Etikettarkiv: lönnmördare

Drakar och äventyr

Direkt efter att ha läst de två första böckerna i Farseertrilogin av Robin Hobb, var det faktiskt helt omöjligt att inte läsa även den tredje, Assassin’s quest.

Den första boken övertygade mig, den andra gjorde mig förälskad, men den tredje var kanske allra bäst. Kanske för att jag äntligen fick mina drakar. Jag älskar drakar.

I Assassin’s quest ger sig Fitz iväg för att söka ”the Elderlings”, de mytologiska människor som en gång levde i Six Duchies, och som verkar ha haft tillgång till drakar, som kunde jaga iväg de röda skeppen.

Kusten plågas fortfarande av Red Ship Raiders, och tronen är fullkomligt omkullvräkt av ambitiösa sprättar.

Fitz beger sig iväg på den långa resan för att finna Elderlings, och för att rädda tronen, och för att lära känna sin Wit-magi, så att den inte dödar honom. Lite lättsamt sådär.

När/om han finner elderlingarna, så måste han få dem att ge honom drakar, eller hur det nu fungerar, för att rädda Six Duchies. Men även då, måste tronen också återställas i den rätta arvingens händer.

Hos Hobb är allting precis så där fantasy som jag vill ha det. Det är magi, drakar och kungar och häftiga hjältar (av båda kön!), men ändå är ingenting som jag tror. Hobb är inte tråkig och alltid originell. Det är inte som du tror, det där med elderlingar och drakar. Det är inte som du tror med magin, med Wit, med de röda skeppen.

Jag älskar verkligen Farseertrilogin. Jag älskade den så mycket, att jag direkt var tvungen att börja läsa Liveshiptrilogin… O.o

Mer om det… inom kort.

 

Tidigare om Robin Hobb:

Annonser

Läskiga fantasyzombier?

Direkt efter att jag läste den första boken av Robin Hobb, Assassin’s apprentice, var jag bara tvungen att läsa nästa bok i Farseertrilogin, Royal assassin.

Fitz har nu vuxit upp en aning, och är ute på egna lönnmördaruppdrag, men samtidigt hotas Six Duchies från flera fiender. Red Ship Raiders torterar kusten, plundrar städerna, och lämnar efter sig zombielika människor utan mänsklighet. Kronprins Verity använder sin magi för att försvara kusten, men hans far, kung Shrewd, är sjuk. Trots hotande krig börjar människor i hovet intrigera kring tronen inför kungens nära förestående död.

Det är helt enkelt mycket tumult och spänning i den andra boken i Farseertrilogin, och det blir inte sämre av att Fitz blir vän (via sin Wit-magi) med en varg, eller att han ger sig ut för att hitta ”the Elderlings”, ett mytiskt folk som sägs kunna rädda Six Duchies från de röda skeppen.

Vid det här laget, två lästa böcker av Hobb, var jag synnerligen förälskad i hennes författarskap, men ännu härligare blev det nog av hovnarren vid hovet, den mystiska ”the Fool”, som ingen vet om hen är kvinna eller man, som formulerar gåtor och talar kryptiskt nonsens, eller om det kanske är sant, om framtiden?

Fitz och Fool tillsammans är förmodligen den bästa fantasyduo jag läst. De kompletterar varandra perfekt. Fitz är den ”vanliga människan”, men med ovanliga förmågor, och Fool är fullkomligt ovanlig och mystisk, men båda två behöver varandra, och är varandras förtrogna.

Jag vill verkligen inte berätta mer, jag vill att ni läser själva.

LÄS HOBB.

Tidigare om Robin Hobb:


Robin Hobb, geniet

Kanske har ni hört att jag letar efter Ultimat Jättebra Fantasy? Jag hittade ju förvisso Steven Erikson och Steven Brust, men hur glada gynnare de än är, som skriver bra, så är det Robin Hobb som seglade upp som nummer ett jättebästa fantasyförfattaren jag vet.

Jag började läsa Hobb när jag pluggade till min disputation, och behövde något riktigt smakrikt mumsig för att koppla bort tankarna på Ond Bråd Död Inför Opponenten. Det var precis efter att Hobb besökte Sverige, vilket ju var oturligt, men jag försöker att se det positivt…

Robin Hobb skriver inte bara väldigt bra, hon skriver dessutom feministiskt. Det finns starka kvinnor, sexismen som företeelse beskrivs kritiskt och nyanserat, och till och med kön diskuteras på ett bra sätt utan att komma ivägen för handlingen, nej det är en del av den och ett bidrag till det som gör böckerna så jävla bra.

Jag började från början, och läste The Farseer Trilogy, som handlar om lönnmördarlärlingen Fitz, som kommer upp sig i världen från oäkting till händelsernas mitt i Six Duchies, riket där kvinnor är soldater och drottningar kan regera precis som en kung.

I Assassin’s apprentice är Fitz fortfarande ett litet barn, och möter dagligen omgivningens fördomar, spott och spe. Han har en förunderlig förmåga att kommunicera med djur – the Wit – men det anses fult, och han måste dölja sin förmåga för alla.

I det kungliga hushållet får Fitz husrum som tjänare i stallet, men snart blir han kontaktad av kungen själv, och dras in i lönnmördarens yrke. Dessutom får han instruktion i svärdskonst, skrivande, och hovligt uppförande.

Det är de kungliga intrigerna som driver handlingen framåt, men egentligen är det Fitz uppväxt som är fokus för berättelsen. Han är en väldigt levande karaktär, med många sidor och drag, och han ställs inför ständiga utmaningar. Jag skrattar och gråter och myser om vartannat.

Med Assassin’s apprentice insåg jag att Robin Hobb är en mycket speciell författare, dvs mycket bra, och att trilogin egentligen knappt alls handlar om en lönnmördarlärling egentligen, utan om så mycket annat.

Jag vill verkligen rekommendera Robin Hobb, och jag tror nog att det är bra att börja från början, som vanligt..


Vandring längs dödens stigar

Hur gick det egentligen för Vlad och hans drake?

Jag har tidigare skrivit om de första tre böckerna av Steven Brust. De två följande böckerna, Taltos och Phoenix, som finns tillsammans i volymen Book of Taltos, fortsätter i ungefär samma anda.

Precis som tidigare är varje bok fristående, och skriven för att kunna läsas som vilken tur i ordningen som helst. Och som vanligt följer inte Steven Brust utgivningsordningen för sin kronologi. Man vet aldrig riktigt var på tidslinjen nästa bok kommer att utspela sig. Ett minst sagt imponerande arbete.

I Taltos (som är den första boken i den här volymen, men den fjärde boken i serien) möter vi Vlad Taltos innan Jhereg, Yendi och Teckla utspelade sig. Vi får äntligen veta vad som hände när han vandrade på de dödas stigar. Det här är något de bara pratat om i tidigare böcker, och Steven Brust har skickligt lyckats bygga upp en myt kring händelsen, som vi här får uppleva i första person.

Det är förmodligen den bästa boken hittills, faktiskt. Riktigt spännande, fantastiska miljöer, roliga vändningar och oväntade förlopp.

Steven Brust

Steven Brust

I Phoenix, som är den andra boken i Book of Taltos, och den femte i serien, dras Vlad in i gudarnas förehavanden.

Vi är nu tillbaka i slutet av tidslinjen, strax efter den psykiskt påfrestande och sorgliga Teckla (nummer tre). Vlad får ett gudomligt uppdrag att avrätta en kung. Avrättningen startar ett krig som riskerar att söndra det Dragaeriska kejsardömet. Vlad finner sig åter igen fångad mellan olika parter. Dessutom fortsätter hans fru med sina rebelliska förehavanden i de österländska kvarteren. Hon är fortfarande fast besluten att omdana Dragaerien till en demokrati. (haha!)

Det är minst sagt ödesmättat.

Jag ser mycket mycket mycket fram emot att fortsätta läsa den här fantastiska serien. Och kom ihåg! Om ni ser en av böckerna någonstans, att man kan börja precis var som helst.

Tidigare om Steven Brust:


En liten drake på axeln

Jag vill ha vettig fantasy! Jag vill ha feminism, jag vill inte ha de där gamla dammiga mantlarna och svärden och inget mer. Jag vill ha något fräscht!

Steven Brust! sade alla då. Jag fick väl tro på er.

Så jag köpte typ allihop.

Till skillnad från Steven Erikson, som jag förvisso tyckte om, men som skriver en mer klassisk gammal skräpig fantasy, så skriver alltså Steven Brust något väldigt mycket fantasy, men som vägrar följa någon mall. Underbart!

Jag köpte böckerna i samlingsvolymer. Den första boken, Book of Jhereg, innehåller alltså de tre första böckerna om Vlad Taltos: Jhereg, Yendi och Teckla.

Brust skriver inte böckerna i kronologisk ordning. Eller jag menar, de följer inte varandra i tiden enligt publiceringsdatum. Men i början av Book of Jhereg ger han en lista på vilken ordning som är den kronologiska och vilken som är utgivning, och menar att man får läsa som man vill, för det är meningen.

Själv läser jag i publiceringsordning. Det känns logiskt. Kanske kan det vara väldigt spännande att istället följa den kronologiska ordningen. Då vet man en himla massa mindre, kan jag lova.

Hur som helst.

Steven Brust

Steven Brust

Brust skriver om Vlad Taltos, som är människa. Han bor i en värld där det finns människor och dragaerianer. Drageaerianerna kan sägas vara supermänniskor. De är långa, starka, magiska och lever i tusen år. Människor har liksom inte så mycket att sätta emot, förutom svartkonst.

Vlad bor i Dragaeria och är därför smått utmanad i livet. Han är dock lönnmördare, så han klarar livhanken. Han är också både svartkonstnär och magiker, så det är också positivt.

Vlad har många mäktiga vänner, och ännu fler skumma vänner. Orsaken till att hans liv är intressant, är framför allt hans jobb. Det är svårt att inte hamna i en massa trassel som lönnmördare. Dessutom har han en tam liten ”drake” (jhereg) på axeln, och sånt älskar jag. Loiosh heter draken, och den är ganska dryg. Det vill säga, den snackar telepatiskt med Vlad och ifrågasätter hans beslut, gör jheregskämt och håller på. Det är kanske det bästa med Brust.

Första boken, Jhereg.

I den första boken får vi lära känna Vlad lite allmänt. Han har ett välordnat liv som lönnmördare, med fru och jhereg och en bra organisation. Men när han får ett ganska stort uppdrag, så ställs allting på spel.

Andra boken, Yendi.

Plötsligt är vi tillbaka innan Vlad blev särskilt framgångsrik, och det är en kupp på gång mot hans liv. Här får vi veta hur det gick till när hans fru mördade honom. Innan hon blev hans fru.

Tredje boken, Teckla.

Faktiskt en väldigt sorglig bok. Jag tyckte knappt om den. Till skillnad från de andra är den väldigt allvarlig och deprimerande. Vi är tillbaka i slutet av tidslinjen och allt i Vlads liv ställs på ända. Det är väldigt påfrestande, faktiskt.

Dessutom är den så politisk att det inte heller blir så kul. Men det går lätt att läsa, för den är bra skriven, som vanligt.

Ja, vad mer vad mer??

Det är skitbra. Det är svårt att förklara bättre än att det är jättebra, det är riktig fantasy men annorlunda och det är roligt.

Tur att jag köpte alla!