Etikettarkiv: författare

Dömd till författare

Känner du för att resa i tiden? Gillar du London? Då har jag en lösning för dig, nämligen Skeppet i Kambrium av Bertil Mårtensson, som jag ju tycker mycket om.

I Kambrium hittas mycket riktigt ett skepp. Hur man hittar det för 542 miljoner år till 488 miljoner år sedan, och varför det inte längre finns spår av det, eller de mystiska gröna männen, eller spindlarna, det vet man inte riktigt. Det har med tidsresor att göra. Allt är plötsligt mycket komplicerat.

Men för huvudpersonen John Fernström, som kanske egentligen heter Ayr Dagure, är livet väldigt enkelt. Han är fängslad i London.

Fängslad i London, då kanske ni tänker på Towern eller något. Men icke då. Han är fängslad, bokstavligen, i London. Inte London just nu, såklart, utan ett gammalt london. Och inte med folk i, såklart, utan ett tomt London, där bara fångar bor.

Poängen med att fängsla folk i ett gammalt London är att göra dem deprimerade och livströtta. För att bättra på effekten har man även tagit ifrån dem deras identiteter. Därför är John osäker på om han är John Fernström eller Ayr Dagure.

Under bokens gång kämpar John med att inte vara författare. Han hatar det. Men det är vad de mekaniska kuratorerna sagt åt honom att han borde vara.

”För det var omöjligt att skriva fem timmar om dagen utan att på något vis vilja prestera något som var bra, ens om man från början bara avsåg att leverera rent skräp.”
s. 16

Det är så briljant.

Men kuratorn är inte så lättlurad. Det räcker inte att bara skriva och nicka och hålla med.

”Telefonen ringde. Det var Kuratorn. Han [John] hade tydligen låtit alltför uppåt. Nu ville den göra honom osäker. Utan tvivel ville den leda honom till självmord.

-Jag är i den maniskt kreativa fasen, sa han. Efter det kommer jag att slå om och bli deprimerad och så håller det på i ett slags cykel. Jag är en dålig författare, men jag måste ge utlopp för mina inre kristillstånd. Samtidigt ska jag vara ödmjuk. Det bör varje konstnär vara. Ibland överväger jag självmord. Okay?”
s. 58

Och så håller det på. Kuratorn och alla androider i London försöker driva John till vansinne, och han försöker spela bort dem med sarkasmer slösade på svin.

Tills han träffar Patricia. Plötsligt har livet mening på riktigt, och han måste desperat dölja det för de artificiella ögonen.

Och tills Patricia tar med honom till Framtiden. Tills han börjar se sanningen, tills allting rämnar.

Skeppet i Kambrium är min absoluta favoritsorts science fiction. Den är smart, rolig, spännande och omtumlande. Och jag kan inte se på världen på samma sätt sedan jag läste den.

Måhända låter den helt galen, men den är ganska galen. Och den vrider knut på sig själv. Den är riktigt bra.

 

Boken finns förresten både att köpa här och var, som bok och ebok, och gratis här: http://www.las-en-bok.com/

 

Tidigare om Bertil Mårtensson:

Bertil Mårtensson på twitter:

Annonser

Swecon 2012 – En ganska grafisk kongressrapport

Den 5-7 oktober var det Swecon i Uppsala. Denna con (kort för kongress) var alltså årets stora svenska con, och hette kanske egentligen Kontrast.

På kongress umgås man med andra nördar, lyssnar på roliga paneler, dricker öl och samlar på sig bokhögar. Man kan oftast även snika till sig signeringar av diverse författarfolk som stryker omkring där.

Förra året skrev jag om Eurocon, som var min första kongress. Redan i år kände jag mig nästan lite som en gammal räv, även om en del besökare var väldigt mycket rävigare än jag.

För de av er som inte uppskattar långrandiga rapporter, har jag gjort en seriestripp som väl beskriver min kongressupplevelse. (Klicka på den för att se bilden i stort format.) Givetvis är det ingen fullkomlig beskrivning av Swecon. Det kommer min rapport inte att vara i någon aspekt. Men den kommer verkligen att ge er den närmaste känslan möjlig av upplevelsen, om ni inte var där. Dvs knappt nära alls, så se till att gå på nästa Swecon istället! (Som egentligen heter Fantastika)

Klicka för att se närmare!

Klicka för att se närmare!

Så över till den mer långrandiga delen, som ändå kommer att bestå mestadels av inklippta tweetar. En stor del av min Sweconupplevelse var faktiskt beroende av Twitter. Under hashtaggen #swecon kunde man med lätthet kommentera föredrag utan att störa lyssnarna och informera den vetgiriga allmänhet som inte var på plats om vad som hände. Man kunde även halvt hänga med i programpunkter man inte hann gå på. Så till er som funderar på att delta i kongress framöver, rekommenderar jag att skaffa ett twitterkonto. Det är, om inte annat, ett bra ställe att babbla om böcker när man inte bloggar om dem.

Redan veckan innan Swecon var förväntningarna uppskruvade till max! (Nu börjar twitterbonanzan.)

Det förekom även en del kongressplanering:

Ja, det är grundläggande att inte packa med sig några böcker till en kongress, eftersom man ändå kommer att skaffa sig tjugo nya på plats. De enda böckerna man får ta med är sådana man tänkte få signerade. Någonting man däremot ska ta med är Resorb (vätskeersättning). Om inte pga alkoholintag, så pga allmän utmattning och faktisk vätskebrist.

Den där Lindorm är förresten densamma som Nene Ormes, så följ henne! Och den där @feeejay är ingen annan än Boktimmen! Följ dem båda, vetja.

Apropå mängden böcker, så följde jag nästan mitt eget råd:

Det där #fml betyder ”fuck my life” och skrivs när man tycker synd om sig själv.

Fredag

Så var det äntligen dags. Jag fick lämna mitt själadödande arbete och ta mig till själagödande Swecon.

Och sedan var det liksom igång:

Det där ftw betyder ”for the win” och skrivs när man är nöjd med sig själv och annat.

Lägg gärna märke till att första tweeten där skrevs kl 10:33 (i någon tidszon. Egentligen var det kl 14:33) och den andra kl 12:59. Så fort går det alltså att kongressifieras!

Efter bokbloggaröl uppstyrd av Boktimmen och en del springande runt på kongressen åt vi på fredagskvällen bokbloggarmiddag på Buddy’s.

Och sedan köpte jag lite fler böcker. Du kan ju se i seriestrippen ovan hur många det slutligen blev. Nästan. Köpte lite fler sedan också. Hrrm.

En av kvällens höjdpunkter var en panel om förnyelse i fantasy. För egen del var jag ganska säker på vad som vore fint att ändra på.

Och det var fler som tänkte ungefär samma tankar.  T ex In another library (@annabarkpersson). Den som tyvärr fick ta största smällen, var Joe Abercrombie, som skriver fantastiskt bra och roliga böcker i genren barbarporr (som vi hittade på under kongressen). Abercrombie är både duktig och rolig och smart, men han fick ganska snabbt omvärdera sin åsikt om att han skrev starka kvinnor etc. Det gör han iofs, fast bara som undantag, och gärna lite offeraktiga kvinnor till skillnad från sina mer nyanserade manliga figurer.

Ungefär så var det.

Ungefär så var det.

Abercrombie bidrog ändå med några av kongressens bästa oneliners:

Fast han lyckades inte riktigt nå sitt mål.

Jag var inte den enda som var lite imponerad. Bokstävlarna var också på plats.

Man kan nästan undra om Abercrombie över huvud taget försökte göra oss besvikna, som han smörade på ibland. Här citerad av Skuggornas bibliotek:

Det här med sexism och fantasy var, så att säga, ett tema för kongressen från bokbloggarhåll.

Alvarfonden, där man kunde samla på sig böcker för billiga pengar, var mycket uppskattad i allmänhet på kongressen, men jag kände att jag ändå kunde bidra genom att tipsa om de bästa fynden bland högarna.

Jag tror att jag lyckades prångla på dem på någon senare, men jag minns inte riktigt vem. De rekommenderas iaf. Förutom pälsiga hjortmänniskor och sälförvandlingar, så är det en ganska ovanlig fantasyhistoria om en kärlekstriangel på riktigt. Ni vet tre personer som älskar varandra, och så vidare.

Lördag

Kongressens andra dag började ungefär som förväntat, förutom att jag råkade presentera min käre man, dito medföljande maskot på kongressen, som mitt one-night-stand när vi skulle logga in till hotellfrukosten. Det var verkligen inte meningen, utan måste ursäktas som ett rent kongressymptom.

Det var också nu under lördagen som genren barbarporr myntades och Abercrombie blev en ovillig(?) och ovetande(?) grundare av densamma. Fördelen med att grunda en genre är iofs att man blir kung direkt, så jag är säker på att han skulle gilla idén om någon berättade det för honom.

Under lördagen hölls dessutom ett föredrag av Bellis (känd kongressmedlem) och In another library-Anna om metal och fantastik. Föredraget övertygade oss övertygande om att dessa två är tätt sammanlänkade, vilket märks i alla möjliga metaltexter och på omslagen. Jag saknade omnämnande av Amon amarth, men det fixade publiken. Ni ser lite närmare bilder på föredraget i seriestrippen ovan.

Senare under lördagen visade Engelsforsgänget upp sin nya serie, Berättelser från Engelsfors (hashtagg #bfengelsfors på Twitter och Instagram). De betedde sig verkligen som medlemmar ur en härlig romcom eller sitcom, och var hur roliga och trevliga som helst. Såklart.

Instagram var förresten nästan lika roligt som kongresstillbehör som Twitter var.

Sara Bergmark Elfgren the original Engelsforsis bjöd också på en del oförglömliga citat.

När det var dags för publikens frågor blev det plötsligt blodigt allvar av denna sitcom, då någon ställde frågan om vilken superkraft var och en i Engelsforsgänget skulle ha. Och vem som skulle vinna ett battle. Föredraget urartade närapå, men allting slutade väl.

Ett annat populärt föredrag på lördagen var det om varför vi tycker om när jorden går under. Jag hade min egen teori.

Gillar du tv-spel förresten, så testa Tokyo Jungle. Det utspelar sig efter apokalypsen, då djuren har tagit över. Du spelar djuret i flera generationer. Överlev!

Jerry Määtä, som höll i föredraget, var väldigt duktig och klok, om än lite cynisk. Jag tror kanske att det är därför vi gillar postapokalyps, för att vi är väldigt cyniska.

Ett av de enda problemen under kongressen var att det var väldigt dålig luft i konferenslokalerna. Därav många kommentarer under helgen, som: ”Överlevde just en mindre seminarieapokalyps på apokalyopseminariet. Dog nästan, medelst kvävning.”

Från apokalyps till steampunk. Det är kanske inte riktigt min kopp ångande te, men det gjorde ingenting när Nene Ormes satt i panelen:

Nene Ormes har jag förresten läst som ebok, och även hennes senaste bok har jag som ebok. Men det hindrar näppeligen möjligheten att få den signerad.

Signerad ebok

Signerad ebok

Kongresser i allmänhet dras nog med en hel del fördomar från Annat Folk, dvs de som inte varit där. När man väl kommer dit ser man att vissa fördomar stämmer, och andra inte. Men en sak är sann. Det är väldigt mycket olika sortes människor på en kongress. Och det gillar vi.

Den här Karl är förresten en del av Drömmarnas berg.

Söndag

På söndagen satt jag själv med i en panel och science fiction och vetenskap, men jag tänkte inte diskutera den särskilt här. Jag var grusig och allergisk av hotelluften/sängen (”Empiriska data visar att alla nördarna är allergiska mot hotellets dun, vilket tillsammans med dålig luft påverkar våra hjärnor.”). Jag var trött och jag var ändå ganska nöjd efteråt. Ovan att inte få diskutera djupare än någon kommentar, men nöjd att jag inte sade något allt för dumt. Det var roligt.

Söndagens bästa citat var som vanligt Abercrombies. Det här var ett par av favoriterna:

Under sin hedersgästintervju frågades Abercrombie om sina kommande projekt. Han skämtade mycket, men jag fick ändå ett intryck av att han funderar på zombiebok (!). Förväntar mig nu zombier.

