Feber

Feberflickan av Elisabeth Östnäs kom hem till mig i det finaste bokpaketet någonsin. Det var brunt papper med spetsband runt boken, och inuti låg ett jasmindoftande bokmärke. Inifrån boken trillade fler bokmärken i form av gammaldags änglar ut, som små minnen av någon som (inte) läst boken förut. Eller som små fysiska… ting, som råkade ramla ur boken och bli verkliga.

Feberflickan av Elisabeth Östnäs

Feberflickan är svår att beskriva, för den är så drömlik, magisk och diffus att minsta försök att definiera den känns taffligt. Den handlar om en kvinna i ett stort hus. Kvinnan, Luna, går omkring och funderar på vad som hänt, men utan att faktiskt nudda vid händelsen, som gjort att hennes far och ”hon” nu ligger döda. Luna går omkring och sköter små vardagliga sysslor samtidigt som hon funderar på vad-det-nu-är.

Läsaren får aldrig något riktigt grepp om vad som hände. Hela berättelsen blir ett pussel där varje mening och varje ord är lika viktigt. En ledtråd kan gömma sig var som helst, och jag är helt säker på att jag både måste och vill läsa den igen och kanske igen igen, för att kanske hitta någon ledtråd till.

Feberflickan är en tunn bok, bara 128 sidor lång, men eftersom den är så fruktansvärt tät, så skulle den lika gärna kunna vara hundratals sidor längre, för allt vad den innehåller.

Jag kan inte berätta mer. Jag vill inte och jag kan inte. Men läs läs läs den här lilla, fantastiska boken. Den känns så oerhört stor.