Etikettarkiv: hjälte

Vem är du? Hur vet du det?

Vid det här laget måste alla veta att man gör bäst i att läsa Kristin Cashore. Det är fantasy, med magi och kungar och drottningar, men också sällsynt jämlik och banbrytande.

Graceling mötte vi Katsa, hjältinnan som får vara sig själv. Hon vägrar vara en dam i nöd, vägrar bära klänning, klipper håret kort och vill inte ens gifta sig med sina drömmars hunk.

Fire mötte vi Fire, en kvinna som inte får vara sig själv. Alla suktar efter hennes yttre och vill göra henne till sin. Men Fire kämpar för rätten till sig själv.

I den tredje boken, Bitterblue, möter vi en unga flickan från Graceling, några år senare. Vi får även möta både Katsa och Fire igen.

Bitterblue av Kristin Cashore

Bitterblue av Kristin Cashore

Den onde kung Leck, som terroriserade landet Monsea i Graceling, och som vi fick veta mer om i Fire, är inte längre ett hot, men hans arv lever kvar. Nu måste Monseas unga drottning Bitterblue få ordning på sitt land, växa in i rollen som rikets ledare, och samtidigt försöka komma underfund med sitt eget liv.

Jag börjar förstå Cashores avsikt, tror jag. Varje ny bok handlar om en ny aspekt av att vara kvinna. Det låter kanske konstlat, men det är ingenting som lyser igenom ifall man inte tänker på det. Katsa är den självständiga, den vilda och starka. Fire är den förtryckta, som måste övervinna hela världen för att få rätten till sitt liv. Och Bitterblue, är den unga, med allt för mycket ansvar, som vill bli det bästa hon kan bli.

Cashore lyckas alltid fånga mig, och hon lyckas alltid förr eller senare få mig att gråta. Det är hennes största talang, att hon väver samman något över tid, som sedan får kulminera i en avgörande scen.

Jag antar att Graceling fortfarande är den bästa av de tre, men Bitterblue binder ihop serien på ett mycket bra sätt, och lägger samtidigt grunden för fler böcker. Det finns fortfarande outforskade länder och nya gåvor att upptäcka.

Tidigare om Kristin Cashore:

Annonser

Alla ser vem du är

För ett tag sedan läste jag Graceling av Kristin Cashore. Den handlade om en underbar kvinnlig hjälte, Katsa, som jag och alla andra som läste den, blev kära i. Fire är den fristående uppföljaren, och handlar om en tid innan Graceling, men också om ett annat land i Cashores värld.

Fire utspelar sig i Dellerna, ett land på andra sidan bergen från Monsea, som i sin tur låg på andra sidan nästa bergskedja från Middluns och de andra rikena, där Graceling utspelade sig. Graceling handlade om Katsa, som är ”utvald” (graced), vilket innebär att hon har en särskild gåva. Det finns nästan lika många gåvor som utvalda, och gåvan ger bäraren särskilda egenskaper, som t ex att kunna läsa tankar, att kunna slåss fantastiskt bra, eller att kunna simma, förutspå väder, skördar, händelser etc.

I Dellerna finns inga utvalda. Däremot finns det monster. Ett monster är ett djur eller en människa, som har en särskild kraft att övertala. De utstrålar en slags skönhet, som betvingar alla som ser på dem, och väcker ett våldsamt begär. Monsterdjur har annorlunda färger än vanliga djur, och sprakar i turkost, grönt och rosa. Fire är ett monster, och hennes namn beskriver hennes eldröda hår.

Dellerna är splittrade av krig sedan den gamla kungen dött. Fire dras in i kriget, och måste samtidigt lära sig leva med sig själv och sina förmågor. Hon måste göra upp med sitt förflutna, och inte minst med monstret som var hennes far. Hon måste dessutom använda sina förmågor att betvinga människor, vilket hon varit rädd för hela sitt liv.

Fire av Kristin Cashore

Fire av Kristin Cashore

Många som läst Fire är missnöjda. De jämför såklart med Graceling, och där är vi överens. Graceling är bättre än Fire. Men! Jag håller inte med om att Fire är dålig, eller om att ”det bara handlar om hur Fire är så vacker hela tiden”.

Fire kämpar dagligen med att alla ser på henne att hon är ett monster och att alla människor dras till henne på grund av monstrens tilldragande kraft. En del älskar henne vid första ögonkastet, andra blir besatta av att äga henne, om så genom våld och tvång.

Fire handlar om att omgivningen tror sig veta vem du är, och tror sig ha rätt till dig på grund av vem du är. Jag ser Fire som en analogi till vår egen världs sexualisering av kvinnor. Man kan äga en kvinna, för hon står ju där och är tilldragande och hon vet ju om det! Hon vill det nog egentligen. Hon drar dig till sig med flit. Du älskar henne. Du vill ha henne. Du vill äga henne. Du våldtar henne.

Som jag läste Fire, så är det aldrig jobbigt att det talas om hennes skönhet, för de menar inte att hon är vacker i strikt mening, utan att hon har den monsteregenskap som tolkas som skönhet av de som ser henne. Det är inte skönhet, det är magi.

Och som jag läste Fire, så är det aldrig jobbigt att Fire har så svårt att leva med sin ”skönhet”, utan det är precis den frustration, sorg, rädsla och ilska alla kvinnor ibland kan känna, när det märks hur utsatt du är, bara för att du är den du är.

Jag älskade Fire och jag led med henne. Boken Fire är inte lika bra som Graceling, men den är bra. Jag tycker att Cashore har lyckats väl med att finna det här samhället och monstren. Men jag inser att hon kanske borde ha varit tydligare, eftersom så många ser det på ett annat sätt.

 

Fire är bra, och den ger en bredd till Cashores värld, samt en del bakgrund till det som hände i Graceling. Jag tycker absolut att alla Gracelingälskare ska läsa den innan ni läser Bitterblue, som jag just nu längtar ihjäl mig efter.

 

 

Tidigare om Kristin Cashore:


Graciös och livsfarlig

Jag har länge velat läsa Graceling av Kristin Cashore. Den verkade nämligen handla om en sådan där kvinnlig hjälte, som jag vill läsa om.

”Katsa has been able to kill a man with her bare hands since she was eight…”

Under Swecon hamnade jag på English bookshop i Uppsala, och skaffade äntligen Graceling, och uppföljaren Fire. Det finns även en tredje bok, Bitterblue, som jag också tänker skaffa.

Graceling handlar om Katsa, som är kungens brorsdotter i landet Middluns. Cashores värld består av sju riken, som alla trängs kring mittenriket Middluns, förutom Monsea, som ligger lite på sidan, på andra sidan bergen, och Lienid, som är ett örike långt ute i havet.

Katsa är ”utvald” (graced), vilket innebär att hon har en särskild gåva. Det finns nästan lika många gåvor som utvalda, och gåvan ger bäraren särskilda egenskaper, som t ex att kunna läsa tankar, att kunna slåss fantastiskt bra, eller att kunna simma, förutspå väder, skördar, händelser etc.

Katsas gåva är kamp, och hon är överlägsen såväl i handgemäng, svärdskamp och bågskytte. Som traditionen är i Middluns, är hon kungens ägodel på grund av sin gåva, och han utnyttjar henne urskiljningslöst. Kungen skickar Katsa att plåga de undersåtar som irriterar honom. Men Katsa har börjat tröttna. Med hjälp av kungens son Raffin har hon startat ett Råd, som arbetar för de svaga i Middluns och de andra länderna.

Katsa är ute på ett uppdrag för Rådet, när hon träffar lieniden Po, och där börjar det äventyr som Graceling handlar om.

Graceling av Kristin Cashore

Graceling av Kristin Cashore

Graceling är på samma gång fullständigt traditionell fantasy och ganska annorlunda. Den räknas ibland som YA, men kan läsas lika väl av äldre (mig). Katsa är kvinna, men inget våp. Hon har en egen personlighet, egna drömmar och en egen vilja. Hon blir inte tillintetgjord så fort hon träffar en man, och hon låter sig inte luras in i något löjligt triangeldrama.

Graceling tappade lite mot slutet, det måste jag erkänna, men ändå är jag väldigt förtjust att äntligen ha hittat vad jag sökt: Härligt saftig (juicy!) fantasy med en kvinnlig huvuperson, som inte ursäktar sin egen existens.

Vad jag förstått är delarna ganska fristående, och Fire sägs sakna lite av Gracelings finess, men kanske är Bitterblue Cashores comeback. Jag tänker ändå läsa allesammans, och i ordning.

Där Cashore är bra, där är hon riktigt bra. Jag har sällan läst så bra kärleksscener (med betoning på kärlek), som i Graceling. Det var rysligt intensivt på vissa ställen, kanske för att jag verkligen känner för Katsa.

Jag vill gärna rekommendera Graceling, och jag vill gärna genast fortsätta med Fire.


Hårda skallar i mellanvärstern

I deckarvärlden finns det en uppsjö av karikatyrer på redan skrivna böcker. Varje författare försöker göra någo nytt, men ganska få hittar sin egen nisch. Lee Child är dock en av dem. Han skriver om en gammal militärpolis, Jack Reacher, som numera arbetslös reser runt i USA och bara råkar hamna i alla möjliga situationer där han får nytta av att vara störst, bäst, starkast och smartast. Reacher fixar biffen.

Nu låter det förstås lite fånigt, och lite fånigt är det när man tänker efter, men det är väldigt bra böcker och man vet att man får vad man vill ha.

”Enough… if that person lived in the civilized world, the world of movies and television and fair play and decent restraint. But Reacher didn’t live there. He lived in a world where you don’t start fights but you sure as hell finish them, and you don’t lose them either…”
Ur Worth dying for av Lee Child, s 53

Worth dying for är den femtonde (!) boken om Jack Reacher. Den senaste boken, 61 hours var den första av en hel rad böcker som faktiskt inte var riktigt lika bra. Bra, men inte i toppklass. I och med Worth dying for är Lee Child tillbaka på banan igen. Det här är Jack Reacher-action precis som vi lärt oss ta för givet.

Jack Reacher är som sagt hårdast av de hårda. Han vet precis hur skurkarna tänker och han vet var han ska leta efter dem. Under seriens gång får man även veta mer och mer om Reachers förflutna samtidigt som han sällan uppnår några större förändringar i sitt leverne trots att åren måste gå. Han har fått nog av samhället, samtidigt som han upprätthåller sin egen speciella känsla för rättvisa. Militären lärde honom hur man löser brott och hur man dödar människor. Det drar Reacher nytta av.

”Pop quiz guys. You spent four years in college learning how to play a game. I spent thirteen years in the army learning how to kill people. So how scared am I?”
Ur Worth dying for av Lee Child, s 50

Worth dying for av Lee Child

Worth dying for av Lee Child

Jag har fortfarande inte riktigt förstått vilka som är målgruppen för Jack Reacher-böckerna. Reacher är ju en riktig hunk så klart, men å andra sidan handlar böckerna mest om vapen, våld och klur. Min man (ingen idog läsare) hävdar att det är böcker för kvinnor som vill dregla över heta, maffiga hunkar. Kanske är det sant, men jag tvekar. Är Reacherserien bisarr machoharlequin? Eller är det råbarkat våld för vem som helst?

I Worth dying for har Reacher inte kommit särskilt långt sedan vi träffade honom i 61 hours. Han är i Nebraskas öde, flacka landskap och han blir inblandad i en lokal grannfejd mellan en familj och hela grannskapet. Eller fejd och fejd. Den enstaka familjen har skaffat sig ett ekonomiskt övertag och tvingar övriga till underkastelse. Reacher gillar inte sånt. Han bestämmer sig för att luska runt lite och sätta några personer på plats.

