Etikettarkiv: fan

Äktenskapet från helvetet

Få är de som ännu inte förälskat sig i Gillian Flynn, författaren som utforskat nya vidder av tragedi, ond bråd död och oigenomtränglig svärta.

I Flynns första bok, Sharp objects, återvände en journalist till sin hemstad och mötte såväl onda avsikter, som sina egna gamla spöken.

I den andra boken från Flynn, Dark places, återkommer samma tema. Åter igen möter vi en traumatiserad huvudperson, med en hel del problem.

Gillian Flynn

Gillian Flynn

I Gone girl är det samma sak igen. Huvudperson nummer ett, Amy, har uppenbara känslomässiga problem. Hon beskriver i dagboksform hur hon träffar sin framtida make, och om hur det hela eskalerar till ett äktenskapligt krig. Amy försöker minsann svartmåla sin hipstermake så mycket hon kan, men framstår inte direkt som frisk på kuppen.

I bokens senare delar får vi även möta maken Nicks perspektiv, som till och från är minst sagt annorlunda.

Bokens centrala fråga är: Vad hände med Amy? Hon försvinner nämligen spårlöst och det återstår för Nick att försöka hitta henne innan han åtalas för hennes (eventuella) mord.

Det känns kanske inte helt obekant. Samma handling är central i ett otal kioskdeckare med porriga undertoner. Men Flynn är duktig och gör det väldigt bra, till skillnad från kioskdeckarna.

Sharp objects var ultramisär, men med vissa störande moment. Dark places var ultramisär, men finslipad och vass. Gone girl vrider ringarna till max. Den är en helt annan sorts misär, disktrasemisär, och uppfriskande annorlunda än Flynns tidigare romaner.

Men jag gillar inte fullt ut.

När jag just läst Dark places var det kärlek och älsk. Men så här efter ett tag känner jag mig mest smutsig när jag tänker på Flynn. Hon lyckas få oss att gotta oss i sådant lidande, att det inte längre är roligt. Hon skriver bra, men hon utnyttjar sina karaktärer skoningslöst och man hinner inte alltid reflektera över hur förnedrande det egentligen är.

När jag läste Gone girl, mindes jag det här. Och blev förbannad.

Amy och Nick är pappersdockor. De är tunna, tunna karaktärer med tydliga signalement. Deras äktenskap är en fars, deras vänner är karikatyrer och allt som händer är smärtsamt förutsägbart. Det känns som att Flynn försökt skriva om det ultimata skitäktenskapet, men glömt att det kanske blev lite pajigt med alla rutor ikryssade.

Gone girl är jättebra, och jättedålig på samma gång. Jag vet inte hur jag ska förklara det bättre. Handlingen var förutsägbar, personerna löjligt simpla och språket fantastiskt bra.

PLUS MINUS TUSEN.

Mer om Gillian Flynn:

Annonser

Jag minns Dark places

Ibland brukar jag återbesöka lästa böcker med utdrag jag tyckte särskilt mycket om. Så även med Seriemördarsommarens elfte bok, Dark places av Gillian Flynn. Det fanns många bra passager, men här är ett par jag tyckte särskilt mycket om.

Gillian Flynn

Gillian Flynn

Dark places handlar om Libby Day. När hon var sju år gammal mördades hela hennes familj, mamman och två systrar. Den som dömdes för mordet var hennes bror Ben, till stor del eftersom den sju år gamla, svårt traumatiserade Libby vittnade mot honom. Idag är hon fortfarande inte säker på vad som egentligen hände och vad hon egentligen såg. Och varför?

Libby om konversationer

”I hate people who start conversations with facts – what are you supposed to do with that? Sure is hot today. Yes, it is.”
Från Dark places av Gillian Flynn, s 16.

Ibland älskar jag Libby och hennes oredigerade tankar. Ibland vill jag bara skrika åt hennes förtvivlade lamhet. Det här är en av de tillfällen då jag gillar henne. Det är kanske Norrlänningen i mig, men jag vill skrika: ”Säg något meningsfullt!”

Roadtrip 2010 Missouri

Roadtrip 2010 Mellanvästern

Libby om bokhyllor

”The room was lined with bookshelves, but they contained only self-help books. Open the Sunshine!; Go, Go, Girl; Stop Punishing Yourself; Stand up – Stand tall; Be Your Own Best Friend; Moving On, Moving Up! They went on, and on, the relentless, cheerful, buck-up titles. The more I read, the more miserable I felt.  […] I don’t trust self-helpers. Years ago, i left a bar with a friend of a friend, a nice, ute, crew-necked, normal guy with an apartment nearby. After sex, after he fell asleep, I started nosing around his room, and found that his desk was covered with sticky notes:

‘Don’t sweat the small stuff, it’s all small stuff.’

‘If only we’d stop trying to be happy we’d have a pretty good time.’

‘Enjoy life – not one gets out of here alive.’

‘Don’t worry, be happy.’

To me, all that urgent hopefulness was more frightening than if I’d found a pile of skulls with hair still attached. I ran out in full panic, my underwear tucked up a sleeve.”
Från Dark places av Gillian Flynn, s 71.

Oaaaaaaaaaaaah! Hon har så rätt. Det är läskigt med självhjälpsböcker. Och ännu läskigare är människorna som läser dem. Men läskigast är ändå människor som har många av dem. Och läskigare än läskigast är de som dessutom tillämpar dem genom att påminna sig själva med peppiga ordspråk över hela skrivbordet/hemmet. Halp.

 

Förstod ni inte redan hur bra Flynn var så kanske ni förstår nu. Hon är spektakulärt bra på att skriva.

 

Mer om Gillian Flynn:


I Kansas kan ingen höra dig skrika

Seriemördarsommarens elfte bok är Dark places av Gillian Flynn. Den är fristående från Flynns debut, Sharp objects, som handlade om att återupptäcka sin hemstad och möta sina gamla spöken. Dark places har samma tema. Liksom i Sharp objects är huvudpersonen traumatiserad av sin uppväxt och med en hel del problem i vuxen ålder.

Gillian Flynn

Gillian Flynn

Dark places handlar om Libby Day. När hon var sju år gammal mördades hela hennes familj, mamman och två systrar. Den som dömdes för mordet var hennes bror Ben, till stor del eftersom den sju år gamla, svårt traumatiserade Libby vittnade mot honom. Idag är hon fortfarande inte säker på vad som egentligen hände och vad hon egentligen såg. Och varför?

Innan morden var familjen Day fattig och med ganska allvarliga sociala problem inom familjen. Mamman gjorde allt hon kunde, men kämpade mot sina egna demoner och barnen verkar inte riktigt ha utvecklat någon större social förmåga. Efter morden stannade Libbys utveckling upp. Hon bodde hos släktingar och fosterfamiljer, men ingen orkade ta hand om henne någon längre tid. Hennes hat kokar över och hon har aldrig hanterat de minnen hon har eller vad som hände med Ben. Sedan hon blev myndig har hon överlevt på donationer. Hon har ingen utbildning, inget jobb, inga drömmar, ingen framtid.

En dag får Libby kontakt med ett underligt nätverk. Ett nätverk av människor som är hennes fans, fans av mordet på hennes familj, fans till hennes bror Ben, som kan allt om morden. Varenda liten detalj.

Roadtrip 2010 Missouri

Roadtrip 2010 Mellanvästern

Dark places är en ultramisär utan like. Den är fenomenalt skriven och utan samtliga störande moment som fanns i Sharp obejcts. Istället är den nästan smärtsamt naken och rå. Alla krusiduller har trimmats bort och kvar är det som Flynn gör allra bäst.

Berättelsen växlar mellan nutid och det som hände på morddagen 1985. Den växlar också mellan Libbys upplevelser och de andra familjemedlemmarnas.

Det går utmärkt att läsa Dark places och fundera på vem som egentligen mördade familjen Day. Man kan också strunta i det och bara läsa om en familj i kris och om hur man vågar eller inte vågar närma sig sorgen efteråt. Den är verkligen sorglig och verkligen bra.

Mer om Gillian Flynn: