Etikettarkiv: liknelser

Vredens tid, en bra början som måste bli bättre

Vredens tid av Stefan Tegenfalk

Vredens tid av Stefan Tegenfalk

Det passade utmärkt med hårdkokt deckare efter fantasy och mystik. Det var alltså dags för Vredens tid av Stefan Tegenfalk.

Efter en ganska skakig början där det känns som att Tegenfalk inte riktigt vet hur han ska presentera karaktärerna, handlingen och sin stil på rätt sätt och på samma gång var jag sedan helt fast. Jag började glömma mina betänkligheter och kände det där rycket från boken man alltid längtar efter: ”Läs mer… läs mer…”

Jag började förlåta de språkliga knaggligheterna. Jag började förlåta de klichéartade karaktärerna: den gamla, sura polisen, det unga kvinnliga stjärnskottet. Varför? Jo, för att jag blev helt begeistrad i de synnerligen hårresande morden och i det fantastiska scenariot som utgjorde bakgrunden. Det spelade på många av mina strängar. Det var medicin, neurologi, ond bråd hämnd och jag älskar det. Särskilt älskade jag det nu eftersom det för en gångs skull var en svensk författare. De är allt för få.

Men sedan då?

Sedan började jag åter lägga märke till språkets knaggel och  till de allt för enkelspåriga karaktärerna. Förutom själva kärnan, med det förunderliga nya sättet att mörda, var det bara gammal skåpmat som rapades upp. Dessutom hamnade handlingen i något slags limbo mitt i boken, där den förvandlades till föreläsning. Allt skulle vi få veta om en viss organisation. Handlingen förflyttades från poliserna och morden till en ganska perifer och tråkig härva jag gärna kunde levt utan. Avskyr sådana antiklimax. Boken tappade fart, jag började snegla ut ur pärmen och funderade på om den någonsin skulle återkomma till den fina starten igen.

Faktum är att efter de första sanslösa morden blir resten mest politik istället för ond bråd död. Man uppehåller sig inte i närheten lika mycket vid det makabra som jag tycker är befogat i den här boken. MER BLOD. MER MORD. Tack.

Ett helt zoo var med och deltog i liknelser. Jag räknade några och hittade en noshörning, en mullvad, en elefant, myror, höns och andra kreatur. De hade dessutom sällskap av en hel hög andra färgstarka liknelser. Jag började storkna redan efter en fjärdedel av boken.

Detaljer, detaljer. Det var strösslat med tusen detaljer till höger och vänster. Måste jag verkligen veta allt det här? Kan inte min hjärna få arbeta själv ibland? Jag lyckades ju trots allt tänka ut kopplingen mellan morden sisådär tre mil före utredarna.

Ett exempel på störande detalj: ”Han plockade fram en nystruken skjorta ur garderoben…” Jaså? Hur är det viktigt? Och hur är den nystruken när den hängt i garderoben? Vavava? Detaljmissbrukare. Ett exempel till: ”Är ni Walter Gröhn?” Vem säger ni? Överklassen?

Funderade även på hänvisningen till ”under normala förhållanden” på s 20. Det sägs nämligen ingenting om vad som var så onormalt med den här dagen.

Jag reagerade dessutom på vissa konstiga fakta. T ex står det på s 54 att pressen var stor på juryn i ett visst mål, men jury används bara i tryckfrihetsmål enligt wikipedia. Det här var något annat. Faktakoll någon? Visst, vi har författarens frihet med sånt.

Andra tokiga detaljer är att ilskan växte i takt med att någon inte hörde av sig. Med vilken takt hör man inte av sig? Dessutom spillde man ut kryddflaskor. Jag har mina kryddor i burkar, men det kanske är ovanligt.

På sidan 83 råkar vi istället ut för en tidsanomali. Mannen som just klev in på sitt tjänsterum står plötligt predvid paret som pratar.

Men, varför stanna här? Jag har mer kritik. Texten var överlastad med dialog, men det får man kanske vänta sig av en deckare. Det var ibland svårt att skilja olika perspektiv eftersom allt lästes upp med samma röst, en ganska skränig och stockholmsk röst som växlade mellan känslan av polisjargong och ålderdomlig förortsslang. Till exempel är det gamla sura Walter och inte unga flärdfulla Jonna som lägger märke till att en rokokomöbel inte rimmar väl med husets utvändiga funkisstil. Ehum. Jonna äter förresten lättyoghurt med osockrad müsli, bara så ni vet.

Det enda avvikande, eller kanske fullkomligt enkelspåriga var den stackars finnen, som så klart fick agera fördomsprofil och säga ”sära” istället för skära, ”int” och ”satanas perkele”.

När vi ändå är inne på fördomsprofiler så luktade det unket av den uppmärksamhet som lades på hur kvinnor raggar och raggas på och på hur en kvinna kan vara både bärare av fitta och tuff på samma gång. Ofattbart, eller hur? Nja. Lägg ner Salanderkomplexet och kom ut. Det är 2010 nu (2011).

Så jag hatade Vredens tid? Nix. Den var på något jävla vänster bra ändå. Jag vet inte hur! Men jag fastnade verkligen. Det går inte att förneka.

Kanske är det för att jag vet att det är en debut och att författaren nu kan börja skära och dissekera sin stil, behålla det bra och kasta ut resten. Mitt förslag är att han kastar ut 90% av sina kladdiga liknelser, men sparar de bästa, funderar över vem som tänker vad och hur man kan göra bättre skillnad mellan karaktärerna, kastar ut ett gäng onödiga karaktärer och bihistorier samt att han tar en titt på hur han presenterar kvinnor. Vi är nämligen kvinnor en del av oss som läser och ville jag skämmas över det faktumet så skulle jag läsa billig chicklit.

Tack. Jag ser faktiskt fram emot nästa bok, för då hoppas jag att vi har ordning på det här. Jag litar på dig, Stefan.