Etikettarkiv: kvinna

Vem är du? Hur vet du det?

Vid det här laget måste alla veta att man gör bäst i att läsa Kristin Cashore. Det är fantasy, med magi och kungar och drottningar, men också sällsynt jämlik och banbrytande.

Graceling mötte vi Katsa, hjältinnan som får vara sig själv. Hon vägrar vara en dam i nöd, vägrar bära klänning, klipper håret kort och vill inte ens gifta sig med sina drömmars hunk.

Fire mötte vi Fire, en kvinna som inte får vara sig själv. Alla suktar efter hennes yttre och vill göra henne till sin. Men Fire kämpar för rätten till sig själv.

I den tredje boken, Bitterblue, möter vi en unga flickan från Graceling, några år senare. Vi får även möta både Katsa och Fire igen.

Bitterblue av Kristin Cashore

Bitterblue av Kristin Cashore

Den onde kung Leck, som terroriserade landet Monsea i Graceling, och som vi fick veta mer om i Fire, är inte längre ett hot, men hans arv lever kvar. Nu måste Monseas unga drottning Bitterblue få ordning på sitt land, växa in i rollen som rikets ledare, och samtidigt försöka komma underfund med sitt eget liv.

Jag börjar förstå Cashores avsikt, tror jag. Varje ny bok handlar om en ny aspekt av att vara kvinna. Det låter kanske konstlat, men det är ingenting som lyser igenom ifall man inte tänker på det. Katsa är den självständiga, den vilda och starka. Fire är den förtryckta, som måste övervinna hela världen för att få rätten till sitt liv. Och Bitterblue, är den unga, med allt för mycket ansvar, som vill bli det bästa hon kan bli.

Cashore lyckas alltid fånga mig, och hon lyckas alltid förr eller senare få mig att gråta. Det är hennes största talang, att hon väver samman något över tid, som sedan får kulminera i en avgörande scen.

Jag antar att Graceling fortfarande är den bästa av de tre, men Bitterblue binder ihop serien på ett mycket bra sätt, och lägger samtidigt grunden för fler böcker. Det finns fortfarande outforskade länder och nya gåvor att upptäcka.

Tidigare om Kristin Cashore:


Bara en kvinna

Feministisk och upprörande science fiction, kan det va nått? Joanna Russ är en kvinnlig pionjär i sf-genren, kvinnokampsförfattare, experimentell och rebellisk. Hon skriver som på LSD, och det är verkligen inte det lättaste att ta åt sig av.

Förut läste jag En gång ska vi alla…, som handlar om strandsatta människor i rymden. Den var för mig mest förvirrande och pretentiös, men det har förmodligen med tidsskillnaden att göra.

Det bästa med boken var att den var så starkt feministisk och upprörande, när den var som bäst.

Själens ensamhet av Joanna Russ

Själens ensamhet av Joanna Russ

Men Själens ensamhet, som jag läste nu, den är något helt annat.

Den handlar om en liten by med ett kloster. Där finns en väldigt speciell abbedissa, som plötsligt kliver fram som något mycket mer, när onda vikingar kommer uppför floden för att plundra.

För att vara science fiction så är det extremt lite science. Allt sådant ligger under ytan och antyds. Men för att vara en bok, och dessutom den svåra Joanna Russ, så är det fantastiskt bra. Här känner jag verkligen att det finns skäl för hennes storhet som författare, och inte bara experimentell LSD-boll.

Huvudpersonen Radegunde är ett av de bästa kvinnliga porträtt jag läst. Det är det som är behållningen. Man kan glömma mycket av det andra, som upprepats till leda sedan dess, men inte henne.

Hon är väldigt otypisk för att vara abbedissa, religiös ledare, gammal kvinna. Men visst får man väl vara lite tanklös och knäpp? Eller är det mer än så? Vem är hon egentligen?

Jag finner inte orden för att beskriva. Läs den istället. Den finns lite varstans, och originaltiteln är Souls. Apport!

Tidigare om Joanna Russ:


Alla ser vem du är

För ett tag sedan läste jag Graceling av Kristin Cashore. Den handlade om en underbar kvinnlig hjälte, Katsa, som jag och alla andra som läste den, blev kära i. Fire är den fristående uppföljaren, och handlar om en tid innan Graceling, men också om ett annat land i Cashores värld.

Fire utspelar sig i Dellerna, ett land på andra sidan bergen från Monsea, som i sin tur låg på andra sidan nästa bergskedja från Middluns och de andra rikena, där Graceling utspelade sig. Graceling handlade om Katsa, som är ”utvald” (graced), vilket innebär att hon har en särskild gåva. Det finns nästan lika många gåvor som utvalda, och gåvan ger bäraren särskilda egenskaper, som t ex att kunna läsa tankar, att kunna slåss fantastiskt bra, eller att kunna simma, förutspå väder, skördar, händelser etc.

I Dellerna finns inga utvalda. Däremot finns det monster. Ett monster är ett djur eller en människa, som har en särskild kraft att övertala. De utstrålar en slags skönhet, som betvingar alla som ser på dem, och väcker ett våldsamt begär. Monsterdjur har annorlunda färger än vanliga djur, och sprakar i turkost, grönt och rosa. Fire är ett monster, och hennes namn beskriver hennes eldröda hår.

Dellerna är splittrade av krig sedan den gamla kungen dött. Fire dras in i kriget, och måste samtidigt lära sig leva med sig själv och sina förmågor. Hon måste göra upp med sitt förflutna, och inte minst med monstret som var hennes far. Hon måste dessutom använda sina förmågor att betvinga människor, vilket hon varit rädd för hela sitt liv.

Fire av Kristin Cashore

Fire av Kristin Cashore

Många som läst Fire är missnöjda. De jämför såklart med Graceling, och där är vi överens. Graceling är bättre än Fire. Men! Jag håller inte med om att Fire är dålig, eller om att ”det bara handlar om hur Fire är så vacker hela tiden”.

Fire kämpar dagligen med att alla ser på henne att hon är ett monster och att alla människor dras till henne på grund av monstrens tilldragande kraft. En del älskar henne vid första ögonkastet, andra blir besatta av att äga henne, om så genom våld och tvång.

Fire handlar om att omgivningen tror sig veta vem du är, och tror sig ha rätt till dig på grund av vem du är. Jag ser Fire som en analogi till vår egen världs sexualisering av kvinnor. Man kan äga en kvinna, för hon står ju där och är tilldragande och hon vet ju om det! Hon vill det nog egentligen. Hon drar dig till sig med flit. Du älskar henne. Du vill ha henne. Du vill äga henne. Du våldtar henne.

Som jag läste Fire, så är det aldrig jobbigt att det talas om hennes skönhet, för de menar inte att hon är vacker i strikt mening, utan att hon har den monsteregenskap som tolkas som skönhet av de som ser henne. Det är inte skönhet, det är magi.

Och som jag läste Fire, så är det aldrig jobbigt att Fire har så svårt att leva med sin ”skönhet”, utan det är precis den frustration, sorg, rädsla och ilska alla kvinnor ibland kan känna, när det märks hur utsatt du är, bara för att du är den du är.

Jag älskade Fire och jag led med henne. Boken Fire är inte lika bra som Graceling, men den är bra. Jag tycker att Cashore har lyckats väl med att finna det här samhället och monstren. Men jag inser att hon kanske borde ha varit tydligare, eftersom så många ser det på ett annat sätt.

 

Fire är bra, och den ger en bredd till Cashores värld, samt en del bakgrund till det som hände i Graceling. Jag tycker absolut att alla Gracelingälskare ska läsa den innan ni läser Bitterblue, som jag just nu längtar ihjäl mig efter.

 

 

Tidigare om Kristin Cashore:


Graciös och livsfarlig

Jag har länge velat läsa Graceling av Kristin Cashore. Den verkade nämligen handla om en sådan där kvinnlig hjälte, som jag vill läsa om.

”Katsa has been able to kill a man with her bare hands since she was eight…”

Under Swecon hamnade jag på English bookshop i Uppsala, och skaffade äntligen Graceling, och uppföljaren Fire. Det finns även en tredje bok, Bitterblue, som jag också tänker skaffa.

Graceling handlar om Katsa, som är kungens brorsdotter i landet Middluns. Cashores värld består av sju riken, som alla trängs kring mittenriket Middluns, förutom Monsea, som ligger lite på sidan, på andra sidan bergen, och Lienid, som är ett örike långt ute i havet.

Katsa är ”utvald” (graced), vilket innebär att hon har en särskild gåva. Det finns nästan lika många gåvor som utvalda, och gåvan ger bäraren särskilda egenskaper, som t ex att kunna läsa tankar, att kunna slåss fantastiskt bra, eller att kunna simma, förutspå väder, skördar, händelser etc.

Katsas gåva är kamp, och hon är överlägsen såväl i handgemäng, svärdskamp och bågskytte. Som traditionen är i Middluns, är hon kungens ägodel på grund av sin gåva, och han utnyttjar henne urskiljningslöst. Kungen skickar Katsa att plåga de undersåtar som irriterar honom. Men Katsa har börjat tröttna. Med hjälp av kungens son Raffin har hon startat ett Råd, som arbetar för de svaga i Middluns och de andra länderna.

Katsa är ute på ett uppdrag för Rådet, när hon träffar lieniden Po, och där börjar det äventyr som Graceling handlar om.

Graceling av Kristin Cashore

Graceling av Kristin Cashore

Graceling är på samma gång fullständigt traditionell fantasy och ganska annorlunda. Den räknas ibland som YA, men kan läsas lika väl av äldre (mig). Katsa är kvinna, men inget våp. Hon har en egen personlighet, egna drömmar och en egen vilja. Hon blir inte tillintetgjord så fort hon träffar en man, och hon låter sig inte luras in i något löjligt triangeldrama.

Graceling tappade lite mot slutet, det måste jag erkänna, men ändå är jag väldigt förtjust att äntligen ha hittat vad jag sökt: Härligt saftig (juicy!) fantasy med en kvinnlig huvuperson, som inte ursäktar sin egen existens.

Vad jag förstått är delarna ganska fristående, och Fire sägs sakna lite av Gracelings finess, men kanske är Bitterblue Cashores comeback. Jag tänker ändå läsa allesammans, och i ordning.

Där Cashore är bra, där är hon riktigt bra. Jag har sällan läst så bra kärleksscener (med betoning på kärlek), som i Graceling. Det var rysligt intensivt på vissa ställen, kanske för att jag verkligen känner för Katsa.

Jag vill gärna rekommendera Graceling, och jag vill gärna genast fortsätta med Fire.


Otrevligt, narkomaniskt monster

Ingen har väl missat Gillian Flynns värsta konkurrent, Elizabeth Hand? Med det menar jag att de skriver samma typ av genomtragiska skräck, som gärna fokuserar på en kvinna och hennes inre mörker. Typ så.

Elizabeth Hand är väldigt skicklig, skickligare än Flynn (men nu ska jag sluta jämföra dem). Hon lyckas få mig att läsa hela natten och att rysa tills jag har hemmets alla filtar över mig. Hon är helt makalöst begåvad.

Så… Men! Haha… Men, huvudpersonen är en vansinnigt irriterande skitunge på 40+ år, som vägrar fatta att hon inte längre är ung och tuff och heroin chic, utan snarare misslyckad, övervintrad och jävligt sliten.

Hon kommer från en priviligerad bakgrund, men har brutit nästan all kontakt med familjen. Hon var en lovande fotograf, men lyckades inte hantera ens en smula berömmelse, och blev praktiskt taget utslagen. Hon kan inte hantera förhållanden, relationer, arbete, sociala sammanhang eller något annat mänskligt beteende. Hon är helt enkelt jävligt trasig.

Och den här människan får man alltså umgås med boken igenom och i böckerna som följer.

Det enda som får mig att läsa är Hands fantastiska språk och känsla. Cass tycker jag genuint illa om och skulle inte gråta en tår om hon blev överkörd och dog på väg hem från en pillerfylla.

Generation loss av Elizabeth Hand

Generation loss av Elizabeth Hand

Generation loss handlar om hur Cass får ett uppdrag som fotograf och tar sig samman tillräckligt för att åka iväg. Hon har chansen att fota sin stora idol, en fotograf som hade sin storhetsera strax innan hon själv nästan nådde stjärnorna. Men det dröjer inte länge innan Cass förstör för sig själv med fylla och stört beteende. Desto vidrigare hon blir, desto bättre blir dock resten av handlingen.

Jag tycker om att läsa om de andra personerna i galleriet. De känns alla mer verkliga än Cass. Jag tycker om att läsa om den lilla byn vid havet i Maine, om galna öbor och eremiter. Det finns skickliga beskrivningar av fotografier och landskap, en förtrollande läsning.

Men som sagt, jag hatar Cass och kan nästan döda henne själv, om det skulle behövas.

Vad är grejen med att skriva om trasiga kvinnor?

Varför handlar varenda bok (jag läst…) med kvinnlig huvudperson om ett trasigt mongo? Förutom Temple då, som är väldigt hel för att vara postpokalypsens drottning.

Kan inte någon skicklig författare skriva om en kvinna utan att göra henne till ett ätstört, alkoholiserat, drogberoende, socialt handikappat monster?

Tack, det var bara det.

Läs Generation loss, den är underbar, men snälla snälla snälla någon skriv en lika bra bok om en ”normal” människa.


Den yngsta deckarhjälten

Många har tipsat mig om Denise Mina, som en ny deckarförfattare för mig att prova. Därför skaffade jag de första böckerna i hennes två deckarserier, den om Paddy Meehan (journalistvinkeln), och den om Alex Morrow (polisvinkeln).

Den jag började med, The field of blood, handlar om Paddy Meehan, en irländsk skotte som jobbar på en tidning som springpojke. Hon är bara sexton-sjutton år, och därmed min hittills yngsta deckarhjältinna.

Denna ungdom visar Mina på genom att låta Paddy vara besatt av sin vikt, gå på konstiga dieter, hångla med pojkar, bråka med familjen och sukta efter stora drömmar.

Det blir ganska klyshigt och kvalmigt och dåligt, faktiskt. Ändå älskar man Paddy. Jag vill henne väl och jag vill se henne växa upp till en stark och självsäker kvinna. Men gör hon det? Jag vet inte, jag har ju bara läst första boken, men jag tänker inte läsa några fler om det är samma visa i några hundra sidor till.

Jag behöver nog inte ens gå igenom själva handlingen, för den är så väldigt sekundär och deckaraktig. Huvudsaken är att ni vet att Paddy är underbar, men att hon som tonårsgestalt är väldigt osannolik, och att man vill knuffa henne hårt i ryggen mer än några gånger.

Plus till Mina för att hon har en tjej i huvudrollen, som är ung och annorlunda än det mesta jag sett. Minus för att det blir så överdrivet och konstlat.

Berätta väldigt gärna om det blir bättre i senare böcker, för det här kan vara så bra, om det fortsätter i rätt riktning.


En gång ska vi alla…

Bland mina många fynd från Antikvariat Tomas Andersson finns En gång ska vi alla… av Joanna Russ. Joanna Russ är pionjär som kvinna i sf-genren, kvinnokampsförfattare, experimentell och rebellisk. Jag tycker mig ana 70-talets självupptagna uppror och besatthet av introvert analys. Men det kanske bara är jag? Eller så är det att hon tog LSD när hon skrev. Det kan vara lite vilket som. Linjen mellan geni och galenskap, ni vet. Så förmodligen även linjen mellan konstroman och trippkludd.

Antikvariatshopping 2011-09-05 (2)

SF-trean

En gång ska vi alla… av Joanna Russ, (1975, We who are about to…), handlar om människor som strandsatts i rymden, på en planet. De har slungats ofattbara avstånd genom en reva i rumtiden, inte olikt Voyager i Star Trek, och har nu inte en chans att komma hem igen. Boken kallas ”en gripande, psykologiskt inträngande studie i mänsklig utsatthet, desperation, förnedring – och värdighet. Den utgör också ett av den moderna sf-litteraturens förnämsta kvinnoporträtt, skapat av en författarinna som hyllats (och fördömts) som en av USA:s mest stridbara feminister.”

Boken är dessutom blurbad av Delany, något jag tar på stort allvar. Han säger:

”Elegant och fascinerande! Detta kraftprov måste vara den finaste sf-roman jag läst på åtskilliga år.”
(fast han sade nog finest)

Det är säkert gott och väl sant. Iaf på 70-talet. Nu känns det lite mer som en ganska pretentiös skapelse, om man ska ta den på allvar. Som en rolig produkt av ett drogliberalt leverne, om man ser det utan sina litteraturkritikerglasögon. Samtidigt förstår jag varför Delany gillade den, för den hör hemma i hans poetiska, skruvade universum, om än Russ inte lyckas hålla stilen hela vägen och uppnå samma magiska resultat.

”‘Min religion,’ sade jag, […] ‘har en hel del att säga om makt. Inget trevligt heller! Den säger att man är skyldig Gud sin död. Den säger att det första en sund civilisation gör med frysförvarade lik är att dra ur kontakten för de där jävla grönsakerna, och om man vill leva för evigt är man fruktansvärt farlig, för då lever man inte nu.'”
Ur En dag ska vi alla… av Joanna Russ, s 24

 Bokens huvudperson strandas på en öde planet med några andra människor och när de slungas ut från sin trygga tillvaro rämnar plötsligt alla civilisationens lagar och de väljer själva vilka de vill följa. Några vill kolonisera. De anser att man genast måste säkra överlevnaden på lång sikt genom att avla barn. Alla kvinnor måste bidra, utom den knappt tonåriga Lori, som kan få vänta tills hon är sexton. De väljer ut den man som blir först att bidra. Hans fru verkar inte invända när han går iväg med en annan kvinna. Den enda som protesterar mot de nya lagarna är vår huvudperson. Som tack blir hon hunsad, förnedrad och utfryst.

Det nyfunna patriarkatet knakar i fogarna när den mest kunniga och ledarmässiga personen i sällskapet är en kvinna, men ändå är det patriarkat som gäller, tills den biffiga Alan slår ledargestalten Nathalie till marken för att få henne tyst.

Jag blev väldigt arg av En gång ska vi alla… och det är förmodligen meningen. Jag vet inte om jag blir mer eller mindre arg än de samtida läsarna av Russ, men arg blev jag. Dock upphörde de engagerande passagerna ganska snart och resten av boken är en lång och självrannsakande text utifrån hjältinnans perspektiv. Hon analyserar sitt liv, sina handlingar och sina motiv medan hon försöker förmå sig själv att dö. Det finns inget hopp om räddning. Inget hopp om kolonisation. Inget hopp om meningsfull överlevnad. Ändå är det så svårt att dö.

Jag känner mig lite lurad eftersom större delen av boken inte alls handlar om strandsatta överlevare, utan om konsten att dö. Samtidigt var det ganska intressant läsning. Fast kanske ändå mest LSD-trippat.

”Vi är (märk, o lyssnare) en fjärdedel så höga som träden, vi är hårlösa, föder levande ungar, är tvåbenta med två griplemmar, har två ögon, vi reglerar vår invärtes temperatur genom långsam förbränning av diverse ämnen (föda) och vi lever inte mera än något hundratal år som allra, allra mest (åtminstone känns det så, som det heter i skämtet), och vi slits ganska grymt, fatalt och ibland till och med komiskt mellan olika ambitioner. Det är hjärnbarkens fel. […]
Anmärkning: ars morendi är latin. Det är en glömd konst. Folk driver med den och inte många ägnar sig åt den.
Den är mycket mycket viktig.
Ars morendi är konsten att dö.”
Ur En gång ska vi alla… av Joanna Russ, s 21

Lite så där diffust får jag låta det vara. Men hittar ni ett exemplar så köp och läs. Om inte annat så för att för ovanlighetens skull läsa lite SF skriven av en kvinna. Tänk så långt vi kommit sedan 1975, va? Jättelångt…