Människor koloniserar en planet för att utnyttja naturresurser och tjänar stora pengar. De vill inte höra något om intelligenta varelser. Känns det igen? Ja, visst gör det det, men jag lovar att Fuzzy nation är bland det bästa du läst ändå. Om du inte läst originalet Little fuzzy, som den här boken bygger på. (Jag har dock inte läst den, men tvivlar på att den kan vara bättre ;)
John Scalzi lyckas använda en redan använd idé, och en redan skriven bok, och liksom ändå få till det. I och för sig har han fördelen att bokens egentliga huvudpersoner är dödssöta furrisar, och att en av bifigurerna är en gullig labrador, men han lyckas till och med skriva om dessa sötchockskaosdjur utan att tappa allvaret. För det är en allvarlig bok.
Huvudpersonen, Jack, är en sån där egoistisk spjuver. Han bryr sig mest om sig själv, men är tillräckligt charmig och rapp för att folk ska stå ut med honom ändå, oftast. När han på samma dag lyckas spränga en bergssida, vilket orsakar en ekologisk katastrof, och upptäcka en ny art, så utmanas hans egoism till det yttersta. Dessutom måste han bestämma sig för om den här sötegullimysiga carebjörnen är intelligent eller inte.
Jag kan inte låta bli att dra vissa, hrrrm, paralleller, till andra tillfällen jag upplevt att söthet upplevt som omöjligt att kombinera med intelligens. Har vi hört talas om det allihop, kanske? Ja, lite va?
Som i all den bästa science fiction är Fuzzy nation både spännande, fantastisk, och whatnot, samtidigt som den lyckas flika in intressanta frågor: Vad är intelligens? Vad är kön? Vad är en familj? Vilka rättigheter bör den här pälsbollen ha?
Förstår ni det här svamlet? Framgår det att Fuzzy nation är en fantastisk, söt, sorglig och underbar bok om viktiga och samtidigt oändligt gråtmilda ämnen?
Förstår ni att ni måste skaffa den och läsa den?
Bra.
Tidigare om John Scalzi:
- Och den femte ska dö – Redshirts av John Scalzi
Feuerzeug - Brinner för böcker 