Etikettarkiv: drömmar

Drakkvadrilogin

Jag har läst The Rain Wild chronicles, Robin Hobbs senaste avslutade serie, och jag är fortfarande kär. Jag verkar aldrig få nog.

Robin Hobb kombinerar feminism, klassamhälle, relationer, fantasy, magi, drakar. Det är varje gång en underbar upplevelse att få läsa precis den genre jag älskar mest, men utan PATRIARKALT FÖRDUMMANDE manlig blick på precis jävla allt.

Jag är trött på världsbyggeonanerande män med pekpinnen i högsta hugg. ”NEJ, du får inte dricka kaffe i fantasy, hur skulle det se ut? Vaddå byxor, du menar väl hosor eller något annat korrekt klingande, historiskt korrekt hallå vet du inte hur det var på riktigt när drakar och magi och digerdöden… Hallå? Vart tog du vägen?”

Sen våldtar de sina kvinnliga karaktärer för att bygga upp dem, och det definierar henne sedan i resten av berättelsen. Mysigt.

Nej, precis, det är äckligt och det är uttjatat och det är jävligt förlegat. Vi förtjänar bättre.

För att återkomma till Robin Hobb, så är The Rain Wild chronicles första gången vi verkligen kommer nära inpå det där hemlighetsfulla mystiska folket som lever längs den syrafrätande floden, och vars kroppar märks av den/magin/något och blir groteska och skrämmande.

Jag tyckte att Tawny man-trilogin var lite tråkig, men den här kvadrilogin (fyra böcker, snyggt ord) väcker mitt intresse igen, och jag läste allihop i snabb följd utan att göra så mycket mer än att fylla på kaffe och sova emellan.

Dels är det för att jag får möta rain-wild-kulturen för första gången, dels får vi även komma närmare drakarna, och deras kultur. Robin Hobb lyckas göra drakarna till mäktiga och fåniga på samma gång. De är så oerhört fåfänga, och de har fullt utblommad hybris allihop, samtidigt som de har uppenbara brister, särskilt de nya, funktionshindrade drakarna som nu kläcks.

Som sann fantasyälskare att få läsa så här bra om drakar är så sällsynt förunnat. Jag känner mig som elva år på nytt, och kan inte få nog. Det är i och för sig Robin Hobb i ett nötskal, men hennes drakar i en hård kokong av saliv, minnen och magiskt sediment.

Det känns meningslöst att beskriva handlingen för er, vad spelar det för roll? Huvudsaken är att ni vet att det är Robin Hobb, drakar och att det var värt det att läsa de föregående serierna för att komma fram till denna, som var den jag egentligen ville läsa från början. Drakkvadrilogin!

Tidigare om Robin Hobb:

Annonser

Den där jävla oceanen

Ni vet ju hur det går när jag ska läsa Neil Gaiman, haha! Men ibland funkar det. Den här gången var det mitt emellan.

Jag läste The ocean at the end of the lane (TOATEOTL), och det var faktiskt precis som väntat. Gaiman är så där mysig och småtrevlig och samtidigt så urbota tråkig, precis som i American gods. Jag börjar undra om han över huvud taget kan göra en till Neverwhere.

The ocean at the end of the lane

The ocean at the end of the lane

Huvudpersonen i TOATEOTL är en liten pojke som lär känna en flicka lite längre bort längs vägen. Sedan börjar det. Han dras in i en annan värld, han börjar ana att flickan inte är som alla andra. Och så puttrar det på ett tag med små konstiga katter och det där havet som är en damm, och olika konstiga demoner som är flygande lakan. I allmänhet är både pojken och alla de andra personerna ganska otrevliga människor. Och i allmänhet är det inte så mycket som egentligen händer, även om det utan problem går att läsa boken från början till slut utan att bli galen.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här, det är bara mysigt och ointressant på samma gång, faktiskt.

Tidigare om Neil Gaiman:


Gamla hundar kan också sitta

Jag trodde nog inte att Robin Hobbs skulle skriva en dålig andra bok i en trilogi, men The golden fool, andra boken i The tawny man-trilogin, kommer ganska nära. Den är långtråkig och ganska händelselös, och mycket berättas istället för att faktiskt hända. Det är sannerligen en transportsträcka, om än inte helt utan egen handling.

Första boken i Tawny man-trilogin handlade om förföljelse av folkgrupper, om rädsla för det annorlunda, och om att bli äldre, om att känna att de bästa åren kanske är förbi, och om att fundera på om drömmarna verkligen gick i uppfyllelse.

Andra boken plockar upp det temat, men med lite mer hopp och lätthet. Kanske kan gamla hundar lära sig sitta. De gamla grå vargarna, menar jag, jämfört med de unga snabba katterna. Haha, ni som har läst kanske fattar. Symboliken är nästan överdrivet tydlig.

Robin Hobb

Robin Hobb

Fitz tar en hel del personliga språng i The golden fool. Han växer äntligen upp, och förlikar sig med många gamla händelser. Fool verkar dock ha det lite svårare att svälja läxan, men än mer överraskande är att Chade, världens äldsta gamla sättpotatis, plötsligt hittar nya intressen och lärdomar.

Tawny man är liksom första boken mörkare och mer lågmäld än de tidigare böckerna, men det anas ett ljus, en glimt.

Den här glimten kan man uppleva förkroppsligad i den unga Elliania, prins Dutifuls trolovade. Vem är hon egentligen? Och vad tusan pågår hemma på hennes hemlands öar? Och är det sant att det vilar en drake där, och snälla Dutiful döda den inte, du anar inte vad du gör, och Tintaglia kommer att bli jättearg, och det här fattar bara ni som läst Hobb tidigare, jag måste sluta babbla.

Nu tar jag en paus från trilogin, eftersom jag blev lite trött ändå av den långa transportsträckan, men snart snart tar jag tag i den sista delen.

 

Och ni har väl inte missat att Hobb gett ut den första boken i en alldeles ny trilogi? The Fool and the Fitz!

 

 

Tidigare om Robin Hobb:


Gamla grå vargar och snabba katter

Det tog inte lång tid innan jag var tvungen att börja med Robin Hobbs tredje trilogi om Farseer-världen, The tawny man.

Här får vi åter igen möta Fitz, älskade Fitz, och åter igen möter vi Fool, älskade Fool. Och åter igen möter vi Chade och Kettricken och Nighteyes, och alla de andra. Men tiden har gått och ingenting är som det var förut.

Alla har blivit äldre, drömmar gick i uppfyllelse i Farseer-trilogin, och vi är nu inne i det-som-händer-efteråt, vilket dock kanske visar sig vara ännu mer.

Som vanligt refererar Hobb tillbaka till sig själv, till de tidigare böckerna, och vad som hände där. Vi anar skuggorna av våra vänner i Liveship traders-trilogin. Och vi vet mer än Fitz om vad som hänt Fool sedan sist de sågs.

I första boken av Tawny man, Fool’s errand, så drar ödet i Fitz, för att återbörda honom till Buckkeep. Samtidigt är han inte längre samma person. Alla tror att han är död, han är äldre, han är en pappa, och Nighteyes har blivit en grå gammal varg med kloka råd men trötta ben. Orkar de verkligen rädda världen en gång till? För det verkar som att det är det de måste göra, när Fool rider in i deras liv på hästen Malta.

Till skillnad från Farseer-trilogin, där det var många hundar, så är det många katter i den här trilogin. Kattälskande läsare kommer definitivt att få sitt.

Till skillnad från Farseer, så är det också en helt annan fiende här. Old blood har delats i fraktioner, och en av dem, Piebalds, har hänfallit till terrorism för att rädda dem med djurmagin (Wit) undan våld och förföljelse.

Robin Hobb

Robin Hobb

Tawny man handlar mycket om Old blood och hur de förföljs för att de är annorlunda. Hobb analyserar rädslan människor känner för dem, och rädslan de själva känner för ”vanliga människor”. I förra trilogin var det slaveriet som synades, och nu är det den systematiska rädslan och förföljelsen som drabbat människor och grupper i historien.

Samtidigt handlar det som sagt om att bli äldre, om att känna att de bästa åren kanske är förbi, och om att fundera på om drömmarna verkligen gick i uppfyllelse. Ånger och saknad och död och längtan fyller trilogin, vilket gör den bra mycket mer mörk och lågmäld än de tidigare böckerna.

 

 

Tidigare om Robin Hobb:


Slutet på piratfantasy med drakar

Sällan blir jag så förtjust och kär i en författare, som i Robin Hobb.

Hon tar upp feminism, trans, slaveri, kroppar, drömmar, kön, klassamhälle, äktenskap… Och det är så härligt och uppfriskande, jämfört med all den sexistiska dammiga gamla PATRIARKALT FÖRDUMMADE fantasyn som finns där ute. Hah, in your face, gubbhuven.

Hur som helst, så handlar denna tredje boken i trilogin, Ship of destiny, om pirater och drakar, precis som de tidigare två. Men där den andra boken var lite som en andra bok i en trilogi brukar vara, så var den tredje boken som den tredje boken i en trilogi brukar (ska) vara, dvs väldigt väldigt bra.

Jag har redan förklarat bakgrunden i tidigare recensioner (se nedan), så jag nöjer mig med att berätta att Althea är med för lite, men att hon får vara sig själv.  Till skillnad från t ex Katniss, så behöver hon inte ge upp sin dröm för att skapa ett samhällsenligt sexististiskt jävla sagoslut. Med det inte sagt att hon får allt hon vill, men hon är sig själv.

Även Kennit piraten får lite vad han önskar, samtidigt som han får vad han förtjänar, samtidigt som vi plötsligt inte har en aning om vem han är.

Och så Malta. Ack, Malta. Denna underskattade flicka. Hon är lillasyster till den fantastiska Althea. För evigt jämförd med den allra starkaste och vildaste. Hon kämpar mot samhällets normer, samtidigt som hon så gärna vill vara en del av dem. Hon vet inte vad hon vill, eller vem hon är. Och tidigare har jag tyckt illa om Malta. Jag lurades in i det svekfulla, osysterliga, nedlåtande. Men nu visar Robin Hobb att det var puckat. Vi får lära känna Malta, och hon hittar sig själv, och vi kan inte döma henne eller hata henne, över huvud taget.

 

Robin Hobb

Robin Hobb

Det är en omvälvande sista bok, och den öppnade samtidigt verkligen vägen för nästa trilogi, The tawny man (vilket jag förstås ser så här först i efterhand, när jag börjat läsa den).

Ingen fantasyläsare bör missa Robin Hobb, och alla borde börja med Farseertrilogin, och även ni som inte gillar fantasy borde ge det en chans.

 

Och DRAKARNA. Japp.

 

Tidigare om Robin Hobb:


Genom eld och vatten

Särskild är uppföljaren till Nene Ormes urbana fantasybok Udda verklighet. Jag läste båda som ebok och hittade nummer två på Dito.se, som är ett hett tips för den som gillar fantasy och science fiction. De har väldigt mycket gamla böcker där, för billiga priser bästa-för-dig-kompis.

Särskild, i alla fall, handlar liksom den första boken om tjejen Udda. Hon är som du och jag, men har skrämmande drömmar, som visar sig vara verkliga. Uddas bästa kompis Daniel bor i samma hus och deras relation är någon slags platonisk vänskapskärlek. De har ett ömsesidigt beroende av varandra, som inte känns helt friskt, men som hjälper dem när Malmö blir farligt farligt.

När vi först mötte Udda och Daniel, hade Udda precis drömt en särskilt läskig dröm. Daniel bestämmer sig för att gå dit drömmen utspelade sig, för att visa henne att det inte är verkligt. Och då, förstås, försvinner Daniel. Udda blev tvungen att ta sig i kragen och möta sina rädslor för att rädda honom. En helt ny värld öppnar sig när Udda så sakteliga lär känna Malmös under värld av sära.

De sära är annorlunda, särskilda, säregna. De har gåvor som gör att de till exempel kan byta skepnad till ett djur, eller se in i framtiden. Uddas gåva är att drömma andra människors liv. Hon drömmer inte OM dem, hon drömmer rätt inifrån deras skalle, vilket är en särskild fruktad gåva bland de sära.

Udda verklighet var lite knagglig för mig i början, men blev bara bättre och bättre desto längre jag läste. Särskild började mer direkt, eller så var det jag som var med på noterna.

Vi återser alla de gamla favoriterna, och några nya. Ciceronen Hemming, som jag inte riktigt tyckte om i första boken, får nu utvecklas och blir mer verklig och lite lättare att tycka om. Daniel är tyvärr fortfarande ganska… tråkig. Jag vet inte om han ska vara någon prins direkt, men han är i alla fall inte min typ. ”Vad vill han? Vem är han? Kyss hennes eller inte, dumjävel.”

Det underbara hamnskiftandet får vi uppleva mer av i Särskild, och det är nog min absoluta favoritdel. Jag vill ha ännu mer djur. Vi får lära känna flera katter av olika slag och storlekar, som blir viktiga i Uddas fortsatta äventyr.

Signerad ebok

Signerad ebok

I Särskild får Udda åter igen möta Oraklet och dras åter igen in i de säras komplicerade värld. Den här gången är det dock inte Daniel hon letar efter, utan lotsen som vi mötte i första boken, den lilla väna flickan som kan plocka minnen ur din hjärna och förvandla dem till vackra glaskulor.

Jag tyckte bättre om Särskild än om Udda verklighet, men jag tyckte ändå att transportsträckan till den slutgiltiga uppgörelsen kanske var lite… antingen lång eller hypad. Och klimax var lite nedslående faktiskt. Jag hade väntat mig mer action, och det var mest… konstigt.

Men jag hoppas att ni läst Nene Ormes böcker, och annars bör ni göra det, för få saker är mysigare än att läsa svensk fantasy om alldeles vanliga svenska städer. Dock vill jag gärna fråga vad ni tycker om Udda, Daniel, Hemming och de andra… Håller ni med mig, eller såg ni helt andra människor?

Tidigare:


Säregen upplevelse

Högst upp på min blogg står det:

”När en bok och ett huvud stöter ihop och det låter ihåligt, är det inte säkert att det är bokens fel.”
– Georg Christoph Lichtenberg

Det är min ärliga disclaimer, som är tänkt att visa på min ändlösa ödmjukhet inför möjligheten att jag skulle ha fel.

Och det händer faktiskt att jag har fel också.

Senast jag hade fel var nu när jag läste Udda verklighet av Nene Ormes. Jag började läsa Udda verklighet två gånger, och båda gångerna blev jag anti och slutade läsa.

Förmodligen är bokens början inte riktigt min typ av början, men jag irriterade mig också på ordvalet: läppja, strumpläst, trapp, territoriell, egendom och podium. Alla dessa ord, som inte är fel, men som jag ändå satte i halsen hela tiden.

Sedan gick jag till Medisbibblans zombiekväll och där skulle Ormes bokprata om Udda verklighet och uppföljaren Särskild. Och där omvärderade jag min hårda dom. För det första kan en så rolig och smart person svårligen skriva något särskilt dåligt (Ja, faktiskt. Författare finns i alla former och färger, men de bra är aldrig dumma i huvudet eller fullständigt fantasilösa, så det så.). För det andra blev jag åter igen sugen på att läsa boken när jag hörde den beskrivas. Jag måste för fan ha tänkt fel, sade jag till mig själv och Elitistmörkerklubbens delegation på plats. Jag ska läsa den en gång till. Och den här gången ska jag läsa den på skånska (Ormes är från Skåne).

Så jag började läsa Udda verklighet en gång till.

