Jag har till slut kommit fram till att bloggen är odöd, dvs död, men inte riktigt helt död.
Jag har därför beslutat att starta en instagrambokblogg, och den skall heta Books Of Doom.
Där fortsätter jag dela med mig av spoilerfria recensioner från hjärtat. Så in och följ!
Jag har läst The Rain Wild chronicles, Robin Hobbs senaste avslutade serie, och jag är fortfarande kär. Jag verkar aldrig få nog.
Robin Hobb kombinerar feminism, klassamhälle, relationer, fantasy, magi, drakar. Det är varje gång en underbar upplevelse att få läsa precis den genre jag älskar mest, men utan PATRIARKALT FÖRDUMMANDE manlig blick på precis jävla allt.
Jag är trött på världsbyggeonanerande män med pekpinnen i högsta hugg. ”NEJ, du får inte dricka kaffe i fantasy, hur skulle det se ut? Vaddå byxor, du menar väl hosor eller något annat korrekt klingande, historiskt korrekt hallå vet du inte hur det var på riktigt när drakar och magi och digerdöden… Hallå? Vart tog du vägen?”
Sen våldtar de sina kvinnliga karaktärer för att bygga upp dem, och det definierar henne sedan i resten av berättelsen. Mysigt.
Nej, precis, det är äckligt och det är uttjatat och det är jävligt förlegat. Vi förtjänar bättre.
.jpg){kind=icon}
För att återkomma till Robin Hobb, så är The Rain Wild chronicles första gången vi verkligen kommer nära inpå det där hemlighetsfulla mystiska folket som lever längs den syrafrätande floden, och vars kroppar märks av den/magin/något och blir groteska och skrämmande.
Jag tyckte att Tawny man-trilogin var lite tråkig, men den här kvadrilogin (fyra böcker, snyggt ord) väcker mitt intresse igen, och jag läste allihop i snabb följd utan att göra så mycket mer än att fylla på kaffe och sova emellan.
Dels är det för att jag får möta rain-wild-kulturen för första gången, dels får vi även komma närmare drakarna, och deras kultur. Robin Hobb lyckas göra drakarna till mäktiga och fåniga på samma gång. De är så oerhört fåfänga, och de har fullt utblommad hybris allihop, samtidigt som de har uppenbara brister, särskilt de nya, funktionshindrade drakarna som nu kläcks.
Som sann fantasyälskare att få läsa så här bra om drakar är så sällsynt förunnat. Jag känner mig som elva år på nytt, och kan inte få nog. Det är i och för sig Robin Hobb i ett nötskal, men hennes drakar i en hård kokong av saliv, minnen och magiskt sediment.
Det känns meningslöst att beskriva handlingen för er, vad spelar det för roll? Huvudsaken är att ni vet att det är Robin Hobb, drakar och att det var värt det att läsa de föregående serierna för att komma fram till denna, som var den jag egentligen ville läsa från början. Drakkvadrilogin!
Tidigare om Robin Hobb:
Man kunde kanske tro att det inte finns en genre som heter ”experiment på en ö”, men då har man fel, och har inte frågat mig. Så många bra böcker handlar om just detta.
Om man vore En Sån Där, ni vet de som påstår att Hungerspelen är en ripoff på Battle royale, då kunde man påstå att varenda bok om experiment på en ö är ripoffer på vilken-det-nu-var-som-var-först, kanske Robinson Crusoe, 1719 (Inget experiment, säger ni? Är ni helt säkra på det?).
Några böcker på temat:
Fyll gärna på med fler i kommentarerna!
Och ja, jag tycker att man kan vara lite snäll med definitionen av experiment. T ex är det ofta författarens experiment, snarare än ett forskningsprojekt. Och apropå forskningsprojekt vill jag läsa boken om när Tony Stark strandas på en öde ö och bygger en nation av iron men tillsammans med andra strandade hipstrar och vilseåkta kanotister. Det hela spårar givetvis ur, vilket är en premiss för experiment-på-en-ö-genren.
För att återkomma till det jag hade tänkt skriva om, så hittade jag en sådan här bok, nyligen, på instagram av alla ställen. Experimentet av Catrine Tollström är den första svenska författaren utgiven av Harper Collins nya svenska filial.
Experimentet utger sig för att vara en psykologisk thriller, och är skriven av en beteendevetare. För att kommentera dessa säljord, så kan jag säga att det stämmer 100%. Inte för att jag har kontrollerat Tollströms diplom, men boken är synnerligen psykologiskt skrämmande bitvis, och människorna beter sig fullständigt rimigt, dvs lagom orimligt.
Jag ska dock också börja med att påpeka det som är synnerligen dåligt med boken, och det är att jag som läsare blir skriven på näsan med spritpenna. Författaren litar inte ett ögonblick på mig, eller är väldigt angelägen om att jag uppfattar karaktärerna precis som hon avser. Persongalleriet är därför först uppradat med korta, stereotypa beskrivningar först i boken, och dessa beskrivningar återkommer och uppfylls sedan, så fort personen förekommer i texten. Är man ”grabbig och självsäker”, så är det vad man är, tammefan. Och är man anställd som t ex ljudtekniker, så är det ens stående epitet, påpekar den guldlockiga produktionsassistenten. Det hela blir lite tröttsamt.
Förutom de stereotypa klippdockorna till karaktärer, så stör jag mig på en grej till, som eventuellt kan räknas som en spoiler, så jag skriver det baklänges: [ !röd negnI] Seriöst, thriller. Inte ok.
Ja, det var problemen, nu kan jag fokusera på att förklara det som är bra, för det är mycket som är riktigt engagerande.
Även om karaktärerna är stereotypa, så är det något vi skulle kunna acceptera som läsare, eftersom de är dokusåpadeltagare. Dessa dokusåpadeltagare bor på en ö, antingen på den rika och lyxiga nordsidan, eller på den fattiga, hungriga sydsidan. I slutändan blir man också skönhetsopererad och omgjord.
När saker går åt helvete, vilket de gör ganska fort, så försvinner samtliga människor från nordsidan, och sydsidan känner sig förföljda av en galen mördare, som skulle kunna vara en av dem. Yes, läskigt. Det kan vara tv-teamet, dokusåpadeltagare, hotellpersonal, eller random terrorist. Ingen vet.
Här agerar var och en förstås enligt sin egen läggning. Flera börjar dricka upp alkoholen, andra försvinner ut i skogen, och huvudpersonen drar på sig ryggsäcken, klättrar i berg och slår ner folk med kickass karatemoves, samtidigt som hon kärar ner sig i en dude.
Det är här boken är riktigt, riktigt bra. Det är oerhört läskigt och spännande, och jag sitter och fnissar upphetsat och hejar på huvudpersonen. För det är ju inte varje dag det är en kvinna som är Sylvester Stallone i en bok, liksom. Inte varje dag hon får vara asbra och läxa upp olika Sköna Killar och Slitna Alkoholiserade Kriminalartyper. Det är väldigt givande, särskilt som det också är så spännande att det kryper i skinnet.
Sen spårar det ur.
Ja, det hör som sagt till genren. Det är en ö, det är tyyyyp ett experiment, det är någon batshit crazy typ som springer runt, och folk försvinner.
Som helhet är Experimentet en bok jag absolut skulle rekommendera som ren nöjesläsning för vem som helst. Är du på stranden, i stugan, på semester, i soffan med en kopp te? Perfekt!
Nu antar jag kanske lite mycket här, men samtidigt känner jag att jag måste kunna förvänta mig vissa saker. För visst har ni väl läst om Dirk Gently av Douglas Adams, författaren till Liftarens guide till galaxen? Och visst har ni väl sett Doktor Who?
Bra.
Dirk Gently handlar ju, som ni då vet, om en detektiv. Som specialitet har han ”holistiskt detektivarbete” och tror att allting hänger ihop. Han är dessutom synsk, men det vägrar han själv tro på.
Doktor Who, han är ju jätterolig och kan resa i tiden.
Boken i fråga, Block – en deckare ur balans i tiden av Daniel Hånberg Alonso, handlar om en tidsresande detektiv, en sk metatemporal detektiv.
Han är rätt duktig på detektivarbete och har en förmåga att resa i tiden, helt utan TARDIS eller andra manicker, han bara kan det. Han har dock rätt mycket nytta av olika klockor, för att försöka hålla reda på sin egen tid. Hur gammal han är, vet han till exempel inte exakt.
Josef Block är inte en särskilt kul person. Han är rolig, men mest för att han är Spock-likt monoton och jämn i humöret. Förutom när han blir äcklad av något, och det blir han ganska ofta. Josef Block verkar ha få nöjen, men han vet definitivt vad han inte tycker om.
Boken är uppbyggd av kortare berättelser om Blocks olika fall. På något sätt hänger berättelserna ändå ihop, och särskilt kronologiskt kan man ju trots allt inte förvänta sig att det ska vara, när det handlar om en tidsresenär.
För den som gillar detektivberättelser finns det spännande fall att följa, och för den tidsresenördiga dyker det upp roliga tidsreseproblem och paradoxer.
Det är dock en bok utan kvinnor (ok, ett par prostituerade bifigurer), men egentligen handlar det inte om så många andra än Josef Block, över huvud taget.
Allt som allt är Block en fantastiskt rolig bok, och jag vill helt klart läsa mer om honom.
Det är inte ofta jag läser om varulvar. Det är väl tyvärr inte ofta just dessa böcker fångar min uppmärksamhet, egentligen. Kanske är det för att de ofta hänger med gamla slitna vampyrer, eller nya flashiga glamvampyrer. Kanske är det mer för att de sällan får vara särskilt trevliga.
Är det inte typiskt, att varulven är en smutsig best, som man i bästa fall känner igen på dess överdrivna behåring, och i värsta fall på att den hoppar ut ur buskarna och överfaller dig? Och inte på det där sexiga sättet som vampyrer gör det, utan som en stinkande, morfande massa av instinkter och mångalen hysteri.
Men det är slut på det där nu. Varulvarna kräver sina rättigheter.
I Benjamin Percys bok Red moon lär vi känna en värld ganska lik vår egen, men där de sk lycans/varulvarna är en diskriminerad folkgrupp. De är smittade av en prionsjuka.
Det här med prioner är problematiskt, mina vänner (ursäkta denna medicinnörd), eftersom prionsjukdomar typiskt smittar genom att man äter smittad hjärnsubstans (!), ni vet ..kannibaler. I Red moon är det istället fullt möjligt att smittas med ett bett. Varför Percy då inte valde att göra sjukan till viral istället, det får vi väl aldrig veta. Speciellt som han även jobbar på ett vaccin, eller något liknande. Vilket det inte finns mot prionsjukdomar. HUR SOM HELST…
Varulvarna är främst lokaliserade i en egen republik, i Sibirien. Alla andra människor som boken bryr sig om att tala särskilt mycket om, är amerikaner. Amerikanerna har även soldater stationerade i Republiken, för att bevaka sina intressen i gruvor, samt för att bevaka varulvarna som bor där.
De varulvar som bor i Amerika måste underkasta sig medicinering med olika psykofarmaka, vilket gör dem dåsiga och oförmögna att förvandlas.
Givetvis finns det en varulvarnas befrielsefront, och givetvis finns det en grupp amerikaner som vill utrota varulvspesten genom att utrota varulvarna.
Här kommer vi in i berättelsen, och får lära känna dels en ung man och dels en ung kvinna. Deras vägar känns förutbestämda att mötas, men deras berättelser är fullständigt väsenskilda. Hon är varulv och flyr från statliga avrättningspatruller. Han är icke-smittad och försöker undvika att dras med i varulvshatet.
Berättelsen har ett gäng problem. Den är bisarrt lik en kärlekshistoria, men den blir aldrig det. Jag vet inte om det är ett problem i sig, men det känns ofullständigt, antiklimaktiskt. Det finns även en mängd onda män, men ingen ond kvinna. Mannen får ofta rädda Kvinnan, fast hon inte riktigt borde behöva det, och våldtäkt är frekvent som maktmedel. Nu är våldtäkt ett frekvent maktmedel även i verkligheten, men eftersom varulvar inte är särskilt frekventa i verkligheten, så kunde ju Percy hitta på ett annat sätt att utöva makt i den här världen. Kan man tycka.
Generellt är Red moon ett bra exempel på hur man kan förnya en genre. Men den är också hiskeligt traditionell på sina vis.
Jag känner mig inte extremt sugen på att läsa en uppföljare (det finns ingen), men jag kan mycket väl tänka mig att läsa hans nästa bok The dead lands (2015), som är postapokalyps och även den kan stoltsera med kvinnlig huvudperson.
Denna kära blogg. Ibland är den omhuldad, och ibland är den mer nonchalant behandlad, men den kommer alltid att vara min blogg.
Med detta sagt, så är det ibland lite tungt att blogga själv. Jag började blogga för att få kontakt med andra läsare, för att få ut mina åsikter om bloggar, för att få mothugg, inspiration och insikt.
Ibland blir det inte så mycket av det, utan jag sitter mest och skriker ut i etern. Ibland är det också mycket i privatlivet, som det sista året/åren, och då är det bloggen som får lida.
Men generellt känns det fortfarande och alltid kul, givande och viktigt att fortsätta skriva om böcker från en läsares perspektiv.
Jag har fått så mycket tillbaka.
Men nu, alla ni! Nu händer det något nytt!
Nu kommer jag, parallellt med den här bloggen, att börja blogga tillsammans med Anna Bark Persson, min kära elitistmörkerkollega, fellow bloggare, twittrare och kickass feminist och genusvetare.
Svart rymd handlar om fantasy, science fiction och allt som är mörkt och djupt, och givetvis med en kritisk superanalys.
Tillsammans kommer vi att vara väldigt feministiska och fantastiska, tror jag.
(Alla mina recensioner kommer även fortsatt att publiceras här, precis som vanligt)
Välkomna ut i den svarta rymden! We have feminist barbarian porn.
Vi älskar dem såklart!
Den här boken är ännu ett impulsköp, men ett av de där fullständigt lyckade, underbara köpen som får mig att känna mig som Batman.
I The girl with all the gifts av M.R. Carey möter vi den lilla flickan Melanie. Hon är den första vi möter, och introduktionen är minst sagt minnesvärd. Om du litar på mitt omdöme så slutar du läsa den här recensionen nu, för det blir bättre så. Om du behöver mer övertalning, så läs nedan, det är ingen spoiler. Det är bara synd att förstöra överraskningen.
Har du bestämt dig?
Ok. …
Melanie är uppenbarligen en elev, men någonting är underligt. Hon berättar om sig själv, ur sitt perspektiv, och sakta men säkert inser vi vad det handlar om. Hon är instängd, hon är bunden, hon sitter i en rullstol och hon får inte röra någon annan människa.
Melanie, förstår du, är ett av de barn som smittats med zombiesjuka, och som är så väldigt intressanta för den Onda Doktorn, Caldwell. Många av mina favorittroper möts i den här boken: Den lilla flickan (tänk Justin Cronin), zombier, labbmiljö, onda doktorer, häftiga militärer.
The girl with all the gifts
Det jobbiga är att jag inte vill avslöja mer än så. Jag vill egentligen inte ens avslöja ens det, som sagt. Jag har sällan läst något så bra, så psykologiskt, så minnesvärt, som den här boken. Det är en av de där böckerna som Kritiker inte skulle våga kalla zombieböcker, eftersom det inte lockar Läsare. Men det är en zombiebok. Och den är riktigt bra.
Ni vet ju hur det går när jag ska läsa Neil Gaiman, haha! Men ibland funkar det. Den här gången var det mitt emellan.
Jag läste The ocean at the end of the lane (TOATEOTL), och det var faktiskt precis som väntat. Gaiman är så där mysig och småtrevlig och samtidigt så urbota tråkig, precis som i American gods. Jag börjar undra om han över huvud taget kan göra en till Neverwhere.
The ocean at the end of the lane
Huvudpersonen i TOATEOTL är en liten pojke som lär känna en flicka lite längre bort längs vägen. Sedan börjar det. Han dras in i en annan värld, han börjar ana att flickan inte är som alla andra. Och så puttrar det på ett tag med små konstiga katter och det där havet som är en damm, och olika konstiga demoner som är flygande lakan. I allmänhet är både pojken och alla de andra personerna ganska otrevliga människor. Och i allmänhet är det inte så mycket som egentligen händer, även om det utan problem går att läsa boken från början till slut utan att bli galen.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här, det är bara mysigt och ointressant på samma gång, faktiskt.
Tidigare om Neil Gaiman:
En av de många böcker jag köpt på impuls, på grund av ett snyggt omslag och en intressant baksidetext, är Lexicon av Max Barry.
”They recruited Emily from the streets. They said it was because she’s good with words. They’ll live to regret it.”
Och visst är det intresseväckande!
Lexicon
Saken är dock den, att även om Lexicon börjar väldigt intressant, med ordens magi och deras inneboende kraft, om ord som kan betvinga, så handlar den snart om det gamla vanliga. Jag är helt enkelt ingen sucker för magiskolor och stränga lärare och studenternas intriger. Kanske för att jag själv jobbar som lärare. Kanske för att jag tillbringat hela mitt liv i skolan och akademin, och liksom inte kan förmå mig att vara uppspelt över det hela, även på fritiden.
