Etikettarkiv: liv

Söt, sorglig, underbar

Människor koloniserar en planet för att utnyttja naturresurser och tjänar stora pengar. De vill inte höra något om intelligenta varelser. Känns det igen? Ja, visst gör det det, men jag lovar att Fuzzy nation är bland det bästa du läst ändå. Om du inte läst originalet Little fuzzy, som den här boken bygger på. (Jag har dock inte läst den, men tvivlar på att den kan vara bättre ;)

John Scalzi lyckas använda en redan använd idé, och en redan skriven bok, och liksom ändå få till det. I och för sig har han fördelen att bokens egentliga huvudpersoner är dödssöta furrisar, och att en av bifigurerna är en gullig labrador, men han lyckas till och med skriva om dessa sötchockskaosdjur utan att tappa allvaret. För det är en allvarlig bok.

Huvudpersonen, Jack, är en sån där egoistisk spjuver. Han bryr sig mest om sig själv, men är tillräckligt charmig och rapp för att folk ska stå ut med honom ändå, oftast. När han på samma dag lyckas spränga en bergssida, vilket orsakar en ekologisk katastrof, och upptäcka en ny art, så utmanas hans egoism till det yttersta. Dessutom måste han bestämma sig för om den här sötegullimysiga carebjörnen är intelligent eller inte.

Jag kan inte låta bli att dra vissa, hrrrm, paralleller, till andra tillfällen jag upplevt att söthet upplevt som omöjligt att kombinera med intelligens. Har vi hört talas om det allihop, kanske? Ja, lite va?

Som i all den bästa science fiction är Fuzzy nation både spännande, fantastisk, och whatnot, samtidigt som den lyckas flika in intressanta frågor: Vad är intelligens? Vad är kön? Vad är en familj? Vilka rättigheter bör den här pälsbollen ha?

Förstår ni det här svamlet? Framgår det att Fuzzy nation är en fantastisk, söt, sorglig och underbar bok om viktiga och samtidigt oändligt gråtmilda ämnen?

Förstår ni att ni måste skaffa den och läsa den?

Bra.

Tidigare om John Scalzi:


De döda, lika själlösa som boken

Vad händer om zombierna vinner? Och om vi vänder på synvinkeln?

I Dishonored dead beskriver Robert Swartwood en värld långt efter att zombierna vunnit ”apokalypsen”. De har tagit över våra städer, skapat en civilisation av döda, och skrämmer sina barn med zombiehistorier, dvs historier om levande människor, som bara finns kvar i små grupper.

De döda är alltså döda. De smörjer in sin döda hud med salvor så att den inte ska falla av. De saknar känslor och glans i blicken. De föraktar de levande, samtidigt som de avundas deras möjligheter att läka köttet. En död är svår att skilja från sin existens, men klarar samtidigt av hiskliga skador utan att ”dö”, eftersom inget liv finns att spilla från kroppen.

Swartwood har en kul idé, ett ganska fint sätt att skriva och flera bra karaktärer, men ändå blir det inte bra. Jag var flera gånger nära att kasta ifrån mig boken, eftersom den kändes pajig, platt, löjlig, tråkig och tillgjord.

Jag orkar inte med att Swartwood tjatar om deras ”döda ögon”. Motsvarande skrivstil i en annan bok hade varit närmast harlequinsk. Dessutom bygger hela boken på att de döda fullständigt saknar initiativförmåga. Det må så vara med döda människor, men det blir inte direkt bra läsning.

Dishonored dead

Dishonored dead

Från början tyckte jag om den stillsamma huvudpersonen, som desperat vill behålla sin familj, sin fru och son, trots att han jobbar jämt och dessutom med hemliga uppgifter, som att döda zombier, om nätterna.

Men till slut hatar jag honom. Jag hatar hans tvekande sätt, hans feghet, hans tystnad, hans brist på allt. Ja, han är verkligen DÖD. Bra jobbat. Blev det en bra bok? Nej.

Ibland finns det bra idéer, som faktiskt inte passar i bokform. En talande tystnad kan vara underbar att uppleva, men i en bok blir det bara en jävligt blank sida. Det blir ingen bra roman.

På något sätt misslyckas Swartwood fundanmentalt med sin ansats. Det kan hända att han inte vågade ta den på allvar, att det blev för mycket ursäkter och skämt. Ska man skriva något så vridet som detta, då måste man nog ta det på allvar. Alternativet är att pricka exakt rätt med varje skämt. Sedan Shaun of the dead tror jag inte att så många fler klarar av det.


Tjuven och tiden

Det var en gång ett Eurocon. Tack vare det och Sara på Glorybox hade jag hört talas om The quantum thief av  Hannu Rajaniemi. På SF-bokhandelns signering fick jag lyssna på Rajaniemis prat om boken och fick den signerad. På Eurocon kunde jag sedan lyssna mer på honom i diverse paneler.

Hannu Rajaniemi skriver ganska tung science fiction och serien ska fortsättas med minst två böcker till. Varje bok kommer att fokusera på ett nytt ”problem” i denna avlägsna, posthumana framtid.

MD Lachlan och Hannu Rajaniemi på SF-bokhandeln

MD Lachlan och Hannu Rajaniemi på SF-bokhandeln

Rajaniemi har skrivit något jag skulle klassificera som en rymdopera, en klassisk historia om två konkurrerande krafter i en avlägsen framtid. Det påminner mycket om Bruce Sterling.

Huvudpersonen är tjuven Jean Le Flambeur. Handlingen utspelar sig i Oublietten på Mars, där man lever som Nobles med en begränsad mängd Tid. Tiden tickar ner mot din död och används också som valuta. När du dör blir du en robot, en Quiet och arbetar i det tysta med stadens underhåll och diverse servicesysslor. När du arbetat tillräckligt länge som Quiet kan du åter igen få Tid som Noble bland de levande.

Vi följer tjuven och en rymdkapten med ett uppdrag och ett fantastisk skepp vid namn Perhonen samt en detektiv i Oublietten vid namn Isidore.

Handlingen viker sig kring sig själv och förvirrar läsaren på ett bekvämt sätt, precis som bra science fiction ska göra.

Håller du huvudet på skaft så hänger du med på en underbar resa.

Jag hittar skuggor av flera andra science fiction-författare, särskilt Burce Sterling. Men även Samuel R Delany:

”A chain made from multicoloured jewels snakes around her left ankle and up her leg.”
Ur The quantum thief av Hannu Rajaniemi, s 11

Kedjorna är ett återkommande inslag i Delanys Dhalgren.

Men, det är inte riktigt lika bra som Sterling. Eller Delany. Jag saknar ett visst mått av poesi och något onåbart för att balansera den tunga teknologin och fysiken. Sterling är tung science fiction, men han lyckas ändå skriva flytande. Språker lyfter. Delany är poesins mästare även i väldigt speciella världar och här lyckas inte Rajaniemi riktigt med konsten, även om han har handlingen och tekniken i övrigt på plats.

Bokshopping Eurocon 2011-06-18

Bokshopping Eurocon 2011-06-18

För den som är nördig går det att hitta många roliga referenser i The quantum thief. T ex sysslar man med memes, kan få rootaccess till sin egen hjärna och det finns en hel klan baserad på gamla MMORPG-spelare.

”I am root, and the body is a world-tree, an Yggdrasil.”
Ur The quantum thief av Hannu Rajaniemi, s 27

”Self-destructed upon capture, like they all do, spewing Fedorovist propaganda. Almost got me with a weaponised meme.”
Ur The quantum thief av Hannu Rajaniemi, s 54

För detektivälskaren finns också en del att hämta, även om jag tycker att den delen kunde ha broderats ut mer. Isidore refererar också till Sherlock Holmes med t ex det här klassiska citatet:

”When you eliminate the impossible, whatever remains, however improbable, must be the truth.”
Ur The quantum thief av Hannu Rajaniemi, s 161 (originalet tillhör Sherlock Holmes)

Många tycker att världen är för komplicerad, att handlingen är för svår, för komplex. Förmodligen beror det mest på ovana att läsa rymdopera och tung science fiction. Det vänjer man sig vid om man läser mer.

Men hjälp på vägen kan man få av Wikipedia:

The quantum thief kommer som sagt att följas upp med fler böcker. Den andra, The fractal prince, kommer 2012-09, men jag är osäker på om jag ska läsa den. Just nu känns inte The quantum thief som bortkastad tid, men jag kan inte heller säga att jag känner ett behov av att läsa mer.

Tidigare om Hannu Rajaniemi:

Eurocon – dit nördar går för att dricka öl