Söndagen slutade för min del med någon slags högtravande diskussion om miljöer och landskap i fantasy, som mest handlade om kartor (dvärgkartor har öst uppåt) och om olika detaljer som panelen hakade upp sig på. Det var ganska underhållande, men inte så informativt.

Efter stängningsceremonin hade all luft gått ur både mig och hotellet och medan andra drog vidare till sk Dead dog-party (man dricker öl och är trött), så gick jag upp till hotellrummet och läste en bok, tittade på tv och åt godis. Förmodligen ett klokt val.

Där satt jag och myste över den excellenta boken jag läste, Graceling av Krisitin Cashore, och över en underbar helg.

Tack alla ni som jag träffade, och kommittén och alla besökare och panelister och kringstrykande författare!

Har jag glömt att nämna någon, så ber jag om ursäkt. Skriv gärna namn och länk i kommentarerna. Själv är jag nästan lika slut av att skriva den här rapporten, som av själva kongressen. Ändå kan jag knappt vänta till nästa, vilken det nu blir, den nyfödda Malcon (Malmö) eller Fantastika (Stockholm).

Som slutkläm vill jag bara lämna er med en viktig sanning som uppdagades under kongressen:

Och om Elisabeth Östnäs säger det, då måste det vara sant. Jag ÄR snäll. =)


Tjuven och tiden

Det var en gång ett Eurocon. Tack vare det och Sara på Glorybox hade jag hört talas om The quantum thief av  Hannu Rajaniemi. På SF-bokhandelns signering fick jag lyssna på Rajaniemis prat om boken och fick den signerad. På Eurocon kunde jag sedan lyssna mer på honom i diverse paneler.

Hannu Rajaniemi skriver ganska tung science fiction och serien ska fortsättas med minst två böcker till. Varje bok kommer att fokusera på ett nytt ”problem” i denna avlägsna, posthumana framtid.

MD Lachlan och Hannu Rajaniemi på SF-bokhandeln

MD Lachlan och Hannu Rajaniemi på SF-bokhandeln

Rajaniemi har skrivit något jag skulle klassificera som en rymdopera, en klassisk historia om två konkurrerande krafter i en avlägsen framtid. Det påminner mycket om Bruce Sterling.

Huvudpersonen är tjuven Jean Le Flambeur. Handlingen utspelar sig i Oublietten på Mars, där man lever som Nobles med en begränsad mängd Tid. Tiden tickar ner mot din död och används också som valuta. När du dör blir du en robot, en Quiet och arbetar i det tysta med stadens underhåll och diverse servicesysslor. När du arbetat tillräckligt länge som Quiet kan du åter igen få Tid som Noble bland de levande.

Vi följer tjuven och en rymdkapten med ett uppdrag och ett fantastisk skepp vid namn Perhonen samt en detektiv i Oublietten vid namn Isidore.

Handlingen viker sig kring sig själv och förvirrar läsaren på ett bekvämt sätt, precis som bra science fiction ska göra.

Håller du huvudet på skaft så hänger du med på en underbar resa.

Jag hittar skuggor av flera andra science fiction-författare, särskilt Burce Sterling. Men även Samuel R Delany:

”A chain made from multicoloured jewels snakes around her left ankle and up her leg.”
Ur The quantum thief av Hannu Rajaniemi, s 11

Kedjorna är ett återkommande inslag i Delanys Dhalgren.

Men, det är inte riktigt lika bra som Sterling. Eller Delany. Jag saknar ett visst mått av poesi och något onåbart för att balansera den tunga teknologin och fysiken. Sterling är tung science fiction, men han lyckas ändå skriva flytande. Språker lyfter. Delany är poesins mästare även i väldigt speciella världar och här lyckas inte Rajaniemi riktigt med konsten, även om han har handlingen och tekniken i övrigt på plats.

Bokshopping Eurocon 2011-06-18

Bokshopping Eurocon 2011-06-18

För den som är nördig går det att hitta många roliga referenser i The quantum thief. T ex sysslar man med memes, kan få rootaccess till sin egen hjärna och det finns en hel klan baserad på gamla MMORPG-spelare.

”I am root, and the body is a world-tree, an Yggdrasil.”
Ur The quantum thief av Hannu Rajaniemi, s 27

”Self-destructed upon capture, like they all do, spewing Fedorovist propaganda. Almost got me with a weaponised meme.”
Ur The quantum thief av Hannu Rajaniemi, s 54

För detektivälskaren finns också en del att hämta, även om jag tycker att den delen kunde ha broderats ut mer. Isidore refererar också till Sherlock Holmes med t ex det här klassiska citatet:

”When you eliminate the impossible, whatever remains, however improbable, must be the truth.”
Ur The quantum thief av Hannu Rajaniemi, s 161 (originalet tillhör Sherlock Holmes)

Många tycker att världen är för komplicerad, att handlingen är för svår, för komplex. Förmodligen beror det mest på ovana att läsa rymdopera och tung science fiction. Det vänjer man sig vid om man läser mer.

Men hjälp på vägen kan man få av Wikipedia:

The quantum thief kommer som sagt att följas upp med fler böcker. Den andra, The fractal prince, kommer 2012-09, men jag är osäker på om jag ska läsa den. Just nu känns inte The quantum thief som bortkastad tid, men jag kan inte heller säga att jag känner ett behov av att läsa mer.

Tidigare om Hannu Rajaniemi:

Eurocon – dit nördar går för att dricka öl


Tävlingen om bårhuset fortsätter

Jag nämnde för ett tag sedan att författare tävlar om att få sitt namn på ett bårhus. Bårhuset kommer att stå i Dundee i Skottland, som man händelsevis kan läsa om i några av de tävlandes böcker.

Man vinner genom att få flest röster. Varje röst donerar ett pund till att bygga bårhuset. Tävlingen fortsätter tills de fått in en miljon och ännu så länge har de knappt ens fått ihop skraltiga £100 000.

Million for a morgue lär alltså fortsätta ett bra tag.

Ännu så länge är ställningen, fritt översatt, som följer:

  • Lee Child 1/24
  • Jeffery Deaver ~0
  • Jeff Lindsay 1/48
  • Val McDermid 5/24
  • Stuart MacBride 2/24
  • Tess Gerritsen 8/24
  • Peter James 3/24
  • Kathy Reichs 5/24
  • Mark Billingham 1/48
  • Harlan Coben ~0

Jag kan inte låta bli att undra vad Tess Gerritsen skrivit som gjort att hon förtjänar ledningen. Jag har själv inte läst henne. <google/wikipedia> Det visar sig att hon är läkare, bor i USA och skriver romantiska böcker. Ehum. Det var alltså därför jag inte kände igen henne bland mina älskade morddeckarförfattare med skotska förtecken.

Några mer bekanta gärningsmän är förstås Lee Child författare till böckerna om Jack Reacher, Jeff Lindsay som är pappa till Dexter och Stuart MacBride som är min allra bästa favorit ibland när han är särskilt läskig. MacBride är också äkta skotte från Skottland, som nämner Dundee då och då i sina romaner.

Val Mc Dermid är ju inte heller helt okänd förstås, liksom Peter James och Kathy Reichs (Temperance Brennan-uppfinnare) och Harlan Coben. Men ingen av dem har lyckats förföra mig särskilt. Utom kanske Val McDermid en gång när jag läste om lesbiska par som fick befruktade ägg inplanterade, sammansmälta av båda föräldrarna och helt utan manlig inblandning (Blue genes). Det var lite häftigt.

Jag vill också ha mitt namn på ett bårhus, så jag förstår dem allihop, att de är med och tävlar. Feuerzeug-bårhuset. Helt i vitt och grått kakel. Mmm…


Jack Reacher på film?!

Dagens upptäckt är att det spelas in en film om Jack Reacher, romankaraktären i Lee Childs böcker. Den sägs komma 8 februari 2013. Man börjar dock inte alls från början, utan filmatiserar One shot, den nionde Reacher-boken. Fråga mig inte varför.

Imdb uppdaterar sin info om filmen här.

”A homicide investigator digs deeper into a case involving a trained military sniper who shot five random victims.”

Vem är Jack Reacher? Till att börja med är han huvudpersonen i Lee Childs deckare.

Dessutom:

  • Född 1960
  • Fd. militärpolis i armén (13 år)
  • Väldigt reslig, 196 cm
  • Väger 100–115 kg
  • Blå ögon, blont hår
  • Lugn, tålamodig, analytisk
  • Fantastisk street fighter
  • Duktig prickskytt
  • Vet vad klockan är i huvudet
  • Har inte
    • mobiltelefon
    • epost
    • address
    • kläder (han har dem på sig, men han slänger dem och köper nya istället för att tvätta)
  • Har inget hem, utan reser omkring dit vinden blåser
  • Dras alltid in i något lokalt bus och styr upp situationen

Okej, betänk listan och hör här: Man väljer Tom Cruise att spela Reacher.

”The bad news (perhaps): Jack Reacher, written as a six and a half-foot, sandy-haired slab of a man, will definitely be played by Tom Cruise.”
– Slashfilm.com

Eeeh? Neeej.

  1. Jag hatar Tom Cruise.
  2. Reacher är verkligen inte ens lik honom, vare sig utseende, stil, utstrålning etc.
  3. TOM CRUISE?!

För min del hade de hellre fått ta Hugh Jackman, Sean Bean (han skulle få leva!) Bruce Willis, Mickey Rourke, Russel Crowe eller till och med fucking Brad Pitt än Tom. Gah! Så besviken. Vill inte ens se filmer med Cruise. Eller varför inte ta någon ny? Hitta en lagom gammal, reslig kille? Låt honom kuta runt och byta kläder och skjuta folk på film. Ja, eller använd Dolph Lundgren. I would not object. Damian Lewis kanske? Rödhårig, why not.

Regissör är Christopher McQuarrie, som även gjorde Valkyrie, där han också använde Cruise. Kanske en typisk regissör-skådis-romans som ingen har hjärta att bryta? Hatar när det händer. Dock ska vi komma ihåg att McQuarrie skrev manus till The usual suspects. Han ska inte undervärderas, för all del.

Ni kan själva bedöma här om Tom Cruise förtjänar äran. Lite småbra argumenterar han nog, men det gör honom inte till en bättre skådis. Hrrrr. Ryser bara jag tänker på honom.

Och här har ni blandade artiklar om filmen.

Jag kan inte låta bli att undra om inte filmmakarna och Lee Child själv missbedömer läsarna av Reacher-serien. Vill vi verkligen ha Tom Cruise? För all del verkar han populär nog med sina Mission impossiblefilmer och diverse förstörande av sf-klassiker, men vill vi verkligen, om vi får välja fritt, ha honom?? Jag tror inte det.

Personligen känner jag att den initiala glädjen nu bytts ut i förtvivlan, men det är ju jag det. Vad säger ni, Reacherfans? Gillar vi det här?

Tidigare om Lee Child:


Bloddrypande vikingafantasy med varulvar

Det är dags för den sjunde boken i min seriemördarsommar och vi gör en avstickare till vikingatiden och Wolfsangel av MD Lachlan.

På väg till Eurocon, den 19 juni, gick jag förbi SF-bokhandeln och lyssnade på MD Lachlan och Hannu Rajaniemi, som pratade om sina böcker, Wolfsangel och The quantum thief. Jag passade även på att köpa böckerna och fick fina signaturer i dem också.

Hannu Rajaniemi får vi återkomma till en annan gång, men MD Lachlan skriver alltså vikingafantasy med varulvar. Det kommer bli ett antal böcker och varje bok kommer att hoppa ett hundratal år framåt tills vi kommer till Andra världskriget. Oerhört intressant, tyckte jag.

MD Lachlan och Hannu Rajaniemi på SF-bokhandeln

MD Lachlan och Hannu Rajaniemi på SF-bokhandeln

Tyvärr infriades inte mina förväntningar på Wolfsangel. Till att börja med kände jag mig lurad av Lachlan. Det handlade inte alls om en man som kände sig tvungen att bli en varulv genom förbannelse och som sedan aldrig kan göra det ogjort. Förmodligen har jag missförstått, men den boken hade jag velat läsa.

Nej, Wolfsangel handlar om någon slags vikingar som lever som hobbitar i ren bliss tills grannen vill kriga. Då kommer stora båtar och krigarna springer vrålande iland och slaktar alla de ser.

Man åker båt och åker båt och rider och jag känner för att instämma i anti-fantasykören, som brukar mena att ”i fantasy bara går och går och går de och aldrig kommer de fram”.

