Etikettarkiv: energi

Dömd till författare

Känner du för att resa i tiden? Gillar du London? Då har jag en lösning för dig, nämligen Skeppet i Kambrium av Bertil Mårtensson, som jag ju tycker mycket om.

I Kambrium hittas mycket riktigt ett skepp. Hur man hittar det för 542 miljoner år till 488 miljoner år sedan, och varför det inte längre finns spår av det, eller de mystiska gröna männen, eller spindlarna, det vet man inte riktigt. Det har med tidsresor att göra. Allt är plötsligt mycket komplicerat.

Men för huvudpersonen John Fernström, som kanske egentligen heter Ayr Dagure, är livet väldigt enkelt. Han är fängslad i London.

Fängslad i London, då kanske ni tänker på Towern eller något. Men icke då. Han är fängslad, bokstavligen, i London. Inte London just nu, såklart, utan ett gammalt london. Och inte med folk i, såklart, utan ett tomt London, där bara fångar bor.

Poängen med att fängsla folk i ett gammalt London är att göra dem deprimerade och livströtta. För att bättra på effekten har man även tagit ifrån dem deras identiteter. Därför är John osäker på om han är John Fernström eller Ayr Dagure.

Under bokens gång kämpar John med att inte vara författare. Han hatar det. Men det är vad de mekaniska kuratorerna sagt åt honom att han borde vara.

”För det var omöjligt att skriva fem timmar om dagen utan att på något vis vilja prestera något som var bra, ens om man från början bara avsåg att leverera rent skräp.”
s. 16

Det är så briljant.

Men kuratorn är inte så lättlurad. Det räcker inte att bara skriva och nicka och hålla med.

”Telefonen ringde. Det var Kuratorn. Han [John] hade tydligen låtit alltför uppåt. Nu ville den göra honom osäker. Utan tvivel ville den leda honom till självmord.

-Jag är i den maniskt kreativa fasen, sa han. Efter det kommer jag att slå om och bli deprimerad och så håller det på i ett slags cykel. Jag är en dålig författare, men jag måste ge utlopp för mina inre kristillstånd. Samtidigt ska jag vara ödmjuk. Det bör varje konstnär vara. Ibland överväger jag självmord. Okay?”
s. 58

Och så håller det på. Kuratorn och alla androider i London försöker driva John till vansinne, och han försöker spela bort dem med sarkasmer slösade på svin.

Tills han träffar Patricia. Plötsligt har livet mening på riktigt, och han måste desperat dölja det för de artificiella ögonen.

Och tills Patricia tar med honom till Framtiden. Tills han börjar se sanningen, tills allting rämnar.

Skeppet i Kambrium är min absoluta favoritsorts science fiction. Den är smart, rolig, spännande och omtumlande. Och jag kan inte se på världen på samma sätt sedan jag läste den.

Måhända låter den helt galen, men den är ganska galen. Och den vrider knut på sig själv. Den är riktigt bra.

 

Boken finns förresten både att köpa här och var, som bok och ebok, och gratis här: http://www.las-en-bok.com/

 

Tidigare om Bertil Mårtensson:

Bertil Mårtensson på twitter:


Långt post om apokalypsen

Hur ser det ut om Bertil Mårtensson skriver fantasy? Jo, det kan man ta reda på genom att läsa Deral bågskytt.

Nu är den ju inte fantasy i strikt mening, utan väldigt post apokalyps. Den är så post, att det vuxit upp ett nytt samhälle i ruinerna, där man inte minns någonting av den gamla världen. Den nya världen liknar väldigt mycket en fantasyvärld.

I den här världen växer Deral upp och lär sig skjuta båge och spela musik. Men han är inte nöjd, och tar första chansen att vandra iväg från sin by för att se världen.

Deral upplever en sällsam vandring. Han möter magiska sirener, vanliga bondflickor och ser stora städer och väldiga vidder. Det är en mycket lång resa i den här lilla boken, och berättelsen förändras flera gånger.

Värst är det när Deral, förmodligen galen av veckor i ensamhet, blir helt knäpp och tänker våldta en flicka.

Bäst är det när Deral adopterar en ekorre och lever som spelman i staden.

Där emellan händer tusen saker, och det går inte och bör inte berättas här, men boken som helhet handlar om att finna sig själv, om att växa upp och göra val och att utvecklas.

Det är en bra bok trots allt, men med vissa delar så psykiskt jobbiga att läsa, att jag blev arg på riktigt.

Hittar ni den, så är den värd det.

Tidigare om Bertil Mårtensson:

Bertil Mårtensson på twitter:


Förvandlas till någonting

Noveller, är det bra det? Nu är det dags för ännu en bok av Bertil Mårtensson, som ni kanske märkt att jag tycker mycket om. Jag har läst Förvandlas, som är en bok med tre noveller av vår filosofiske scifimästare.

