Dömd till författare

Känner du för att resa i tiden? Gillar du London? Då har jag en lösning för dig, nämligen Skeppet i Kambrium av Bertil Mårtensson, som jag ju tycker mycket om.

I Kambrium hittas mycket riktigt ett skepp. Hur man hittar det för 542 miljoner år till 488 miljoner år sedan, och varför det inte längre finns spår av det, eller de mystiska gröna männen, eller spindlarna, det vet man inte riktigt. Det har med tidsresor att göra. Allt är plötsligt mycket komplicerat.

Men för huvudpersonen John Fernström, som kanske egentligen heter Ayr Dagure, är livet väldigt enkelt. Han är fängslad i London.

Fängslad i London, då kanske ni tänker på Towern eller något. Men icke då. Han är fängslad, bokstavligen, i London. Inte London just nu, såklart, utan ett gammalt london. Och inte med folk i, såklart, utan ett tomt London, där bara fångar bor.

Poängen med att fängsla folk i ett gammalt London är att göra dem deprimerade och livströtta. För att bättra på effekten har man även tagit ifrån dem deras identiteter. Därför är John osäker på om han är John Fernström eller Ayr Dagure.

Under bokens gång kämpar John med att inte vara författare. Han hatar det. Men det är vad de mekaniska kuratorerna sagt åt honom att han borde vara.

”För det var omöjligt att skriva fem timmar om dagen utan att på något vis vilja prestera något som var bra, ens om man från början bara avsåg att leverera rent skräp.”
s. 16

Det är så briljant.

Men kuratorn är inte så lättlurad. Det räcker inte att bara skriva och nicka och hålla med.

”Telefonen ringde. Det var Kuratorn. Han [John] hade tydligen låtit alltför uppåt. Nu ville den göra honom osäker. Utan tvivel ville den leda honom till självmord.

-Jag är i den maniskt kreativa fasen, sa han. Efter det kommer jag att slå om och bli deprimerad och så håller det på i ett slags cykel. Jag är en dålig författare, men jag måste ge utlopp för mina inre kristillstånd. Samtidigt ska jag vara ödmjuk. Det bör varje konstnär vara. Ibland överväger jag självmord. Okay?”
s. 58

Och så håller det på. Kuratorn och alla androider i London försöker driva John till vansinne, och han försöker spela bort dem med sarkasmer slösade på svin.

Tills han träffar Patricia. Plötsligt har livet mening på riktigt, och han måste desperat dölja det för de artificiella ögonen.

Och tills Patricia tar med honom till Framtiden. Tills han börjar se sanningen, tills allting rämnar.

Skeppet i Kambrium är min absoluta favoritsorts science fiction. Den är smart, rolig, spännande och omtumlande. Och jag kan inte se på världen på samma sätt sedan jag läste den.

Måhända låter den helt galen, men den är ganska galen. Och den vrider knut på sig själv. Den är riktigt bra.

 

Boken finns förresten både att köpa här och var, som bok och ebok, och gratis här: http://www.las-en-bok.com/

 

Tidigare om Bertil Mårtensson:

• Långt post om apokalypsen – Deral bågskytt av Bertil Mårtensson
• Förvandlas till någonting – Förvandlas av Bertil Mårtensson
• Vad är intelligent liv? – Jungfrulig planet av Bertil Mårtensson
• Detta är verkligheten? – Detta är verkligheten av Bertil Mårtensson
• Googolplex och det gyllene språnget

Bertil Mårtensson på twitter:

• @Bertil1

Ny rolig zombiefilm på gång

Trailern har nyligen släppts för en ny zombiekomedi, som spås följa i spåren av Shaun of the dead (som förresten är fantastiskt bra), nämligen Cockneys vs. Zombies.

Ett gäng bankrånare slår sin väg ut ur ett zombieinfekterat London. (The Clash, någon?)

Jag rekommenderar särskilt 1.10 min in i filmen. OMG, så perfekt.

Jag vet inte hur det är ställt med eran humor, men det här tycker jag är sjuuuukt roligt. Ska definitivt se den.

Dröm, matrix eller verklighet

KG Johansson är en svensk sf-författare som kanske alldeles för få känner till. Vi har kanske en tendens att gå till de internationella mästarna för vår dos av SF och kanske glömmer att det finns, eller iaf fanns, de som gjorde det på svenska också.

