Drakkvadrilogin

Jag har läst The Rain Wild chronicles, Robin Hobbs senaste avslutade serie, och jag är fortfarande kär. Jag verkar aldrig få nog.

Robin Hobb kombinerar feminism, klassamhälle, relationer, fantasy, magi, drakar. Det är varje gång en underbar upplevelse att få läsa precis den genre jag älskar mest, men utan PATRIARKALT FÖRDUMMANDE manlig blick på precis jävla allt.

Jag är trött på världsbyggeonanerande män med pekpinnen i högsta hugg. ”NEJ, du får inte dricka kaffe i fantasy, hur skulle det se ut? Vaddå byxor, du menar väl hosor eller något annat korrekt klingande, historiskt korrekt hallå vet du inte hur det var på riktigt när drakar och magi och digerdöden… Hallå? Vart tog du vägen?”

Sen våldtar de sina kvinnliga karaktärer för att bygga upp dem, och det definierar henne sedan i resten av berättelsen. Mysigt.

Nej, precis, det är äckligt och det är uttjatat och det är jävligt förlegat. Vi förtjänar bättre.

För att återkomma till Robin Hobb, så är The Rain Wild chronicles första gången vi verkligen kommer nära inpå det där hemlighetsfulla mystiska folket som lever längs den syrafrätande floden, och vars kroppar märks av den/magin/något och blir groteska och skrämmande.

Jag tyckte att Tawny man-trilogin var lite tråkig, men den här kvadrilogin (fyra böcker, snyggt ord) väcker mitt intresse igen, och jag läste allihop i snabb följd utan att göra så mycket mer än att fylla på kaffe och sova emellan.

Dels är det för att jag får möta rain-wild-kulturen för första gången, dels får vi även komma närmare drakarna, och deras kultur. Robin Hobb lyckas göra drakarna till mäktiga och fåniga på samma gång. De är så oerhört fåfänga, och de har fullt utblommad hybris allihop, samtidigt som de har uppenbara brister, särskilt de nya, funktionshindrade drakarna som nu kläcks.

Som sann fantasyälskare att få läsa så här bra om drakar är så sällsynt förunnat. Jag känner mig som elva år på nytt, och kan inte få nog. Det är i och för sig Robin Hobb i ett nötskal, men hennes drakar i en hård kokong av saliv, minnen och magiskt sediment.

Det känns meningslöst att beskriva handlingen för er, vad spelar det för roll? Huvudsaken är att ni vet att det är Robin Hobb, drakar och att det var värt det att läsa de föregående serierna för att komma fram till denna, som var den jag egentligen ville läsa från början. Drakkvadrilogin!

Tidigare om Robin Hobb:

• Robin Hobb, geniet – Assassin’a apprentice (Farseertrilogin #1)
• Läskiga fantasyzombier? – Royal assassin (Farseertrilogin #2)
• Drakar och äventyr – Assassin’s quest (Farseertrilogin #3)
• Havsormar och pirater! – Ship of magic (Liveship Traders #1)
• Galna skepp – The mad ship (Liveship Traders #2)
• Slutet på piratfantasy med drakar – Ship of destiny (Liveship traders #3)
• Gamla grå vargar och snabba katter – Fool’s errand (Tawny man #1)
• Gamla hundar kan också sitta – The golden fool (Tawny man #2)

Den där jävla oceanen

Ni vet ju hur det går när jag ska läsa Neil Gaiman, haha! Men ibland funkar det. Den här gången var det mitt emellan.

Jag läste The ocean at the end of the lane (TOATEOTL), och det var faktiskt precis som väntat. Gaiman är så där mysig och småtrevlig och samtidigt så urbota tråkig, precis som i American gods. Jag börjar undra om han över huvud taget kan göra en till Neverwhere.

The ocean at the end of the lane

Huvudpersonen i TOATEOTL är en liten pojke som lär känna en flicka lite längre bort längs vägen. Sedan börjar det. Han dras in i en annan värld, han börjar ana att flickan inte är som alla andra. Och så puttrar det på ett tag med små konstiga katter och det där havet som är en damm, och olika konstiga demoner som är flygande lakan. I allmänhet är både pojken och alla de andra personerna ganska otrevliga människor. Och i allmänhet är det inte så mycket som egentligen händer, även om det utan problem går att läsa boken från början till slut utan att bli galen.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här, det är bara mysigt och ointressant på samma gång, faktiskt.

Tidigare om Neil Gaiman:

• Neverwhere: Fuck you, Neil Gaiman – Neverwhere
• Jag minns min Neverwhere
• Om Oden vore amerikan – American gods

Gamla hundar kan också sitta

Jag trodde nog inte att Robin Hobbs skulle skriva en dålig andra bok i en trilogi, men The golden fool, andra boken i The tawny man-trilogin, kommer ganska nära. Den är långtråkig och ganska händelselös, och mycket berättas istället för att faktiskt hända. Det är sannerligen en transportsträcka, om än inte helt utan egen handling.

Första boken i Tawny man-trilogin handlade om förföljelse av folkgrupper, om rädsla för det annorlunda, och om att bli äldre, om att känna att de bästa åren kanske är förbi, och om att fundera på om drömmarna verkligen gick i uppfyllelse.

Andra boken plockar upp det temat, men med lite mer hopp och lätthet. Kanske kan gamla hundar lära sig sitta. De gamla grå vargarna, menar jag, jämfört med de unga snabba katterna. Haha, ni som har läst kanske fattar. Symboliken är nästan överdrivet tydlig.

Robin Hobb

Fitz tar en hel del personliga språng i The golden fool. Han växer äntligen upp, och förlikar sig med många gamla händelser. Fool verkar dock ha det lite svårare att svälja läxan, men än mer överraskande är att Chade, världens äldsta gamla sättpotatis, plötsligt hittar nya intressen och lärdomar.

Tawny man är liksom första boken mörkare och mer lågmäld än de tidigare böckerna, men det anas ett ljus, en glimt.

Den här glimten kan man uppleva förkroppsligad i den unga Elliania, prins Dutifuls trolovade. Vem är hon egentligen? Och vad tusan pågår hemma på hennes hemlands öar? Och är det sant att det vilar en drake där, och snälla Dutiful döda den inte, du anar inte vad du gör, och Tintaglia kommer att bli jättearg, och det här fattar bara ni som läst Hobb tidigare, jag måste sluta babbla.

Nu tar jag en paus från trilogin, eftersom jag blev lite trött ändå av den långa transportsträckan, men snart snart tar jag tag i den sista delen.

 

Och ni har väl inte missat att Hobb gett ut den första boken i en alldeles ny trilogi? The Fool and the Fitz!

 

 

Tidigare om Robin Hobb:

• Robin Hobb, geniet – Assassin’a apprentice (Farseertrilogin #1)
• Läskiga fantasyzombier? – Royal assassin (Farseertrilogin #2)
• Drakar och äventyr – Assassin’s quest (Farseertrilogin #3)
• Havsormar och pirater! – Ship of magic (Liveship Traders #1)
• Galna skepp – The mad ship (Liveship Traders #2)
• Slutet på piratfantasy med drakar – Ship of destiny (Liveship traders #3)
• Gamla grå vargar och snabba katter – Fool’s errand (Tawny man #1)

Gamla grå vargar och snabba katter

Det tog inte lång tid innan jag var tvungen att börja med Robin Hobbs tredje trilogi om Farseer-världen, The tawny man.

Här får vi åter igen möta Fitz, älskade Fitz, och åter igen möter vi Fool, älskade Fool. Och åter igen möter vi Chade och Kettricken och Nighteyes, och alla de andra. Men tiden har gått och ingenting är som det var förut.

Alla har blivit äldre, drömmar gick i uppfyllelse i Farseer-trilogin, och vi är nu inne i det-som-händer-efteråt, vilket dock kanske visar sig vara ännu mer.

Som vanligt refererar Hobb tillbaka till sig själv, till de tidigare böckerna, och vad som hände där. Vi anar skuggorna av våra vänner i Liveship traders-trilogin. Och vi vet mer än Fitz om vad som hänt Fool sedan sist de sågs.

I första boken av Tawny man, Fool’s errand, så drar ödet i Fitz, för att återbörda honom till Buckkeep. Samtidigt är han inte längre samma person. Alla tror att han är död, han är äldre, han är en pappa, och Nighteyes har blivit en grå gammal varg med kloka råd men trötta ben. Orkar de verkligen rädda världen en gång till? För det verkar som att det är det de måste göra, när Fool rider in i deras liv på hästen Malta.

Till skillnad från Farseer-trilogin, där det var många hundar, så är det många katter i den här trilogin. Kattälskande läsare kommer definitivt att få sitt.

Till skillnad från Farseer, så är det också en helt annan fiende här. Old blood har delats i fraktioner, och en av dem, Piebalds, har hänfallit till terrorism för att rädda dem med djurmagin (Wit) undan våld och förföljelse.

Robin Hobb

Tawny man handlar mycket om Old blood och hur de förföljs för att de är annorlunda. Hobb analyserar rädslan människor känner för dem, och rädslan de själva känner för ”vanliga människor”. I förra trilogin var det slaveriet som synades, och nu är det den systematiska rädslan och förföljelsen som drabbat människor och grupper i historien.

Samtidigt handlar det som sagt om att bli äldre, om att känna att de bästa åren kanske är förbi, och om att fundera på om drömmarna verkligen gick i uppfyllelse. Ånger och saknad och död och längtan fyller trilogin, vilket gör den bra mycket mer mörk och lågmäld än de tidigare böckerna.

 

 

Tidigare om Robin Hobb:

• Robin Hobb, geniet – Assassin’a apprentice (Farseertrilogin #1)
• Läskiga fantasyzombier? – Royal assassin (Farseertrilogin #2)
• Drakar och äventyr – Assassin’s quest (Farseertrilogin #3)
• Havsormar och pirater! – Ship of magic (Liveship Traders #1)
• Galna skepp – The mad ship (Liveship Traders #2)
• Slutet på piratfantasy med drakar – Ship of destiny (Liveship traders #3)

Slutet på piratfantasy med drakar

Sällan blir jag så förtjust och kär i en författare, som i Robin Hobb.

Hon tar upp feminism, trans, slaveri, kroppar, drömmar, kön, klassamhälle, äktenskap… Och det är så härligt och uppfriskande, jämfört med all den sexistiska dammiga gamla PATRIARKALT FÖRDUMMADE fantasyn som finns där ute. Hah, in your face, gubbhuven.

Hur som helst, så handlar denna tredje boken i trilogin, Ship of destiny, om pirater och drakar, precis som de tidigare två. Men där den andra boken var lite som en andra bok i en trilogi brukar vara, så var den tredje boken som den tredje boken i en trilogi brukar (ska) vara, dvs väldigt väldigt bra.

Jag har redan förklarat bakgrunden i tidigare recensioner (se nedan), så jag nöjer mig med att berätta att Althea är med för lite, men att hon får vara sig själv.  Till skillnad från t ex Katniss, så behöver hon inte ge upp sin dröm för att skapa ett samhällsenligt sexististiskt jävla sagoslut. Med det inte sagt att hon får allt hon vill, men hon är sig själv.

Även Kennit piraten får lite vad han önskar, samtidigt som han får vad han förtjänar, samtidigt som vi plötsligt inte har en aning om vem han är.

Och så Malta. Ack, Malta. Denna underskattade flicka. Hon är lillasyster till den fantastiska Althea. För evigt jämförd med den allra starkaste och vildaste. Hon kämpar mot samhällets normer, samtidigt som hon så gärna vill vara en del av dem. Hon vet inte vad hon vill, eller vem hon är. Och tidigare har jag tyckt illa om Malta. Jag lurades in i det svekfulla, osysterliga, nedlåtande. Men nu visar Robin Hobb att det var puckat. Vi får lära känna Malta, och hon hittar sig själv, och vi kan inte döma henne eller hata henne, över huvud taget.

 

Robin Hobb

Det är en omvälvande sista bok, och den öppnade samtidigt verkligen vägen för nästa trilogi, The tawny man (vilket jag förstås ser så här först i efterhand, när jag börjat läsa den).

Ingen fantasyläsare bör missa Robin Hobb, och alla borde börja med Farseertrilogin, och även ni som inte gillar fantasy borde ge det en chans.

 

Och DRAKARNA. Japp.

 

Tidigare om Robin Hobb:

• Robin Hobb, geniet – Assassin’a apprentice (Farseertrilogin #1)
• Läskiga fantasyzombier? – Royal assassin (Farseertrilogin #2)
• Drakar och äventyr – Assassin’s quest (Farseertrilogin #3)
• Havsormar och pirater! – Ship of magic (Liveship Traders #1)
• Galna skepp – The mad ship (Liveship Traders #2)

Galna skepp

I Liveshiptrilogin fick jag havsormar, pirater och levande skepp. Min älskade Robin Hobb ger mig verkligen allt.