Alla tre novellerna sägs höra till samma tema, nämligen någon slags förvandling, men jag tycker nog att det är lite långsökt. Det är Bertil Mårtenssons stil som binder dem samman, och inte mycket annat.

Den första novellen, Drömmen om jorden, handlar om några unga resenärer som tar sina besparingar och lägger dem på en rymdresa till den ointressanta, men mytiska ursprungsplaneten Jorden. Det hela får en närmast Douglas Adamsk handling och känsla, vilket borde räcka för de flesta. Inte så att Mårtensson är särskilt rolig egentligen. Det är nog bara jag som tycker att han är det, men det finns absolut flera kontaktpunkter med Adams.

Den andra novellen, Förvandlaren, utspelar sig i ett samtal i en rymdhamn, men själva novellen behandlar det samtalet handlar om. Det berättas om en energivarelse, som vänligt visar sig för desperata människor på resa genom rymden. Energivarelsen visar sig i vad den antar är en lämplig form, nämligen som Jesus. Resenärerna upplever extas. Energivarelsen blir förvirrad, osv. En väldigt rolig och intressant novell om hur det kunde se ut om religiösa upplevelser förklarades med ickekroppsliga utomjordingar.

Den tredje och sista novellen, Dödsdans, är den mest abstrakta, och handlar om slutet på en värld, och det val varje varelse måste göra. I och med slutet finns det två möjligheter. Vilken du väljer beror på din trosövertygelse. Novellen blir någon slags utforskning av det valet.

Allt som allt en mycket bra liten novellsamling, och väldigt trevlig läsning.

Tidigare om Bertil Mårtensson:

Bertil Mårtensson på twitter:


I en framtid utan kultur

Efter Nova av Samuel R Delany (1968), flerfaldigt prisbelönt, följde några år utan någon ny bok från mästaren. Hans återkomst till bokvärlden 1973 sammanfaller lustigt nog med skilsmässan från frun, som han på något sätt lyckades gifta sig med trots att han identifierat sig som gay sedan tonåren. En lustig man, Delany. Han spränger lika många gränser i verkligheten som i den fiktiva världen.

I Nova möter vi en Delany vi känner igen. Språket är välbekant och så även flera av romankaraktärerna. Delany tycker om att återanvända både namn, personer och karakteristika i flera romaner och istället för att de blir darlings att döda så bygger de upp en känsla och en världsöverspännande myt som blir den Delanyska verkligheten. Låter det flummigt? Testa att läsa en Delany och hör sen. ;)

”The fisherman from the Pleiades Federation [Leo] – who always walked with one foot bare – had scratched his thick, blond hair as they gazed at the smoky walls rising to the domes and spiking minarets.”
Ur Nova av Samuel R Delany, s 6

Leo är en återkommande figur i Delanys böcker och han är alltid lite smutsig, jordnära, blond och rufsig och med en fot bar. Ibland är han vänlig, ibland rent fruktansvärd, men det känns konstigt nog alltid som samma person ändå.

Nova av Samuel R Delany

Nova av Samuel R Delany

Nova handlar om en rymdkaptens sökande efter den rikedom som inte bara kommer störta hans fiende utan även säkra hans egen framtid och framtiden för hans rymdimperium. Kapten Lorq Van Ray har gjort samma resa förut, men misslyckats. Nu försöker han igen, med en ny strategi och en ny besättning.

Med på skeppet är Mouse, en ung man/pojke (en återkommande figur i Delanys böcker) som kan spela fantastisk musik och som lyckas träffa mitt i prick på de andras lycka och sorg trots sin egen naiva ungdom. Vi har också Idas och Lynceos, två trillingar varav en svart och en albino. Idas och Lynceos lever symbiotiskt och i ständig längtan efter den tredje trillingen. Sebastian och Tyÿ är ett par och reser i sällskap med sex husdjur som endast beskrivs som mörka skuggor med klor som flyger. Fåglar måhända, men inga fåglar vi sett på Jorden. Sist men inte minst har vi den akademiska Katin, som ska skriva en roman och som dikterar tusentals anteckningar, men aldrig börjar skriva. Han säger att han letar det perfekta ämnet för sin bok, men egentligen är det nog antecknandet och letandet han tycker om bäst.

”‘I haven’t begun to think about the subject. I’m still making notes on the form.’ They frowned. ‘On structure, the aesthetics of the whole business. You can’t just sit down and write, you know. You have to think. The novel was an artform. I have to invent it all over again before I can write one.”
-Katin om sitt skrivande. Nova av Samuel R Delany, s 115

Von Rays fiender är ett konkurrerande företag, som liksom Von Ray dominerar Pleiaderna, dominerar Draco där Jorden ingår. Syskonen Ruby Red och Prince Red tillhör samma generation som Lorq och tvekar inte att döda honom för att bevara sin suveränitet.

Det de båda söker är Illyrion, den fantastiska substans som gör stjärnresor möjliga.

”Basically, gentlemen, Illyrion is something else.”
– Katin citerar Professor Plovnievsky. Ur Nova av Samuel R Delany, s 26

”You know that as you mount the chart of atomic numbers past 98, the elements become less and less stable, till we get to jokes like Einsteinium, Californium, Fermium with half lives of hundredths of a second – and mounting further, hundredths of thousandths of a second. The higher we go, the more unstable. For this reason, the whole series between 100 and 298 were labeled – mislabeled – the imaginary elements. They’re quite real. They just don’t stay around very long. At 296 or thereabouts, however, the stability begins to go up again. At three hundred we’re back to a half life measurable in tenths of a second, and five or six above that and we’ve started a whole new series of elements with respectable half lives back in the millions of years. These elements have immense nuclei, and are very rare. […] This group of super-heavy, super-stable elements go under the general heading of Illyrion.”
– Katin. Ur Nova av Samuel R Delany, s 27

I den här världen är rymdresor normalt tack vare Illyrion. Man har även gjort stora framsteg inom medicin som utrotat samtliga infektioner och därmed gjort det här med hygien ganska onödigt. Varför ska man hålla sig ren och rent omkring sig om det inte finns någon nackdel med att vara smutsig? Det finns även medicrobotar som tar hand om enkla till allvarliga skador och androider som kan ta över ditt sociala liv om du inte känner för det, och skapa en ganska god imitation av ditt normala språk- och interaktionsmönster.

”‘Yeah?’ The Mouse took the candy out of his mouth: ‘Want to finish this? I’m through with it.’
‘Thanks. Just take the matter of’ – Katin’s jaw staggered as his teeth crushed crystalline sugar from the linen thread. – ‘cleanliness. There was a thousand-year period from about fifteen hundred to twenty-five hundred, when people spent an incredible amount of time and energy keeping things clean. It ended when the last communicable disease finally became not only curable, but impossible.'”
Ur Nova av Samuel R Delany, s 123

Man har även som standard kontakter inopererade i handleder och ryggslut, där man kan koppla in sina nerver till olika maskiner. Att ha ”sockets” anses lika normalt som att ha mobiltelefon och använda internet idag och de som vägrar operera in dem anses väldigt excentriska, men vad värre är kan de inte heller få jobb. De kan ju inte koppla in sig till något.

I ett universum där långa rymdresor gjorts enkla har människor kunnat blandas fritt mellan världar med verkan att kulturen har upplösts. Katins roman är en anakronism. Traditioner har försvunnit. Etnicitet avgränsas maximalt av dialekt eller språk, som man lätt kan lära sig under hypnos.

”Mouse, consider this. Captain Von Ray has sockets. He’s one of the richest men in the universe. And so does any miner, or street cleaner, or bartender, or file clerk, or you. In the Pleiades Federation or in the Outer Colonies, it’s a totally cross-cultural phenomenon – part of a way of considering all machines as a direct extension of man that has been accepted by all social levels since Ashton Clark. Up until this conversation, I would have said it was a totally cross-cultural phenomenon on Earth as well. Until you reminded me that on our strange ancestral home world, some incredible cultural anachronisms have managed to dodder on until today.”
– Katin om att inte ha sockets. Ur Nova av Samuel R Delany, s 113

Delany är som vanligt magisk. Texten som löper som poesi. Det andra bygger upp med kapitel, lyckas Delany skapa i ett stycke, i en mening. Det man annars bara hittar i poesi, är hans prosaspråk.

Dessutom innehåller en så liten bok som Nova (215 s) många fler djupa funderingar kring livet och materien än de flesta böcker eller ens serier klarar av.

Nova är inte Delanys bästa, där måste jag påstå att både Babel-17 och Dhalgren på olika sätt var bättre, men det är en enklare roman och med ett enklare omfång, enklare frågor och enklare handling. Förmodligen är den mer normal, mer genomsnittlig och sf-konservativ än det mesta från Delany.  Men den är bra. Om någon annan skrivit den, hade den förmodligen varit det bästa den gjort. Men nu pratar vi om mästaren…

Du ska läsa Delany om du tycker om extremt välskrivna böcker om extremt intressanta människor och en författare som vågar vara filosofisk och djup samtidigt som den lyckas skapa spänning och läslust. Och självklart ska du läsa Delany om du tycker om SF. Och självklart ska du läsa Nova om du funderar på det här med kultur och etnicitet, konkurrens och mål i livet.

Känns det tungt? Det är det inte. Man kan läsa Nova om man bara vill ha en bra och spännande bok också.

Tidigare om Delany: