Vad som händer med Idoldeltagare

I Shatter the bones av Stuart MacBride återser vi min älskling Logan McRae, polis i Aberdeen.

Det har gått en liten tid sedan Dark blood och Logan har hämtat sig från sina vedermödor någorlunda. Han har dessutom något fint på gång med gothbruden Susan.

Böcker av Stuart MacBride:

• Sf-deckaren Halfhead
• Första boken Cold granite
• Andra boken Dying light
• Tredje boken Broken skin
• Fjärde boken Flesh house
• Femte boken Blind eye
• Sjätte boken Dark blood

Jag har tidigare sagt att den fjärde, femte och sjätte boken om Logan är bäst, men denna, den sjunde boken kommer inte långt efter. Dock är den just nu den sista boken om McRae eftersom MacBrides nästa bok Birthdays for the dead, har en ny huvudperson. Jag tror inte det behöver vara sorgligt. MacBride skrev lika bra om en helt annan person i Halfhead. Det är MacBride som är bra, inte hans karaktärer. Det återstår att bevisa, men ännu så länge ligger han långt före Mo Hayder till exempel, som visade sig vara sämst utan Caffery.

Har ni läst min blogg ett tag så kan ni Logan McRae vid det här laget, men vi kan ju sammanfatta lite kort:

MacBrides huvudperson är polisen Locan McRae, en man med ärr över hela magen efter att han skadats i tjänsten. Sedan dess har han samlat på sig ännu fler ärr och trauman… Logan är en ovanligt varm och äkta och underbar deckarpolis. Han är briljant och klumpig på samma gång. Han får ha både tur och otur, och man kan inte alltid förutsäga hans nästa steg eller misstag. Logan går på intuition och kan lösa fall med ledtrådar ingen annan sett. Ofta har han helt fel, hur snyggt han än följer ledtrådarna, och han får ta en hel del utskällningar innan det reder ut sig till slut. Som ständig bakgrund till de hemska brott Logan McRae utreder följer vi hans ständiga kamp med disciplinnämnden på polisstationen och konsten att leva med sina överordnade, samt hans ganska struliga privatliv.

Men i Shatter the bones börjar MacBride knyta ihop trådarna. Logan börjar få ta det lite lugnare, saker och ting ser inte längre helt svarta ut.

Stuart MacBride

I Shatter the bones jagar Logan kidnappare som tagit två Idoldeltagare som gisslan. Deras briljanta idé är att utpressa allmänheten på lösensumman och använda media för att förstärka meddelandet.

Idén känns ny och som vanligt späder MacBride på med fler kringliggande fall som krånglar till bilden. Dessutom har vi som vanligt Logans privatliv och en hel del missöden längs vägen.

Det är jätteskönt när jobbiga idoler får sitt, samtidigt som man lider med dem förstås. Dessutom är det väldigt roligt att läsa om kidnapparna och fundera på vem som är skyldig. MacBride lyckas få mig att verkligen fundera på vem som är skyldig den här gången, något han inte alltid bryr sig om, och det är underhållande. Kampen mot både media, som vill utnyttja tillfället och få tillbaka sina gullungar, och klockan, som tickar mot gisslans avrättning, gör att man läser i ett rasande tempo.

Dark blood var den mest invecklade av MacBrides deckare och bjöd på en efterlängtad vändning för Logan McRae. I Shatter the bones är handlingen helt annolunda och följer ett ganska annorlunda mönster. Även Logans privatliv når en helt annan spelbana. Jag är ganska imonerad av MacBrides förmåga att förnya sig själv och även Shatter the bones får sägas vara en av de bästa böckerna i serien (nästan alla är det).

Jag tycker om allt Stuart MacBride har skrivit. Börja för all del med första boken, men läs sedan allihop. Och är du osäker, börja med den superunderbara sf-deckaren, Halfhead.

Tidigare inlägg om Stuart MacBride:

• Våldtäkter, pengar och korruption (Dark blood, Logan McRae #6)
• Han tar deras ögon, men inte deras liv (Blind eye, Logan McRae #5)
• Ser du skillnad på fläsk och människa? (Flesh house, Logan McRae #4)
• Den hårda kalla döden (Broken skin, Logan McRae #3)
• Stuart MacBride gör det igen, nästan (Dying light, Logan McRae #2)
• The holy see of socks
• Varm och levande kriminalare (Cold granite, Logan McRae #1)
• Mmm… mord
• Halfhead är helt fantastisk (fristående deckare/sf)
• Horribla Halfhead av Stuart B MacBride (fristående deckare/sf)

Våldtäkter, pengar och korruption

Hurra! Det här är den tionde boken i min Seriemördarsommar! Jag tror det blir någon till, men nu närmar vi oss helt klart slutet.

Det gäller ännu en Stuart MacBride-roman, den sjätte i ordningen.

I Blind eye var det för ovanlighetens skull sommar och varmt. Det hade MacBride lovat Aberdeen Turism. Nu är vi dock tillbaka i bekant klimat, om inte värre. Det har gått en tid sedan Blind eye och det är vinter, med en storm på ingång.

• Sf-deckaren Halfhead
• Första boken Cold granite
• Andra boken Dying light
• Tredje boken Broken skin
• Fjärde boken Flesh house
• Femte boken Blind eye

Om den fjärde boken var bäst och Blind eye lika bra, så är Dark blood också lika bra. Äh, läs alla. Det är MacBride som är bra.

Ni kan nog Logan McRae vid det här laget. Han har fortfarande ett struligt privatliv med gotharen Samantha. Han kämpar med disciplinnämnden och sina överordnade. Han försöker överleva efter explosionstraumat och resten som hänt. I Blind eye träffade Logan botten. Han stod vid ett vägskäl där han kunde välja att deka ner sig totalt, ge upp, döva smärtan med alkohol och ge upp sin karriär och sitt liv. Eller att be om hjälp, rycka upp sig, arbeta igenom sina upplevelser och komma tillbaka till den briljanta utredare han är.

Vi kan väl gissa vad han valde (tur, annars orkar jag inte läsa), men det betyder inte att det är enkelt.

Inspektörstjänsten som blev ledig gick till någon annan. Ett år tidigare hade den varit Logans. Nu har han för många anmärkningar, för mycket bråk, för dålig stil. Istället för att låta det trycka ner honom börjar Logan kämpa emot. Inte minst för att få behålla Samantha. Hon är stark och ömtålig, hemlig och ändå rättfram. Jag hoppas verkligen att vi får lära känna henne bättre.

Samtidigt som Logan kämpar med sig själv tjatar Steel om att få hans sperma. Hon vill ha barn med sin fru Susan och alla andra möjligheter verkar omöjliga. Det är orättvist och förjävligt, men av någon orsak tycker Steel att Logan är bra genmaterial. Och kanske tycker Logan att det vore skönt att slippa pressen. Ett barn ”med” Steel och Susan skulle  betyda att han redan avklarat den biten.

I Dark blood börjar Logan hitta tillbaka till sin forna glans. Han ser ledtrådar andra missar, lägger ihop ett och ett och ser mönstret. Visst är han fortfarande ur form och vissa saker borde han verkligen inse tidigare, men han kommer ikapp och han ger inte upp. Äntligen börjar jag känna igen honom som den klumpiga och underbara, varma, äkta och briljanta skotten jag lärde mig älska från början.

Stuart MacBride

I Dark blood får Aberdeen en frigiven sexbrottsling på halsen. Han har valt att flytta hem till sin mormors hus i Aberdeen från Newcastle. Därför måste poliser och stödpersonal avsättas för att bevaka honom, se till att han följer de regler som är uppsatta för hans frigivning. Men de är kanske mest där för att skydda honom från allmänheten, som är allt annat än lyckliga över att numera dela stad med Knox, vars specialitet var att våldta och tortera äldre män.

Stuart MacBride

Samtidigt fortsätter gangstern Malk the Knife att etablera sig i Aberdeen. Och Aberdeens egna tunga brottslingar fortsätter skydda sina intressen. En av dem har dessutom börjat bli lite väl bra kompis med Logan. Var går gränsen mellan informationsutbyte och korruption?

I Knox kölvatten följer den buttra polisen Danby. Vad har han egentligen in Aberdeen att göra? Vad har han för intresse av Knox?

Dark blood är nog den mest invecklade av MacBrides deckare. Det kombinerat med den efterlängtade vändningen för Logan McRae gör den till en av de bästa böckerna i serien.

Jag tycker om allt Stuart MacBride har skrivit och det här är en av de bästa, en värdig medlem i min seriemördarsommar. Börja för all del med första boken, men läs sedan allihop. Och är du osäker, börja med Halfhead.

Tidigare inlägg om Stuart MacBride:

• Han tar deras ögon, men inte deras liv (Blind eye, Logan McRae #5)
• Ser du skillnad på fläsk och människa? (Flesh house, Logan McRae #4)
• Den hårda kalla döden (Broken skin, Logan McRae #3)
• Stuart MacBride gör det igen, nästan (Dying light, Logan McRae #2)
• The holy see of socks
• Varm och levande kriminalare (Cold granite, Logan McRae #1)
• Mmm… mord
• Halfhead är helt fantastisk (fristående deckare/sf)
• Horribla Halfhead av Stuart B MacBride (fristående deckare/sf)

Han tar deras ögon, men inte deras liv

Vi är framme vid den nionde boken i min Seriemördarsommar. Inte helt oväntat är vi tillbaka hos min älskling, Stuart MacBride. Jag hade aldrig tänkt läsa alla hans återstående böcker över sommaren, men så fort jag ska välja en ny och jag trots alls skapat ”Seriemördarsommar”, så kan jag inte låta bli.

Blind eye är den femte boken om Logan McRae. Jag har redan skrivit om första boken Cold granite (som var precis vad jag väntade mig efter den underbara sf-deckaren Halfhead), andra boken Dying light, tredje boken Broken skin och fjärde boken, Flesh house. Nivån är väldigt jämn, om än inte fullständigt. Flesh house kallade jag bäst hittills, men nu får den nog dela plats med Blind eye.

Som ständig bakgrund till de hemska brott Logan McRae utreder har vi hans struliga privatliv och hans ständiga kamp med disciplinnämnden på polisstationen och konsten att leva med sina överordnade.

I den tredje boken började Logan så smått få ordning på sitt privatliv, men i Flesh house rasar det fullständigt samman igen. I Blind eye hittar han ett nytt bottenrekord.

Logan är (vanligtvis) lika klumpig som underbar, varm, äkta och briljant. Han ser ledtrådar alla andra missat och verkar därför arbeta på intuition. När Logan är bra är han riktigt bra, men ofta har han istället helt fel och får ta en hel del utskällningar för de risker han tar och även utsätter andra för.

Det har som vanligt hänt saker sedan förra boken. Jackie är sedan länge glömd. Logan träffar numera en brottsplatsundersökare, tillika stationens enda gothare. Hon är yngre och oskyldigare än han förtjänar, men passar ändå perfekt in i den mall jag lärt mig är Logans preferens – starka kvinnor med för mycket humör. Frågan är om det alls går att försöka skapa ett förhållande när man mår som en gnu och beter sig som ett svin. Logan brukar vara sympatisk, men här har han verkligen börjat ta av de sista reserverna av sin medmänsklighet.

Stuart MacBride

I Blind eye kretsar handlingen kring samma sak som det Criminal minds-avsnitt jag råkade se när jag läste (S5E6). Enukleatorer.

”e·nu·cle·ate     To remove (a tumor or eye, for example) whole from an enveloping cover or sac.” (Från http://www.thefreedictionary.com/enucleate)

Hur skrämmande det än må låta så blir det ännu värre:

”Usually enucleators are males with a diagnosed mental disorder, lack social skills, disorganized, sloppy, repeat offenders. They don’t usually take the eyes. It’s usually not about the eyes, but about what the unsub sees in them (delusional!)” (Från Criminal Minds episode profiles, http://cmepisodes.blogspot.com/)

Stuart MacBride

Det jag tyckte var så bra i Flesh house var det jag älskade från början i Halfhead, nämligen när MacBride lyckas får mig att rysa och äcklas och fascineras på samma gång. Det verkar som att det är här han hittar sin stil och sin känsla. Och sin excellens.

I Blind eye jagar mördaren polacker och tar deras ögon, men han tar inte deras liv. På sjukhuset fylls sängarna med till vansinnet torterade offer; blinda, arga och fruktansvärt rädda. Offren går inte att förhöra. De kan eller vill inte berätta någonting. Mördaren skrämmer dem effektivt till tysthet genom att visa hur långt han är beredd att gå.

För att ta fast mördaren verkar Logan behöva följa ledtrådarna ända till Polen, och gå lite längre än lagen tillåter. Frågan är om han hittar tillbaka till den rätta vägen sedan. Och i vilket skick kommer hans eget liv att vara när han offrat det för Aberdeen?

Jag lider svårt när Logan mår allt sämre. Jag avskyr egentligen böcker där huvudpersonen mår för dåligt, mår allt sämre och där han gör allt det man vet att man inte ska göra. Logan avskärmar sig, stöter bort sina kollegor och vänner med spydigheter, dricker för mycket, sover för lite. När han dessutom utsätts för traumatiserande händelser är det inte mycket som håller ihop hans beståndsdelar.

Ändå vågar jag behålla hoppet om att han sätter ihop sig själv till slut. Det här är ju deckaren som är varm. Det är ju Logan McRae, han klarar det. Han brukar inte vara sån här. Det är det jag håller fast vid och det jag tror på. Därför kan jag tolerera en bok i en serie där han bryter samman och beter sig patetiskt. Efter omständigheterna är det kanske till och med rimligt.

I Blind eye är det förresten sommar och varmt i Aberdeen. Det lovade Stuart MacBride den lokala Turismkommittén. Men han skriver också att det var väldigt smärtsamt att skriva om, så i nästa bok är vi tillbaka i det Aberdeen vi lärt oss känna igen, med gothväder.

Det här är ytterligare en älskling av Stuart MacBride, som vanligt en värdig medlem i min seriemördarsommar. Börja för all del med första boken, men läs sedan allihop. Och är du osäker, börja med Halfhead.

Tidigare inlägg om Stuart MacBride:

• Ser du skillnad på fläsk och människa? (Flesh house, Logan McRae #4)
• Den hårda kalla döden (Broken skin, Logan McRae #3)
• Stuart MacBride gör det igen, nästan (Dying light, Logan McRae #2)
• The holy see of socks
• Varm och levande kriminalare (Cold granite, Logan McRae #1)
• Mmm… mord
• Halfhead är helt fantastisk (fristående deckare/sf)
• Horribla Halfhead av Stuart B MacBride (fristående deckare/sf)

Ser du skillnad på fläsk och människa?

Bland mina absoluta favoriter har Stuart MacBride en självklar plats. Jag har nu avslutat den fjärde boken om hans deckarpolis Logan McRae, tillika den fjärde boken i min seriemördarsommar. Det är den bästa boken hittills i serien. Första boken Cold granite var precis vad jag väntade mig efter den underbara Halfhead. Andra boken, Dying light därefter var inte riktigt lika bra. Den tredje boken Broken skin var fruktansvärt bra. Och nu alltså Flesh house, om en kannibalistisk mördare.

I tredje boken började polisen Logan McRae så smått få ordning på sitt privatliv, men i Flesh house rasar det fullständigt samman igen.

Logan är som vanligt underbar och varm och äkta och lika briljant som han är klumpig. Han går på intuition och kan lösa fall med ledtrådar ingen annan sett, men ofta har han istället helt fel och får ta en hel del utskällningar för de risker han tar och utsätter även andra för.

Det har hänt saker sedan Broken skin och Logan och Jackie har ett distansförhållande medan Jackie jobbar ett tag i en annan stad. Man får veta ovanligt lite om Logans tankar och känslor i Flesh house och hamnar medvetet utanför för att sedan långsamt tas in. Allt eftersom boken fortskrider får man fler och fler ledtrådar till varför Logan stängt av sitt inre och varför han inte vill svara när Jackie ringer.

Stuart MacBride

I Flesh house dyker en gammal bekant till de äldre av Aberdeens poliser upp. Han kallas Slaktaren eller The flesher och han kidnappar människor, dödar, styckar och äter upp dem. I offrens hus lämnar han ett stycke kött i frysen, människokött. Han ser även till att distribuera ut köttet bland fläsk och kalvkött från slakterierna. Snart förstår man att Aberdeens invånare kan ha mumsat på människor, vem vet hur länge. Paniken sprider sig och pressen är hög på poliserna att snabbt ta fast mördaren. Tyvärr är han lika svår att hitta nu som för tjugo år sedan.

Stuart MacBride

Flesh house är väldig lik Halfhead när MacBride lyckas får mig att rysa och äcklas och fascineras på samma gång. Nu har han hittat hem i sin stil och vågar ta ut svängarna. Det är en ganska lång bok och man hinner följa med varvet runt flera gånger innan utredningen hamnar på rätt spår. Dessutom får vi parallellt med Logans arbete även följa ett av Slaktarens offer, inlåst i en bur där hon lyssnar på när andra människor dör.

Det här är en alldeles strålande deckare och en värdig medlem i min seriemördarsommar. Börja för all del med första boken, men läs sedan allihop och längta gärna extra mycket efter Flesh house.

Tidigare inlägg om Stuart MacBride:

• Den hårda kalla döden (Broken skin, Logan McRae #3)
• Stuart MacBride gör det igen, nästan (Dying light, Logan McRae #2)
• The holy see of socks
• Varm och levande kriminalare (Cold granite, Logan McRae #1)
• Mmm… mord
• Halfhead är helt fantastisk (fristående deckare/sf)
• Horribla Halfhead av Stuart B MacBride (fristående deckare/sf)

Den hårda kalla döden

Det började med att jag läste Halfhead av Stuart MacBride. Den var fantastisk. Alltså började jag läsa hans vanliga deckare. Första boken Cold granite var precis vad jag väntade mig efter den underbara Halfhead. Minus science fiction givetvis. Lycklig att MacBride tydligen alltid var MacBride fortsatte jag, men Dying light därefter var inte riktigt lika bra. Väldigt bra, men inte det där fantastiska extra.

Nu har jag tuggat och smaskat i mig tredje boken Broken skin och är bara helt salig.

Stuart MacBride borde gifta sig med Chelsea Cain och tillsammans kunde de skapa små fantastiska makabra deckarförfattartroll.

Stuart MacBride

MacBrides huvudperson är polisen Locan McRae, en man med ärr över hela magen efter att han skadats i tjänsten av Mastrick Monster. Så här i tredje boken börjar Logan så smått få ordning på sitt privatliv och lyckas även återta kontakten med sin bästa kompis Collin, reportern som mötte ett ont och fasligt öde i slutet av Cold granite.

Logan är underbar och varm och äkta och är lika briljant som han är klumpig. När han går på intuition kan han lösa fallen med ledtrådar ingen annan sett, eller så har han helt fel och riskerar avstängning från polisen. Samma impulsivitet karakteriserar hans privatliv. Han lever tillsammans med en annan polis, Jackie. Hon är temperamentsfull och envis. Men samtidigt dras hans ögon till den lugna svala Rachael… Och vad är det egentligen Jackie gör om nätterna?

Efter Cold granite önskade jag mig att få lära känna de perifera karaktärerna bättre. Det var precis det som hände. Vi får komma närmare dem alla och ser ytterligare nyanser i deras personligheter. Ingen är bara svart eller bara vit hos Stuart MacBride.

I Broken skin avlöser det ena fruktansvärda brottet det andra och flera gärningsmän måste identifieras och hittas. Någon överfaller, våldtar och misshandlar brutalt vackra unga kvinnor på väg hem genom natten. Samtidigt härjar ett gäng småpojkar som rånar vuxna på stan tills en av dem sticker ner en äldre man med kniv… och han dör. Gärningsmannen är en pojke på åtta år. Han lyckas dessutom komma undan polisen och lämnar ytterligare knivskador efter sig.

Sedan dyker det kanske mest fasansfulla av dem alla upp. En man dumpas utanför akuten och blöder till döds innan vårdpersonalen kan rädda hans liv. Han har blivit bunden och torterad och avlider av massiv blödning från sin spräckta tarm. Man misstänker förstås att det är en sexlek som gått för långt, men den skyldiga måste fortfarande hittas. Brottet för Logan in i Aberdeens BDSM-scen och på vägen lär han känna en av sina kollegor bättre än han kanske hade önskat.

Handlingen är rasande och saknar alla de långsammare partier jag tragglade lite med i Cold granite. Det är spännande och intressant precis hela vägen och aldrig stereotypt. MacBride lyckas dessutom få med väldigt levande bilder av både stöttande familjer som vägrar tro på anklagelserna mot deras anhöriga och av de ”avvikande” som träffas på pubar för att få vara sina BDSM-jag utan dömande kommentarer eller plumpa skämt. Ingenting är för hemskt för MacBride att iscensätta, men ingenting heller för svårt för honom att avbilda. Alla är människor och han visar dem verkligen som sådana. Jag blir väldigt glad av hans rättframma porträtt av samtliga original. Och han gör det utan att förvandla Logan till ett helgon.

Det går inte att sammanfatta med mer än att han är helt fantastisk. Mer Logan! Mer Stuart MacBride!

Tidigare inlägg om Stuart MacBride:

• Stuart MacBride gör det igen, nästan (Dying light, Logan McRae #2)
• The holy see of socks
• Varm och levande kriminalare (Cold granite, Logan McRae #1)
• Mmm… mord
• Halfhead är helt fantastisk (fristående deckare/sf)
• Horribla Halfhead av Stuart B MacBride (fristående deckare/sf)

Nya kategorier på bloggen

Häromdagen kände jag mig särskilt ordningssam och lite tysk. Alltså införde jag ett genresystem på bloggen. Det kanske inte är så biblioteksmässigt. Faktum är att det nog inte följer något etablerat system, men det kan härmed kallas Feuerzeugstandard och är perfekt anpassad för just den här bloggen och just den här typen av läsare (mig).

• Genre (62)
  • Alternativhistoria (4) – Mitt nya biintresse. Vad kunde ha hänt om det som hände inte hade hänt? Alternativt parallella tidsaxlar.
  • Apokalyps (6) – All sorts utplåning av mänskligheten, planeten eller vårt sätt att leva.
  • Deckare (17) – Alla kriminalhistorier.
  • Fackböcker (6) – Allt som inte är hittepå.
  • Fantasy (11) – Allt som innehåller fantasifulla element som inte är teknologi.
  • Ond bråd död (16) – Allt där många fler dör än de flesta tycker är motiverat. Kanske också särskilt på ett särskilt blodigt sätt och uttryckligt beskrivet.
  • Pyssel (8) – Min mjuka sida.
  • Science fiction (13) – Allt som innehåller fantasifulla element framför allt definierade av idag inte existerande teknologi, framtid eller parallella tidsaxlar.
  • Totalt jävla mörker (2) – Deprimerande böcker. Kanske inte det bästa jag vet, men ibland behöver man mörker för att se ljus. Eller något.
  • Ungdomsböcker (4) – Nog så intressant, om inte annat så för att det var där läslampan tändes en gång.
  • Zombier och virus (12) – Alla böcker om virus, epidemier, pandemier, zombier, vampyrer och liknande boskap.

För att komplettera genrelistan, som ger en vink om vad det är för slags bok, har jag också lagt till en bedömning. Bedömningen är lika enkel som genial: Rekommenderas och Varning. Många böcker hamnar förstås inte i någon av dessa kategorier och får väl anses medelmåttiga. Hojta gärna till om ni skulle vilja ha en kategori för dem också. Jag är helt för fullödighet.

• Recension (39)
  • Rekommenderas (18) – Böcker jag kan säga ”LÄS” om. Eller som jag själv kan tänka mig att läsa om.
  • Varning (6) – Böcker som antingen är rent dåliga, omöjliga att läsa klart, eller som är bra, men med flera brister som gör dem knaggliga och lite obehagliga att läsa.

Min förhoppning är att den här förändringen ska göra det lättare att hitta bland gamla inlägg och att hitta boktips som passar. Jag hade i och för sig redan tidigare två taggar: hyllning och sågning, men redundans är väl fint?

Jag har också uppdaterat länkarna här ovan, så att Recensioner fått sällskap av Rekommenderas och Varning.

En zombies liv och lustar

Jag köpte David Wellingtons tre zombieböcker (Zombies 1-3) på rent hopp. De verkade bra, men jag visste inte säkert. Nu har jag läst den första, Monster island (Zombies #1) och den var bra. Jag har redan berättat vad jag tyckte efter ungefär halva boken, men nu är den slut och den var ännu mycket bättre än så.

Viss spoilervarning.

Bokshopping 2011-01-02

Wellingtons zombier är som zombier är mest vid första anblicken. Men det finns några skillnader. Tanken är att zombiesmittan sprids som vanligt och efter att man insjuknat, fått feber och dött så vaknar man upp igen som en zombie, full av hunger efter kött och liv. Zombierna är för all del döda. De andas inte och har ingen puls. Deras kroppar ruttnar och om de inte äter går förfallet fort. Men orsaken till att de blir själlösa monster är att hjärnan förstörs mellan liv och odöd. För en påhittig och kunnig person kan det kanske gå att undvika…

I Monster island påminns vi ständigt om att zombierna varit människor med familj, med liv, som insjuknat och vänt sig mot sin egen art, mot mänskligheten. De är sjuka människor som blivit odöda, inte bara fasansfulla monster som jagar oss och äter våra hjärnor. För att ytterligare mänskliggöra zombierna får vi följa en del av handlingen ur en zombies perspektiv. Han är för all del en ganska speciell zombie. Man kanske kan kalla honom en ärkezombie. Jag litar på att ni som gillar zombier kommer att läsa själva och sitta precis som jag och ropa och hoppa av iver och nästan slita i sidorna för att få veta mer mer mer.

Historien i övrigt är bekant. Smittan har spridits snabbt över världen, men det finns överlevare. De gör så gott de kan, dödar zombier och letar mediciner. De åker till och med mellan Afrika och USA med båt (känner ni igen? *host*Recht*host*), men i det här fallet har Afrika klarat sig makalöst bra. Faktum är att just de mest vapentäta länderna klarat sig allra bäst. Och de mest… vildsinta. Civilisation lönar sig icke mot zombiesmittan.

Bland alla zombier får vi dessutom träffa mumier, som ju så klart också är zombier, bara någon hjälper dem loss ur deras glasmontrar och kistor på muséet och ger dem deras hjärtan åter. Vi kan även tänka oss en del andra civilisationer som förgåtts i zombiesmittan. Eller trodde ni den var ny?

Mitt i den galopperande actionhandlingen glömmer man aldrig den stora sorgen över mänsklighetens fall. Alla byggnader som nu står tomma. Alla upptäckter som nu är förgäves. Alla liv som gått till spillo, alla liv som blivit monsterliv och de liv som blivit till inte mycket mer än en kamp för ytterligare en dag, en minut, ett andetag.

Det här är alltså en riktigt bra början på en zombietrilogi (Monster island, Monster nation, Monster planet) av David Wellington. Andra boken, Zombie nation, verkar dessutom göra en Star Wars och handla om tiden innan Monster island, dvs hur gick det egentligen till när smittan spreds? Jag är väldigt sugen på att läsa den nu direkt och genast på en gång.

Och om ni också är sugna, så finns de faktiskt online på David Wellingtons hemsida, där t ex den mycket lockande Plague zone finns, som inte ens existerar i pappersform.

Mer om David Wellington:

• Och mer skräck ska det bli
• En ny sorts riktig zombie (Zombies #2 av David Wellington)
• Veckans läsning 21, v8
• Inifrån zombiens huvud
• Zombie frenzy

Veckans läsning 21, v8

Två veckor i en. Typiskt dumt och samtidigt jättebra.

Först älskade jag Cold granite av Stuart MacBride, sedan köpte jag lite böcker. Det blev Hungerspelen från Pockeshop och bland annat nya Chelsea Cain och lite bokrea från Adlibris. Sedan började jag läsa Monster island och älskar den. Jag hittade också en ny fin bokhandel i Uppsala och läste lite blogg från Stuart MacBride.

Inför nästa vecka hoppas jag på att avsluta Monster island med tillfredsställelese, börja på en ny just nu okänd bok och älska den också.

Det är mycket nu, bland annat virkning, och böckerna hopar sig i bokhyllan. Men lite blir det läst till och från i alla fall. Och en hel del under min älskade filt.

• Bokrean bara för Chelsea Cain
• The holy see of socks
• En ny fin bokhandel i Uppsala
• Inifrån zombiens huvud
• Hungerspelen på menyn
• Varm och levande kriminalare

Inifrån zombiens huvud

Bokshopping 2011-01-02

För ett tag sedan gjorde jag ett stort inköp av zombielitteratur. Nu har jag äntligen satt tänderna i den första boken i samlingen, nämligen Monster island av David Wellington. Efter debaclet med Plague of the dead av ZA Recht var jag lite rädd för genren, men det fanns ingenting att oroa sig för. Det här är guld!

I Monster island känner vi igen zombierna. De är precis som vanligt. Nästan. Skillnaden är så här efter halva första boken i trilogin att zombierna framställs ovanligt mänskligt. De är sjuka människor som blivit odöda, inte fasansfulla monster som jagar oss och äter våra hjärnor.

Det främsta tecknet på den annorlunda zombievinkeln är att vi faktiskt får följa en del av handlingen ur en av zombiernas perspektiv. Han är för all del en ganska speciell zombie. Han kan nämligen tänka rationellt till skillnad från de andra ätmaskinerna, men inte desto mindre är han en av dem. För att inte säga för mycket låter jag det stanna där. Jag litar på att ni som gillar zombier kommer att läsa själva och sitta precis som jag och ropa och hoppa av iver. Kanske blir det även en spoilervarning och lite extra gottigt i den slutliga recensionen.

Förutom zombieperspektivet har vi en ganska bekant historia. Överlevare gör så gott de kan, dödar zombier och letar mediciner. De åker mellan Afrika och USA med båt (känner ni igen?), men i det här fallet har Afrika klarat sig makalöst bra. Faktum är att just de mest vapentäta länderna klarat sig allra bäst. Och de mest… vildsinta. Civilisation lönar sig icke mot zombiesmittan.

David Wellington

Det här är alltså en riktigt bra början på en zombietrilogi (Monster island, Monster nation, Monster planet) av David Wellington, som förresten även skrivit böcker om vampyrer och varulvar som jag också känner en stark lust att läsa nu och som dessutom ser ut som Leonard Hofstadter i Big bang theory, inte sant?

 

Leonard Hofstadter

Jopp. Värsta hallonbären lika som lingon.

Varm och levande kriminalare

Det började med att jag läste Halfhead av Stuart MacBride. Den var fantastisk. Alltså började jag läsa hans vanliga deckare och började med Cold granite.

Stuart MacBride

Redan efter första sidan kände jag igen MacBride. Cold granite var bra från sida ett och genom hela boken. En ren och äkta njutning att läsa, inte minst när man får följa med ända in till obduktionen och när kvinnor för en gångs skull framställs som helt vanliga människor.

Stuart MacBride framställer alla människor som riktiga människor. Ingen är genomgod. Ingen är genomond. Den jobbiga chefen har sina goda sidor, till och med mördaren är mänsklig. Det är det jag tycker är alla bäst. Till det kommer också att huvudpersonen Logan är en riktigt härlig man. Han påminner lite om Archie från Chelsea Cains böcker, men bara ytligt. De har båda råkat ut för mördare på nära håll, så nära att de har ärren som bevisar det. Men där Archie är mörk och torr är Logan varm och levande. Hans varma personlighet står i skarp konstrast mot det regniga och isiga Aberdeen där boken utspelas.

I nästa bok ser jag fram emot att lära känna de perifera karaktärerna lite bättre, om de får finnas kvar. Vi har den gamla flamman och den nya. Vi har den gamla chefen och den nya. Vi har journalisten och receptionisten. Alla har en verklig personlighet och inte bara en mall som levererar repliker.

I Cold granite försvinner små barn. Brotten som begåtts är de värsta vi känner till. Men vilka försvinnanden hör till fallet? Vilka är sambanden? Vem är mördaren?

Det här är något så ovanligt som en deckare där kriminalhandlingen faktiskt lyckas bli perifer ibland, trots att morden staplas på varandra. Jag är ofta ännu mer intresserad av relationerna mellan karaktärerna än av morden, även om det inte är något som helst fel på kriminalhandlingen heller.

I kölvattnet av barnens försvinnande börjar dessutom andra människor dö. Någon sopar igen spåren. Eller är det hämnd?

I Cold granite vävs handlingen runt sig själv och in i sig själv så att man knappt vet in eller ut till slut. Nog fanns det lite mindre spännande partier just därför och ibland hade jag inte full koll på alla personer och namn, men det är petitesser. Det är en suverän bok och jag längtar redan efter nästa. Den står och väntar i bokhyllan.

Mmmm… Logan. Eller jag menar: Mmmm… MacBride.

Övriga recensioner av Stuart MacBrides böcker:

• Den hårda kalla döden (Broken skin, Logan McRae #3)
• Stuart MacBride gör det igen, nästan (Dying light, Logan McRae #2)
• Halfhead är helt fantastisk (fristående deckare/sf)
• Horribla Halfhead av Stuart B MacBride (fristående deckare/sf)

Veckans läsning 20, v6

Den gångna veckan var en sådan där vecka där tiden inte riktigt räckte till, som vanligt, men det blev ändå en bra läsvecka.

Jag gick igenom hur Hitler vann WWII Lektion 3 och Lektion 4, där vi fortsatte lära oss om hur mer eller mindre små skillnader i historien kunnat ändra Andra världskrigets utgång.