”I saw his picture. He doesn’t look like much to me. I bet his dog’s a poodle.”
Ur Worth dying for av Lee Child, s 26

Under tiden Reacher luskar dyker det upp mystiska hejdukar för att stoppa honom och han inser att någon verkligen inte vill att han lägger sig i. Några hejdukar är lokala förmågor, men sedan dyker det upp ytterligare huliganer från Las Vegas och det visar sig att den lokala maktfamiljen har en del skumma affärer för sig.

”‘The question is, how do you like it?’ Reacher hit him, a straight right to the nose, a big vicious blow, his knuckles driving through cartilage and bone and crushing it all flat.”
Ur Worth dying for av Lee Child, s 35

Worth dying for var väldigt spännande och rolig och Reacheraktigt rakt igenom. Lite av en hyllning till hela serien. Som att Lee Child antingen gör sig klar för slutstriden, eller som att han hittat tillbaka till Reachers kärna. Båda möjligheterna känns troliga. Ibland undrar jag när Reacher ska hitta ”hem” eller i alla fall ro. Någonstans är det ju inte helt friskt att alltid hamna i trubbel.

”Bad plain. But he could fight it. He could fight anything. He had been fighting since he was five years old. If there was nothing to fight, he would fight himself. Not that there had ever been a shortage of targets.”
Ur Worth dying for av Lee Child, s 280

Börja gärna läsa om Reacher, ni som inte gjort det redan. De flesta böckerna finns redan på svenska, annars är originalengelskan riktigt mysig. För mig ska det iaf inte få dröja lika länge igen tills jag läser den sextonde boken, The affair.

Tidigare om Lee Child:


Världens finaste hjälte

Det här är en bok jag väntat länge på att äntligen läsa. Jag vet inte om det är titeln, omslaget eller bara idén om en bok om en tjej som vandrar omkring i ett postapokalyptiskt USA utan att man kanske behöver sitta och andas i en påse, som med The Road av Cormac McCarthy… Men The reapers are the angels av Alden Bell levde upp till alla mina förväntningar.

Det här är en bok om en riktigt tuff machetesvingande, zombiemördande badass till hjälte, nämligen 15-åriga Temple.

The reapers are the angels av Alden Bell

The reapers are the angels av Alden Bell

Hon har växt upp i postapokalypsen. Hon vet ingen annan värld och hon tar det lite som en förolämpning när äldre människor pratar om världen som förlorad eller ond och jämför den med Innan. Temple ser skönheten i världen, som den nu ser ut. Hon hittar små ögonblick av lycka och ro mellan tillfällena då hon måste kötta sig igenom zombiehorderna som hasar sig fram och letar levande människor att äta.

”Maybe you ain’t so interested in miracles. But still and all, you can cherish a miracle whithout deserving one.”
Ur The reapers are the angels av Alden Bell, s 10

Temple har flytt från zombierna hela sitt liv. Ändå ser hon sig aldrig som ett offer. Hon sörjer dem hon lämnar bakom sig, men ser alltid framåt mot nästa mål på resan.

”She was in New York City once, when she was little. They had it pretty well slug-free because it’s an island, and she remembers standing at the bottom of this terrific tall building, thinking that civilization’s got some crackerjack people working for its furtherance…”
Ur The reapers are the angels av Alden Bell, s16

Hon bryr sig sällan om saker, förutom den stora kniv hon fått av Uncle Jackson. Den som hon bär med sig överallt och som hon hugger ner zombierna med. Istället letar hon framför allt mat och den verkar finnas i någorlunda överflöd fortfarande, så här en femton år efter apokalypsens början. Men ibland unnar hon sig lite förströelse, som t ex när hon tar med sig skraplotter för att se hur rik hon blivit på den gamla tiden*.

För Temple är zombierna inte särskilt annorlunda än ekorrar eller hundar, eller vilket djur som helst. Man måste dock se till att människor som dör inte kommer tillbaka. Där är hon alltid lika samvetsgrann. Alden Bells zombier är helt och hållet enligt zombieguiden (Max Brooks). De måste skjutas i huvudet. De äter de levande. De hasar fram och stönar. Men en sak skiljer dem från standarden. De smittar inte, de är inte giftiga** och alla människor som dör blir zombier om man inte hindrar dem. Det är som att zombieapokalypsen inte alls var en smitta, utan bara en förändring av vad som händer när man dör… Eller så är alla smittade, fast det visar sig inte förrän man ”dör”.

”The meatskin who gets invited to a wedding party. At the end of it they have twice the leftovers and half the guests.”
Ur The reapers are the angels av Alden Bell, s18

Uncle Jackson, som gav Temple macheten (även den förresten ett rekommenderat vapen i zombieguiden), lärde henne även att använda den. Hon är en formidabel slagskämpe och kan ta sig an precis vem som helst, död eller levande. Det är verkligen roligt att äntligen läsa om en häftig zombieslaktande brud, utan att det blir plojigt eller tramsigt eller löjligt för det. Temple är tuffare än Buffy och hårdare än Lara Croft.

”She lifts the knife and brings it down hard, two quick strokes like she learned long ago – one to crack the skull and the other to cleave the brain.”
Ur The reapers are the angels av Alden Bell, s24

Temple föredrar att vara för sig själv sedan hon förlorade Uncle Jackson och Malcolm. Hon har upptäckt att hon överlever lättast på egen hand och att de flesta andra förr eller senare gör ett misstag eller inte kan ta hand om sig sjävla. Ändå söker hon ibland andras sällskap utan att egentligen behöva det. Men även postapokalypsens människor har svårt att tro att den här femtonåriga tjejen överlevt ensam och gjort det bra. De vill ta hand om henne och rädda henne från världen, som Temple själv ser som sitt hem. Gång efter gång bevisas det hur väl Temple passar i sin värld och hur dåligt hon passar in i deras***.

Det blir en hel del underbara ögonblick när Temple är Temple. Hon avvisar närmanden, gör egna, träffar idioter och hjältar. Hon försöker alltid göra det rätta och känner inget behov av att hävda sig eller övertala andra att ta efter hennes egen väg. Hon är som en genomresande turist i de andra överlande människornas samhällen. Hon hör inte dit och tänker inte stanna. Därför känner hon inte heller något behov av att göra intryck.

”Uh-huh, Temple says. So you are all the inheritors of the earth?

That there is God’s truth, girl. The question is are you smart enough to see it.

Temple considers. She thinks about the people she’s known, the things she’s seen. She thinks about the nation she’s travelled since she was born, the derelict landscapes, the rain that washes the blood and dust into rust-colored puddles.

Finally she shrugs.

All right, she says. So you’re the inheritors of the earth. It ain’t the wrongest thing I ever heard.”
Ur The reapers are the angels av Alden Bell, s186

Någonstans är det här den ultimata apokalypsberättelsen. Helt osentimental, utan att vara råbarkad. Helt makalös utan att vara överdrivet fantastisk (förutom en passage, ja den hade man faktiskt klarat sig utan).

Jag älskar Temple så mycket att jag förlåter allt konstigt som eventuellt pågår runt omkring.

Det här tycker jag är en ungdomsbok. En riktigt bra sådan. Den sorten som även typ tanter som jag själv kan uppskatta. Dvs den bästa sorten.

Det är också en riktigt bra zombiebok, en skitbra spänningsbok och en kickass bok om en brud som inte tar skit från någon.

”The enemy that sowed them is the devil; the harvest is the end of the world; and the reapers are the angels.”
Ur The reapers are the angels av Alden Bell, s230

* s 17
** s 63
*** s 46