Vår huvudperson är en vikingaprins. Han uppfostras av en broderklan där han har sin trolovade, men blir istället kär i en bondflicka. Magiska krafter som är ute efter prinsen tvingar honom sedan att resa över Norden för att hitta Valfolket. Med sig på resan har han vargmannen Feileg. Det är barnboksromantik, brådstörtat hjältemod, hjälplösa kvinnor, modiga män, hemska häxor, starka kungar och bla blaaaah blaablablablaaah…

Karaktärerna är ytliga och får aldrig riktigt fäste. Dessutom byter de personlighet ofta nog för att jag även om jag gillar dem ett ögonblick, strax därefter kanske måste ogilla dem istället.

Jag hade de bästa avsikterna att älska Wolfsangel, men så här i efterhand känner jag mig ganska lurad. Den är inte svår att ta sig igenom, men den är så dåligt upplagd och löst sammanhållen att jag i efterhand önskar att jag ledsnat innan den tog slut. För rättvisans skull fanns det förstås bra partier, men som helhet blev jag inte tjusad. Kanske är den bättre om man inte är uppväxt i vikingarnas land. Men jag tycker ändå att det är ett mishmash av trådar som aldrig riktigt väver någon bra historia.

Jag påminns om fantasyboomen, när fantasy prånglades ut så fort som möjligt till alla som inte visste bättre eller hade annat val än att läsa det som stod till buds.

Jag tycker inte om att såga en bok som kunde ha varit så bra, men det ser inte bättre ut. Det här var inte alls särskilt bra.


Eurocon – dit nördar går och dricker öl

Så kom jag ändå iväg på Eurocon. Men resan började redan innan när jag klev in på SF-bokhandeln och passade på att lyssna på MD Lachlan och Hannu Rajaniemi och köpa deras böcker Wolfsangel och The quantum thief, kompletta med fina signaturer.

MD Lachlan, som alltså skrivit en vikingafantasyroman med varulvar, berättade att det kommer bli ett antal böcker och att varje bok kommer hoppa ett hundratal år framåt tills vi kommer till Andra världskriget. Oerhört intressant, tycker jag.

Hannu Rajaniemi, som skriver vad jag förstått är ganska tung science fiction ska också fortsätta serien med iaf två till böcker, men kommer i varje bok att fokusera på ett nytt ”problem” i denna avlägsna, posthumana framtid.

MD Lachlan och Hannu Rajaniemi på SF-bokhandeln

MD Lachlan och Hannu Rajaniemi på SF-bokhandeln

Så äntligen på Eurocon  träffade jag bland många andra Feeejay från Boktimmen, Sussie på Any moment called now,  Maria från UNT och Socialistsimon. Det blev många fantastiska samtal under dagen och kvällen. Efter den första nördchocken kom jag snabbt in i leken och roade mig kungligt. Några öl blev det också.

Under dagen lyckades jag lyssna på:

  • Författares tankar om feminism i SF (inte fruktansvärt givande, ganska många antaganden och alldeles för mycket name dropping)
  • Hur man skriver SF, med bland annat sjukt roliga Anders Fager
  • Hur cyborger redan finns ibland oss och om kommunikationen mellan science fiction och forskarsamhället samt samhället i övrigt av fantastiska Anna Åberg
  • Författarsnillen som spekulerade och bara lade cirka halva tiden på att floskla om arabvärlden
  • Sara Bergmark Elfgren (GloryBox) som läste högt ur Cirkeln och förmodligen en av de allra bästa passagerna, särskilt om man redan läst boken och fick en chans att se tecknen redan där…
  • Geekiest link med tävlande från publiken som ibland urartade i en mycket nördig förkastelse av alla som hade fel på så enkla frågor, för att sedan urarta mot de mycket svåra frågorna istället
Eurocon 2011

Eurocon 2011

Generellt sett väldigt annorlunda än de forskningskonferenser jag är van vid, men ändå kusligt likt.

Jag lyckades träffa den sociala Pål Eggert och få De döda fruktar födelsen signerad och fick dessutom en särskilt fin ”dedicering” på köpet. Stort tack! (Kan man säga dedicering om den lilla hälsning författare kan skriva in när de signerar böcker? Den riktiga dediceringen är ju tryckt i boken, menar jag.)