Udda verklighet av Nene Ormes

Udda verklighet av Nene Ormes

Udda är bokens huvudperson. Hon är som du och jag, fast hon har väldigt skrämmande drömmar. Uddas bästa vän är granne i huset och heter Daniel. När vi möter dem har Udda precis drömt en särskilt läskig dröm. Daniel bestämmer sig för att gå dit drömmen utspelade sig, för att visa henne att det inte är verkligt. Och då, förstås, försvinner Daniel.

Nu ensam, måste Udda försöka hitta Daniel. Samtidigt blir drömmarna allt intensivare, och det blir tydligt att drömmandet har med Daniels försvinnande att göra. En helt ny värld öppnar sig när Udda så sakteliga lär känna Malmös under värld av sära. De sära är annorlunda, särskilda, säregna. De har gåvor som gör att de kan byta skepnad till ett djur, eller till exempel se in i framtiden. Udda kan drömma andra människors liv.

Den tredje omläsningen föll allt på plats. Visst är början fortfarande lite knölig mellan drömmen och verkligheten, men när Daniel väl försvunnit blir det väldigt roligt och spännande. Och visst funderade jag ibland på något ordval, men det var inte längre irriterande.

Det händer ganska ofta att en bok börjar bra och sedan rinner ut i sanden. Udda verklighet, å andra sidan, blev bara bättre och bättre desto längre jag läste. När jag kikar på andra bloggar, så verkar man överens om att Särskild, som är del två, faktiskt är bättre än den första boken, och i så fall lovar det mycket gott för särverkligheten i Malmö.

Jag är väldigt glad att jag bestämde mig för att läsa igen. Jag tycker om Udda och vill gärna veta vad som händer med alla lösa trådar som Ormes strött ut i berättelsen. Jag misstänker och hoppas att de finns där med flit.

Men, jag tycker inte så mycket om ciceronen Hemming ännu. Han är aningens… tråkig. Och Daniel är mest bara bluärk. Vad vill han? Vem är han? Kyss hennes eller inte, dumjävel. Ja, det kan vara Daniels fel att jag inte ville läsa mer de första två gångerna. På Ormes zombieprat på Medis fick jag ju nämligen veta att Daniel försvann rätt snart, så kanske var det därför läslusten kom tillbaka?

Förhoppningsvis kommer bok två att bjuda på närmare bekantskap med Daniel och Hemming, så att även de blir levande.

Jag skulle också vilja lära känna magin bättre. Den bästa delen i Udda verklighet är när minnen kan plockas, ungefär som i Den oändliga historien när häxan tar minnen och lagrar dem som vackra glaskulor. Hamnskiftandet är också väldigt spännande, men det får vi inte lära oss särskilt mycket om.

Udda verklighet är renodlad stadsfantasy (urban fantasy) med ett stänk av YA (young adult/unga vuxna). Skulle jag likna den vid något, så blir det (fantastiskt nog) Neverwhere av Neil Gaiman. Även där finns det en värld under världen, dolda dörrar och mystiska vägvisare. Förmodligen är det rätt synd att det inte finns en tunnelbana i Malmö. Ormes borde förlägga bok tre till Stockholm, tycker jag.

Stadsfantasyn är smidig på det sättet, att man inte behöver sätta sig in i en helt ny värld (gäller författaren också), men samtidigt väcker det helt nya funderingar, som till exempel hur den alternativa världen döljs för ”verkligheten”.

De böcker jag tyckte allra mest om som yngre läsare, var nog böcker med drag av stadsfantasy, som t ex Fionavars vävnad av Guy Gavriel Kay. Det blir nästan omöjligt att inte fantisera om hur det skulle vara, om boken var sann, om man hade den gåvan, om man hittade dörren, om man lärde känna en fiskmås. Så även nu alltså.

Hoppas att Särskild snart finns som ebok, så ska jag läsa den också, och sedan alla de andra sexton-tjugo böckerna som Ormes lovade oss på Medisbibblan.