Etikettarkiv: filosofi

Detta är verkligheten?

Bertil Mårtensson är en av mina favoritförfattare inom svensk science fiction. Jag har tidigare nämnt t ex Det gyllene språnget, om kolonister som hittar en planet befolkad av katter, som är väldigt bra på matematik.

Detta är verkligheten är Mårtenssons första bok (1968), men jag läste den reviderade andra utgåvan från 80-talet, dock inte den felaktiga. Ehum… jo, för det kom en pocket på tidigt 80-tal, som råkade sakna de sista sidorna. Man känner igen pocketen på att den har färgomslag. Sed kom sedan en rättad version med omslag i rött och det är den jag läste.

Detta är verkligheten kan, trots att copyright fortfarande gäller, läsas på nätet hos Projekt Runeberg. Flera andra av Mårtenssons böcker kan också hittas gratis på nätet, kolla länkar här.

Detta är verkligheten av Bertil Mårtensson

Detta är verkligheten av Bertil Mårtensson

Så till handlingen..

Som alltid med den bästa svenska science fiction, är det inte helt lätt att förklara. Det beror både på att handlingen har en viss komplexitet, men också på att jag avslöjar för mycket vad jag än avslöjar.

För er som inte vill spoila något alls, men som tror mig när jag säger att den är underbar, läsvärd och en perfekt blandning av fantasy och science fiction, så kan det räcka att läsa hit och sedan läsa boken innan ni kommer tillbaka. HEJDÅ SÅ LÄNGE. :)

För er andra, som behöver lite mer övertalning, följer här en ospoilrig, men ändå aningen spoilrig beskrivning av Detta är verkligheten:

Vi möter en man, som bryter sig in i ett slott för att rädda en prinsessa. De rider sedan över bergen på sin ferd, som är som en häst, fast mycket annorlunda. Det är en underbar saga om hjältar och prinsessor, varelser, slott, kungariken. Det är fin fantasy.

Under tiden anar vi att vi inte vet allt om vår hjälte.

Senare skjutsas vi hastigt till en helt annan miljö, där vi inser att hjälten drömt precis allt han upplevt i fantasylandskapet. Egentligen är han medborgare i en civilisation där alla drömmer bort större delen av sina liv i perfekta, datorgenererade drömmar.

Vår hjälte genomgår en mängd personliga kriser under tiden som vi lär oss om hans verkliga hemvist. Detta är verkligheten: Mänskligheten har kommit så långt i sina teknologiska, medicinska och övriga upptäckter, att det inte längre finns några problem att lösa, eller ens särskilt många yrken att utöva. Därför drömmer de flesta människor om andra tider, där de har ”liv”.

Är det utopi eller dystopi? Kanske beror det på vem du är. Tycker du om att drömma ständigt nya fantastiska drömmar om nya världar, eller tycker du att det är obehagligt att inte leva ”på riktigt”? Tycker du kanske att det är meningslöst att leva ett liv, där du egentligen aldrig möter en annan människa?

Detta är verkligheten är verkligen fantastisk och tankeväckande. Ändå bedrägligt enkel. Jag rekommenderar den varmt.

Mer om Bertil Mårtensson:

Bertil Mårtensson på twitter:


När kriget kommer

They fly at Çiron är något så ovant som en fantasybok av Samuel R Delany. Jag hade fått för mig att jag köpte den på antikvariat, men det var minsann på English bookshop. När jag tar en titt på bilden från 2010, så har jag läst alla böckerna utom And another thing (som var ny då). Ganska bra jobbat. Jag menar, ganska dåligt, men bra för att vara jag. Jag har en tendens att impulsköpa böcker. Det vet ni nog.

Motiveringen till att köpa They fly at Çiron löd: ”För att jag ska köpa alla Delany jag hittar.” Det står jag för. Har ännu inte läst en dålig bok av karln.

Men vad gäller They fly at Çiron är det ändå nästan nära, för att vara Delany. Boken var en av de första han skrev, men den publicerades sent eftersom den behöver redigeras och omarbetas många gånger innan Delany var nöjd. Vid ett tillfälle är den publicerad tidigare, som ett samarbete med en annan författare, men med vissa tillägg Delany tagit bort till den här versionen.

Bokshopping 2010-09-30

Bokshopping 2010-09-30

They fly at  Çiron handlar om ett fredligt folk vid foten av ett berg. Uppe på berget bor ”The Winged Ones” i sin stad Hi-Vator. Människorna i Çiron vid bergets fot är rädda för flygarna och har inte mycket kontakt med dem tills en dag…

Marscherande från söder kommer Myetras armé, här för att erövra, förslava och massakrera alla små byar och lägga dem under sig. Myetranerna är kallblodiga mördare och intresserar sig inte för att tjäna på sina erövringar, mer än att vinna kriget.

Çironierna däremot, har inte ens ord för krig, vapen eller kapitulation. De är ett fredligt folk som aldrig krigat, inte slåss och var samhälle bygger på gemenskap.

Mötet mellan de två ytterligheterna blir förstås väldigt spännande och inte så lite orättvist. Som tur är får  Çironierna kontakt med sina grannar, The Winged Ones från Hi-Vator. Flygarna tycker inte om hur det låter, att Myetra vill erövra  Çiron. De tänker, mycket riktigt, att då står de sjäva näst på tur. Flygarna behöver inte lära sig ”First they came…”

”First they came for the communists,
and I didn’t speak out because I wasn’t a communist.

Then they came for the trade unionists,
and I didn’t speak out because I wasn’t a trade unionist.

Then they came for the Jews,
and I didn’t speak out because I wasn’t a Jew.

Then they came for me
and there was no one left to speak out for me.”
av Martin Niemöller

De två grannarna, som tidigare aldrig samarbetat, som till och med fruktat varandra, behöver nu varandra för att överleva.

På sätt och vis förstår jag varför Delany hade problem med just den här berättelsen. Den äger inte samma omedelbarhet som hans andra böcker haft. Den är inte lika tydlig, klar och enkelt sammansatt. Det brukar vara Delanys enkelhet som öppnar för hans väldigt djupgående filosofiska resonemang, som kan bli desto komplexare just för att bakgrundsberättelsen inte är det.

Men i They fly at Çiron har han följt en annan mall och jag tror det är vad som störde honom under alla de år den förblev opublicerad. Med det sagt tror jag ändå att Delany lyckas bättre med att göra en fantasyberättelse viktig, än många andra. Där man lätt kan förlora sig i en annan värld, låter sig Delany inte luras. Han håller hårt i rodret och fokuserar, som vanligt, på mer filosofiska problem än på att beskriva någon världstypisk företeelse.

Det här är inte det bästa Delany skrivit, långt ifrån. Men det är absolut inte dåligt. Och det är fint att läsa fantasy av sf-mästaren, även om han inte kan låta bli att blanda in lite anakronistiska detaljer, som kanske förvandlar fantasyn till elektropunk, vad vet jag (genreillitterat).

Slutligen kan nämnas att i min utgåva ingår dessutom två noveller, Ruins och Return to Çiron, som ger lite kontext och epilog till resten av boken.

En fin liten bok.

Tidigare om Delany:


I en framtid utan kultur

Efter Nova av Samuel R Delany (1968), flerfaldigt prisbelönt, följde några år utan någon ny bok från mästaren. Hans återkomst till bokvärlden 1973 sammanfaller lustigt nog med skilsmässan från frun, som han på något sätt lyckades gifta sig med trots att han identifierat sig som gay sedan tonåren. En lustig man, Delany. Han spränger lika många gränser i verkligheten som i den fiktiva världen.

I Nova möter vi en Delany vi känner igen. Språket är välbekant och så även flera av romankaraktärerna. Delany tycker om att återanvända både namn, personer och karakteristika i flera romaner och istället för att de blir darlings att döda så bygger de upp en känsla och en världsöverspännande myt som blir den Delanyska verkligheten. Låter det flummigt? Testa att läsa en Delany och hör sen. ;)

”The fisherman from the Pleiades Federation [Leo] – who always walked with one foot bare – had scratched his thick, blond hair as they gazed at the smoky walls rising to the domes and spiking minarets.”
Ur Nova av Samuel R Delany, s 6

Leo är en återkommande figur i Delanys böcker och han är alltid lite smutsig, jordnära, blond och rufsig och med en fot bar. Ibland är han vänlig, ibland rent fruktansvärd, men det känns konstigt nog alltid som samma person ändå.

Nova av Samuel R Delany

Nova av Samuel R Delany

Nova handlar om en rymdkaptens sökande efter den rikedom som inte bara kommer störta hans fiende utan även säkra hans egen framtid och framtiden för hans rymdimperium. Kapten Lorq Van Ray har gjort samma resa förut, men misslyckats. Nu försöker han igen, med en ny strategi och en ny besättning.

Med på skeppet är Mouse, en ung man/pojke (en återkommande figur i Delanys böcker) som kan spela fantastisk musik och som lyckas träffa mitt i prick på de andras lycka och sorg trots sin egen naiva ungdom. Vi har också Idas och Lynceos, två trillingar varav en svart och en albino. Idas och Lynceos lever symbiotiskt och i ständig längtan efter den tredje trillingen. Sebastian och Tyÿ är ett par och reser i sällskap med sex husdjur som endast beskrivs som mörka skuggor med klor som flyger. Fåglar måhända, men inga fåglar vi sett på Jorden. Sist men inte minst har vi den akademiska Katin, som ska skriva en roman och som dikterar tusentals anteckningar, men aldrig börjar skriva. Han säger att han letar det perfekta ämnet för sin bok, men egentligen är det nog antecknandet och letandet han tycker om bäst.

”‘I haven’t begun to think about the subject. I’m still making notes on the form.’ They frowned. ‘On structure, the aesthetics of the whole business. You can’t just sit down and write, you know. You have to think. The novel was an artform. I have to invent it all over again before I can write one.”
-Katin om sitt skrivande. Nova av Samuel R Delany, s 115

Von Rays fiender är ett konkurrerande företag, som liksom Von Ray dominerar Pleiaderna, dominerar Draco där Jorden ingår. Syskonen Ruby Red och Prince Red tillhör samma generation som Lorq och tvekar inte att döda honom för att bevara sin suveränitet.

Det de båda söker är Illyrion, den fantastiska substans som gör stjärnresor möjliga.

”Basically, gentlemen, Illyrion is something else.”
– Katin citerar Professor Plovnievsky. Ur Nova av Samuel R Delany, s 26

”You know that as you mount the chart of atomic numbers past 98, the elements become less and less stable, till we get to jokes like Einsteinium, Californium, Fermium with half lives of hundredths of a second – and mounting further, hundredths of thousandths of a second. The higher we go, the more unstable. For this reason, the whole series between 100 and 298 were labeled – mislabeled – the imaginary elements. They’re quite real. They just don’t stay around very long. At 296 or thereabouts, however, the stability begins to go up again. At three hundred we’re back to a half life measurable in tenths of a second, and five or six above that and we’ve started a whole new series of elements with respectable half lives back in the millions of years. These elements have immense nuclei, and are very rare. […] This group of super-heavy, super-stable elements go under the general heading of Illyrion.”
– Katin. Ur Nova av Samuel R Delany, s 27

I den här världen är rymdresor normalt tack vare Illyrion. Man har även gjort stora framsteg inom medicin som utrotat samtliga infektioner och därmed gjort det här med hygien ganska onödigt. Varför ska man hålla sig ren och rent omkring sig om det inte finns någon nackdel med att vara smutsig? Det finns även medicrobotar som tar hand om enkla till allvarliga skador och androider som kan ta över ditt sociala liv om du inte känner för det, och skapa en ganska god imitation av ditt normala språk- och interaktionsmönster.

”‘Yeah?’ The Mouse took the candy out of his mouth: ‘Want to finish this? I’m through with it.’
‘Thanks. Just take the matter of’ – Katin’s jaw staggered as his teeth crushed crystalline sugar from the linen thread. – ‘cleanliness. There was a thousand-year period from about fifteen hundred to twenty-five hundred, when people spent an incredible amount of time and energy keeping things clean. It ended when the last communicable disease finally became not only curable, but impossible.'”
Ur Nova av Samuel R Delany, s 123

Man har även som standard kontakter inopererade i handleder och ryggslut, där man kan koppla in sina nerver till olika maskiner. Att ha ”sockets” anses lika normalt som att ha mobiltelefon och använda internet idag och de som vägrar operera in dem anses väldigt excentriska, men vad värre är kan de inte heller få jobb. De kan ju inte koppla in sig till något.

I ett universum där långa rymdresor gjorts enkla har människor kunnat blandas fritt mellan världar med verkan att kulturen har upplösts. Katins roman är en anakronism. Traditioner har försvunnit. Etnicitet avgränsas maximalt av dialekt eller språk, som man lätt kan lära sig under hypnos.

”Mouse, consider this. Captain Von Ray has sockets. He’s one of the richest men in the universe. And so does any miner, or street cleaner, or bartender, or file clerk, or you. In the Pleiades Federation or in the Outer Colonies, it’s a totally cross-cultural phenomenon – part of a way of considering all machines as a direct extension of man that has been accepted by all social levels since Ashton Clark. Up until this conversation, I would have said it was a totally cross-cultural phenomenon on Earth as well. Until you reminded me that on our strange ancestral home world, some incredible cultural anachronisms have managed to dodder on until today.”
– Katin om att inte ha sockets. Ur Nova av Samuel R Delany, s 113

Delany är som vanligt magisk. Texten som löper som poesi. Det andra bygger upp med kapitel, lyckas Delany skapa i ett stycke, i en mening. Det man annars bara hittar i poesi, är hans prosaspråk.

Dessutom innehåller en så liten bok som Nova (215 s) många fler djupa funderingar kring livet och materien än de flesta böcker eller ens serier klarar av.

Nova är inte Delanys bästa, där måste jag påstå att både Babel-17 och Dhalgren på olika sätt var bättre, men det är en enklare roman och med ett enklare omfång, enklare frågor och enklare handling. Förmodligen är den mer normal, mer genomsnittlig och sf-konservativ än det mesta från Delany.  Men den är bra. Om någon annan skrivit den, hade den förmodligen varit det bästa den gjort. Men nu pratar vi om mästaren…

Du ska läsa Delany om du tycker om extremt välskrivna böcker om extremt intressanta människor och en författare som vågar vara filosofisk och djup samtidigt som den lyckas skapa spänning och läslust. Och självklart ska du läsa Delany om du tycker om SF. Och självklart ska du läsa Nova om du funderar på det här med kultur och etnicitet, konkurrens och mål i livet.

Känns det tungt? Det är det inte. Man kan läsa Nova om man bara vill ha en bra och spännande bok också.

Tidigare om Delany:


Jag minns De döda fruktar födelsen

Jag brukar återvända till bra böcker och läsa om valda delar som jag tyckte särskilt mycket om. Här följer några favoritutdrag ur De döda fruktar födelsen av Pål Eggert:

Susanne diskuterar karma med en ”ängel”

”Men jag har alltid trott att det finns något slags rättvisa efter döden. Nu låter det ju som om man kan hamna under demoniskt inflytande bara för att man har en dålig dag.”

”Den dåliga dagen kommer inte utan orsak”, sade Lord Sananda. ”Du har själv skapat förutsättningarna för den, skapat den karma som fick den att hända.”

”Men – men det där är ju bara något slags cirkelresonemang. Det som händer sdig är alltid rättvist, och om något som du tycker är orättvist drabbar dig, så är det för att det egentligen är rättvist.”

”Men det är precis så det är…” […]

”Och vad skulle det vara för mörker som gör att demonerna kan få tag i mig?” […]

”Eftersom demonerna kunde få tag i dig finns det ett mörker i din karma som de kan fånga upp.”

”Du gillar verkligen cirkelresonemang”, sade Susanne
Ur De döda fruktar födelsen av Pål Eggert, s 93

Jag älskar hennes envisa upprepande om cirkelresonemanget, greppet om logiken och att hon vägrar låta sig imponeras av att hon talar med en ängel.

De döda fruktar födelsen av Pål Eggert

De döda fruktar födelsen av Pål Eggert

Andria besöker Mórr-Sephers pinorum

”Hon följde de andra arbetarna in i fabriken och kom in i en hall med rader av stålbord uppställda i prydliga rader i sal efter sal, köttkrokar som hände från gnisslande löpande band i taket. På borden låg delar av människor. Man sågade, sydde, smälte, lade om, lyfte av, förde samman, krossade, plockade ur, virade runt eller skar av. Där högg man av ett ben, här mejslade man om benknotorna så att en arm kunde fästas vid en höft. Hjärnor togs ut och sprutades in i blodomlopp, bröstvårtor byttes mot ögonglober, armar bytte plats med benen och ansikten och bitar av olikfärgad hud syddes sammans i ett multikulturellt lapptäcke. Glatt plast, blänkande stål och glas förenades med kött och ben i former som inte var mänskliga och bara i vissa fall humanoida.”
Ur De döda fruktar födelsen av Pål Eggert, s 137

Självklart förstår ni vad som lockar här. Den vidriga beskrivningen av klistrandet och lappandet med kroppsdelar för att straffa människro som brytt sig för mycket om det materialistiska. Vansinnigt och kräksjukt och fascinerande på samma gång.

Känslan av total uppgivenhet:

”Sebastian kände sig upphängd på sin egen ångest, ett skelett av koagulerad förtvivlan, lika förstelnad som han varit den gången när han han bara förmått röra sig från soffan för att han beslutat sig för att ta sitt eget liv.”
Ur De döda fruktar födelsen av Pål Eggert, s 272

En synnerligen tydlig liknelse. Det räcker så.

Behändiga färdigheter

Erik Strömberg fyllde flaskan med vatten på McDonalds toalett, förde handen över den och med ens hade vattnet förvandlats till rödaste vin. Han tog sig en klunk av vinet så fort han kommit ut från restaurangen.

”Jag är ingen fallen ängel, jag är bara misslyckad”, sade han till sig själv.
Ur De döda fruktar födelsen av Pål Eggert, s 276

Jag har alltid älskat magiker och finurliga färdigheter. Som när Belgarion förvandlar sig till en varg (åååh). Det råkar även vara en av mina absoluta svagheter när magiker kommer och trollar vid bordet och låter mynt försvinna och liknande. Jag är en total sucker för det.


Recensionen: Grubblerier över livet och döden


Grubblerier över livet och döden

Det tog tid för mig att läsa De döda fruktar födelsen av Pål Eggert. Mest berodde det på att jag jobbat 50+-timmarsveckor. Släng också in att återhämta sig från en operation och en dunderförkylning så förstår ni sammanhanget.

Hur som helst så gjorde det ingenting, för det här var en bok som jag behövde tid på mig att smälta. Det passade bra att ta den i mindre doser och hinna fundera över innehållet samtidigt som jag läste. Jag var faktiskt inte alls beredd på att läsa just den här boken. Jag trodde innan att den skulle vara helt annorlunda, eftersom den inte är lik någon annan bok riktigt. Det gick inte att förutse att den här boken fanns.

De döda fruktar födelsen av Pål Eggert

De döda fruktar födelsen av Pål Eggert

De döda fruktar födelsen kan beskrivas som att den handlar om hur den nydöda Susanne försöker hantera sin död och hitta tillbaka till livet och sin återfödelse. Men det tycker jag inte alls är den faktiska handlingen. Egentligen handlar det om människor, vilka de egentligen här, hur livet formar oss, vår livssyn och om verkligheten. Det blir inte mycket allvarligare än så. Meningen med livet. Ändå är det inte en överdrivet allvarlig bok. Det är mest tack vare de bisarra änglarna av olika sorter. I Eggerts dödslandskap finns ett antal områden, ungefär som i Kabbala; vår materiella värld, den digitala världen, ett paradis, gudssfären mfl. Det finns även en mängd olika sorters varelser i den ickemateriella dimensionen, som vi nog bara skulle dela upp i änglar och demoner. Men i verkligheten är de många fler än så. Det finns änglar, ärkeänglar, ljusguider, urgudar… Oftast är änglarnas värld mest skrattretande med sin hierarki och byråkrati. Samtidigt är den nästan mer verkligheten än verkligheten själv är.

Förutom Susanne får vi följa hennes vilda och militant feministiska syster Petra. Vi lär också känna den åldrande (nåja) gothen Sebastian och rebellängeln Deliel. De gör ett svindlande äventyr tillsammans, väldigt underhållande, men som jag lätt och ”gärna” glömmer i efterhand. Det jag däremot minns och grubblar på är hur själarna karakteriseras av hur de levt sina liv, av hur man befrias av att kunna lämna livet bakom sig, inte ha ouppklarade sorger kvar inom sig. Hur man kan ärras för livet av att inte få växa upp fri. Hur man formas och döms av sin omgivning. Hur man kan önska att man levt annorlunda, även om man kanske inte haft något val. Någonsin.

Det är de filosofiska funderingarna jag älskar med De döda fruktar födelsen och jag förstår att den som inte tycker om att grubbla kan tycka att den är överdrivet tät eller oklar: För den är tät. Jättetät. Och den är oklar på många sätt. Alla trådar kommer inte att knytas ihop på ett färdigt och tillfredsställande sätt i slutet. Det är precis det jag tycker om. Det är jag som får tänka och boken lämnar mig inte även om den är slut.

Jag tror att jag kommer att läsa om den här boken om ett tag. För jag tror jag kan ta till mig ännu mer och fundera ännu mer på det här.

Jag skulle även kunna skriva metervis av funderingar runt De döda fruktar födelsen, men det tar fortfarande emot lite. Förmodligen går det aldrig utan att skriva en egen bok.