Jag tycker svensk sf verkar stå och dra i någons kopp med te. Det är synd, för jag tror att vi är bra på sf i sverige. Jag tror vi har rätt syn på livet, vi som är något att ha i alla fall, för att skriva bra sf. Eller kanske bara att det vore kul med mer sf i svensk miljö, eller från en svensk hjärna.

KG Johansson har i alla fall gjort sin bit. Han skrev Googolplex och har nu gett världen De drömmande städerna, en historia delad i två (eller fler). De drömmande städerna är två böcker i en: den ena heter London och är en hel roman. Den andra heter Donatello och består av noveller eller fragment, som går att passa in i samma värld som London och som ger en helhetsbild eller förvirrar bilden, det är olika.

De drömmande städerna av KG Johansson

Jag läste London först och det är jag glad för. Annars är jag rädd att jag inte hade förstått någonting.

I London är en meteor på väg mot jorden. Det här berättar man inte för jordens befolkning, för att undvika panik. När meteorerna väl blir kända säger man att de kommer att missa jorden precis. Men inget av det är sant och man kan inte göra någonting för att undvika katastrofen.

En man har en lösning, som inte är någon lösning. Han avser att programmera mänskligheten och ladda upp oss i omloppsbana, där vi skulle kunna fortsätta våra liv som om ingenting hade hänt, levandes i ”the matrix”, utan kroppar men med samma sinnen. Vad skulle egentligen vara skillnaden?

”‘Du tänker simulera hela historien?’ sade han. ‘Från… universums början?’
‘Ja. Med tiden. Om någon gör en utgrävning i simuleringen ska det finnas fossil och sedimentlager på de rätta ställena.'”
Ur London av KG Johansson, s 42

Det låter kanske ”enkelt” till en början. Man tar världens alla parametrar, matar in i programmet och lägger till invånare, sedan klickar man på kör. Men Fisher har ett pedantiskt sinne. Och en farhåga om vad som skulle kunna hända om någon visste att de levde i en simulering, i ”the matrix”. Därför ser han till att simuleringen är så autentisk det bara går att göra den.

”Är hans plan verkligen värd det? Har han ens rätt att försöka? För sin inre syn ser han ännu fler torterade människor, konventrationslägerfångar och svältande barn. Om han låter dem leva igen, måste han i så fall ta ansvaret för deras lidande?”
Ur London av KG Johansson, 74

London handlar om Fishers sista dagar med programmet, om de tekniska svårigheter han måste lösa och om de samvetskval han brottas med. Det är ytterst filosofiskt, precis som bra sf ska vara och det är väldigt väldigt spännande.

”Alla simuleringar påverkar omvärlden. Till och med när någon ser på en holo eller läser en bok: de gör något annat än de skulle ha gjort utan holo eller bok, och verkligheten förändras.”
Ur London av KG Johansson, s 56

Genom Fishers hjärna följer vi med genom de filosofiska resonemangen om rätt och fel, mål och ändamål, om värdet av det han gör och om konsekvenserna. Alternativet är förstås svårt att argumentera mot – jordens undergång. Ändå förstår man verkligen Fishers farhågor och det är frågor som är så spännande och så intressanta att man svårligen släpper dem när boken är slut.

Donatello då, handlar om samma värld och om en annan värld och här blir det så förvirrande för mig att jag bara kan gissa. Det jag gissar är att någonting ändå kanske går fel med Fishers programmering. Eller att han i sista stund lägger in impulsiva ändringar, mänskliga korrigeringar, som gör att hela hans ursprungliga avsikt sviktar.

Det fina i Donatello är att vi stundom nästan lämnar sf-genren för att istället möta fantasyn. Bara genom att känna till London, vet man att koppla samman de två och ibland är Donatello mer poetisk än något annat, t ex vid de underbara beskrivningarna av musik (KG Johansson är musiker och har skrivit många böcker om musik, så det är föga förvånande att han kan beskriva det till perfektion).

Jag skulle gärna diskutera med någon hur Donatello och London hör ihop och vad som egentligen hände. Förmodligen behöver jag även, någon gång, läsa om dem. Och det gör jag nog gärna, för som riktigt bra böcker tror jag de håller för en vända till.