Jag firade även Jules Vernes dag lite och lyckades ge bort Plague of the dead.

Sedan recenserade jag den härliga skräckisen Offerrit.

Slutligen har jag börjat läsa Cold Granite av Stuart MacBride. Den är precis så bra som jag hoppades.

I veckan hoppas jag på lite mer WWII, Cold granite-avslutning och kanske att jag börjar på en zombieroman. Titta tillbaka så får ni se.

• Hur Hitler vann WWII: Lektion 4
• Mmm… mord
• Ingen uppoffring att läsa Offerrit
• Plague of the dead får ett nytt hem
• Jules Vernes dag och dagens Google
• Hur Hitler vann WWII: Lektion 3

Mmm… mord

Stuart MacBride

Jag har börjat läsa Cold granite av Stuart MacBride vid sidan av Third reich victorious: Alternate decisions of World War II av Peter G. Tsouras (editor). Jag blev förälskad i MacBrides stil när jag läste Halfhead nyss. Redan efter första sidan i Cold granite så kände jag igen honom. Åh, den är bra. Den är så verkligt fantastiskt jättebra. Det är en ren och äkta njutning att läsa, inte minst när man får följa med ända in till obduktionen och när kvinnor för en gångs skull framställs som helt vanliga människor.

Lycka är att ha sex böcker till kvar att läsa när Cold granite snart är slut (fast jag blandar nog upp dem med lite annat, ska ni se =).

Vredens tid, en bra början som måste bli bättre

Vredens tid av Stefan Tegenfalk

Det passade utmärkt med hårdkokt deckare efter fantasy och mystik. Det var alltså dags för Vredens tid av Stefan Tegenfalk.

Efter en ganska skakig början där det känns som att Tegenfalk inte riktigt vet hur han ska presentera karaktärerna, handlingen och sin stil på rätt sätt och på samma gång var jag sedan helt fast. Jag började glömma mina betänkligheter och kände det där rycket från boken man alltid längtar efter: ”Läs mer… läs mer…”

Jag började förlåta de språkliga knaggligheterna. Jag började förlåta de klichéartade karaktärerna: den gamla, sura polisen, det unga kvinnliga stjärnskottet. Varför? Jo, för att jag blev helt begeistrad i de synnerligen hårresande morden och i det fantastiska scenariot som utgjorde bakgrunden. Det spelade på många av mina strängar. Det var medicin, neurologi, ond bråd hämnd och jag älskar det. Särskilt älskade jag det nu eftersom det för en gångs skull var en svensk författare. De är allt för få.

Men sedan då?

Sedan började jag åter lägga märke till språkets knaggel och  till de allt för enkelspåriga karaktärerna. Förutom själva kärnan, med det förunderliga nya sättet att mörda, var det bara gammal skåpmat som rapades upp. Dessutom hamnade handlingen i något slags limbo mitt i boken, där den förvandlades till föreläsning. Allt skulle vi få veta om en viss organisation. Handlingen förflyttades från poliserna och morden till en ganska perifer och tråkig härva jag gärna kunde levt utan. Avskyr sådana antiklimax. Boken tappade fart, jag började snegla ut ur pärmen och funderade på om den någonsin skulle återkomma till den fina starten igen.

Faktum är att efter de första sanslösa morden blir resten mest politik istället för ond bråd död. Man uppehåller sig inte i närheten lika mycket vid det makabra som jag tycker är befogat i den här boken. MER BLOD. MER MORD. Tack.

Ett helt zoo var med och deltog i liknelser. Jag räknade några och hittade en noshörning, en mullvad, en elefant, myror, höns och andra kreatur. De hade dessutom sällskap av en hel hög andra färgstarka liknelser. Jag började storkna redan efter en fjärdedel av boken.

Detaljer, detaljer. Det var strösslat med tusen detaljer till höger och vänster. Måste jag verkligen veta allt det här? Kan inte min hjärna få arbeta själv ibland? Jag lyckades ju trots allt tänka ut kopplingen mellan morden sisådär tre mil före utredarna.

Ett exempel på störande detalj: ”Han plockade fram en nystruken skjorta ur garderoben…” Jaså? Hur är det viktigt? Och hur är den nystruken när den hängt i garderoben? Vavava? Detaljmissbrukare. Ett exempel till: ”Är ni Walter Gröhn?” Vem säger ni? Överklassen?

Funderade även på hänvisningen till ”under normala förhållanden” på s 20. Det sägs nämligen ingenting om vad som var så onormalt med den här dagen.

Jag reagerade dessutom på vissa konstiga fakta. T ex står det på s 54 att pressen var stor på juryn i ett visst mål, men jury används bara i tryckfrihetsmål enligt wikipedia. Det här var något annat. Faktakoll någon? Visst, vi har författarens frihet med sånt.

Andra tokiga detaljer är att ilskan växte i takt med att någon inte hörde av sig. Med vilken takt hör man inte av sig? Dessutom spillde man ut kryddflaskor. Jag har mina kryddor i burkar, men det kanske är ovanligt.

På sidan 83 råkar vi istället ut för en tidsanomali. Mannen som just klev in på sitt tjänsterum står plötligt predvid paret som pratar.

Men, varför stanna här? Jag har mer kritik. Texten var överlastad med dialog, men det får man kanske vänta sig av en deckare. Det var ibland svårt att skilja olika perspektiv eftersom allt lästes upp med samma röst, en ganska skränig och stockholmsk röst som växlade mellan känslan av polisjargong och ålderdomlig förortsslang. Till exempel är det gamla sura Walter och inte unga flärdfulla Jonna som lägger märke till att en rokokomöbel inte rimmar väl med husets utvändiga funkisstil. Ehum. Jonna äter förresten lättyoghurt med osockrad müsli, bara så ni vet.

Det enda avvikande, eller kanske fullkomligt enkelspåriga var den stackars finnen, som så klart fick agera fördomsprofil och säga ”sära” istället för skära, ”int” och ”satanas perkele”.

När vi ändå är inne på fördomsprofiler så luktade det unket av den uppmärksamhet som lades på hur kvinnor raggar och raggas på och på hur en kvinna kan vara både bärare av fitta och tuff på samma gång. Ofattbart, eller hur? Nja. Lägg ner Salanderkomplexet och kom ut. Det är 2010 nu (2011).

Så jag hatade Vredens tid? Nix. Den var på något jävla vänster bra ändå. Jag vet inte hur! Men jag fastnade verkligen. Det går inte att förneka.

Kanske är det för att jag vet att det är en debut och att författaren nu kan börja skära och dissekera sin stil, behålla det bra och kasta ut resten. Mitt förslag är att han kastar ut 90% av sina kladdiga liknelser, men sparar de bästa, funderar över vem som tänker vad och hur man kan göra bättre skillnad mellan karaktärerna, kastar ut ett gäng onödiga karaktärer och bihistorier samt att han tar en titt på hur han presenterar kvinnor. Vi är nämligen kvinnor en del av oss som läser och ville jag skämmas över det faktumet så skulle jag läsa billig chicklit.

Tack. Jag ser faktiskt fram emot nästa bok, för då hoppas jag att vi har ordning på det här. Jag litar på dig, Stefan.

Veckans läsning 16, v50-1

Det var skönt med jul och en hel del avkoppling från allt vad måsten heter. Just nu måste jag få ordning på dygnet och pepp för jobbet. Ja, jag har varit halvledig lite extra. Det behövdes, men det blir ju aldrig nog.

Under den här julen och nyåret har jag läst Dexter is delicious av Jeff Lindsay. Jag har även hittat ett par riktigt fina citat. Den var tyvärr en mellanbok i serien. Det fanns inget speciellt med den, ingen riktig känsla, inga särskilda minnen förutom citaten. Mest blev Dexter is delicious bara en transportsträcka. Hoppas jag. Det förutsätter ju att det finns något bra att transporteras till, dvs nästa bok.

Jag har även läst Baby Jane av Sofi Oksanen. Den var både bra och gjorde mig förbannad. Kanske har jag tänkt på den mer än jag trodde efteråt, men samtidigt berördes jag inte alls på det sätt jag trodde och tror är meningen. Mer om det i recensionen.

Jag har köpt zombieböcker. Jag har köpt alternativhistoria.

Jag har skrattat åt ett par galna googlingar.

Jag har ondgjort mig  över det nödvändigt onda med tips, samtidigt som jag uppmärksammade ett bra blogginlägg.

Sedan har jag också börjat läsa Neverwhere av Neil Gaiman. Jag har även läst klart Neverwhere. Den hamnar i Listan över Riktigt Bra Böcker direkt. Den är makalös, fantastisk och underbar underbar underb-. Nej, jag ska inte säga sånt. Jag hypar sönder den för dig och alla andra. Den är medelmåttig! Så… Läs den nu.

• Neverwhere: Fuck you, Neil Gaiman
• Det nödvändigt onda med tips
• Är jag redo för alternativhistoria?
• En till googling, nu blommar det
• Dagens googling, hälften rätt
• Zombie frenzy
• Tunnelbana, råttor och passager
• Dagens googling, 1 jan 2011
• Jag minns min Dexter
• Baby Jane, feeling blue, emobarn
• Bebisbajs, människokött och magsjuka

Neverwhere: Fuck you, Neil Gaiman

Det dröjde knappt en sida förrän jag älskade Neverwhere av Neil Gaiman.

Efter bokoholistens översvallande ord hade jag ganska höga förväntningar, men det stämde alltsammans. Det finns ett driv i språket och en underbar självklarhet med vilken varje ord följer på det föregående. Ändå blir handlingen aldrig självklar och förväntad.

Karaktärerna är levande och färgstarka med både fina och fula sidor. De är lite överdrivna, som karikatyrer, men på ett kärleksfullt sätt. I slutändan saknar jag dem så fort jag slagit ihop boken efter sista sidan.

Neverwhere är en helt underbar bok, full av läsglädje. Den är allt det som Lud-in-the-mist inte var. Allt jag önskade mig av Mirrlees fick jag istället av Gaiman: äventyr, skratt, kärlek och dödsföraktande mod. Så fuck you, Gaiman, som lurade mig att läsa Lud-in-the-mist från början med din översvallande blurb. Om det inte vore för det onödiga tidsslöseriet så hade jag ju läst Neverwhere för länge sedan.

Neverwhere av Neil Gaiman

I Neverwhere följer vi huvudpersonen Richards resa till London Below, ett helt annorlunda London, under det vanliga London Above. Där finns magi och talanger, en flytande marknad och lite annorlunda platser på tunnelbanestationerna än man kanske är van vid.Richard dras in i London Below av en händelse och där råkar han ut för en fantastisk resa, som jag inte kan eller vill avslöja över huvud taget, men upplägget är klassiskt. Vi har en sökare och ett sällskap som följer med på den långa, farliga vägen (Tolkien någon?).

Ibland är det roligt så att man skrattar högt. Ibland är det läskigt. Ibland är det blodigt. Alltid, alltid är det en riktigt välskriven, bra bok.

Nu förstår jag varför Bokoholisten köper Neverwhere i olika utgåvor och varför man måste söka upp platserna från Neverwhere i det verkliga London, eller varför man fnissar när man ser en viss tunnelbanestation.

Det här är bara underbart. Nu vill jag läsa den igen.

Tidigare om Neverwhere:

• Tunnelbana, råttor och passager