls. Jag vet inte om hon ens förtjänar att vara huvudperson längre, eftersom hon inte är med. Hennes polare Jeunaran däremot, spelevinken, är riktigt farmträdande, men nästan lite väl pajig ibland.

Änkedrottningen håller på med politik, hennes gamla gubbar går omkring molokna och försöker konspirera, och häxetanten på Valx känns helt ointressant nästan hela tiden (men inte på slutet, för då blir hon mer än lovligt dryg och puckad istället).

Är jag så här negativ? Nej, men det var ett tag sedan jag läste boken nu, och även om jag minns att jag gillade den, så minns jag även tydligt vad jag hade problem med.

Problemet är att det är för mycket politik, för mycket intriger som beskrivs, och för lite som egentligen händer, och för lite huvudperson, och på slutet, när det faktiskt blir KRIG, så är själva dödandet och striden ytterst svepande beskrivet, när jag egentligen hade önskat mig blod och senor som snäpper och muskler som slits itu, mohahaha!

Kanske är det helt enkelt så att jag inte är riktigt så intresserad av världen och politiken och strukturen, och hellre vill ha action? I så fall gäller som vanligt mitt favoritbokmotto:

”När en bok och ett huvud stöter ihop, och det låter ihåligt, är det inte säkert att det är bokens fel.”
– Georg Christoph Lichtenberg

Så, förlåt alla ni som är vana vid lyriska berättelser om min längtan och kärlek till svensk fantasy, för nu var jag lite negativ. Men jag tycker ändå att ni ska läsa, för att det är just svensk fantasy, och för att det absolut inte är tråkigt, och för att ni också vill veta vad jag skrev baklänges ovan.

 


Queer science fantasy

Existerar science fantasy? Ja, det gör det visst, och nu har jag läst The steel remains av Richard Morgan, som knappast kan passa bättre i den genren. Den blandar inte bara fantasy och science fiction, utan har dessutom två fullständigt homosexuella huvudpersoner, vilket jag nog aldrig upplevt i genrelitteraturen förut.

The steel remains känns helt och hållet som fantasy vad gäller stil och miljöer, men hör ändå nästan mer hemma i science fiction eftersom det inte är magi (även om världens innevånare nog tror det), utan teknologi och/eller biologi.

Huvudpersonen, Ringil, har lämnat sin hemstad efter att ha kämpat heroiskt i flera krig, det senare mot ”drakfolket”, som kanske inte var drakar så mycket som utomjordingar av reptilslag. Nu måste han återvända till sin hemstad för att enligt sin ärade moders utförliga önskan söka efter sin försvunna kusin, som sålts som slav. Väl hemkommen dras han snabbt in i de gamla kriminella kretsar han lämnade för flera år sedan, men också in i en ny värld befolkad av utomjordingar som kommit för att ta tillbaka sin planet. Dessutom får han ta emot ständiga gliringar om sin sexuella läggning och hantera de ljuvliga pinor vi kan kalla ”gamla ex” och ”blivande ex”.

Oj. Ja.

Ringil är inte ensam huvudperson. Vid sin sida, om än inte fysiskt, har han den lesbiska utomjordingen Archeth, som lämnats i världen av sin flyende art. Han får även sällskap av en gammal vän, nomaden och stamhövdingen Egar Drakbane.

Berättelsen är relativt tunn och ranglig under all action, men vi kan ju tänka oss att det beror på att det här är första delen i en trilogi, och att berättelsen måste byggas upp ordentligt innan den kan ta fart och liksom explodera i tredje boken, som vanligt. Den andra boken, The cold commands, ropar på mig i detta nu på att få bli läst, så det blir den snart, och den tredje avslutande delen The dark defiles beräknas komma i augusti 2014. Herregud, orka vänta så länge!

Ja, jag uppskattade storligen denna queera, annorlunda actionfantasybok. Abercrombie har såklart blurbat den, men det vet ni ju, att vi inte litar på blurbar på den här bloggen.

Vill du ha yxfantasy? Barbarisk, våldsam fantasy med crazy alien guys? Då är detta din bok. Plus massa gay sexscener. Hah! Måste man ju gilla.


Bra böcker just nu GRATIS omg omg

Jag jobbar på att komma tilbaka till bloggen, men det är bara så jäkla mycket som ställer till det. Dels har jag flugit omkring till USA, vilket var jobb, så var inte avundsjuka. När man flyger blir man jetlaggad, så sedan orkar jag inte skriva. (Orkar dock läsa.) Och dels är det jobb jobb jobb inför läskiga disputationen om ca ett halvår.

Så, det var nog om mig, för jag har ett VIKTIGT MEDDELANDE.

Det är nämligen så att Undrentide förlag, som ger ut jättebra böcker (som Mörkrets väktare av Anna Blixt och En saga om sorg av Stefan Hagelger bort  eböcker! Det är nu, sedan 5 juli, och ca två veckor framåt, så skynda er!

Man gör så här:

Mejla info@undrentide.se och berätta vilken e-bok du är intresserad av. Så får du den som epub.

Böckerna ni har att välja mellan, omnomnom:

  • Fred så gyllene, Stefan Hagel
  • Fredens pris, Anna Blixt
  • Eldfloder, Elin Holmerin
  • De två odjuren, Elin Holmerin
  • Sår, Elin Holmerin
  • Ekens syster, Elin Holmerin
  • För hennes skull, Elin Holmerin

Om man säger så här:

  1. Sjukt bra erbjudande av ett litet förlag.
  2. Jättebra förlag.
  3. Jättebra svenska fantasyböcker.
  4. Alldeles för få läser dessa böcker.
  5. Jag älskar dessa böcker, och ni vet att jag alltid har rätt.
  6. Gört, för fan.

