Etikettarkiv: kvinnor

Den femte Kallentoft: Om meningen med en kvinnas liv

Mons Kallentoft är en av de där få vanliga, svenska  deckarförfattarna jag följt troget sedan första boken. Nu har jag läst Den femte årtiden, som är den femte boken i Kallentofts årstidsserie om Malin Fors.

Varje bok har utspelat sig i en ny årstid. Den första boken, Midvinterblot, var vinter, sedan Sommardöden, Höstoffer och Vårlik. Sedan uppfann Kallentoft Den femte årstiden för att kunna skriva en femte bok.  Här kunde man tycka att det blev ett fint avslut för Fors, men nu har Kallentoft redan skrivit vidare böcker om samma poliskvinna, som istället döps efter elementen. Där har han ju också en hel del chanser att skriva fler böcker än förväntat, beroende på vilken tradition av elementsindelning han väljer.

Jag tyckte om Kallentoft från början. Det var skrämmande mord och väl uttänkt polisjakt. Men jag tyckte inte om hans allt mer tvunget poetiska språk eller de kursiverade styckena där de döda talar och som inte tillför handlingen någonting. Det är det de flesta nämner när man fråga vad de tycker om Kallentoft. Sedan gillade jag inte heller hans huvudperson, polisen Malin Fors.

Malin Fors jagar mördarna. På fritiden krånglar hon till sitt privatliv och dricker för mycket alkohol, en otrevlig vana som hänger med genom serien och förstör mycket av min läsupplevelse. Över huvud taget känns hennes liv ganska misslyckat och jag orkar inte riktigt med misären hon lever i. Så här mot slutet av serien har hon faktiskt ordnat upp sitt liv, äntligen, men hon är fortfarande inte frisk i huvudet. Det är fortfarande väldigt otrevligt att bo i hennes huvud.

Med dessa nackdelar lagda åt sidan har Kallentoft väldigt fina egenskaper. Det är en annorlunda deckarstil, vilket är positivt. Men tyvärr verkar utvecklingen inte gå mot allt med polerat, utan mot allt mer karikatyr av den första boken.

Den femte årstiden av Mons Kallentoft

Den femte årstiden av Mons Kallentoft

I Den femte årstiden får vi äntligen viss klarhet i Malin Fors gamla fall, som hon aldrig kunnat släppa. Hennes besatthet ger resultat och hon hittar Maria Murvalls mördare. Hon hittar dessutom fler offer för samma sjuka gärningsman.

Som klimax i en fem böcker lång tråd är Maria Murvalls upprättelse en stor besvikelse. Det är inte den fantastiska upplevelse jag hade önskat, men absolut väldigt läskig och spännande och en väldigt bra deckarhistoria.

Då är det värre med beskrivningar av Malin Fors när hon ska ta ur sin kopparspiral. Tydligen har hon ingen gynekolog. Verkar inte ha gått till någon sedan hon flyttade tillbaka till Linköping för många år sedan. Dessutom måste hennes fucking pojkvän ringa och boka åt henne, och har mage att ifrågasätta när hon säger att hon inte vill bli vaginalt undersökt av en man. JAG SPYR.

Dessutom finns ett antal passager där de döda (?) uppmanar Malin att föda deras barn, som någon slags upprättelse. Malin verkar inte särskilt sugen på barn, men dessa vålnader vill att hon ska gottgöra dem genom att föda de barn de aldrig kommer få, och hennes fucking pojkvän pressar henne tills hon ger med sig. JAG KASKADKRÄKS.

Vad är det för retarderad idé att en kvinnas liv går ut på att föda barn och att det är DETTA de döda kvinnorna tänker på, när de svävar omkring i limbo och vill finna ro? JAG FÅR KOLERA.

Så, då har jag fått ur mig det. Skulle kunna skriva tio blogginlägg enbart om den här vidriga jävla inställningen till kvinnor och kvinnlighet. Kanske utvecklas det i nästa bok, men det lär jag inte ta reda på.

Mons Kallentoft

Mons Kallentoft

Precis som efter förra boken, Vårlik, funderar jag på varför jag fortsatte läsa efter första boken. Något finns uppenbarligen där, som lockat mig. Ändå stör jag mig alldeles för mycket för att kunna rekommendera dem. Jag förblir kluven och nu har samtliga böcker fått åka till svärmor, så att jag slipper fundera mer. Och jag tänker inte läsa elementserien.

Tidigare om Mons Kallentoft:

Annonser

Infektion och invasion

I juni fick jag en bok av självaste Craig DiLouie, inte förutan viss avgörande hjälp från zombietomten Swedish zombie, som anordnade tävlingen, som jag vann.  DiLouie är amerikan, men hade förmodligen hittat Google translate, för i boken stod det: ”Till Sara. Önskar dig en trygg och underhållande apokalyps.” Väldigt snällt. Och oroande.

Den korta blurben för Infection blir:

”Den är allt det jag ville ha av Plague of the dead av ZA Recht, men inte fick.”

Infection av Craig DiLouie

Infection av Craig DiLouie

Först möter vi en mattelärare som under pågående lektion blir vittne till hur människor utanför klassrummet faller ihop och skriker, som slagna från himlen av gud. Överallt i Pittsburgh, överallt i landet, i världen ramlar människor omkull i en stor våg. Under de följande dagarna försöker man ta hand om dessa hundratals nya patienter. Ingen anar vad som komma skall när de reser sig igen. Och börjar jaga.

Vi följer en grupp överlevare, som mötts av slumpen och som slåss för sina liv tillsammans och binds samman av sina upplevelser. De söker säkerhet, mat och vapen. Men frågan är om det existerar efter apokalypsen.

Infection är en klassisk zombieapokalypsroman på alla sätt. Utom vad gäller zombierna.

Den skrikande massan infekterade människor är en sak. Men i Infection blandas de dels med filosofiska funderingar över gott och ont, dels med utomjordiska monster och tentakler.

Jag är för all del inte emot ovanliga zombier (se t ex Monster island och Monster nation av David Wellington), men Infection är lite för mycket pumpad action och lite för förutsägbar för att den ska vara helt perfekt. Den är alltid underhållande, men det ljuder inte riktigt rent för mig när Wendy reser sig upp och går ut och krigar efter ett trauma eller när en annan överlevare rånas och rycker på axlarna. Jag tycker om personerna, men jag tror inte riktigt på dem.

Det ljuder inte riktigt rätt heller med de tvära kasten mellan underhållningsvåld och filosofi. Det må vara helt i bokens anda och till och med önskvärt i en zombieroman, men det görs inte helt trovärdigt, inte helt sömlöst.

Men jag har mest blivit kräsen. Jag kan med glädje rekommendera Infection till alla zombieälskare, till apokalypsälskare och till de som älskar stora starka män med pansarvärnskanonvagnar (kortare: pansarfordon) eller för all del stora starka kvinnor som kickar stjärt och idkar handgemäng.

Snart ska jag med glädje ge mig på Tooth and nail, också av Craig DiLouie. Den har fått översvallande betyg av bloggare i hela sfären och kanske alltså utgör den där skapelsens krona man klarar av efter en mycket god början som Infection, om det inte vore för att den kom först. Hrrm… Iaf.