 ”Men, tänkte han sedan. Om simuleringen är omöjlig att skilja från verkligheten. Hur vet jag då att den här världen är verklig?”
Ur London av KG Johansson, s 127

Tidigare om KG Johansson:

• Evighetens elegans i Googolplex

Ett tamt och flyktigt våp ryter ifrån

I den fjärde boken om Mo Hayders något skamfilade hjälte Jack Caffery får vi åter möta hans nya sidekick Flea.

De första två böckerna i Caffery-serien, Birdman och The treatment kom ut 2000 och 2001. Sedan tröttnade Hayder på Caffery och skrev några fristående böcker innan hon återkom, sju år senare (2008), med Ritual.

Hayder må ha tröttnat på Caffery och hans sviniga stil. Men det gjorde inte jag. Jag ville veta hur det gick för honom, om han lyckades växa upp. För mer info om Jack Cafferys sviniga stil och uppväxtproblem, läs gärna de tidigare recensionerna (länkar finns längst ner).

Enligt Hayder själv hade hon inte tänkt skriva mer om Caffery när hon började på Ritual, som egentligen bara skulle handla om Flea. Men så kom Caffery och envisades. Liksom Hayder gav Caffery en andra chans ger jag nu henne en andra chans att visa mig att även Flea kan ge mig någonting i läsväg.

I den tredje boken, Ritual, tog Jack ett par steg tillbaka från handlingen. Flea är numera huvudperson. Hon är briljant, men blyg och lyckas aldrig riktigt tro på sig själv. Hon arbetar som dykare för polisen och hämtar kroppar som hamnat i vatten och kroppar utanför vattnet, som ingen annan vill ta i. Egentligen vill hon dock bli kriminalpolis, men hon håller sig själv tillbaka.

Mo Hayder

Självklart möts Caffery och Flea under handlingens gång och självklart händer det saker mellan deras olika och ändå så lika personligheter. Caffery har beslutat sig för att förändra sitt liv, men han är vilsen och söker sig till allt varmt kött han kan hitta. Just därför vågar han inte se Flea. Hon är för verklig och han klarar inte av att möta en riktig människa (du sökte en kvinna, du fann en själ…).

Jag hade svårt för Ritual och var inte helt förtjust i den svaga och flyktiga Flea. Jag irriterar mig på hennes tvekan och hennes manier. Samtidigt är det förmodligen precis vad Caffery behöver.

Därför gav jag Hayder en andra chans och läste Skin, där jag hoppades få veta vad som händer mellan Flea och Caffery. Tyvärr hände det väl ingenting så där jättesnabbt, som jag hade hoppats. Istället börjar Skin precis där Ritual slutade. Flea är lika tråkig och svag. Caffery lika hopplös. Till och med kriminalfallet är i huvudsak detsamma, det om afrikansk trolldom och småvättar som jag inte tyckte om ens i förra boken.

Jag kan inte låta bli att tycka att Hayder gjort ett misstag. Hon behåller Caffery för läsarnas skull, men tvingar oss ändå att läsa om den diametralt annorlunda Flea. Hon gör nu dessutom misstaget att skriva om samma kriminalfall i två böcker, så om man inte tyckte om det från början måste man alltså genomlida ännu en bok om det förbannade vättelandet.

I slutet glänser dock Hayder till lite igen och handlingen vrider sig runt sig själv på ett väldigt spännande vis. Men även när det är som mest spännande kan jag inte låta bli att bli lycklig varje gång ett kapitel handlar om Caffery och lite besviken när det handlar om Flea. Hon lyckas aldrig få grepp om  mig och det beror nog enbart på hennes värdelösa personlighet. Varför, varför, varför har Hayder valt att skriva om den här tråkiga, svaga människan?

Så slutligen då:

• Jag har svårt att acceptera att Mo Hayder inte tycker om Caffery längre. Och jag har svårt att köpa den mesiga fjantiga tönten Flea som ersatt honom som nummer ett.
• Det är också svårt att orka läsa när andra boken om Flea fortfarande handlar om den satans jävla tråkiga Tokoloshen. JÄTTETRÅKIGT. Jävla Hayder.
• Jag vill ha tillbaka min Mo Hayder som skriver om riktigt hemska brott och ogemytliga poliser som ändå kan vara snygga och ogubbiga.
• Jag är BE-SVI-KEN.

Men vi kan sluta i en god ton ändå genom att nämna ett roligt citat jag fastnade för:

”[He] comes back and drops loads of tablets into her hand.

‘So many?’

‘They’re homeopathic.’

Homeopathic. She’s heard of that.”

Ur Skin av Mo Hayder, s 362

Det fina med citatet är så klart dels den lättvindiga finten om tabletterna, men dels också det hysteriskt roliga i att just homeopatika skulle vara så ofarligt. Jag skrattar åt homeopater nästan varje dag. Visst är riktigt homeopatisk medicin ofarlig, den är ju helt verkningslös. Vad vet hon om att det faktiskt är homeopatika? Och vad säger att inte homeopater ibland tillsätter något verkningsfullt till det utspädda (det händer faktiskt att även verksamma ämnen säljs som homeopatika, helt felaktigt). Ja, det här kan jag nog skriva ett helt eget inlägg om.

Tills dess… förmodligen inte sista/senaste boken om Caffery, Gone, ännu på ett långt tag.

Tidigare om Mo Hayder:

• Hayder ger Caffery en andra chans (Ritual, Jack Caffery #3 av Mo Hayder)
• Svinpolisen bryter alla regler (The treatment, Jack Caffery #2 av Mo Hayder)
• Mo Hayder och svinpolisens personliga utveckling (Birdman, Jack Caffery #1 av Mo Hayder)
• Seriemördarsommar
• Seriemördarsommar med Mo fucking Hayder

Hayder ger Caffery en andra chans

Det här är den femte boken i min seriemördarsommar, Ritual av  Mo Hayder. De första två böckerna i Caffery-serien, Birdman och The treatment kom ut 2000 och 2001. Ritual kom först sju år senare, 2008. Förklaringen enligt Hayder är att hon tröttnade på Caffery och hans sviniga stil. Det har inte jag gjort. Jag vill veta hur det går för honom, om han lyckas växa upp. Läs gärna de tidigare recensionerna (länkar finns längst ner) för mer info om Jack Cafferys något kantiga personlighet.

När hon tröttnad på Caffery hittade Hayder på en annan karaktär, den tunna och flyktiga Flea, som är polisdykare och den som hämtar alla de lik som är lite extra vidriga, eller som hittas i vatten. Runt henne byggde Hayder historien och då, givetvis, kommer Caffery och tjatar och vill vara med. Hayder har ansträngt sig för att utesluta honom och till och med bytt ut London mot det lantligare Bristol. Caffery hittar henne ändå. Så hon fann sig i sin egen hjärnas trick och skrev in honom. Därför blir det här ändå den tredje boken om Jack och efter den får vi njuta av två till böcker (ännu så länge). Kanske bjöd han på blommor och choklad och lovade bättring för att få komma tillbaka. Det återstår att se.

I Ritual har Jack tagit ett steg tillbaka från handlingen. Han är där och aktiv, men det är Flea som är huvudperson. Hon är briljant, men blyg och lyckas aldrig riktigt tro på sig själv. Egentligen vill hon bli kriminalpolis och hon skulle passa väldigt bra som det, men vattnet håller henne fången, för bara under ytan känner hon sig fri.

För många år sedan dök Fleas föräldrar ner i det djupa kalla hål som kallas Bushmans Hole i Afrika. De kom aldrig upp igen. Hennes bror följde med dem ner, men kom upp traumatiserad för livet och syskonen klänger sig nu fast vid varandra utan att tala om det som hänt.

Vi möter inget lik i Ritual. Det Flea finner på flodbottnen är en hand, skild från kroppen medan personen fortfarande levde. Caffery är utredande polis och letar en man utan händer i denna främmande stad. För att lösa fallet måste han lära sig om Afrikansk trolldom och urgammal medicin. På sitt håll söker Flea efter samma svar, men på egna vägar och samtidigt tänker hon på det hon aldrig kan släppa – vad som hände med hennes föräldrar i djupet.

Mo Hayder

Självklart möts Caffery och Flea under handlingens gång och självklart händer det saker mellan deras olika och ändå så lika personligheter. Caffery har beslutat sig för att förändra sitt liv, men han är vilsen och söker sig till allt varmt kött han kan hitta. Just därför vågar han inte se Flea. Hon är för verklig och han klarar inte av att möta en riktig människa (du sökte en kvinna, du fann en själ…).

Hayder är fantastisk som vanligt och lyckas kliva bort från gamla invanda spår och återupptäcka Caffery samtidigt som hon vågar knuffa undan honom till andraplatsen.

Ett tag hade jag svårt för Ritual och jag är nog fortfarande inte helt förtjust i den svaga Flea. Jag irriterar mig på hennes tvekan och hennes manier. Å andra sidan är hon nog just vad Caffery behöver. Alltså väntar jag med spänning på att få veta vad som händer i den fjärde boken, Skin.

Tidigare om Mo Hayder:

• Svinpolisen bryter alla regler (The treatment, Jack Caffery #2 av Mo Hayder)
• Mo Hayder och svinpolisens personliga utveckling (Birdman, Jack Caffery #1 av Mo Hayder)
• Seriemördarsommar
• Seriemördarsommar med Mo fucking Hayder

Svinpolisen bryter alla regler

I den tredje boken under min seriemördarsommar, The treatment av  Mo Hayder, möter vi det mörkaste mörka. Jack Caffery försöker gå vidare efter traumat som avslutade Birdman (Jack Caffery #1), tillsammans med kvinnan han förälskade sig i.

Polis vid mordenheten i London, Jack Caffery, verkar vid första anblicken passa in bra i mallen som den listiga polisen som löser fallen på instinkt och motarbetas av de onda. Han är dessutom skamligt snygg. Alla kvinnor han möter måste värja sig mot hans karisma och glödande ögon. Oftast får vi möta ärrade och fula poliser. Här har vi istället en spänstig 34-åring, men ytan är inte allt och även den får sig en törn när Caffery kämpar mot sin besatthet av sin brors försvinnande i barndomen. Han är dessutom inte alls så sockersöt som hans fagra yttre vill lura oss att tro. Han är inte alls särskilt underbar på alla sätt och vis. Han är tvärtom ganska omogen, impulsiv, våldsam, butter och har lätt för att begrava sig i sina egna problem. Tillsammans med sin traumatiserade flickvän lyckas han gräva sig allt djupare ner mot det totala sammanbrottet.

Caffery äts upp inifrån av sin gamla sorg. I nioårsåldern förlorade han sin bror Ewan. Sedan dess har Caffery baserat hela sitt liv på att ta reda på vad som hände. Han misstänker sin granne för brottet, en granne med ett förflutet som dömd pedofil. I The treatment eskalerar fejden med grannen Penderecki samtidigt som han hittar nya ledtrådar till Ewans försvinnande för så många år sedan.

Mo Hayder

Caffery nystar och tragglar med broderns gamla fall när en liten pojke försvinner från sin familj. Familjen har hållits fångar i sitt eget hus i flera dagar och föräldrarna förs svårt uttorkade till sjukhus. De går sedan inte att förhöra om händelserna. Ingen verkar ha sett eller hört någonting. När man till slut hittar pojken är hans lilla kropp skändad och skadad. Långsamt hittar man fler ledtrådar i fallet, som bara verkar bli mer och mer invecklat. Vem är det som våldtar små pojkar och håller deras familjer fångna för att iscensätta sina makabra fantasier?

Jack Caffery har talang för att lösa gåtor och de ledtrådar som inte ligger tydligt synliga har en tendens att leta sig fram genom hans hjärnvindlingar när han har information nog att lägga ihop två och två, fylla i med intuition och en skrämmande förmåga att sätta sig in i mördarens tankar.

I Birdman var jag flera gånger riktigt förbannad på Hayder eftersom Caffery betedde sig så illa. Jag blev arg för att hon skrev om en man som är så emotionellt handikappad, men så  föll pusselbitarna på plats och jag insåg att Hayder haft en tydlig tanke. Caffery är den där omogna killen. Vi slipper det omedvetna gubbslemmet från deckargenres mörka sida. Istället får vi på något sätt gå till botten med problemet, från början i en ”oförstörd” polis, som ännu inte har den där gedigna erfarenheten och som ännu inte stagnerat i sin egen skit. Däremot är han på god väg, Caffery, att utveckla sina svintendenser. Och det är på den resan jag fastnar hårt för Hayder och bara måste få veta hur det kommer gå för Jack.

Hayder lyckas dessutom överträffa sig själv i The treatment. Där Birdman var bisarr och mystisk är The treatment rent vidrig och fruktansvärd. Både Caffery själv och mördaren gör saker som bara inte får ske i världen. I det starkaste ögonblicket blev jag så förbannad att jag lade bort boken och satt och svor länge innan jag lugnat ner mig nog för att kunna läsa vidare. Vid andra tillfällen var det hemska så hemskt att det istället inte gick att föreställa sig det. Och att man verkligen inte vill veta.

Hayder är en fantastisk författare med känsla för både det överrumplande och det subtila. Hon beskriver starka karaktärer med fullblodsdrag, som får mogna in i huvudet under läsningens gång, fyllas i och fyllas ut med allt mer mänsklighet. Caffery är just nu bland de mänskligaste och samtidigt mest trasiga själar jag mött i en bok. Jag måste tvinga mig att inte genast gå vidare med Ritual, den tredje boken i serien.

Slutligen en liten konklusion. Vi behövde inte träffa den förhatlige nazistkonstapeln Diamond igen. Jag funderade på om hans karaktär skulle utvecklas framöver, men så sker åtminstone inte i den här boken. Jag kan inte säga att jag är ledsen för det. Jag undrade varför Hayder tillsatt en så fullkomligt enkelspårig och genomond person till handlingen. Kanske var det helt enkelt ett misstag. Kanske poppar han upp som gubben i lådan för att förstöra Cafferys liv vid ett senare tillfälle.

Tidigare om Mo Hayder:

• Mo Hayder och svinpolisens personliga utveckling (Birdman, Jack Caffery #1 av Mo Hayder)
• Seriemördarsommar
• Seriemördarsommar med Mo fucking Hayder

Mo Hayder och svinpolisens personliga utveckling

Jag utlovade seriemördarsommar och här är nu andra boken på temat, tillika första boken om Jack Caffery av den beryktade Mo fucking Hayder. Det är ju så vi lärt känna henne här på bloggen efter att  Helena på Dark Places bland många andra med största allvar menat att det är en författare i min smak.

De flesta verkar ha läst Hayders fristående böcker, Tokyo (2004), Pig island (2006) och Hanging hill (2011), men jag satte alltså istället tänderna i Caffery-serien först, som består av Birdman (2000), The Treatment (2001), Ritual (2008), Skin (2009) och Gone (2010).

Allt jag egentligen visste på förhand var att den kära Mo inte var snål med splattret.

Jack Caffery, huvudperson i dramat, kan vid första anblick verka passa in i mallen som den listiga polisen som löser fallen på instinkt och motarbetas av de onda och måste värja sig mot klasar av unga kvinnor till höger och vänster. Han är till och med snygg, vilket vi kanske inte är bortskämda med i deckargenren. Oftast ska ju polisen vara både ärrad och lite gammal och ful. Här har vi istället en spänstig 34-åring med karisma och solbränd hud. Nommigt värre. Ja, för Cafferys ärr sitter på insidan. Hans fulhet sitter på insidan. Han är inte alls särskilt underbar på alla sätt och vis.

När vi möter Caffery tampas han med sin rika och fantastiska flickvän Victoria, som vägrar förstå att hon inte bor ihop med honom, som ger honom dyrbara presenter för att morfa honom till en man i hennes egen klass. Hon lagar mat, stryker kläder och sprider inredningsföremål i hans hus. Hon kväver honom. Men Caffery har inte riktigt ballarna att berätta det för henne. Han vågar inte berätta att han inte älskar henne, att han är trött på henne och att han allra helst bara vill bli av med henne. Henne liksom så många andra före henne.

Caffery äts dessutom upp inifrån av gammal sorg. Han förlorade sin bror i nioårsåldern. Brodern försvann spårlöst och Caffery lockades inte bara in på poliskarriären utan har dessutom själv samlat bevis och funderat på försvinnandet i alla år sedan dess.

Mo Hayder

I Birdman har Caffery nyligen befordrats till mordenheten inom polisen och hans första fall blir ett bisarrt lik som hittas halvt nedgrävt, torterat och med underliga märken på kroppen samt något som ser ut som en obduktion utförd på liket. Strax därefter hittar man fler lik och mordenheten får bråda dagar att lösa fallet. Mordoffren verkar alla vara narkomaner och strippor, sådana ingen saknar när de försvinner och svårigheten är alltså att ingen heller vet hur de levde sina liv, vem de träffade och vart de var på väg.

Caffery har verkligen en talang för mordfall och även om han drar lite väl snabba slutsatser ibland och glömmer viktiga ledtrådar i brådskan så är han åtminstone hundra gånger mer kapabel än den förhatlige konstapeln Diamond, med sina nazistsympatier och vidriga stil. Det är lätt att hata Diamond och man undrar gärna varför Hayder ens tillsatt en så fullkomligt enkelspårig och genomond person till handlingen. Jag kan bara gissa att hans karaktär utvecklas senare i serien.

Jag har mina funderingar om Cafferys personliga mognad och ibland var jag riktigt förbannad på Hayder. Det är elakt att skriva om en man som är så emotionellt handikappad och dessutom lägga in coitus interruptus och diverse slaskromantiskt blabbel mitt i alltihop, men jag får erkänna att till slut föll pusselbitarna på plats och jag inser att Hayder gjort alltihop med flit. Caffery är den där omogna killen. Det är inte ett omedvetet gubbslemmigt drag från deckargenres mörka sida, utan ett medvetet drag av Mo fucking Hayder, en ny stjärna på min seriemördarlitteraturhimmel och som jag nu till och med gör ett undantag för och läser en till bok av direkt efter denna.

Jag vill nämligen veta nu direkt vad som händer med Cafferys personliga utveckling. Ska han förbli ett handikappat relationssvin? Och hur går det med hans klasar av hängivna fans? Kommer de se igenom hans fagra yttre snart till den ärrade kärnan som är hans själ? Jo, nog blev det intressant alltid.

Neverwhere: Fuck you, Neil Gaiman

Det dröjde knappt en sida förrän jag älskade Neverwhere av Neil Gaiman.

Efter bokoholistens översvallande ord hade jag ganska höga förväntningar, men det stämde alltsammans. Det finns ett driv i språket och en underbar självklarhet med vilken varje ord följer på det föregående. Ändå blir handlingen aldrig självklar och förväntad.

Karaktärerna är levande och färgstarka med både fina och fula sidor. De är lite överdrivna, som karikatyrer, men på ett kärleksfullt sätt. I slutändan saknar jag dem så fort jag slagit ihop boken efter sista sidan.

Neverwhere är en helt underbar bok, full av läsglädje. Den är allt det som Lud-in-the-mist inte var. Allt jag önskade mig av Mirrlees fick jag istället av Gaiman: äventyr, skratt, kärlek och dödsföraktande mod. Så fuck you, Gaiman, som lurade mig att läsa Lud-in-the-mist från början med din översvallande blurb. Om det inte vore för det onödiga tidsslöseriet så hade jag ju läst Neverwhere för länge sedan.

Neverwhere av Neil Gaiman

I Neverwhere följer vi huvudpersonen Richards resa till London Below, ett helt annorlunda London, under det vanliga London Above. Där finns magi och talanger, en flytande marknad och lite annorlunda platser på tunnelbanestationerna än man kanske är van vid.Richard dras in i London Below av en händelse och där råkar han ut för en fantastisk resa, som jag inte kan eller vill avslöja över huvud taget, men upplägget är klassiskt. Vi har en sökare och ett sällskap som följer med på den långa, farliga vägen (Tolkien någon?).

Ibland är det roligt så att man skrattar högt. Ibland är det läskigt. Ibland är det blodigt. Alltid, alltid är det en riktigt välskriven, bra bok.

Nu förstår jag varför Bokoholisten köper Neverwhere i olika utgåvor och varför man måste söka upp platserna från Neverwhere i det verkliga London, eller varför man fnissar när man ser en viss tunnelbanestation.

Det här är bara underbart. Nu vill jag läsa den igen.

Tidigare om Neverwhere:

• Tunnelbana, råttor och passager

Neverwhere: Fuck you, Neil Gaiman

Flyttat:

Neverwhere: Fuck you, Neil Gaiman