Om ni har minsta tvivel om detta, så kan ni läsa mina recensioner av Anna Blixt och Stefan Hagels böcker. Jag tyckte mycket om allihop. Själv tänker jag nog be om en av Elin Holmerins fristående drakböcker, som jag inte har läst ännu.


Svensk fantasy i sitt esse, IGEN

Ni vet när man blir kär i en bok?

I höstas recenserade jag Fredens pris med stjärnor i ögonen. Jag var verkligen fullkomligt överlycklig att ha läst Anna Blixt. Jag försökte verkligen få er att förstå att ni måste läsa den nununu.

Tyvärr verkar ändå relativt få ha hakat på min uppmaning, för jag har iaf inte mött så många fler som läst, tyvärr. Verkligen tyvärr, eftersom jag skulle vilja diskutera den här världen med någon.

Nu har jag äntligen (för ett tag sedan – men mitt liv.. mitt liv!) läst uppföljaren, Rämnfödd. En rämnfödd i Anna Blixt värld, är någon som är född mellan Mörker och Ljus, dvs av föräldrar som tillhör varsin sida, och som måste välja eller gå under.

Fredens pris handlade Mörkrets folk, ett släkte människor som kan använda mörk magi från naturen. I Vangrind, där boken utspelade sig, rasade ett krig mellan Mörker och Ljus, där båda sidor ansåg sig ha rätt och vi tvingades se den klassiska fantasydikotomin från Mörkrets sida.

I Rämnfödd befinner vi oss i Fyrö rike, där Ljuset regerar. Åter igen är huvudpersonen en stark kvinna, och om möjligt älskar jag Taia ännu mer än jag älskade Minora i första boken.

Taia växer upp i bergen med sin adliga familj, men hamnar snart i Ljusets mitt, där hon tvingas uppföra sig som en hovdam och anpassa sig till regler och traditioner. Samtidigt måste hon dölja sina mörkaste hemligheter.

I Fredens pris jagades Mörkrets folk Ljuset, som har en motsatt typ av magi och som vakar över de vanliga människorna, och som fördriver Mörkrets folk från sina städer. Som svar rensade Mörkret ut Ljuset, och i Fyrö rike får vi höra rykten om Vangrind och vad som hände där.

Fredens pris av Anna Blixt

Fredens pris av Anna Blixt

Anna Blixt ställer åter igen alla gamla fantasyregler på ända. Vem är god och vem är ond?

Vi lider med skogen när Ljuset bränner den för att jaga bort spökträden från sina öar, för att inte Mörkret ska få fäste på Fyrö. Vi får också lära känna Ljuset, och blir osäkra på vår lojalitet till Mörkret.

Vi lider också med Taia, som måste välja, som måste göra det rätta, och som måste lista ut vad det rätta är. Och hon är inte ensam. Varenda karaktär i boken måste göra ett val. Inget av dem är lättvindigt.

Det är så där bra igen, som Fredens pris var. Berättelsen håller inte riktigt ihop lika väl som i Fredens pris, men kampen är desto angelägnare och magin är central, vilket jag älskar. Vi möter drakar, vi möter enhörningar, andar, spökträd och olika knytt. Det är precis så där underbart som det ska vara med fantasy.

Så åter igen vill jag uppmana er att läsa den här underbara svenska fantasyn. Läs och kom hit och kommentera. Nununu! Nu! NU!

 

Anna Blixt bloggar om sitt författande och om hur det går med följande böcker på Vangrind.se.

 

Tidigare om Anna Blixt:


Vandring längs dödens stigar

Hur gick det egentligen för Vlad och hans drake?

Jag har tidigare skrivit om de första tre böckerna av Steven Brust. De två följande böckerna, Taltos och Phoenix, som finns tillsammans i volymen Book of Taltos, fortsätter i ungefär samma anda.

Precis som tidigare är varje bok fristående, och skriven för att kunna läsas som vilken tur i ordningen som helst. Och som vanligt följer inte Steven Brust utgivningsordningen för sin kronologi. Man vet aldrig riktigt var på tidslinjen nästa bok kommer att utspela sig. Ett minst sagt imponerande arbete.

I Taltos (som är den första boken i den här volymen, men den fjärde boken i serien) möter vi Vlad Taltos innan Jhereg, Yendi och Teckla utspelade sig. Vi får äntligen veta vad som hände när han vandrade på de dödas stigar. Det här är något de bara pratat om i tidigare böcker, och Steven Brust har skickligt lyckats bygga upp en myt kring händelsen, som vi här får uppleva i första person.

Det är förmodligen den bästa boken hittills, faktiskt. Riktigt spännande, fantastiska miljöer, roliga vändningar och oväntade förlopp.

Steven Brust

Steven Brust

I Phoenix, som är den andra boken i Book of Taltos, och den femte i serien, dras Vlad in i gudarnas förehavanden.

Vi är nu tillbaka i slutet av tidslinjen, strax efter den psykiskt påfrestande och sorgliga Teckla (nummer tre). Vlad får ett gudomligt uppdrag att avrätta en kung. Avrättningen startar ett krig som riskerar att söndra det Dragaeriska kejsardömet. Vlad finner sig åter igen fångad mellan olika parter. Dessutom fortsätter hans fru med sina rebelliska förehavanden i de österländska kvarteren. Hon är fortfarande fast besluten att omdana Dragaerien till en demokrati. (haha!)

Det är minst sagt ödesmättat.

Jag ser mycket mycket mycket fram emot att fortsätta läsa den här fantastiska serien. Och kom ihåg! Om ni ser en av böckerna någonstans, att man kan börja precis var som helst.

Tidigare om Steven Brust: