Etikettarkiv: kvinnokamp

Bara en kvinna

Feministisk och upprörande science fiction, kan det va nått? Joanna Russ är en kvinnlig pionjär i sf-genren, kvinnokampsförfattare, experimentell och rebellisk. Hon skriver som på LSD, och det är verkligen inte det lättaste att ta åt sig av.

Förut läste jag En gång ska vi alla…, som handlar om strandsatta människor i rymden. Den var för mig mest förvirrande och pretentiös, men det har förmodligen med tidsskillnaden att göra.

Det bästa med boken var att den var så starkt feministisk och upprörande, när den var som bäst.

Själens ensamhet av Joanna Russ

Själens ensamhet av Joanna Russ

Men Själens ensamhet, som jag läste nu, den är något helt annat.

Den handlar om en liten by med ett kloster. Där finns en väldigt speciell abbedissa, som plötsligt kliver fram som något mycket mer, när onda vikingar kommer uppför floden för att plundra.

För att vara science fiction så är det extremt lite science. Allt sådant ligger under ytan och antyds. Men för att vara en bok, och dessutom den svåra Joanna Russ, så är det fantastiskt bra. Här känner jag verkligen att det finns skäl för hennes storhet som författare, och inte bara experimentell LSD-boll.

Huvudpersonen Radegunde är ett av de bästa kvinnliga porträtt jag läst. Det är det som är behållningen. Man kan glömma mycket av det andra, som upprepats till leda sedan dess, men inte henne.

Hon är väldigt otypisk för att vara abbedissa, religiös ledare, gammal kvinna. Men visst får man väl vara lite tanklös och knäpp? Eller är det mer än så? Vem är hon egentligen?

Jag finner inte orden för att beskriva. Läs den istället. Den finns lite varstans, och originaltiteln är Souls. Apport!

Tidigare om Joanna Russ:


En gång ska vi alla…

Bland mina många fynd från Antikvariat Tomas Andersson finns En gång ska vi alla… av Joanna Russ. Joanna Russ är pionjär som kvinna i sf-genren, kvinnokampsförfattare, experimentell och rebellisk. Jag tycker mig ana 70-talets självupptagna uppror och besatthet av introvert analys. Men det kanske bara är jag? Eller så är det att hon tog LSD när hon skrev. Det kan vara lite vilket som. Linjen mellan geni och galenskap, ni vet. Så förmodligen även linjen mellan konstroman och trippkludd.

Antikvariatshopping 2011-09-05 (2)

SF-trean

En gång ska vi alla… av Joanna Russ, (1975, We who are about to…), handlar om människor som strandsatts i rymden, på en planet. De har slungats ofattbara avstånd genom en reva i rumtiden, inte olikt Voyager i Star Trek, och har nu inte en chans att komma hem igen. Boken kallas ”en gripande, psykologiskt inträngande studie i mänsklig utsatthet, desperation, förnedring – och värdighet. Den utgör också ett av den moderna sf-litteraturens förnämsta kvinnoporträtt, skapat av en författarinna som hyllats (och fördömts) som en av USA:s mest stridbara feminister.”

Boken är dessutom blurbad av Delany, något jag tar på stort allvar. Han säger:

”Elegant och fascinerande! Detta kraftprov måste vara den finaste sf-roman jag läst på åtskilliga år.”
(fast han sade nog finest)

Det är säkert gott och väl sant. Iaf på 70-talet. Nu känns det lite mer som en ganska pretentiös skapelse, om man ska ta den på allvar. Som en rolig produkt av ett drogliberalt leverne, om man ser det utan sina litteraturkritikerglasögon. Samtidigt förstår jag varför Delany gillade den, för den hör hemma i hans poetiska, skruvade universum, om än Russ inte lyckas hålla stilen hela vägen och uppnå samma magiska resultat.

”‘Min religion,’ sade jag, […] ‘har en hel del att säga om makt. Inget trevligt heller! Den säger att man är skyldig Gud sin död. Den säger att det första en sund civilisation gör med frysförvarade lik är att dra ur kontakten för de där jävla grönsakerna, och om man vill leva för evigt är man fruktansvärt farlig, för då lever man inte nu.'”
Ur En dag ska vi alla… av Joanna Russ, s 24

 Bokens huvudperson strandas på en öde planet med några andra människor och när de slungas ut från sin trygga tillvaro rämnar plötsligt alla civilisationens lagar och de väljer själva vilka de vill följa. Några vill kolonisera. De anser att man genast måste säkra överlevnaden på lång sikt genom att avla barn. Alla kvinnor måste bidra, utom den knappt tonåriga Lori, som kan få vänta tills hon är sexton. De väljer ut den man som blir först att bidra. Hans fru verkar inte invända när han går iväg med en annan kvinna. Den enda som protesterar mot de nya lagarna är vår huvudperson. Som tack blir hon hunsad, förnedrad och utfryst.

Det nyfunna patriarkatet knakar i fogarna när den mest kunniga och ledarmässiga personen i sällskapet är en kvinna, men ändå är det patriarkat som gäller, tills den biffiga Alan slår ledargestalten Nathalie till marken för att få henne tyst.

Jag blev väldigt arg av En gång ska vi alla… och det är förmodligen meningen. Jag vet inte om jag blir mer eller mindre arg än de samtida läsarna av Russ, men arg blev jag. Dock upphörde de engagerande passagerna ganska snart och resten av boken är en lång och självrannsakande text utifrån hjältinnans perspektiv. Hon analyserar sitt liv, sina handlingar och sina motiv medan hon försöker förmå sig själv att dö. Det finns inget hopp om räddning. Inget hopp om kolonisation. Inget hopp om meningsfull överlevnad. Ändå är det så svårt att dö.

Jag känner mig lite lurad eftersom större delen av boken inte alls handlar om strandsatta överlevare, utan om konsten att dö. Samtidigt var det ganska intressant läsning. Fast kanske ändå mest LSD-trippat.

”Vi är (märk, o lyssnare) en fjärdedel så höga som träden, vi är hårlösa, föder levande ungar, är tvåbenta med två griplemmar, har två ögon, vi reglerar vår invärtes temperatur genom långsam förbränning av diverse ämnen (föda) och vi lever inte mera än något hundratal år som allra, allra mest (åtminstone känns det så, som det heter i skämtet), och vi slits ganska grymt, fatalt och ibland till och med komiskt mellan olika ambitioner. Det är hjärnbarkens fel. […]
Anmärkning: ars morendi är latin. Det är en glömd konst. Folk driver med den och inte många ägnar sig åt den.
Den är mycket mycket viktig.
Ars morendi är konsten att dö.”
Ur En gång ska vi alla… av Joanna Russ, s 21

Lite så där diffust får jag låta det vara. Men hittar ni ett exemplar så köp och läs. Om inte annat så för att för ovanlighetens skull läsa lite SF skriven av en kvinna. Tänk så långt vi kommit sedan 1975, va? Jättelångt…