Drakkvadrilogin

Jag har läst The Rain Wild chronicles, Robin Hobbs senaste avslutade serie, och jag är fortfarande kär. Jag verkar aldrig få nog.

Robin Hobb kombinerar feminism, klassamhälle, relationer, fantasy, magi, drakar. Det är varje gång en underbar upplevelse att få läsa precis den genre jag älskar mest, men utan PATRIARKALT FÖRDUMMANDE manlig blick på precis jävla allt.

Jag är trött på världsbyggeonanerande män med pekpinnen i högsta hugg. ”NEJ, du får inte dricka kaffe i fantasy, hur skulle det se ut? Vaddå byxor, du menar väl hosor eller något annat korrekt klingande, historiskt korrekt hallå vet du inte hur det var på riktigt när drakar och magi och digerdöden… Hallå? Vart tog du vägen?”

Sen våldtar de sina kvinnliga karaktärer för att bygga upp dem, och det definierar henne sedan i resten av berättelsen. Mysigt.

Nej, precis, det är äckligt och det är uttjatat och det är jävligt förlegat. Vi förtjänar bättre.

För att återkomma till Robin Hobb, så är The Rain Wild chronicles första gången vi verkligen kommer nära inpå det där hemlighetsfulla mystiska folket som lever längs den syrafrätande floden, och vars kroppar märks av den/magin/något och blir groteska och skrämmande.

Jag tyckte att Tawny man-trilogin var lite tråkig, men den här kvadrilogin (fyra böcker, snyggt ord) väcker mitt intresse igen, och jag läste allihop i snabb följd utan att göra så mycket mer än att fylla på kaffe och sova emellan.

Dels är det för att jag får möta rain-wild-kulturen för första gången, dels får vi även komma närmare drakarna, och deras kultur. Robin Hobb lyckas göra drakarna till mäktiga och fåniga på samma gång. De är så oerhört fåfänga, och de har fullt utblommad hybris allihop, samtidigt som de har uppenbara brister, särskilt de nya, funktionshindrade drakarna som nu kläcks.

Som sann fantasyälskare att få läsa så här bra om drakar är så sällsynt förunnat. Jag känner mig som elva år på nytt, och kan inte få nog. Det är i och för sig Robin Hobb i ett nötskal, men hennes drakar i en hård kokong av saliv, minnen och magiskt sediment.

Det känns meningslöst att beskriva handlingen för er, vad spelar det för roll? Huvudsaken är att ni vet att det är Robin Hobb, drakar och att det var värt det att läsa de föregående serierna för att komma fram till denna, som var den jag egentligen ville läsa från början. Drakkvadrilogin!

Tidigare om Robin Hobb:

• Robin Hobb, geniet – Assassin’a apprentice (Farseertrilogin #1)
• Läskiga fantasyzombier? – Royal assassin (Farseertrilogin #2)
• Drakar och äventyr – Assassin’s quest (Farseertrilogin #3)
• Havsormar och pirater! – Ship of magic (Liveship Traders #1)
• Galna skepp – The mad ship (Liveship Traders #2)
• Slutet på piratfantasy med drakar – Ship of destiny (Liveship traders #3)
• Gamla grå vargar och snabba katter – Fool’s errand (Tawny man #1)
• Gamla hundar kan också sitta – The golden fool (Tawny man #2)

Den där jävla oceanen

Ni vet ju hur det går när jag ska läsa Neil Gaiman, haha! Men ibland funkar det. Den här gången var det mitt emellan.

Jag läste The ocean at the end of the lane (TOATEOTL), och det var faktiskt precis som väntat. Gaiman är så där mysig och småtrevlig och samtidigt så urbota tråkig, precis som i American gods. Jag börjar undra om han över huvud taget kan göra en till Neverwhere.

The ocean at the end of the lane

Huvudpersonen i TOATEOTL är en liten pojke som lär känna en flicka lite längre bort längs vägen. Sedan börjar det. Han dras in i en annan värld, han börjar ana att flickan inte är som alla andra. Och så puttrar det på ett tag med små konstiga katter och det där havet som är en damm, och olika konstiga demoner som är flygande lakan. I allmänhet är både pojken och alla de andra personerna ganska otrevliga människor. Och i allmänhet är det inte så mycket som egentligen händer, även om det utan problem går att läsa boken från början till slut utan att bli galen.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här, det är bara mysigt och ointressant på samma gång, faktiskt.

Tidigare om Neil Gaiman:

• Neverwhere: Fuck you, Neil Gaiman – Neverwhere
• Jag minns min Neverwhere
• Om Oden vore amerikan – American gods

Gamla hundar kan också sitta

Jag trodde nog inte att Robin Hobbs skulle skriva en dålig andra bok i en trilogi, men The golden fool, andra boken i The tawny man-trilogin, kommer ganska nära. Den är långtråkig och ganska händelselös, och mycket berättas istället för att faktiskt hända. Det är sannerligen en transportsträcka, om än inte helt utan egen handling.

Första boken i Tawny man-trilogin handlade om förföljelse av folkgrupper, om rädsla för det annorlunda, och om att bli äldre, om att känna att de bästa åren kanske är förbi, och om att fundera på om drömmarna verkligen gick i uppfyllelse.

Andra boken plockar upp det temat, men med lite mer hopp och lätthet. Kanske kan gamla hundar lära sig sitta. De gamla grå vargarna, menar jag, jämfört med de unga snabba katterna. Haha, ni som har läst kanske fattar. Symboliken är nästan överdrivet tydlig.

Robin Hobb

Fitz tar en hel del personliga språng i The golden fool. Han växer äntligen upp, och förlikar sig med många gamla händelser. Fool verkar dock ha det lite svårare att svälja läxan, men än mer överraskande är att Chade, världens äldsta gamla sättpotatis, plötsligt hittar nya intressen och lärdomar.

Tawny man är liksom första boken mörkare och mer lågmäld än de tidigare böckerna, men det anas ett ljus, en glimt.

Den här glimten kan man uppleva förkroppsligad i den unga Elliania, prins Dutifuls trolovade. Vem är hon egentligen? Och vad tusan pågår hemma på hennes hemlands öar? Och är det sant att det vilar en drake där, och snälla Dutiful döda den inte, du anar inte vad du gör, och Tintaglia kommer att bli jättearg, och det här fattar bara ni som läst Hobb tidigare, jag måste sluta babbla.

Nu tar jag en paus från trilogin, eftersom jag blev lite trött ändå av den långa transportsträckan, men snart snart tar jag tag i den sista delen.

 

Och ni har väl inte missat att Hobb gett ut den första boken i en alldeles ny trilogi? The Fool and the Fitz!

 

 

Tidigare om Robin Hobb:

• Robin Hobb, geniet – Assassin’a apprentice (Farseertrilogin #1)
• Läskiga fantasyzombier? – Royal assassin (Farseertrilogin #2)
• Drakar och äventyr – Assassin’s quest (Farseertrilogin #3)
• Havsormar och pirater! – Ship of magic (Liveship Traders #1)
• Galna skepp – The mad ship (Liveship Traders #2)
• Slutet på piratfantasy med drakar – Ship of destiny (Liveship traders #3)
• Gamla grå vargar och snabba katter – Fool’s errand (Tawny man #1)

Gamla grå vargar och snabba katter

Det tog inte lång tid innan jag var tvungen att börja med Robin Hobbs tredje trilogi om Farseer-världen, The tawny man.

Här får vi åter igen möta Fitz, älskade Fitz, och åter igen möter vi Fool, älskade Fool. Och åter igen möter vi Chade och Kettricken och Nighteyes, och alla de andra. Men tiden har gått och ingenting är som det var förut.

Alla har blivit äldre, drömmar gick i uppfyllelse i Farseer-trilogin, och vi är nu inne i det-som-händer-efteråt, vilket dock kanske visar sig vara ännu mer.

Som vanligt refererar Hobb tillbaka till sig själv, till de tidigare böckerna, och vad som hände där. Vi anar skuggorna av våra vänner i Liveship traders-trilogin. Och vi vet mer än Fitz om vad som hänt Fool sedan sist de sågs.

I första boken av Tawny man, Fool’s errand, så drar ödet i Fitz, för att återbörda honom till Buckkeep. Samtidigt är han inte längre samma person. Alla tror att han är död, han är äldre, han är en pappa, och Nighteyes har blivit en grå gammal varg med kloka råd men trötta ben. Orkar de verkligen rädda världen en gång till? För det verkar som att det är det de måste göra, när Fool rider in i deras liv på hästen Malta.

Till skillnad från Farseer-trilogin, där det var många hundar, så är det många katter i den här trilogin. Kattälskande läsare kommer definitivt att få sitt.

Till skillnad från Farseer, så är det också en helt annan fiende här. Old blood har delats i fraktioner, och en av dem, Piebalds, har hänfallit till terrorism för att rädda dem med djurmagin (Wit) undan våld och förföljelse.

Robin Hobb

Tawny man handlar mycket om Old blood och hur de förföljs för att de är annorlunda. Hobb analyserar rädslan människor känner för dem, och rädslan de själva känner för ”vanliga människor”. I förra trilogin var det slaveriet som synades, och nu är det den systematiska rädslan och förföljelsen som drabbat människor och grupper i historien.

Samtidigt handlar det som sagt om att bli äldre, om att känna att de bästa åren kanske är förbi, och om att fundera på om drömmarna verkligen gick i uppfyllelse. Ånger och saknad och död och längtan fyller trilogin, vilket gör den bra mycket mer mörk och lågmäld än de tidigare böckerna.

 

 

Tidigare om Robin Hobb:

• Robin Hobb, geniet – Assassin’a apprentice (Farseertrilogin #1)
• Läskiga fantasyzombier? – Royal assassin (Farseertrilogin #2)
• Drakar och äventyr – Assassin’s quest (Farseertrilogin #3)
• Havsormar och pirater! – Ship of magic (Liveship Traders #1)
• Galna skepp – The mad ship (Liveship Traders #2)
• Slutet på piratfantasy med drakar – Ship of destiny (Liveship traders #3)

Långt post om apokalypsen

Hur ser det ut om Bertil Mårtensson skriver fantasy? Jo, det kan man ta reda på genom att läsa Deral bågskytt.

Nu är den ju inte fantasy i strikt mening, utan väldigt post apokalyps. Den är så post, att det vuxit upp ett nytt samhälle i ruinerna, där man inte minns någonting av den gamla världen. Den nya världen liknar väldigt mycket en fantasyvärld.

I den här världen växer Deral upp och lär sig skjuta båge och spela musik. Men han är inte nöjd, och tar första chansen att vandra iväg från sin by för att se världen.

Deral upplever en sällsam vandring. Han möter magiska sirener, vanliga bondflickor och ser stora städer och väldiga vidder. Det är en mycket lång resa i den här lilla boken, och berättelsen förändras flera gånger.

Värst är det när Deral, förmodligen galen av veckor i ensamhet, blir helt knäpp och tänker våldta en flicka.

Bäst är det när Deral adopterar en ekorre och lever som spelman i staden.

Där emellan händer tusen saker, och det går inte och bör inte berättas här, men boken som helhet handlar om att finna sig själv, om att växa upp och göra val och att utvecklas.

Det är en bra bok trots allt, men med vissa delar så psykiskt jobbiga att läsa, att jag blev arg på riktigt.

Hittar ni den, så är den värd det.

Tidigare om Bertil Mårtensson:

• Förvandlas till någonting – Förvandlas av Bertil Mårtensson
• Vad är intelligent liv? – Jungfrulig planet av Bertil Mårtensson
• Detta är verkligheten? – Detta är verkligheten av Bertil Mårtensson
• Googolplex och det gyllene språnget

Bertil Mårtensson på twitter:

• @Bertil1

Förvandlas till någonting

Noveller, är det bra det? Nu är det dags för ännu en bok av Bertil Mårtensson, som ni kanske märkt att jag tycker mycket om. Jag har läst Förvandlas, som är en bok med tre noveller av vår filosofiske scifimästare.

Alla tre novellerna sägs höra till samma tema, nämligen någon slags förvandling, men jag tycker nog att det är lite långsökt. Det är Bertil Mårtenssons stil som binder dem samman, och inte mycket annat.

Den första novellen, Drömmen om jorden, handlar om några unga resenärer som tar sina besparingar och lägger dem på en rymdresa till den ointressanta, men mytiska ursprungsplaneten Jorden. Det hela får en närmast Douglas Adamsk handling och känsla, vilket borde räcka för de flesta. Inte så att Mårtensson är särskilt rolig egentligen. Det är nog bara jag som tycker att han är det, men det finns absolut flera kontaktpunkter med Adams.

Den andra novellen, Förvandlaren, utspelar sig i ett samtal i en rymdhamn, men själva novellen behandlar det samtalet handlar om. Det berättas om en energivarelse, som vänligt visar sig för desperata människor på resa genom rymden. Energivarelsen visar sig i vad den antar är en lämplig form, nämligen som Jesus. Resenärerna upplever extas. Energivarelsen blir förvirrad, osv. En väldigt rolig och intressant novell om hur det kunde se ut om religiösa upplevelser förklarades med ickekroppsliga utomjordingar.

Den tredje och sista novellen, Dödsdans, är den mest abstrakta, och handlar om slutet på en värld, och det val varje varelse måste göra. I och med slutet finns det två möjligheter. Vilken du väljer beror på din trosövertygelse. Novellen blir någon slags utforskning av det valet.

Allt som allt en mycket bra liten novellsamling, och väldigt trevlig läsning.

Tidigare om Bertil Mårtensson:

• Vad är intelligent liv? – Jungfrulig planet av Bertil Mårtensson
• Detta är verkligheten? – Detta är verkligheten av Bertil Mårtensson
• Googolplex och det gyllene språnget

Bertil Mårtensson på twitter:

• @Bertil1

Vad är intelligent liv?

På Swecon hittade jag, som jag ofta gör på antikvariat, en massa böcker av Bertil Mårtensson, som ni kanske minns att jag tycker mycket om.

Bland annat hittade jag Jungfrulig planet. Jag trodde att den skulle handla om samma katter som i Det gyllene språnget, kanske på grund av katten på omslaget, men det visar sig att det handlar om en helt annan planet.

Dock, så dyker det upp en katt och är alldeles så där kattig som jag minns från Det gyllene språnget, som fortfarande är min absoluta favorit bland Mårtenssons böcker (gratis ebok!).

Det gyllene språnget

I Jungfrulig planet (gratis ebok!) kommer en mycket akademisk ung man, Sefrem Ibrahim, till sitt nya jobb på planeten Batak, där han ska övervaka koloniseringen och se till att reglerna följs. Som vanligt är Mårtenssons språk enkelt och perfekt, och som vanligt fyller han ut raderna och mellanrummen med djupa filosofiska frågor och funderingar.

Sefrem Ibrahim har levt ett skyddat liv inom akademin och lever nu upp vid sin första chans att uppleva världen han bara teoretiserat om tidigare, som ”interstellär ekolog”, en vetenskap som kanske skulle kunna tänkas vara någon sorts praktisk filosofi, med inympade delar av statistik, biologi och ekonomi.

Sefrem träffar tidigt i boken en katt från Catworld, den värld man lär känna i Det gyllene språnget. Liksom Sefrem är Katten utsänd på diplomatiskt uppdrag, men hon dras snart in i Sefrems allt trassligare uppgift.

På Batak lever en inhemsk, människolik art. Man har generöst låtit batakerna arbeta i gruvorna där man utvinner värdefulla metaller på Batak. Men batakerna anses inte vara intelligenta, och behandlas ungefär som djur. Inte heller jättebläckfisken eller batakvalarna i haven anses vara intelligenta, men dem jagar man bara. De verkar inte kunna göra någon nytta i industrin.

Sefrem tar sitt jobb på stort allvar. Han läser på om Batak, besöker olika industrier och städer, och börjar långsamt undra om det verkligen är så ointelligent liv som befolkade Batak innan människorna kom.

Mårtensson är som en akrobat. Han vrider och vänder på precis vad han vill, och de moraliska, etiska, ekologiska och filosofiska frågorna dundrar fram i sådan hastighet att man kanske kunde tro att boken blev tråkig, men det är så väl inbakat i handlingen, och så spännande, att man inte ens märker att man tänker tills hjärnbalken knakar.

Ja, jag hypar boken, precis som jag alltid gör när jag är överförtjust. Förlåt, ta genast ner era förväntningar ett par snäpp. Jungfrulig planet innehöll för få katter (jämfört med förväntningarna) och Det gyllene språnget minns jag som bättre än den här (måste snarast läsa om den), men men MEN, Jungfrulig planet är skitbra.

Det är precis så här bra SF är, och särskilt bra svensk SF. Jag älskar stilen, språket, metoden… Det är helt enkelt ett nöje att läsa.

Gillar du SF och att vända hjärnan ut och in på ett bra sätt, så kan du med fördel ge dig på Mårtensson. Häpp häpp!

Mer om Bertil Mårtensson:

• Förvandlas till någonting – Förvandlas av Bertil Mårtensson
• Vad är intelligent liv? – Jungfrulig planet av Bertil Mårtensson
• Detta är verkligheten? – Detta är verkligheten av Bertil Mårtensson
• Googolplex och det gyllene språnget

Bertil Mårtensson på twitter:

• @Bertil1

Vinnaren i Bloggkattsutmaningen!

Här kommer äntligen bidragen till Bloggkattsutmaningen!

Det är lite sent omsider, men som ni kanske sett, så blev jag utsatt för zombiesmitta och kände mig utslagen i en dryg vecka.

Utmaningen: Återskapa bilden längst ner till vänster i seriestrippen. (med eller utan katt)

Sanningen om bloggkatterna

Regler:

1. Det finns inga regler.

2. Posta bilden på din egen blogg och länka i kommentarerna nedan, eller maila den till mig sara(snabel)saltlakrits.se

Bidrag 1

Superkändisen Pixelkatten hos Jessica på Bokhora. Pluspoäng för paraplyet gjort av en rosa bullform.

Pixelkatten hos Jessica på Bokhora

Bidrag 2

Bokmalande har en blå birma, och har lyckats matcha med en blå bok med kattnamn och dessutom samma författare som i originalet.

Bokmalande katten

Bidrag 3

Beroende av böcker har inte bara återskapat bilden, utan även förbättrat den. Oliven är en alien, paraplyet en fallskärm och katten är agilitytränad att bara dricka drinkar i köket.

Beroende av böcker med svart katt

Bidrag 4

Drömmarnas berg kör på ett apokalyptiskt tema. JL Bourne är ju närapå husgud här på bloggen och bourbon är inte dumt det heller. Den där hästen tål dock en förklaring.

Drömmarnas berg med apokalyptiskt tema

Bidrag 5

Socialistsimon har följt reglerna till punkt och pricka! Jag vet inte riktigt vad det är för drink han har ställt fram. Blekmedel? Saft? Hundschampo? Det framgår inte heller vilken bok det är, men man ser att hunden katten har fler att välja på i bakgrunden.

Socialistsimon har en hund som spelar katt

Bidrag 6

Fia från Boktimmen har inte bara fått till katten, hon har även fått till en hel sekvens bilder som tydligt beskriver vägen till den perfekta kattbilden. Klicka och titta på alla bilderna!

Sota posar på egna villkor hos Boktimmen

Bidrag 7

Skuggornas bibliotek har kanske ingen katt, men vem skulle inte egentligen hellre ha en fladdermus? Och cherrycola! OMG. Nästan orättvist, faktiskt.

Skuggornas fladdermus

 

SÅ MÅNGA BIDRAG!

Det är, som ni förstår, sjukt svårt att välja bland så fantastiska bidrag. Den här utmaningen, som började hipp-happ i bloggen, blev riktigt rolig. Jag har väntat andlöst på att få se alla roliga bilder. Sedan blev själva finalen lite sen eftersom jag blev sjuk, men jag hoppas ni uppskattar att jag verkligen ville vara vid mina begränsade sinnens fulla bruk när jag avgjorde utmaningen.

Kanske måste jag ordna fler framöver, för det har verkligen varit roligt.

Och vinnaren är…

pam-pam pam-pam pam-pam paam-paaaaaam…

Ela! Beroende av böcker!!! Tuuuut tuuuuut!

Motivering: Vad är bättre än att återskapa, jo att förbättra! Pluspoäng för konstnärlig frihet och alien.

Den ärade vinnaren meddelas även via epost, och får välja mellan en bok, ett tv-spel, eller kanske en PS2 (retro!).

 

Särskilt hedersomnämnande till Boktimmen, för den fantastiska seriesekvensen (klicka länken)!

Och särskilt särskilt hedersomnämnande till samtliga bidrag! De är alla helt unika och underbara!

Tack allesammans.

Zombiekatten Tiddles

Inte ett filmtips, men jag bjuder på en filmsnutt ändå, en boktrailer för Zombie cat: The tale of a decomposing kitty.

Boken är en grafisk bok för vuxna och handlar om Tiddles, som är en vanlig katt tills han blir biten av en radioaktiv mus och förvandlas till Zombie cat.

Den kommer i oktober, så håll utkik zombie- och kattälskare där ute.

Bloggkattsutmaning!

Häromdagen avslöjade jag en väl dold sanning om bloggkatternas egentliga levnadsförhållanden.

Bokstävlarna funderade på att återskapa bilden, och Pål Eggert föreslog en bloggutmaning. Jättebra idé!

Så nu utmanar jag alla er där ute att återskapa bilden längst ner till vänster i seriestrippen. (med eller utan katt)

Reglerna är enkla:

1. Det finns inga regler.

2. Posta bilden på din egen blogg och länka i kommentarerna nedan, eller maila den till mig sara(snabel)saltlakrits.se

Sanningen om bloggkatterna

Jag tänkte sedan sammanställa ett fint inlägg med alla bidrag. Det kan bli jätteroligt!

Den bästa bilden får förstås ett pris också. Det ska jag nog kunna ordna. Det kan bli en bok, ett tv-spel, eller kanske en PS2. Det beror lite på vad man vill ha.

Slutdatum? Ptja, vad är rimligt? Två veckor? Vi kan säga senast 7:e september, så länge.

Och givetvis kan man, om man så önskar, återskapa hela strippen! Det kan ge bonuspoäng, eller nått.

Så fånga in den där kattfan (eller valfri ersättare om katt saknas/är för snabb) och börja fota!

Sanningen om bloggkatterna

Det har alltid funnits en särskild plats för katten i bokbloggarnas hjärtan.

På sistone har det även dykt upp sk förlagskatter, ett tecken på en allt vidare spridd trend.

Nu har det dock framkommit komprometterande bevis, som ställer bokbloggskatterna i en helt ny dager.

Är bloggkatterna utnyttjade? Sker deras framträdanden i samband med alkoholmissbruk?

Sanningen om bloggkatterna

Googolplex och det gyllene språnget

Vid en myssurfning på Elib.se hittade jag Googolplex av KG Johansson. Jag har visserligen sneglat på den förut och sett ett par recensioner, men nu var det dags.

För att förklara mitt beslut kan jag räkna upp följande nyckelfraser från beskrivningen: ”kolonister som reser till den avlägsna planeten”, ”manipulera DNA”, ”de märkliga varelserna”, ”andra universa”.

Jag har inte läst KG Johansson förut, tror jag, men tack vare den här kom jag att tänka på Det gyllene språnget av Bertil Mårtensson (som förresten finns som gratis ebok! Ny länk: http://www.las-en-bok.com/). Det gyllene språnget handlar om hur människan försöker kolonisera en planet bebodd av väldigt intelligenta katter, som bland annat är makalösa på matematik.

Det gyllene språnget

Vi får följa två människor, Mikael och Jennifer, som kommit för att kolonisera den nya planeten, ZQ9001. De är från början gifta, men bara för att endast gifta par får bli kolonisatörer. På väg till planeten separerar de.

Vi får även följa två katter, Auirrchchiuiia och Kaiirruechuirr, som fått i uppdrag att ta reda på mer om de nya besökarna på planeten.

Auirrchchiuiia träffar Mikael sedan han tvingats lämna kolonin. Efter att språkbarriärerna börjat lösas upp förstår Mikael att man inte kan kolonisera planeten som det var tänkt, nu när det finns intelligent liv där. Men kolonisatörerna är knappast beredda att ge upp sitt nya paradis. Man vägrar erkänna att katterna är intelligenta och håller envist fast vid att de bara är djur. Jennifer börjar snart förstå att det inte är så enkelt och hon lämnar kolonin och sin nya man för att hitta Mikael.

Tillsammans hoppas man kunna övertala kolonin att ändra planerna genom att visa dem katternas fantastiska matematik.

Mer om Bertil Mårtensson:

• Förvandlas till någonting – Förvandlas av Bertil Mårtensson
• Vad är intelligent liv? – Jungfrulig planet av Bertil Mårtensson
• Detta är verkligheten? – Detta är verkligheten av Bertil Mårtensson
• Googolplex och det gyllene språnget

Bertil Mårtensson på twitter:

• @Bertil1