Etikettarkiv: gudar

Vandring längs dödens stigar

Hur gick det egentligen för Vlad och hans drake?

Jag har tidigare skrivit om de första tre böckerna av Steven Brust. De två följande böckerna, Taltos och Phoenix, som finns tillsammans i volymen Book of Taltos, fortsätter i ungefär samma anda.

Precis som tidigare är varje bok fristående, och skriven för att kunna läsas som vilken tur i ordningen som helst. Och som vanligt följer inte Steven Brust utgivningsordningen för sin kronologi. Man vet aldrig riktigt var på tidslinjen nästa bok kommer att utspela sig. Ett minst sagt imponerande arbete.

I Taltos (som är den första boken i den här volymen, men den fjärde boken i serien) möter vi Vlad Taltos innan Jhereg, Yendi och Teckla utspelade sig. Vi får äntligen veta vad som hände när han vandrade på de dödas stigar. Det här är något de bara pratat om i tidigare böcker, och Steven Brust har skickligt lyckats bygga upp en myt kring händelsen, som vi här får uppleva i första person.

Det är förmodligen den bästa boken hittills, faktiskt. Riktigt spännande, fantastiska miljöer, roliga vändningar och oväntade förlopp.

Steven Brust

Steven Brust

I Phoenix, som är den andra boken i Book of Taltos, och den femte i serien, dras Vlad in i gudarnas förehavanden.

Vi är nu tillbaka i slutet av tidslinjen, strax efter den psykiskt påfrestande och sorgliga Teckla (nummer tre). Vlad får ett gudomligt uppdrag att avrätta en kung. Avrättningen startar ett krig som riskerar att söndra det Dragaeriska kejsardömet. Vlad finner sig åter igen fångad mellan olika parter. Dessutom fortsätter hans fru med sina rebelliska förehavanden i de österländska kvarteren. Hon är fortfarande fast besluten att omdana Dragaerien till en demokrati. (haha!)

Det är minst sagt ödesmättat.

Jag ser mycket mycket mycket fram emot att fortsätta läsa den här fantastiska serien. Och kom ihåg! Om ni ser en av böckerna någonstans, att man kan börja precis var som helst.

Tidigare om Steven Brust:

Annonser

Om Oden vore amerikan

Det är väldigt farligt att kritisera den allsmäktige Neil Gaiman. När jag läste Neverwhere var det kärlek vid första bladvändningen, och jag förväntade mig att bli precis lika trogen som alla andra.

Med stor förväntan tog jag tag i det många anser vara hans bästa, American gods.

Boken skrevs strax efter att Gaiman flyttade till USA, och han reste runt till samtliga platser i boken, under tiden han skrev. Det är en amerikansk roadtrip, inte helt olik den jag själv gjorde för ett par år sedan, och man känner igen sig mycket i alla genomamerikanska detaljer.

Gaiman säger i sitt förord, att han vid flytten började fundera på vad som var amerikanskt. USA är ju sammansatt av immigranter. De har alla tagit med sig en bit av sina kulturer och skapat den amerikanska. Men varför är en amerikan fortfarande ”irländsk”, men är inte beredd att tänka sig leprechauner i USA? Samtliga immigranter verkar ha lämnat sina gudar hemma. Men tänk om det inte vore så? Tänk om man tog med sig dem till det nya landet?

I American gods följer vi den mycket sympatiska och fina killen Shadow. Han utsätts för guds alla prövningar, men tappar sällan sitt lugn. Han blandas in i gudarnas planer och används som spelpjäs till höger och vänster och genom honom får vi träffa Mr Wednesday, Bastit, Horus, Isis och många andra.

Som svensk känner man ofta till nordisk mytologi rätt väl, och eftersom den är ganska central i American gods, så blir det en hel del spolierade överraskningar längs vägens gång. Det är inte särskilt svårt att se vart de bär hän, trots Gaimans förmodade försök att vara lite listig.

Neverwhere av Neil Gaiman

Neverwhere av Neil Gaiman

I stort sett var American gods för lång och för omständlig. Jag läste förvisso den något utökade 10-årsjubileumsutgåvan, men misstänker att intrycket är snarlikt. Jag tyckte om Shadow och många av de andra figurerna, men själva handlingen var aldrig särskilt spännande eller intressant.

Det var inte svårt att ta sig igenom 548 sidor, vilket brukar betyda väldigt bra bok, och helt okej är den, men eftersmaken var… noll.

 

Tidigare om Neil Gaiman: