Jag har till slut kommit fram till att bloggen är odöd, dvs död, men inte riktigt helt död.
Jag har därför beslutat att starta en instagrambokblogg, och den skall heta Books Of Doom.
Där fortsätter jag dela med mig av spoilerfria recensioner från hjärtat. Så in och följ!
Jag har läst The Rain Wild chronicles, Robin Hobbs senaste avslutade serie, och jag är fortfarande kär. Jag verkar aldrig få nog.
Robin Hobb kombinerar feminism, klassamhälle, relationer, fantasy, magi, drakar. Det är varje gång en underbar upplevelse att få läsa precis den genre jag älskar mest, men utan PATRIARKALT FÖRDUMMANDE manlig blick på precis jävla allt.
Jag är trött på världsbyggeonanerande män med pekpinnen i högsta hugg. ”NEJ, du får inte dricka kaffe i fantasy, hur skulle det se ut? Vaddå byxor, du menar väl hosor eller något annat korrekt klingande, historiskt korrekt hallå vet du inte hur det var på riktigt när drakar och magi och digerdöden… Hallå? Vart tog du vägen?”
Sen våldtar de sina kvinnliga karaktärer för att bygga upp dem, och det definierar henne sedan i resten av berättelsen. Mysigt.
Nej, precis, det är äckligt och det är uttjatat och det är jävligt förlegat. Vi förtjänar bättre.
.jpg){kind=icon}
För att återkomma till Robin Hobb, så är The Rain Wild chronicles första gången vi verkligen kommer nära inpå det där hemlighetsfulla mystiska folket som lever längs den syrafrätande floden, och vars kroppar märks av den/magin/något och blir groteska och skrämmande.
Jag tyckte att Tawny man-trilogin var lite tråkig, men den här kvadrilogin (fyra böcker, snyggt ord) väcker mitt intresse igen, och jag läste allihop i snabb följd utan att göra så mycket mer än att fylla på kaffe och sova emellan.
Dels är det för att jag får möta rain-wild-kulturen för första gången, dels får vi även komma närmare drakarna, och deras kultur. Robin Hobb lyckas göra drakarna till mäktiga och fåniga på samma gång. De är så oerhört fåfänga, och de har fullt utblommad hybris allihop, samtidigt som de har uppenbara brister, särskilt de nya, funktionshindrade drakarna som nu kläcks.
Som sann fantasyälskare att få läsa så här bra om drakar är så sällsynt förunnat. Jag känner mig som elva år på nytt, och kan inte få nog. Det är i och för sig Robin Hobb i ett nötskal, men hennes drakar i en hård kokong av saliv, minnen och magiskt sediment.
Det känns meningslöst att beskriva handlingen för er, vad spelar det för roll? Huvudsaken är att ni vet att det är Robin Hobb, drakar och att det var värt det att läsa de föregående serierna för att komma fram till denna, som var den jag egentligen ville läsa från början. Drakkvadrilogin!
Tidigare om Robin Hobb:
Ni vet ju hur det går när jag ska läsa Neil Gaiman, haha! Men ibland funkar det. Den här gången var det mitt emellan.
Jag läste The ocean at the end of the lane (TOATEOTL), och det var faktiskt precis som väntat. Gaiman är så där mysig och småtrevlig och samtidigt så urbota tråkig, precis som i American gods. Jag börjar undra om han över huvud taget kan göra en till Neverwhere.
The ocean at the end of the lane
Huvudpersonen i TOATEOTL är en liten pojke som lär känna en flicka lite längre bort längs vägen. Sedan börjar det. Han dras in i en annan värld, han börjar ana att flickan inte är som alla andra. Och så puttrar det på ett tag med små konstiga katter och det där havet som är en damm, och olika konstiga demoner som är flygande lakan. I allmänhet är både pojken och alla de andra personerna ganska otrevliga människor. Och i allmänhet är det inte så mycket som egentligen händer, även om det utan problem går att läsa boken från början till slut utan att bli galen.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här, det är bara mysigt och ointressant på samma gång, faktiskt.
Tidigare om Neil Gaiman:
En av de många böcker jag köpt på impuls, på grund av ett snyggt omslag och en intressant baksidetext, är Lexicon av Max Barry.
”They recruited Emily from the streets. They said it was because she’s good with words. They’ll live to regret it.”
Och visst är det intresseväckande!
Lexicon
Saken är dock den, att även om Lexicon börjar väldigt intressant, med ordens magi och deras inneboende kraft, om ord som kan betvinga, så handlar den snart om det gamla vanliga. Jag är helt enkelt ingen sucker för magiskolor och stränga lärare och studenternas intriger. Kanske för att jag själv jobbar som lärare. Kanske för att jag tillbringat hela mitt liv i skolan och akademin, och liksom inte kan förmå mig att vara uppspelt över det hela, även på fritiden.
Det börjar ändå bra, och jag fastnar för idén med de magiska orden, som påminner lite om Babel-17 av Samuel R Delany. Men sedan spårar det hela ur fullständigt. Karaktärerna åker omkring, slåss, säger sina ord och de onda är genomonda och de goda är förtvivlade, och… gäsp.
Nej, tyvärr. Jag kan inte rekommendera detta.
Jag trodde nog inte att Robin Hobbs skulle skriva en dålig andra bok i en trilogi, men The golden fool, andra boken i The tawny man-trilogin, kommer ganska nära. Den är långtråkig och ganska händelselös, och mycket berättas istället för att faktiskt hända. Det är sannerligen en transportsträcka, om än inte helt utan egen handling.
Första boken i Tawny man-trilogin handlade om förföljelse av folkgrupper, om rädsla för det annorlunda, och om att bli äldre, om att känna att de bästa åren kanske är förbi, och om att fundera på om drömmarna verkligen gick i uppfyllelse.
Andra boken plockar upp det temat, men med lite mer hopp och lätthet. Kanske kan gamla hundar lära sig sitta. De gamla grå vargarna, menar jag, jämfört med de unga snabba katterna. Haha, ni som har läst kanske fattar. Symboliken är nästan överdrivet tydlig.
Robin Hobb
Fitz tar en hel del personliga språng i The golden fool. Han växer äntligen upp, och förlikar sig med många gamla händelser. Fool verkar dock ha det lite svårare att svälja läxan, men än mer överraskande är att Chade, världens äldsta gamla sättpotatis, plötsligt hittar nya intressen och lärdomar.
Tawny man är liksom första boken mörkare och mer lågmäld än de tidigare böckerna, men det anas ett ljus, en glimt.
Den här glimten kan man uppleva förkroppsligad i den unga Elliania, prins Dutifuls trolovade. Vem är hon egentligen? Och vad tusan pågår hemma på hennes hemlands öar? Och är det sant att det vilar en drake där, och snälla Dutiful döda den inte, du anar inte vad du gör, och Tintaglia kommer att bli jättearg, och det här fattar bara ni som läst Hobb tidigare, jag måste sluta babbla.
Nu tar jag en paus från trilogin, eftersom jag blev lite trött ändå av den långa transportsträckan, men snart snart tar jag tag i den sista delen.
Och ni har väl inte missat att Hobb gett ut den första boken i en alldeles ny trilogi? The Fool and the Fitz!
Tidigare om Robin Hobb:
Det tog inte lång tid innan jag var tvungen att börja med Robin Hobbs tredje trilogi om Farseer-världen, The tawny man.
Här får vi åter igen möta Fitz, älskade Fitz, och åter igen möter vi Fool, älskade Fool. Och åter igen möter vi Chade och Kettricken och Nighteyes, och alla de andra. Men tiden har gått och ingenting är som det var förut.
Alla har blivit äldre, drömmar gick i uppfyllelse i Farseer-trilogin, och vi är nu inne i det-som-händer-efteråt, vilket dock kanske visar sig vara ännu mer.
Som vanligt refererar Hobb tillbaka till sig själv, till de tidigare böckerna, och vad som hände där. Vi anar skuggorna av våra vänner i Liveship traders-trilogin. Och vi vet mer än Fitz om vad som hänt Fool sedan sist de sågs.
I första boken av Tawny man, Fool’s errand, så drar ödet i Fitz, för att återbörda honom till Buckkeep. Samtidigt är han inte längre samma person. Alla tror att han är död, han är äldre, han är en pappa, och Nighteyes har blivit en grå gammal varg med kloka råd men trötta ben. Orkar de verkligen rädda världen en gång till? För det verkar som att det är det de måste göra, när Fool rider in i deras liv på hästen Malta.
Till skillnad från Farseer-trilogin, där det var många hundar, så är det många katter i den här trilogin. Kattälskande läsare kommer definitivt att få sitt.
Till skillnad från Farseer, så är det också en helt annan fiende här. Old blood har delats i fraktioner, och en av dem, Piebalds, har hänfallit till terrorism för att rädda dem med djurmagin (Wit) undan våld och förföljelse.
Robin Hobb
Tawny man handlar mycket om Old blood och hur de förföljs för att de är annorlunda. Hobb analyserar rädslan människor känner för dem, och rädslan de själva känner för ”vanliga människor”. I förra trilogin var det slaveriet som synades, och nu är det den systematiska rädslan och förföljelsen som drabbat människor och grupper i historien.
Samtidigt handlar det som sagt om att bli äldre, om att känna att de bästa åren kanske är förbi, och om att fundera på om drömmarna verkligen gick i uppfyllelse. Ånger och saknad och död och längtan fyller trilogin, vilket gör den bra mycket mer mörk och lågmäld än de tidigare böckerna.
Tidigare om Robin Hobb:
Sällan blir jag så förtjust och kär i en författare, som i Robin Hobb.
Hon tar upp feminism, trans, slaveri, kroppar, drömmar, kön, klassamhälle, äktenskap… Och det är så härligt och uppfriskande, jämfört med all den sexistiska dammiga gamla PATRIARKALT FÖRDUMMADE fantasyn som finns där ute. Hah, in your face, gubbhuven.
Hur som helst, så handlar denna tredje boken i trilogin, Ship of destiny, om pirater och drakar, precis som de tidigare två. Men där den andra boken var lite som en andra bok i en trilogi brukar vara, så var den tredje boken som den tredje boken i en trilogi brukar (ska) vara, dvs väldigt väldigt bra.
Jag har redan förklarat bakgrunden i tidigare recensioner (se nedan), så jag nöjer mig med att berätta att Althea är med för lite, men att hon får vara sig själv. Till skillnad från t ex Katniss, så behöver hon inte ge upp sin dröm för att skapa ett samhällsenligt sexististiskt jävla sagoslut. Med det inte sagt att hon får allt hon vill, men hon är sig själv.
Även Kennit piraten får lite vad han önskar, samtidigt som han får vad han förtjänar, samtidigt som vi plötsligt inte har en aning om vem han är.
Och så Malta. Ack, Malta. Denna underskattade flicka. Hon är lillasyster till den fantastiska Althea. För evigt jämförd med den allra starkaste och vildaste. Hon kämpar mot samhällets normer, samtidigt som hon så gärna vill vara en del av dem. Hon vet inte vad hon vill, eller vem hon är. Och tidigare har jag tyckt illa om Malta. Jag lurades in i det svekfulla, osysterliga, nedlåtande. Men nu visar Robin Hobb att det var puckat. Vi får lära känna Malta, och hon hittar sig själv, och vi kan inte döma henne eller hata henne, över huvud taget.
Robin Hobb
Det är en omvälvande sista bok, och den öppnade samtidigt verkligen vägen för nästa trilogi, The tawny man (vilket jag förstås ser så här först i efterhand, när jag börjat läsa den).
Ingen fantasyläsare bör missa Robin Hobb, och alla borde börja med Farseertrilogin, och även ni som inte gillar fantasy borde ge det en chans.
Och DRAKARNA. Japp.
Tidigare om Robin Hobb:
I Liveshiptrilogin fick jag havsormar, pirater och levande skepp. Min älskade Robin Hobb ger mig verkligen allt.
I den andra boken, The mad ship, fortsätter Altheas kamp för att återta sitt förlorade skepp Vivacia. Hon har fått hjälp, dels av det levande skeppet Ophelia, dels av Brashen, hennes fars gamla styrman. Vi får en allt djupare förståelse för vad de levande skeppen är, och för deras komplexa bakgrund. De är det hela Bingtowns rikedom och framtid vilar på, men vad är de själva?
Samtidigt kommer Kennit piraten allt närmare sin dröm om att bli kung av Piratöarna. Hans livsöde kommer allt närmare Altheas, Vivacias och Bingtown.
I Bingtown kämpar Altheas systerdotter Malta mot samhällets normer, samtidigt som hon så gärna vill vara en del av dem. Amber pärlmakaren (som Hobb-läsare kanske känner igen?) försöker rädda det levande skepp, som står strandat på Bingtowns strand, och som ropar ut sin galenskap i natten. Skeppet, Paragon, har ett mörkt förflutet, och sägs ha mördat sin besättning; Ingen vill längre ha med honom att göra. Men ingen vet vad som egentligen hände, och under tiden står han ensam på sin strand och minns.
The mad ship är lite av en transportsträcka, men absolut inte utan handling eller spänning. Jag har alltid gillat böcker om skepp och hav, sedan jag läste gamla klassiker som liten, om stackars matroser som seglade under usla förhållanden. Dessutom är det häftigt att Hobb lyckats införliva pirater i sin fantasyvärld, och att hon ifrågasätter, i Liveshiptrilogin, inte bara sexism och könsroller, utan även slaveri och en människas rätt till sitt eget liv.
Liveshiptrilogin har nog varit något av den fula ankungen till den populära Farseertrilogin, men jag älskar den storligen. Och vad ni än gör, läs Farseer först, för det är jätteroligt när Hobb refererar till sig själv och sin egen värld.
Tidigare om Robin Hobb:
Jag föll direkt för Robin Hobb, och riktigt hur hårt jag föll bevisas nog av att jag direkt efter Farseertrilogin, var tvungen att börja läsa Liveship Traders-trilogin.
I Farseertrilogin befann vi oss i Six Duchies, och i Mountain Kingdom. I Liveshiptrilogin är vi långt söderut, i Bingtown. Där finns de levande skeppen, som i Six Duchies bara är en saga, men som verkligen existerar. I södern är istället Six Duchies mytomspunnet, fast mindre smickrande. Människorna i de norra länderna ses som barbarer, och landet som näst intill obeboeligt. Men under trilogins gång lär vi känna södern: Bingtown, Piratöarna, och Jamaillia, härskarstaten, och upptäcker även vad dessa olika riken har gemensamt.
I den första boken, Ship of magic, blir vi vänner med familjen Vestrit, som har det levande skeppet Vivacia. Precis när vi möter dem har Vivacia sprungit till liv, och kan börja sin första resa som fullt mognat levande skepp. Men ingenting går som det borde. Althea, dotter till den gamla kaptenen, får inte ta över skeppet, och en ond idiot blir istället den unga Vivacias nya kapten. Sedan blir det bara värre och värre.
Samtidigt följer vi även piraten Kennit, en man av mycket tvivelaktig moral, men som alltid verkar ha djävulens tur på sin sida.
Dessutom möter vi då och då de underliga havsormarna, som har sin egen värld under ytan, och ett mycket viktigt uppddrag, om de nu bara kunde minnas vad det var…?
Liveshiptrilogin är mycket annorlunda än Farseer, men jag tycker att den är minst lika bra. Jag var beredd på något annorlunda, och det är den verkligen, med sina levande skepp, pirater och havsormar. Men det är det annorlunda som är bra. Dessutom är det roligt att se de små blinkningarna till Farseertrilogin. Vissa människor känner vi igen, vissa företeelser berättas ur ett nytt perspektiv, och så vidare. Jag gillar verkligen när författare bygger en värld på mytologi, och låter oss lära känna den steg för steg, i lager, med många perspektiv. Robin Hobb är förmodligen den bästa världsbyggare jag vet.
Tidigare om Robin Hobb:
Direkt efter att ha läst de två första böckerna i Farseertrilogin av Robin Hobb, var det faktiskt helt omöjligt att inte läsa även den tredje, Assassin’s quest.
Den första boken övertygade mig, den andra gjorde mig förälskad, men den tredje var kanske allra bäst. Kanske för att jag äntligen fick mina drakar. Jag älskar drakar.
I Assassin’s quest ger sig Fitz iväg för att söka ”the Elderlings”, de mytologiska människor som en gång levde i Six Duchies, och som verkar ha haft tillgång till drakar, som kunde jaga iväg de röda skeppen.
Kusten plågas fortfarande av Red Ship Raiders, och tronen är fullkomligt omkullvräkt av ambitiösa sprättar.
Fitz beger sig iväg på den långa resan för att finna Elderlings, och för att rädda tronen, och för att lära känna sin Wit-magi, så att den inte dödar honom. Lite lättsamt sådär.
När/om han finner elderlingarna, så måste han få dem att ge honom drakar, eller hur det nu fungerar, för att rädda Six Duchies. Men även då, måste tronen också återställas i den rätta arvingens händer.
Hos Hobb är allting precis så där fantasy som jag vill ha det. Det är magi, drakar och kungar och häftiga hjältar (av båda kön!), men ändå är ingenting som jag tror. Hobb är inte tråkig och alltid originell. Det är inte som du tror, det där med elderlingar och drakar. Det är inte som du tror med magin, med Wit, med de röda skeppen.
Jag älskar verkligen Farseertrilogin. Jag älskade den så mycket, att jag direkt var tvungen att börja läsa Liveshiptrilogin… O.o
Mer om det… inom kort.
Tidigare om Robin Hobb:
Direkt efter att jag läste den första boken av Robin Hobb, Assassin’s apprentice, var jag bara tvungen att läsa nästa bok i Farseertrilogin, Royal assassin.
Fitz har nu vuxit upp en aning, och är ute på egna lönnmördaruppdrag, men samtidigt hotas Six Duchies från flera fiender. Red Ship Raiders torterar kusten, plundrar städerna, och lämnar efter sig zombielika människor utan mänsklighet. Kronprins Verity använder sin magi för att försvara kusten, men hans far, kung Shrewd, är sjuk. Trots hotande krig börjar människor i hovet intrigera kring tronen inför kungens nära förestående död.
Det är helt enkelt mycket tumult och spänning i den andra boken i Farseertrilogin, och det blir inte sämre av att Fitz blir vän (via sin Wit-magi) med en varg, eller att han ger sig ut för att hitta ”the Elderlings”, ett mytiskt folk som sägs kunna rädda Six Duchies från de röda skeppen.
Vid det här laget, två lästa böcker av Hobb, var jag synnerligen förälskad i hennes författarskap, men ännu härligare blev det nog av hovnarren vid hovet, den mystiska ”the Fool”, som ingen vet om hen är kvinna eller man, som formulerar gåtor och talar kryptiskt nonsens, eller om det kanske är sant, om framtiden?
Fitz och Fool tillsammans är förmodligen den bästa fantasyduo jag läst. De kompletterar varandra perfekt. Fitz är den ”vanliga människan”, men med ovanliga förmågor, och Fool är fullkomligt ovanlig och mystisk, men båda två behöver varandra, och är varandras förtrogna.
Jag vill verkligen inte berätta mer, jag vill att ni läser själva.
LÄS HOBB.
Tidigare om Robin Hobb:
Kanske har ni hört att jag letar efter Ultimat Jättebra Fantasy? Jag hittade ju förvisso Steven Erikson och Steven Brust, men hur glada gynnare de än är, som skriver bra, så är det Robin Hobb som seglade upp som nummer ett jättebästa fantasyförfattaren jag vet.
Jag började läsa Hobb när jag pluggade till min disputation, och behövde något riktigt smakrikt mumsig för att koppla bort tankarna på Ond Bråd Död Inför Opponenten. Det var precis efter att Hobb besökte Sverige, vilket ju var oturligt, men jag försöker att se det positivt…
Robin Hobb skriver inte bara väldigt bra, hon skriver dessutom feministiskt. Det finns starka kvinnor, sexismen som företeelse beskrivs kritiskt och nyanserat, och till och med kön diskuteras på ett bra sätt utan att komma ivägen för handlingen, nej det är en del av den och ett bidrag till det som gör böckerna så jävla bra.
Jag började från början, och läste The Farseer Trilogy, som handlar om lönnmördarlärlingen Fitz, som kommer upp sig i världen från oäkting till händelsernas mitt i Six Duchies, riket där kvinnor är soldater och drottningar kan regera precis som en kung.
I Assassin’s apprentice är Fitz fortfarande ett litet barn, och möter dagligen omgivningens fördomar, spott och spe. Han har en förunderlig förmåga att kommunicera med djur – the Wit – men det anses fult, och han måste dölja sin förmåga för alla.
I det kungliga hushållet får Fitz husrum som tjänare i stallet, men snart blir han kontaktad av kungen själv, och dras in i lönnmördarens yrke. Dessutom får han instruktion i svärdskonst, skrivande, och hovligt uppförande.
Det är de kungliga intrigerna som driver handlingen framåt, men egentligen är det Fitz uppväxt som är fokus för berättelsen. Han är en väldigt levande karaktär, med många sidor och drag, och han ställs inför ständiga utmaningar. Jag skrattar och gråter och myser om vartannat.
Med Assassin’s apprentice insåg jag att Robin Hobb är en mycket speciell författare, dvs mycket bra, och att trilogin egentligen knappt alls handlar om en lönnmördarlärling egentligen, utan om så mycket annat.
Jag vill verkligen rekommendera Robin Hobb, och jag tror nog att det är bra att börja från början, som vanligt..
Liksom det mesta måste allting ha ett slut, och Nyckeln är slutet på Engelsforstrilogin, som började med Cirkeln, och följdes upp av Eld, samt serieboken Berättelser från Engelsfors.
Mats Strandberg (@matsstrandberg_) och Sara Bergmark Elfgren (GloryBox) har skapat en kult, och första boken förvandlas precis nu till film.
Jag tror att de flesta känner till Engelsforstrilogin. De som inte gör det är ju förmodligen fullständigt illitterata. Men här kommer iaf en kort sammanfattning: ”I Cirkeln upptäcker några gymnasietjejer att de har magiska krafter. De är De Utvalda, som ska rädda världen och stänga ute demonerna som vill ta över världen. Tjejerna är väldigt olika och måste ändå samarbeta för att lyckas med sitt uppdrag.”
Handlingen är skickligt upplagd i Cirkeln och Eld, som jag läste om inför Nyckeln. Eld lyckas följa upp Cirkeln utan att bli en mellanbok, och vi längtade alla ihjäl oss efter att få veta hur det skulle sluta.
Tyvärr tycker jag inte att Nyckeln riktigt lyckades följa upp den här trenden. Dels har det nog att göra med suspekta drömavsnitt som avbryter handlingen, men de är egentligen förvånadsvärt skickligt gjorda, och absolut inga kursiva avsnitt att förfasas över. Det har nog mer att göra med att Cirkeln och Eld lovade så väldigt mycket, och var så minutiöst upplagda att rytmen aldrig missade ett slag… medan Nyckeln nästan verkar sakna rytm helt. Det där stegrande, dalarna, tempot, det dyker inte upp förrän precis på slutet när alla dör (skojar bara – riktigt alla dör inte).
Cirkeln och Eld innehöll inte ett enda tråkigt avsnitt, men Nyckeln blir nästan en supertransportsträcka till upplösningen.
Med detta uschligt negativa sagt, så äääälskar jag Engelsforstrilogin, och kommer absolut att läsa om alla tre böckerna, plus serieboken, kanske redan i sommar. Och jag ska definitivt se filmen. Och filmerna. Och Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandbergs nya böcker, som de skriver separat, VILKET BETYDER DUBBELT SÅ MÅNGA! :D
Tidigare om Engelsforstrilogin:
Existerar science fantasy? Ja, det gör det visst, och nu har jag läst The steel remains av Richard Morgan, som knappast kan passa bättre i den genren. Den blandar inte bara fantasy och science fiction, utan har dessutom två fullständigt homosexuella huvudpersoner, vilket jag nog aldrig upplevt i genrelitteraturen förut.
The steel remains känns helt och hållet som fantasy vad gäller stil och miljöer, men hör ändå nästan mer hemma i science fiction eftersom det inte är magi (även om världens innevånare nog tror det), utan teknologi och/eller biologi.
Huvudpersonen, Ringil, har lämnat sin hemstad efter att ha kämpat heroiskt i flera krig, det senare mot ”drakfolket”, som kanske inte var drakar så mycket som utomjordingar av reptilslag. Nu måste han återvända till sin hemstad för att enligt sin ärade moders utförliga önskan söka efter sin försvunna kusin, som sålts som slav. Väl hemkommen dras han snabbt in i de gamla kriminella kretsar han lämnade för flera år sedan, men också in i en ny värld befolkad av utomjordingar som kommit för att ta tillbaka sin planet. Dessutom får han ta emot ständiga gliringar om sin sexuella läggning och hantera de ljuvliga pinor vi kan kalla ”gamla ex” och ”blivande ex”.
Oj. Ja.
Ringil är inte ensam huvudperson. Vid sin sida, om än inte fysiskt, har han den lesbiska utomjordingen Archeth, som lämnats i världen av sin flyende art. Han får även sällskap av en gammal vän, nomaden och stamhövdingen Egar Drakbane.
Berättelsen är relativt tunn och ranglig under all action, men vi kan ju tänka oss att det beror på att det här är första delen i en trilogi, och att berättelsen måste byggas upp ordentligt innan den kan ta fart och liksom explodera i tredje boken, som vanligt. Den andra boken, The cold commands, ropar på mig i detta nu på att få bli läst, så det blir den snart, och den tredje avslutande delen The dark defiles beräknas komma i augusti 2014. Herregud, orka vänta så länge!
Ja, jag uppskattade storligen denna queera, annorlunda actionfantasybok. Abercrombie har såklart blurbat den, men det vet ni ju, att vi inte litar på blurbar på den här bloggen.
Vill du ha yxfantasy? Barbarisk, våldsam fantasy med crazy alien guys? Då är detta din bok. Plus massa gay sexscener. Hah! Måste man ju gilla.
Jag hade hört mycket om Nattpatrullen/Night watch, men aldrig kommit mig för att läsa den. Men så fanns den att ladda ner från E2Go, och då blev det äntligen Nattpatrullens tur.
Sergei Lukyanenko är den tredje ryska genreförfattare jag ger mig på. Tidigare har jag läst Anna Starobinets och försökt läsa Dmitry Glukhovsky. De har någonting gemensamt, alla tre, inbillar jag mig. Någon slags rysk kyla, klyshigt nog. Det är lite avskalat och en underlig avmätt stämning. Starobinets (Den levande) lyckas väldigt bra med den här stilen, men Glukhovskys Metro 2033 fastnade jag inte alls för.
I Nattpatrullen är det här allvarliga mindre påträngande. Den är till och med ganska lättsam. Men jag kommer inte personerna särskilt nära, trots att huvudpersonen Anton utsätts för en mängd dramatiska händelser.
På Goodreads hittar jag följande beskrivning: ”Set in modern day Moscow, Night Watch is a world as elaborate and imaginative as Tolkien or the best Asimov.” Åt det kan jag bara skaka på huvudet, för det är en mycket grov överskattning. Världen är inte särskilt komplex, och även om det är fantasifullt, så är det inte oerhört originellt.
Boken utspelar sig i Ryssland i modern tid. Det finns en typ av människor som kallas Andra, och som har någon sorts magiska färdigheter. De väljer Ljuset eller Mörkret, till synes slumpmässigt utifrån dagsformen när de gör sitt val, och en del av dem får anställning i Dag- eller Nattpatrullen. Det är Ljuset som patrullerar på natten, och Mörkret som patrullerar på dagen. Detta har sin orsak i ett avtal mellan Ljuset och Mörkret, där de båda sidorna övervakar varandra för att upprätthålla vapenstillestånd.
Nattpatrullen består av tre berättelser, som sätter mig lite ur spel under läsningen, eftersom de avlöser varandra ganska abrupt. Men berättelsen hänger ändå ihop någorlunda mellan berättelserna, och vi får följa med Anton på väg upp i rankerna på hans jobb. Längs vägen inser han att Mörkret och Ljuset inte är så enkla att skilja på som han först hade tänkt, att avtalet inte är så givet, och att hans självrättfärdiga syn på sitt jobb kanske inte heller är så självklar.
Mina starkaste minnen är från vampyröverfall, mörka gator och våldsamma magikerkamper på hustak. Det är en fin berättelse, och lätt att ta till sig, men så där vansinnigt bra och spännande är det aldrig.
Jag börjar undra om jag någonsin kommer att hitta en så där fantastisk fantasyroman som ändå utspelar sig i nutid?
Feuerzeug - Brinner för böcker 