Det börjar ändå bra, och jag fastnar för idén med de magiska orden, som påminner lite om Babel-17 av Samuel R Delany. Men sedan spårar det hela ur fullständigt. Karaktärerna åker omkring, slåss, säger sina ord och de onda är genomonda och de goda är förtvivlade, och… gäsp.
Nej, tyvärr. Jag kan inte rekommendera detta.
Jag trodde nog inte att Robin Hobbs skulle skriva en dålig andra bok i en trilogi, men The golden fool, andra boken i The tawny man-trilogin, kommer ganska nära. Den är långtråkig och ganska händelselös, och mycket berättas istället för att faktiskt hända. Det är sannerligen en transportsträcka, om än inte helt utan egen handling.
Första boken i Tawny man-trilogin handlade om förföljelse av folkgrupper, om rädsla för det annorlunda, och om att bli äldre, om att känna att de bästa åren kanske är förbi, och om att fundera på om drömmarna verkligen gick i uppfyllelse.
Andra boken plockar upp det temat, men med lite mer hopp och lätthet. Kanske kan gamla hundar lära sig sitta. De gamla grå vargarna, menar jag, jämfört med de unga snabba katterna. Haha, ni som har läst kanske fattar. Symboliken är nästan överdrivet tydlig.
Robin Hobb
Fitz tar en hel del personliga språng i The golden fool. Han växer äntligen upp, och förlikar sig med många gamla händelser. Fool verkar dock ha det lite svårare att svälja läxan, men än mer överraskande är att Chade, världens äldsta gamla sättpotatis, plötsligt hittar nya intressen och lärdomar.
Tawny man är liksom första boken mörkare och mer lågmäld än de tidigare böckerna, men det anas ett ljus, en glimt.
Den här glimten kan man uppleva förkroppsligad i den unga Elliania, prins Dutifuls trolovade. Vem är hon egentligen? Och vad tusan pågår hemma på hennes hemlands öar? Och är det sant att det vilar en drake där, och snälla Dutiful döda den inte, du anar inte vad du gör, och Tintaglia kommer att bli jättearg, och det här fattar bara ni som läst Hobb tidigare, jag måste sluta babbla.
Nu tar jag en paus från trilogin, eftersom jag blev lite trött ändå av den långa transportsträckan, men snart snart tar jag tag i den sista delen.
Och ni har väl inte missat att Hobb gett ut den första boken i en alldeles ny trilogi? The Fool and the Fitz!
Tidigare om Robin Hobb:
Det tog inte lång tid innan jag var tvungen att börja med Robin Hobbs tredje trilogi om Farseer-världen, The tawny man.
Här får vi åter igen möta Fitz, älskade Fitz, och åter igen möter vi Fool, älskade Fool. Och åter igen möter vi Chade och Kettricken och Nighteyes, och alla de andra. Men tiden har gått och ingenting är som det var förut.
Alla har blivit äldre, drömmar gick i uppfyllelse i Farseer-trilogin, och vi är nu inne i det-som-händer-efteråt, vilket dock kanske visar sig vara ännu mer.
Som vanligt refererar Hobb tillbaka till sig själv, till de tidigare böckerna, och vad som hände där. Vi anar skuggorna av våra vänner i Liveship traders-trilogin. Och vi vet mer än Fitz om vad som hänt Fool sedan sist de sågs.
I första boken av Tawny man, Fool’s errand, så drar ödet i Fitz, för att återbörda honom till Buckkeep. Samtidigt är han inte längre samma person. Alla tror att han är död, han är äldre, han är en pappa, och Nighteyes har blivit en grå gammal varg med kloka råd men trötta ben. Orkar de verkligen rädda världen en gång till? För det verkar som att det är det de måste göra, när Fool rider in i deras liv på hästen Malta.
Till skillnad från Farseer-trilogin, där det var många hundar, så är det många katter i den här trilogin. Kattälskande läsare kommer definitivt att få sitt.
Till skillnad från Farseer, så är det också en helt annan fiende här. Old blood har delats i fraktioner, och en av dem, Piebalds, har hänfallit till terrorism för att rädda dem med djurmagin (Wit) undan våld och förföljelse.
Robin Hobb
Tawny man handlar mycket om Old blood och hur de förföljs för att de är annorlunda. Hobb analyserar rädslan människor känner för dem, och rädslan de själva känner för ”vanliga människor”. I förra trilogin var det slaveriet som synades, och nu är det den systematiska rädslan och förföljelsen som drabbat människor och grupper i historien.
Samtidigt handlar det som sagt om att bli äldre, om att känna att de bästa åren kanske är förbi, och om att fundera på om drömmarna verkligen gick i uppfyllelse. Ånger och saknad och död och längtan fyller trilogin, vilket gör den bra mycket mer mörk och lågmäld än de tidigare böckerna.
Tidigare om Robin Hobb:
Alla vet att Hugh Howey är bäst. Wool-sagan har verkligen nått sin publik, och det är helt rätt.
Men kanske inte alla vet att det finns mer, från tiden innan Wool? T ex Vidrigaste zombieboken någonsin? Och t ex den här boken, Half way home.
Tänk dig att människorna skickar ut rymdskepp för att kolonisera rymden. Tänk dig att färden är för lång för mänskligt liv, för lång för en livtid likaväl som för lång för att få plats med mat och förnödenheter. Tänk dig då att man löste det problemet…
De sändes ut för att kolonisera, men föddes först framme på planeten. De skulle upptäcka sin nya värld, och rapportera tillbaka om planeten visade sig vara beboelig.
Men något hände, och de var inte färdiga när de föddes, och kolonin var inte färdig, och planeten är konstig, och konstiga saker händer.
Half way home av Hugh Howey
Jag älskar böcker om kolonier i rymden. Jag älskar böcker om hur de första kolonisatörerna upptäcker sin nya värld. Ibland är det ett lite gjort koncept, och jag brukar uppskatta dem ändå. Men här har Howey gjort precis som han gjorde med Wool för postapokalypsgenren, och precis som han gjorde med I, zombie för zombiegenren, han tar kolonisationskonceptet och gör om det, till något nytt.
Så, för alla sci-fi-älskare: Det här är en riktigt bra liten bok om en riktigt fantastisk koloni.
Mer om Hugh Howey:
Sällan blir jag så förtjust och kär i en författare, som i Robin Hobb.
Hon tar upp feminism, trans, slaveri, kroppar, drömmar, kön, klassamhälle, äktenskap… Och det är så härligt och uppfriskande, jämfört med all den sexistiska dammiga gamla PATRIARKALT FÖRDUMMADE fantasyn som finns där ute. Hah, in your face, gubbhuven.
Hur som helst, så handlar denna tredje boken i trilogin, Ship of destiny, om pirater och drakar, precis som de tidigare två. Men där den andra boken var lite som en andra bok i en trilogi brukar vara, så var den tredje boken som den tredje boken i en trilogi brukar (ska) vara, dvs väldigt väldigt bra.
Jag har redan förklarat bakgrunden i tidigare recensioner (se nedan), så jag nöjer mig med att berätta att Althea är med för lite, men att hon får vara sig själv. Till skillnad från t ex Katniss, så behöver hon inte ge upp sin dröm för att skapa ett samhällsenligt sexististiskt jävla sagoslut. Med det inte sagt att hon får allt hon vill, men hon är sig själv.
Även Kennit piraten får lite vad han önskar, samtidigt som han får vad han förtjänar, samtidigt som vi plötsligt inte har en aning om vem han är.
Och så Malta. Ack, Malta. Denna underskattade flicka. Hon är lillasyster till den fantastiska Althea. För evigt jämförd med den allra starkaste och vildaste. Hon kämpar mot samhällets normer, samtidigt som hon så gärna vill vara en del av dem. Hon vet inte vad hon vill, eller vem hon är. Och tidigare har jag tyckt illa om Malta. Jag lurades in i det svekfulla, osysterliga, nedlåtande. Men nu visar Robin Hobb att det var puckat. Vi får lära känna Malta, och hon hittar sig själv, och vi kan inte döma henne eller hata henne, över huvud taget.
Robin Hobb
Det är en omvälvande sista bok, och den öppnade samtidigt verkligen vägen för nästa trilogi, The tawny man (vilket jag förstås ser så här först i efterhand, när jag börjat läsa den).
Ingen fantasyläsare bör missa Robin Hobb, och alla borde börja med Farseertrilogin, och även ni som inte gillar fantasy borde ge det en chans.
Och DRAKARNA. Japp.
Tidigare om Robin Hobb:
I Liveshiptrilogin fick jag havsormar, pirater och levande skepp. Min älskade Robin Hobb ger mig verkligen allt.
I den andra boken, The mad ship, fortsätter Altheas kamp för att återta sitt förlorade skepp Vivacia. Hon har fått hjälp, dels av det levande skeppet Ophelia, dels av Brashen, hennes fars gamla styrman. Vi får en allt djupare förståelse för vad de levande skeppen är, och för deras komplexa bakgrund. De är det hela Bingtowns rikedom och framtid vilar på, men vad är de själva?
Samtidigt kommer Kennit piraten allt närmare sin dröm om att bli kung av Piratöarna. Hans livsöde kommer allt närmare Altheas, Vivacias och Bingtown.
I Bingtown kämpar Altheas systerdotter Malta mot samhällets normer, samtidigt som hon så gärna vill vara en del av dem. Amber pärlmakaren (som Hobb-läsare kanske känner igen?) försöker rädda det levande skepp, som står strandat på Bingtowns strand, och som ropar ut sin galenskap i natten. Skeppet, Paragon, har ett mörkt förflutet, och sägs ha mördat sin besättning; Ingen vill längre ha med honom att göra. Men ingen vet vad som egentligen hände, och under tiden står han ensam på sin strand och minns.
The mad ship är lite av en transportsträcka, men absolut inte utan handling eller spänning. Jag har alltid gillat böcker om skepp och hav, sedan jag läste gamla klassiker som liten, om stackars matroser som seglade under usla förhållanden. Dessutom är det häftigt att Hobb lyckats införliva pirater i sin fantasyvärld, och att hon ifrågasätter, i Liveshiptrilogin, inte bara sexism och könsroller, utan även slaveri och en människas rätt till sitt eget liv.
Liveshiptrilogin har nog varit något av den fula ankungen till den populära Farseertrilogin, men jag älskar den storligen. Och vad ni än gör, läs Farseer först, för det är jätteroligt när Hobb refererar till sig själv och sin egen värld.
Tidigare om Robin Hobb:
Jag föll direkt för Robin Hobb, och riktigt hur hårt jag föll bevisas nog av att jag direkt efter Farseertrilogin, var tvungen att börja läsa Liveship Traders-trilogin.
I Farseertrilogin befann vi oss i Six Duchies, och i Mountain Kingdom. I Liveshiptrilogin är vi långt söderut, i Bingtown. Där finns de levande skeppen, som i Six Duchies bara är en saga, men som verkligen existerar. I södern är istället Six Duchies mytomspunnet, fast mindre smickrande. Människorna i de norra länderna ses som barbarer, och landet som näst intill obeboeligt. Men under trilogins gång lär vi känna södern: Bingtown, Piratöarna, och Jamaillia, härskarstaten, och upptäcker även vad dessa olika riken har gemensamt.
I den första boken, Ship of magic, blir vi vänner med familjen Vestrit, som har det levande skeppet Vivacia. Precis när vi möter dem har Vivacia sprungit till liv, och kan börja sin första resa som fullt mognat levande skepp. Men ingenting går som det borde. Althea, dotter till den gamla kaptenen, får inte ta över skeppet, och en ond idiot blir istället den unga Vivacias nya kapten. Sedan blir det bara värre och värre.
Samtidigt följer vi även piraten Kennit, en man av mycket tvivelaktig moral, men som alltid verkar ha djävulens tur på sin sida.
Dessutom möter vi då och då de underliga havsormarna, som har sin egen värld under ytan, och ett mycket viktigt uppddrag, om de nu bara kunde minnas vad det var…?
Liveshiptrilogin är mycket annorlunda än Farseer, men jag tycker att den är minst lika bra. Jag var beredd på något annorlunda, och det är den verkligen, med sina levande skepp, pirater och havsormar. Men det är det annorlunda som är bra. Dessutom är det roligt att se de små blinkningarna till Farseertrilogin. Vissa människor känner vi igen, vissa företeelser berättas ur ett nytt perspektiv, och så vidare. Jag gillar verkligen när författare bygger en värld på mytologi, och låter oss lära känna den steg för steg, i lager, med många perspektiv. Robin Hobb är förmodligen den bästa världsbyggare jag vet.
Tidigare om Robin Hobb:
Feuerzeug - Brinner för böcker 