Jag haffade även Anders Fager och fick signaturer i både Svenska kulter och Samlade svenska kulter. Den ena väldigt rolig: ”Detta, Sara, är den värdefulla första versionen.” Han berättade även om hur svårt och ändå skönt det är att försöka skriva om sådant ingen vet någonting om, som hur det är att se allt utom en viss färg eller att ha luktsinne som en hund etc. Det är just sådant jag brukar oroa mig för när jag försöker skriva någonting – kommer folk att köpa det jag säger?

Vid antikvariatbordet gick jag förbi Space Viking av H Beam Piper och råkade sedan i samspråk med Luís Filipe Silva, som köpte just den boken och som berättade att det var ett sällsynt exemplar, att den fattiga författaren levt på duvor som landade på hans fönsterbleck och som han sköt och åt samt att författaren gav upp och tog sitt liv bara ett par år innan Star Wars kom och boomen var ett faktum. Silva sade: ”Så du ska veta att man ska inte ge upp. Vad som helst kan hända.” Varpå jag passade på att förklara mitt livsmotto, som jag tror måste härledas till Ronny Eriksson: ”Det är aldrig för sent att ge upp.” Silva skrattade gott, älskade det och hoppades att han skulle komma ihåg det. Eftersom det finns två sorters människor, de som förstår och gillar mottot och de som tycker det är konstigt, fick Silva därmed godkänt i Feuerzeugs kvalitetstest. Mannen ska härmed läsas någon gång framöver.

Själv fick jag med mig fyra antikvariatsböcker varav en Delany, vilket var vad jag letade efter.

Ni märker att det nästan finns för mycket att berätta. Det har verkligen varit en makalös dag.

Bokshopping Eurocon 2011-06-18

Bokshopping Eurocon 2011-06-18

Dagens bokköp:

  • Sixth column av Robert A Heinlein, bara eftersom Heinlein är en klassiker
  • The redemption of Althalus av David Eddings, eftersom det är en fristående roman av Eddings och jag blev nyfiken på hur han är att läsa numera
  • City of a thousand suns av Samuel R Delany, förklaring onödig. Delany är fantastisk.
  • The 11th plague av LT Peters, för att titeln innehöll ”plague”.
  • Feedback av KG Johansson, eftersom jag nyss läste Googolplex och gillade.
  • Wolfsangel av MD Lachlan, eftersom Sara på GloryBox tipsat den väldigt hårt som bloddrypande vikingafantasy med varulvar.
  • The quantum thief av Hannu Rajaniemi, eftersom Sara på GloryBox tipsat även här, fast med hänvisning till roliga valutor och andra sf-konstigheter.
Hmh! Bara sju. Det kändes som fler, men där ser man.. Jag ÄR en disciplinerad och sparsam människa.

Veckans läsning 28, v17

Det är svårt att läsa när man är jätteförkyld. Jag verkar liksom aldrig komma ur det här med ursäkter i vår.

Men jag har ändå bloggat lite. Jag såg till exempel att Carolina Gynning ska skriva dirty crime. Jag hittade även en ny science fictionroman att läsa, nyutkommen på ebok.

Slutligen så ska Oscar Wilde äntligen få läsas som han hade önskat, dvs inklusive homoerotik.

Allt som allt en bra vecka (veckor, ja jag vet). Lite lite läst bara som sagt. Jag ska se över den biten.


Dags för homoerotik

Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde har aldrig förut getts ut ocensurerad, men nu är det alltså dags.

Boken gavs ut 1891 med strykningar och omskrivningar som mildrade de homoerotiska partier Wilde hade författat. Nu ska Harvard University Press ge ut en ocensurerad version och jag tror jag måste läsa den bara för de historiska vingslagens skull.

Jag har även tidigare fallit för just censurhypen när Hogg av Samuel R Delany blev omskriven. Jag har tydligen en grej för det här med att äntligen få läsa det förbjudna. Det är ju jätteoriginiellt. ;)


The holy see of socks

Stuart MacBride skriver om sina strumpor: http://halfhead.blogspot.com/2011/02/holy-see-of-socks.html