I den andra boken, The mad ship, fortsätter Altheas kamp för att återta sitt förlorade skepp Vivacia. Hon har fått hjälp, dels av det levande skeppet Ophelia, dels av Brashen, hennes fars gamla styrman. Vi får en allt djupare förståelse för vad de levande skeppen är, och för deras komplexa bakgrund. De är det hela Bingtowns rikedom och framtid vilar på, men vad är de själva?

Samtidigt kommer Kennit piraten allt närmare sin dröm om att bli kung av Piratöarna. Hans livsöde kommer allt närmare Altheas, Vivacias och Bingtown.

I Bingtown kämpar Altheas systerdotter Malta mot samhällets normer, samtidigt som hon så gärna vill vara en del av dem. Amber pärlmakaren (som Hobb-läsare kanske känner igen?) försöker rädda det levande skepp, som står strandat på Bingtowns strand, och som ropar ut sin galenskap i natten. Skeppet, Paragon, har ett mörkt förflutet, och sägs ha mördat sin besättning; Ingen vill längre ha med honom att göra. Men ingen vet vad som egentligen hände, och under tiden står han ensam på sin strand och minns.

The mad ship är lite av en transportsträcka, men absolut inte utan handling eller spänning. Jag har alltid gillat böcker om skepp och hav, sedan jag läste gamla klassiker som liten, om stackars matroser som seglade under usla förhållanden. Dessutom är det häftigt att Hobb lyckats införliva pirater i sin fantasyvärld, och att hon ifrågasätter, i Liveshiptrilogin, inte bara sexism och könsroller, utan även slaveri och en människas rätt till sitt eget liv.

Liveshiptrilogin har nog varit något av den fula ankungen till den populära Farseertrilogin, men jag älskar den storligen. Och vad ni än gör, läs Farseer först, för det är jätteroligt när Hobb refererar till sig själv och sin egen värld.

Tidigare om Robin Hobb:

• Robin Hobb, geniet – Assassin’a apprentice (Farseertrilogin #1)
• Läskiga fantasyzombier? – Royal assassin (Farseertrilogin #2)
• Drakar och äventyr – Assassin’s quest (Farseertrilogin #3)
• Havsormar och pirater! – Ship of magic (Liveship Traders #1)

Havsormar och pirater!

Jag föll direkt för Robin Hobb, och riktigt hur hårt jag föll bevisas nog av att jag direkt efter Farseertrilogin, var tvungen att börja läsa Liveship Traders-trilogin.

I Farseertrilogin befann vi oss i Six Duchies, och i Mountain Kingdom. I Liveshiptrilogin är vi långt söderut, i Bingtown. Där finns de levande skeppen, som i Six Duchies bara är en saga, men som verkligen existerar. I södern är istället Six Duchies mytomspunnet, fast mindre smickrande. Människorna i de norra länderna ses som barbarer, och landet som näst intill obeboeligt. Men under trilogins gång lär vi känna södern: Bingtown, Piratöarna, och Jamaillia, härskarstaten, och upptäcker även vad dessa olika riken har gemensamt.

I den första boken, Ship of magic, blir vi vänner med familjen Vestrit, som har det levande skeppet Vivacia. Precis när vi möter dem har Vivacia sprungit till liv, och kan börja sin första resa som fullt mognat levande skepp. Men ingenting går som det borde. Althea, dotter till den gamla kaptenen, får inte ta över skeppet, och en ond idiot blir istället den unga Vivacias nya kapten. Sedan blir det bara värre och värre.

Samtidigt följer vi även piraten Kennit, en man av mycket tvivelaktig moral, men som alltid verkar ha djävulens tur på sin sida.

Dessutom möter vi då och då de underliga havsormarna, som har sin egen värld under ytan, och ett mycket viktigt uppddrag, om de nu bara kunde minnas vad det var…?

Liveshiptrilogin är mycket annorlunda än Farseer, men jag tycker att den är minst lika bra. Jag var beredd på något annorlunda, och det är den verkligen, med sina levande skepp, pirater och havsormar. Men det är det annorlunda som är bra. Dessutom är det roligt att se de små blinkningarna till Farseertrilogin. Vissa människor känner vi igen, vissa företeelser berättas ur ett nytt perspektiv, och så vidare. Jag gillar verkligen när författare bygger en värld på mytologi, och låter oss lära känna den steg för steg, i lager, med många perspektiv. Robin Hobb är förmodligen den bästa världsbyggare jag vet.

Tidigare om Robin Hobb:

• Robin Hobb, geniet – Assassin’a apprentice (Farseertrilogin #1)
• Läskiga fantasyzombier? – Royal assassin (Farseertrilogin #2)
• Drakar och äventyr – Assassin’s quest (Farseertrilogin #3)

Ett liv värt att leva

Det finns författare som alla verkar älska, så där på riktigt. Författare som korsar genregränserna, som slår klorna i ditt hjärta och förför dig hårt, smärtsamt, smäktande och hastigt, allt på en gång. Jag inbillar mig att Tana French är en av dem. Visst kan man ha åsikter om en eller annan bok, men generellt har jag aldrig hört någon säga att de inte ska läsa henne mer.

Har du läst French förut kan du scrolla ner en bit för att hitta direkt till själva Broken Harbour.

Den första boken, In the woods (Till skogs) var den jag fastnade mest för, samtidigt som jag i efterhand inte kan tycka att den var bäst. Men den visade så tydligt vad Tana French gör. Hon förför oss. Med ord och karaktärer, med hennes stil som gränsar mot poesi, men som hela tiden balanserar på rätt sida av det lite sliskiga (vilket jag kanske inte riktigt lyckas med här).

Många hade svårt för slutet, som alltså inte riktigt existerade. French knyter inte alltid ihop alla trådar, men det gillar jag. Dessutom ryktas det om att hon ska återkomma till den första boken och ge oss slutet på den i slutet av själva serien.

I den andra boken, Likeness, är de flesta överens om att Tana French lyckas skriva en andra bok som vida överträffar den första och som kanske överträffar det mesta. Det talas om likheter med en hemlig bok av Tartt, men det vette fan. Det handlar om undercoveruppdrag, om goda vänner, om att ljuga och om hemligheter. Men det viktigaste är Cassie själv, så jag tycker att handlingen mest bildar kuliss till porträttet av henne.

I den tredje boken, Faithful Place, är de flesta överens om att Tana French lyckas skriva den där andra-boken trots allt. Den är inte dålig, men den är tråkig och intetsägande jämfört med de andra böckerna.

Tana French ger varje bok en egen känsla. De har alla hennes egen stil, men även en egen personlighet. I första boken fanns ett ständigt mörker som lurade bakom Ryan, ett mörker med ursprung i hans barndom. I andra boken fanns ett drömskimmer, som lockade Cassie att glömma sina plikter och släppa kontrollen. I den tredje boken finns ett allvar och en känsla av att det är för sent, eller att det snart kommer att vara för sent, för Frank att göra det rätta.

Något annat French blivit känd för är att nästa bok använder en hvuudperson som spelade en biroll i föregående bok. Det är ett snyggt och roligt sätt att förnya sig, och jag gillar verkligen konceptet. Dessutom blir det en sport att gissa rätta huvudpersonen. Så här gissade jag sist: 

”Då är det bara en sak kvar. Att gissa huvudperson i nästa bok. […] Jag gissar på Ginger pubes. Det är han eller Scorcher och jag läser nog helst om utmanaren, the under dog.” 
Jag är lite otrogen mot Faithful Place

Huvudpersonen i den fjärde boken, Broken Harbour, blev mycket riktigt Scorcher, men inte stackars Ginger pubes. 

Scorcher Kennedy är den stroppiga, dryga polisen som Frank stör sig på i Faithful Place, men i Broken Harbour får han själv komma till tals, och han är inte alls sådan som Frank trodde. Scorcher är faktiskt ganska fantastisk.

Han är plikttrogen, disciplinerad och smart. Samtidigt har han självdistans nog att förstå hur pass smart han inte är, och hur lite det krävs för att han ska tappa kontrollen.

I Broken Harbour, där Scorcher har många minnen, hittas en familj mördad. Den enda överlevande är mamman, som vägrar berätta eller inte minns vad som hänt.

Medan Scorcher nystar i fallet måste han även ta hand om n00ben Richie. Jag kände redan tidigt att det var något iffy med den killen, men ni får läsa själva för att se hur det var med den saken. Scorcher och Richie hittar ganska snabbt ett fint samarbete, som sätter Scorchers gamla distanserade arbetssätt på prov. 

Ledtrådarna de hittar förenklar inte fallet. Det nystar sig hårdare och hårdare kring sig själv, tills det börjar bli svårt att komma ihåg vad som är sant och inte, vad som är ledtrådar och vad som är bevis, vad som är teori och vad som är hörsägen.

Men en sak är säker: Familjen har mördats och något pågick i det där huset. I månader. Var de lyckliga? Var det en sk familjetragedi? Eller var det fullständigt obegripligt?

I Broken Harbour får jag nästan samma känsla som i Likeness. Det är drömskt och vackert och gripande och fantastiskt hela vägen. 

Tidigare nämnt om Tana French:

• Jag är lite otrogen mot Faithful Place – Faithful place (Dublin murder squad #3) av Tana French
• Nu kommer Tana French fjärde bok
• Ett allvar och känslan av att det är för sent
• Tana French och konsten att vara sig själv – The likeness (Dublin murder squad #2) av Tana French
• Direkt vidare till mer Tana French
• Åååh, ja just ja
• Serier som i flera böcker om samma sak

Jag minns Skeppet

Jag läste Skeppet av Stefán Máni för ett tag sedan och älskade den. En del passager var ren poesi och andra väldigt vackra och tänkvärda långt efter att jag lämnat sidan. En del saker var nästan direkt ur mina tankar, något som är väldigt ovanligt när jag läser böcker. Jag känner sällan igen mig särskilt väl i några karaktärers tankar.

Skeppet av Stefán Máni

Här är några utdrag ur Skeppet som jag tyckte särskilt mycket om.

Ett exempel på poesin i Skeppet av Stefán Máni och hur kapten Gudmundur ser på havet:

”…komma i beröring med oceanen som väntar på honom, insvept i tystnad och hemlighetsfullhet, förtrollande och farlig på en gång, ett skrämmande stort hjärta som fylls och töms i ett kallt bröst och drar honom till sig som en ensam älskarinna.”
Skeppet av Stefán Máni, s 62

Jón Karls syn på livet:

”Livet är meningslöst! Det finns inget i naturen som man kan kalla en högre mening. Mening är bara ett tomt ord som mänskligheten använder för att urskulda en del av sina handlingar. Punkt och slut!”
Skeppet av Stefán Máni, s 121

Djävels syn på döden:

”I hans [Djävels] föreställning är lik bara lik, dött kött som varken är till nytta eller hinder och därför är oväsentligt. Varför vara rädd i närheten av dött kött? De gillade dessa män medan de levde men skyr dem som pesten då de har slutat leva!

Livet är en strid och döden är frid, inte tvärtom. Är det så svårt att förstå? Det som lever kämpar för sin tillvaro tills det dör. Sedan sover det i all evighet och gör ingen något ont.

De som ber om fred på jorden ber i praktiken om världens undergång. Men naturligtvis är det samma människor som fruktar döden mest av allt!

Idioter!”
Skeppet av Stefán Máni, s 32

Jag skulle så gärna diskutera de här styckena med någon. Poesin, hur Máni formulerar stycket om havet. Och meningen med livet, meningen med döden, världsfreden… Så stora tankar i mitt lilla huvud. Inte konstigt att jag blivit medlem i poeter.se, funderar och så smått börjat skriva igen (http://www.poeter.se/feuerzeug).

Veckans läsning 26, v13

Vilken vecka. Det sade jag visst förra veckan också. Men så är det nu. Eller så var det nyss. Just nu ser jag faktiskt ljuset. Jag har inte orkat läsa mycket, men det kommer snart tillbaka, kanske redan precis nu.

Jag började veckan med att recensera Skeppet av Stefán Máni. Den var underbar. Imorgon kommer det ett inlägg om mina favoritpassager. Den rekommenderas varmt.

Sedan nådde jag 7 777 besökare på bloggen. Vilken grej, va. ;)

Slutligen försökte jag fira första april med ett litet inlägg om att min bokhylla skulle ha ramlat ihop. Kanske inte det mest lyckade aprilskämtet, men jag kände mig tvungen att försöka. Förlåt!

Just nu sitter jag med Monster nation av David Wellington påbörjad. Introt var fantastiskt och jag är säker på att den kommer vara lika underbar som Monster island, den fantastiska boken om zombier delvis från zombiernas perspektiv. Inte dumt att stanna upp så här i början av en bok och njuta av hur bra den kommer vara. Jag litar på Wellington.

Så med en önskan om ljus i tunneln och goda förhoppningar… Jag hade rätt i att v13 var lika kass som v12, men v14 har jag fortfarande ganska goda förhoppningar om. Vi ses som vanligt på andra sidan.

• Helvetes!
• 7 777
• Ett skepp kommer lastat

Ett skepp kommer lastat

Jag kände, efter att ha läst zombieböcker och de två första Hungerspelen att jag behövde något tyngre, något djupare, något att bita i. Inte för att zombieböcker inte är djupa eller fulla av bett förresten. Men jag behövde något annorlunda. Jag valde Skeppet av Stefán Máni.

Min uppfattning innan jag började läsa var att Skeppet var en skräckis, ganska tjock och att den utspelas på en båt (duh). Eftersom jag har en förkärlek för ubåtsfilmer och klaustrofobiska filmer där folk fryser ihjäl på polarstationer, så var den ett rimligt val.

För att förklara min upplevelse i början av boken följer här några twittringar från den kvällen:

Feuerz3ug:

1. Börjat läsa Skeppet av Stefán Máni. språket är simpelt och dialogen knagglig. Hoppas det lättar snart.
2. Faktum är att nästan sidan efter att jag skriver det börjar jag så smått komma in i Stefán Mánis språk. Kanske kräver han lite tillvänjning.
3. Oj. Den här boken börjar bli riktigt fascinerande. Allt vävs ihop och blandas med poesi. Det var länge sedan.
4. Älskar Skeppet. Växer in i den boken och den helt fantastiska strukturen.

Jag tycker utvecklingen från tweet till tweet är helt oslagbar. Den visar så perfekt hur jag ändrade uppfattning och fastnade totalt för den här boken.

Kanske var början lite svårtillgänglig eftersom man hamnade direkt i en dialog och mitt i Mánis ganska speciella språk. I början störde jag mig på hans exakta uppräkning av egenskaper och detaljer. Sedan slutade jag plötsligt störa mig, för jag tror inte att detaljerna försvann. Istället hittade jag rytmen och poesin i hans skrivande och plötsligt sjunger Skeppet.

Det här är Mánis sjunde bok. Men det är den enda som finns på svenska. Máni är islänning och först med Skeppet har han fått ett sk internationellt genombrott. Förhoppningsvis gör det att även hans tidigare böcker snart kan avnjutas för oss ickeislänningar. Engelska duger bra, men isländska till svenska känns som en rimligare överföring.

Skeppet av Stefán Máni

Handlingen följer ett antal män som alla kliver på skeppet Per se för att arbeta på hennes resa från Reykjavik till Surinam och tillbaka. Máni bygger upp en väldigt speciell struktur där vi kliver två steg framåt och ett tillbaka hela tiden. Vi får följa en person, men sedan en annan från strax innan vi slutade och tills deras vägar möts. På så sätt får vi flera perspektiv på samma händelse och vi gungar fram och tillbaka som Per se över Atlanten.

En del av sjömännen lämnar en hel del bakom sig på Island. En del räknar med att kanske aldrig återvända. En menade inte ens att åka därifrån.

På skeppet tvingas de komma nära varandra och självklart måste vissa saker till slut komma upp till ytan, hur djupt de än önskat begrava dem.

Stämningen är tät och mörk. Mellan scenerna i Mánis dramatik hörs hur skeppet slår i vågorna. Bom, bom, bom… Vilket han upprepar som Kurt Vonnegut i Slaughterhouse-five med sitt So it goes.

Medan skeppet glider söderut skalas lager efter lager bort.

Jag vet inte hur jag ska kunna förklara Skeppets stämning och karaktär på ett rättvisande sätt. Den är mörk och mystisk, poetisk och vacker. Jag läste första halvan på en dag och andra halvan på en vecka. Det har ingenting med boken att göra i sig, utan med mitt liv för tillfället, men den är något så ovanligt som en djup och allvarlig bok som ändå drar dig med genom starka strömmar.

Jag tyckte verkligen om Stefán Mánis stil och önskar att fler av hans böcker översätts till svenska. Nu.