Etikettarkiv: kod

Dröm, matrix eller verklighet

KG Johansson är en svensk sf-författare som kanske alldeles för få känner till. Vi har kanske en tendens att gå till de internationella mästarna för vår dos av SF och kanske glömmer att det finns, eller iaf fanns, de som gjorde det på svenska också.

Jag tycker svensk sf verkar stå och dra i någons kopp med te. Det är synd, för jag tror att vi är bra på sf i sverige. Jag tror vi har rätt syn på livet, vi som är något att ha i alla fall, för att skriva bra sf. Eller kanske bara att det vore kul med mer sf i svensk miljö, eller från en svensk hjärna.

KG Johansson har i alla fall gjort sin bit. Han skrev Googolplex och har nu gett världen De drömmande städerna, en historia delad i två (eller fler). De drömmande städerna är två böcker i en: den ena heter London och är en hel roman. Den andra heter Donatello och består av noveller eller fragment, som går att passa in i samma värld som London och som ger en helhetsbild eller förvirrar bilden, det är olika.

De drömmande städerna av KG Johansson

De drömmande städerna av KG Johansson

Jag läste London först och det är jag glad för. Annars är jag rädd att jag inte hade förstått någonting.

I London är en meteor på väg mot jorden. Det här berättar man inte för jordens befolkning, för att undvika panik. När meteorerna väl blir kända säger man att de kommer att missa jorden precis. Men inget av det är sant och man kan inte göra någonting för att undvika katastrofen.

En man har en lösning, som inte är någon lösning. Han avser att programmera mänskligheten och ladda upp oss i omloppsbana, där vi skulle kunna fortsätta våra liv som om ingenting hade hänt, levandes i ”the matrix”, utan kroppar men med samma sinnen. Vad skulle egentligen vara skillnaden?

”‘Du tänker simulera hela historien?’ sade han. ‘Från… universums början?’
‘Ja. Med tiden. Om någon gör en utgrävning i simuleringen ska det finnas fossil och sedimentlager på de rätta ställena.'”
Ur London av KG Johansson, s 42

Det låter kanske ”enkelt” till en början. Man tar världens alla parametrar, matar in i programmet och lägger till invånare, sedan klickar man på kör. Men Fisher har ett pedantiskt sinne. Och en farhåga om vad som skulle kunna hända om någon visste att de levde i en simulering, i ”the matrix”. Därför ser han till att simuleringen är så autentisk det bara går att göra den.

”Är hans plan verkligen värd det? Har han ens rätt att försöka? För sin inre syn ser han ännu fler torterade människor, konventrationslägerfångar och svältande barn. Om han låter dem leva igen, måste han i så fall ta ansvaret för deras lidande?”
Ur London av KG Johansson, 74

London handlar om Fishers sista dagar med programmet, om de tekniska svårigheter han måste lösa och om de samvetskval han brottas med. Det är ytterst filosofiskt, precis som bra sf ska vara och det är väldigt väldigt spännande.

”Alla simuleringar påverkar omvärlden. Till och med när någon ser på en holo eller läser en bok: de gör något annat än de skulle ha gjort utan holo eller bok, och verkligheten förändras.”
Ur London av KG Johansson, s 56

Genom Fishers hjärna följer vi med genom de filosofiska resonemangen om rätt och fel, mål och ändamål, om värdet av det han gör och om konsekvenserna. Alternativet är förstås svårt att argumentera mot – jordens undergång. Ändå förstår man verkligen Fishers farhågor och det är frågor som är så spännande och så intressanta att man svårligen släpper dem när boken är slut.

Donatello då, handlar om samma värld och om en annan värld och här blir det så förvirrande för mig att jag bara kan gissa. Det jag gissar är att någonting ändå kanske går fel med Fishers programmering. Eller att han i sista stund lägger in impulsiva ändringar, mänskliga korrigeringar, som gör att hela hans ursprungliga avsikt sviktar.

Det fina i Donatello är att vi stundom nästan lämnar sf-genren för att istället möta fantasyn. Bara genom att känna till London, vet man att koppla samman de två och ibland är Donatello mer poetisk än något annat, t ex vid de underbara beskrivningarna av musik (KG Johansson är musiker och har skrivit många böcker om musik, så det är föga förvånande att han kan beskriva det till perfektion).

Jag skulle gärna diskutera med någon hur Donatello och London hör ihop och vad som egentligen hände. Förmodligen behöver jag även, någon gång, läsa om dem. Och det gör jag nog gärna, för som riktigt bra böcker tror jag de håller för en vända till.

 ”Men, tänkte han sedan. Om simuleringen är omöjlig att skilja från verkligheten. Hur vet jag då att den här världen är verklig?”
Ur London av KG Johansson, s 127

Tidigare om KG Johansson:


Vad är tanke och vad är språk?

 

Nu har jag läst Babel-17 av Samuel R Delany, men en gång i tiden läste jag Hogg. Det var ett helt galet sätt att komma i kontakt med denna fantastiska författare, men så var det. Hogg är nämligen ett litterärt experiment, en obeskrivligt äcklig bok som inte kunde ges ut på 20 år. Men detta är bara en mycket liten del av Delanys författarskap. Mest av allt är han nämligen en mästare inom science fiction.

Snart nog läste jag därför det som kanske anses vara hans allra främsta verk, Dhalgren (1975). Den började förvirrande. Jag hade först ingen aning om vad som var vad eller vad som hände. Men så, efter några sidor, började handlingen klarna lite. Jag förstod vad jag läste. Jag älskade det. Sedan började jag även lägga märke till referenserna.

Delany är en krävande författare. Han refererar bakåt och framåt hela tiden. Det är hans stora geni. Texten som löper som poesi och kräver något av sin läsare och som innehåller så många kontaktpunkter med sig själv och andra texter att man gärna kan läsa den om och om igen utan att bli färdig. Det andra bygger upp med kapitel, lyckas Delany skapa i ett stycke, i en mening. Det man annars bara hittar i poesi, är hans prosaspråk.

”He showed me all about sentences and paragraphs – did you know the emotional unit in writing is the paragraph – and how to separate what you can say from what you can imply, and when to do one or the other-”
Ur Babel-17 av Samuel R Delany, s 82

Babel-17 är mer lättläst än Dhalgren och enklare uppbyggd. Den är inte särskilt lång, bara 193 sidor i min utgåva (SF Masterworks), men den är bra, så bra oh så bra.

Delany fokuserar typiskt på våra sinnen och på sina karaktärer. De tänker, rör sig, känner, talar. Han beskriver detta med målande ordval, som på kortast möjliga vis ger dig bilden av det som händer. Han lyckas vara kompakt men ändå talande. Förmodligen borde han få Nobelpriset i litteratur, om det inte vore så svårt att ge det till en SF-författare som dessutom skrivit Hogg och om hur man beskriver sex i SF.

Babel-17 av Samuel R Delany

Babel-17 av Samuel R Delany

Babel-17 handlar om en värld, en framtid, där vi utforskat galaxer. Vi har även hamnat under belägring av en invaderande styrka. Nu kontaktar militären Rydna Wong, poet, för att be henne om hjälp att tyda en kod man hittat. Wong, med sin alldeles speciella känsla för språk, misstänker direkt att koden inte är en kod, utan ett språk och att språket tillhör de invaderande.

”Well, most textbooks say language is a mechanism for expressing thought, Mocky. But language is thought. Thought is information given form. The form is language. The form of this language is… amazing.'”
Ur Babel-17 av Samuel R Delany, s20

Vi får lära känna Rydna långsamt. Steg för steg kommer vi henne nämare inpå livet. Först utifrån någon annan, genom generalens ögon och sedan objektivt när hon pratar med en vän och så slutligen inifrån, där vi nästan kan förstå hennes fantastiska talang.

Samtidigt lär vi oss om världen runt omkring. På ett konstigt sätt lär vi oss väldigt lite, mest fokuserar handligen kring Wong och hennes besättning och hur de reser genom rymden. Inte så mycket själva resan, utan verkligen bokstavligen hur.

”Sailors used to get tattoos. Besides, Lome has nothing else to do…”
Ur Babel-17 av Samuel R Delany, s26

”Actually, it’s psychologically important to feel in control of your body, that you can change it, shape it…”
Ur Babel-17 av Samuel R Delany, s 167

Babel-17 visar sig alltså vara ett språk och boken innehåller massor av teorier och tankar kring språk, deras uppbyggnad, funktion och dynamik. Exempelvis säger Rydna att språk och tanke är ett. Ytterligare illustreras detta av Rydna när hon läser människors tankar utifrån deras kroppsspråk.

”‘He told me, here. I said something about needing more information to crack the language. He didn’t want to give it to me. I said I have to have it or I couldn’t get any farther, it was that simple. He raised his head just a fraction – to avoid shaking it. If he had shaken his head, with a slight pursing of the lips, what do you think he would have been saying?’
Dr T’mwarba shrugged. ‘That it wasn’t as simple as you thought?’
‘Yes. Now he made one gesture to avoid making that one. What does that mean?’

‘He avoided the gesture because he connected its not being that simple with my being here. So he raised his head instead.’
‘Something like: If it were that simple, we wouldn’t need you’
‘Exactly…'”
Ur Babel-17 av Samuel R Delany, s18

I jakten på Babel-17 rekryterar Rydra en besättning till sitt rymdskepp. I Delanys värld fungerar rymdskeppen på ett så abstrakt sätt att besättningen måste vara mer konstnärer än akademiker. De måste känna rymden och skeppet och styr med sina sinnen. Bland annat måste Rydra komplettera en trio, som fungerar ihop som en enhet.

”‘Only… she’s got to be a whole person, a new person, not somebody who is half what we remember about somebody else.'”
Ur Babel-17 av Samuel R Delany, s 44

Ytterligare en del av besättningen måste vara död för att inte dö av stormen av sinnesintryck från rymdsensorerna.

”Any suicide who discorporates through regular Morgue channels can be called back. But a violent death where the Morgue just retrieves the body afterward, or the run of the mill senile ending that most of us hit at a hundred and fifty or so, then you’re dead forever, although there, if you pass through regular channels, your brain pattern is recorded and your thinking ability can be tapped if anyone wants it, though your consciousness its gone whether consciousness goes.”
Ur Babel-17 av Samuel R Delany, s 43

För en citatsamlare som jag själv är Delany verkligen generös. Det slutar gärna med att jag markerar nästan varenda sida för en passage jag tyckte särskilt mycket om eller ett citat jag vill skriva upp. Där andra böcker inte markeras alls eller för att det finns konstigheter i texten (ping ‘Salem’s lot, stay tuned) är det hos Delany alltid alltid för att det är så frukstansvärt bra.

Låt er gärna övertygas av mina hyllningar till Samuel R Delany, men var ännu hellre skeptisk och känn att du bara måste läsa honom själv för att ta reda på om det verkligen är precis just så bra som jag påstår.

Samuel R Delany

Samuel R Delany

Tidigare om Delany: