Etikettarkiv: magiker

På natten vakar ljuset

Jag hade hört mycket om Nattpatrullen/Night watch, men aldrig kommit mig för att läsa den. Men så fanns den att ladda ner från E2Go, och då blev det äntligen Nattpatrullens tur.

Sergei Lukyanenko är den tredje ryska genreförfattare jag ger mig på. Tidigare har jag läst Anna Starobinets och försökt läsa Dmitry Glukhovsky. De har någonting gemensamt, alla tre, inbillar jag mig. Någon slags rysk kyla, klyshigt nog. Det är lite avskalat och en underlig avmätt stämning. Starobinets (Den levande) lyckas väldigt bra med den här stilen, men Glukhovskys Metro 2033 fastnade jag inte alls för.

I Nattpatrullen är det här allvarliga mindre påträngande. Den är till och med ganska lättsam. Men jag kommer inte personerna särskilt nära, trots att huvudpersonen Anton utsätts för en mängd dramatiska händelser.

Goodreads hittar jag följande beskrivning: ”Set in modern day Moscow, Night Watch is a world as elaborate and imaginative as Tolkien or the best Asimov.” Åt det kan jag bara skaka på huvudet, för det är en mycket grov överskattning. Världen är inte särskilt komplex, och även om det är fantasifullt, så är det inte oerhört originellt.

Boken utspelar sig i Ryssland i modern tid. Det finns en typ av människor som kallas Andra, och som har någon sorts magiska färdigheter. De väljer Ljuset eller Mörkret, till synes slumpmässigt utifrån dagsformen när de gör sitt val, och en del av dem får anställning i Dag- eller Nattpatrullen. Det är Ljuset som patrullerar på natten, och Mörkret som patrullerar på dagen. Detta har sin orsak i ett avtal mellan Ljuset och Mörkret, där de båda sidorna övervakar varandra för att upprätthålla vapenstillestånd.

Nattpatrullen består av tre berättelser, som sätter mig lite ur spel under läsningen, eftersom de avlöser varandra ganska abrupt. Men berättelsen hänger ändå ihop någorlunda mellan berättelserna, och vi får följa med Anton på väg upp i rankerna på hans jobb. Längs vägen inser han att Mörkret och Ljuset inte är så enkla att skilja på som han först hade tänkt, att avtalet inte är så givet, och att hans självrättfärdiga syn på sitt jobb kanske inte heller är så självklar.

Mina starkaste minnen är från vampyröverfall, mörka gator och våldsamma magikerkamper på hustak. Det är en fin berättelse, och lätt att ta till sig, men så där vansinnigt bra och spännande är det aldrig.

Jag börjar undra om jag någonsin kommer att hitta en så där fantastisk fantasyroman som ändå utspelar sig i nutid?

Annonser

De människoätande horderna

Om ni händelsevis råkat missa min relativt nya stora kärlek, Steven Erikson, så är det dags att uppdatera sig nu.  Hans serie Malazan book of the fallen har lyckats fånga mig fullkomligt.

Det är en tio böcker lång, avslutad serie, och jag har nu läst Memories of ice, den tredje boken. Hoppas gärna ner ett par rubriker om du vill läsa om den tredje boken direkt.

Recensioner av de tidigare böckerna finner ni här:

Det är, som jag beskrivit tidigare, svårt att ta sig in i Eriksons värld, men början av den tredje boken upplevde jag inte alls som lika svårgenomtränglig. När jag läste den första boken, Gardens of the moon, kändes det som att jag hamnat mitt i serien och förväntades förstå en massa saker som jag inte kände till. Steven Erikson är oförsonlig på det viset. Man får läsa och lära sig på vägen, och acceptera att man inte förstår allt i början.

I början av den andra boken var det nästan lika illa, men nu i den tredje har det alltså lättat, och varje bok blir begriplig efter ett tag. Man kommer in i handlingen mitt i, men sedan blir fler och fler detaljer begripliga och man lär känna personerna.

Erikson byter huvudpersoner i varje bok, även om vissa återkommer, men berättelserna är inte fristående, utan följer efter eller parallellt med varandra. Det påminner lite om hur George RR Martin skriver, fast utan fullt så många förstahandsberättare.

Eriksons värld är komplex och bekant. Den har allt jag önskar mig av fantasy, utan att vara förutsägbar eller kännas gammal.

En kort introduktion

I landet Malazan, som serien är döpt efter, styr en religiös envåldshärskare som gärna erövrar nya länder, och som dessutom strävar efter att utplåna alla magiker (utom de hon använder mot andra magiker).

Magi är någonting man når genom att sträcka sig till en warren, dvs en annan dimension, eller ett land i en dimension. Genom den porten kan man ta genvägar genom det magiska landskapet, eller hämta kraft till trolleri att använda här och nu. Olika magiker hör till olika warrens, som i sin tur har olika styrkor och svagheter, och olika gudar som härskar över dem. Magin är central för Eriksons berättelse, precis som jag vill ha det.

Steven Erikson skriver bra, fast som sagt ganska nonchalant mot läsaren. Det är ofta spännande och ofta roligt. Det är klassisk helyllefantasy, high fantasy, riktig fantasy, vad nu nu vill kalla det. Jag rekommenderar det gärna för den fantasyläsande, men det är förmodligen inte riktigt rätt bok att börja läsa fantasy med. Om du inte absolut envisas.

Första boken, Gardens of the moon

I den första boken befinner vi oss på kontinenten Genabackis, där det Malazanska imperiet erövrar stad efter stad. Vi lär känna soldater ur den fruktade Malazanska armen. De flesta hör till den beryktade avdelningen Bridgeburners. Vi möter den fantastiska magikern Tattersail, frodig och stark, och outgrundligt sorgsen. Vi träffar även den unga fiskarflickan som utnyttjas av högre makter, och världens sötaste lilla tjuv, Crokus.

Den malazanska världskartan

Bok två, Deadhouse gates

I den andra boken förflyttas vi till en ny kontinent, Seven cities, och de flesta personerna i handlingen är nya. Deadhouse gates handlar om apokalypsen, så som den beskrivs av ökenfolken i Seven cities. Apokalypsens gudinna leds av sierskan Sha’ik. Runt omkring denna centrala händelse har vi en Malazansk armé på historiens längsta marsch, över slätt, flod, skog och öken. De befinner sig på ockuperat område i Seven cities, och apokalypsen är deras fiende. Vi möter även ett litet sällskap på väg genom warrens med risk sina sinnen och sina liv. Alla dessa människor (och andra humanoida arter) har med varandra att göra på något sätt, och deras bidrag till berättelsen är alla lika viktiga, spännande och intressanta.

I Deadhouse gates får vi även lära oss lite mer om historien bakom de makalösa Bridgeburners.

Deadhouse gates var ännu bättre än första boken, och väl sammanhållen, sorglig, storslagen, rolig, spännande…

Bok tre, Memories of ice

Så är vi framme vid den tredje boken. I Memories of ice, som nog är ännu lite bättre än Deadhouse gates, är vi åter igen på en ny kontinent, och handlingen utspelar sig parallellt med bok två.

Vi är tillbaka på kontinenten Genabackis tillsammans med Bridgeburners, som marscherar från de erövrade städerna, mot en ny fiende. I söder har allt fler städer anslutit sig till en mystisk sekt, som dödar alla invånare som inte ansluter sig till dem. Anhängarna kallas Tenescowri, och de följer med armén som en hord av galningar, och de lever på människokött. Dessutom får vi möta de odöda T’lan Imass igen, samt mina favoriter – deras odöda stora hunddjur, T’lan Ay.

Utan att avslöja mer kan jag ändå avslöja (!) att vi återser många bekanta ansikten, och några nya. Det är den läskigaste, mest spännande boken av de tre, och om inte annat väl ett gott argument för att ta sig vidare i serien.

Äntligen börjar jag förstå skillnaden på Eriksons olika humanoida arter, olika typer av magi, med mera. Det känns hemtamt nu, och jag kan till fullo låta mig uppslukas av berättelsen.

Letar du efter en riktigt bra fantasyserie, så tycker jag att du ska ta den här.

Tidigare om Steven Erikson:


Det är inte du, det är jag

Vi har alla varit där. Det är motigt. Det känns inte roligt längre. Det tar emot att röra vid hen. Man hittar på ursäkter, gör annat, putsar ljusstakar och sorterar posten.

Men förr eller senare måste man konfrontera faktum: Det här är inte en bok för mig.

Så var det mellan mig och Svavelvinter av Erik Granström.

Jag har, ärligt talat, haft mina misstankar redan tidigare. Men av någon orsak, förmodligen ett förblindande behov av svensk fantasy, lade jag till Svavelvinter i en bokbeställning och hoppades på det bästa.

Efter att ha läst Deadhouse gates av Steven Eriksons var jag sugen på ”mer fantasy”, så jag satte tänderna i Svavelvinter, och tuggade, och tuggade, och tuggade. Och tuggade.

Det tog aldrig slut. Det hände aldrig någonting. Jag hade ingen aning om vem jag läste, förutom till namnet. Vilka är människorna? Vad driver dem? Vad händer? Vad är meningen med allt?

Av någon orsak fick dessa elementära och essentiella frågor inte något svar. Det kan bero på mig, mitt ihåliga huvud som sade klonk i kontakt med boken, istället för bonk (se citatet högst upp på bloggen). Det kan också vara boken. Men det tvivlar jag på.

Svavelvinter handlar om en värld som är i hög grad beroende av svavel som exportvara. Man behöver det för att processa vin, och för att skapa krut.  Boken handlar om, antar jag, hur svavelexporten hotas och ön som producerar svavlet ockuperas med hjälp av en konspiration. Exakt hur vet jag inte, för det hände nog efter de 300 sidor jag läste.

När jag efter 300 sidor fortfarande inte kände den där läskärleken, så insåg jag att jag måste följa mitt eget råd och lägga bort boken. Så det gjorde jag.

Jag vet alltså inte hur det gick, eller om det blev magiskt bra på slutet. Men jag vet att det inte riktigt hände, det där magiska i en bok, på de första 300 sidorna, och då får det fan va’.

Vill någon av er absolut bilda er egen åsikt så kan ni få Svavelvinter och Slaktare små av mig. Eller ännu hellre, byta mot något.


Öknar, törst och vandring

För att lyckas återuppleva ungdomens eufori och läshets genom tiotals böcker, som tog oss långt ifrån läxor och föräldrar och vaddetnuvar, kan vi gå till vansinniga extremer.

Nu antar jag en hel del om er, men förhoppningsvis känner ni igen er.

Jag längtar ständigt efter den där fantasyserien som jag vill ÄTA UPP SOM EN BAKELSE och mosa in i huvudet, trycka in bok efter bok.

Jag trodde nog inte direkt att det skulle vara Steven Eriksons Malazan book of the fallen, men det är det.

Långt innan den insikten gjorde jag av någon orsak en jättebeställning och klickade hem samtliga tio böcker i  serien. Det kanske är konstigt beteende, men ibland gör jag sånt, köper hela serien på en gång.

Sedan läste jag den första boken, Gardens of the moon. Det var inte förälskelse vid första ögonkastet. Det sade inte klick. Kanske var jag lite slut och trött, men i början förstod jag verkligen ingenting.

Det kändes som att Gardens of the moon var den femte bokeni serien, och inte den första. Jag kastades direkt in i en värld jag över huvud taget inte kände till. Jag visste inte vad orden betydde, vilka personerna var, vad de pratade om eller vad det var för jävla VAD HÄNDER!? Vad håller du på med?!

Det var som sagt inte alls någon ögonblicklig förälskelse. I många sidor satt jag parallellt med läsandet och gastade över Twitter att någon måste snälla hjälpa mig, snälla säg att det blir bättre, att man börjar förstå. Som tur är fanns det några vänliga själar, som kunde lugna mig. Och de hade rätt. Det blev bättre. Det blev jättebra.

Steven Erikson har skapat en ganska komplex värld, om än fruktansvärt bekant i fantasysammanhang. Detta blir en del av tjusningen med Erikson, att lära känna hans värld steg för steg.

En kort introduktion

Malazan, som serien är döpt efter, är ett land. Malazan styrs av en religiös envåldshärskare, som gärna erövrar nya länder, och som dessutom strävar efter att utplåna alla magiker (utom de hon använder mot andra magiker).

I första boken lär vi känna Malazanska soldater, den fantastiska magikern Tattersail, den unga fiskarflickan som utnyttjas av högre intressen och världens sötaste lilla tjuv, Crokus.

Alla dessa och många fler underbara karaktärer växer sakta fram ur röran som är Malazan book of the fallen.

Magin hos Erikson, är någonting man når genom att sträcka sig till en warren (som jag för kul brukar översätta med kaninhål, google it), dvs en annan dimension, eller ett land i en dimension. Genom den porten kan man vandra i det magiska landskapet, eller nå magi att använda till trolleri här och nu. Magiker känner av andra magikers trollande, och magin är central för handlingen mest hela tiden (stort plus).

Steven Erikson skriver bra, om än lite nonchalant mot läsaren. Det är ofta spännande och ofta roligt. Det är klassisk helyllefantasy, high fantasy, riktig fantasy, vad nu nu vill kalla det. Jag rekommenderar det gärna för den fantasyläsande, men det är förmodligen inte riktigt rätt bok att börja läsa fantasy med. Om du inte absolut envisas.

Deadhouse gates

I den andra boken, Deadhouse gates, förflyttas vi till en ny kontinent, Seven cities, men återser ändå några gamla ansikten längs berättelsens gång.

Det är i mångt och mycket precis som i första boken: Jag fattar till en början ingenting. Ok, jag fattar lite mer eftersom det är andra boken, men sedan tar det fart och då är det 180 knyck hela vägen, ända in i dödshuset, tortyren, döden och upplösningen.

Deadhouse gates handlar framför allt om apokalypsen, så som den beskrivs av ökenfolken i Seven cities. Apokalypsens gudinna leds av sierskan Sha’ik. Runt omkring denna centrala händelse har vi en Malazansk armé på historiens längsta marsch, över slätt, flod, skog och öken. De befinner sig på ockuperat område i Seven cities, och apokalypsen är deras fiende. Vi möter även ett litet sällskap på väg genom warrens med risk sina sinnen och sina liv. Alla dessa människor (och andra humanoida arter) har med varandra att göra på något sätt, och deras bidrag till berättelsen är alla lika viktiga, spännande och intressanta.

Jag tyckte mycket om Deadhouse gates, kanske mer än första boken. Ja, mer. Den är tydlig och väl sammanhållen, sorglig, storslagen, rolig, spännande… Det är väldigt bra fantasy.

Deadhouse gates är som Gardens of the moon, fast bättre, helt enkelt. Så som det ska vara om det är en riktigt bra fantasyserie. Du lär dig mer om världen, författaren kommer in i mytologin och tar dig med sig.

Nu känner jag verkligen att jag kan rekommendera Steven Erikson, och kommer att börja direkt med nästa bok, Memories of ice.

Låt oss bli tonåringar igen, och sluka en hel serie som galna hemuler!


Fred så gyllene

Episk fantasy, eller hög fantasy kallas det (anser iaf jag), när vi reser till en komplett och främmande värld med magi och underliga djur, kungar, drottningar och förmodligen även ett krig och ett uppdrag.

Fred så gyllene av Stefan Hagel är väldigt episk fantasy. Förutom att boken är underbart lång (jag älskar långa böcker), och att det ska bli en serie (jag älskar serier) och att den har massor av fina kartor och persongalleri och det som gör böcker extra fina och roliga. Boken kom i slutet av 2012, men eboken kom nyss och nästa bok kommer i höst från Undrentide (mitt nya favoritförlag) (jag gillar parenteser).

I början är det, som så ofta i episk fantasy, lite svårt att hänga med och sätta sig in i världen, men snart flyger vi med nunnor på gripar och följer med flyende unga kvinnor längs leriga vägar undan rikets soldater.

Det är sedan sex decennier äntligen fred i kungariket Semarien. Den högt hållna Teraphenska freden, den gyllene freden. Men freden är bräcklig och förutom hot utifrån har riket problem även på insidan, framför allt med vilda magiker som lämnar ett spår av döda efter sig.

Vår huvudperson Tennara bor med sin familj på landet och vill inte bli vuxen. Hon leker hellre med sin syster än förbereder sig för blomfesten. Men omvärlden tvingar henne att växa upp. Snart kommer ingenting längre att vara sig likt.

Fred så gyllene

Som så ofta i fantasy utspelar sig den mesta handlingen längs vägarna. Alla måste någonstans och komma undan någonting, hinna före, och förstå sina öden.

När jag väl kommer in i språket, som till en början kändes lite väl fantasymedeltida, och i världen, som först verkade allt för lugn och okomplicerad, så blir Fred så gyllene en underbar resa.

Det finns nackdelar, som tyvärr ofta hör fantasyn till. Det är långa transportsträckor till själva handlingen. Så mycket måste byggas upp när vi kliver in i en helt ny värld. Vi måste förstå riket, världen, magin, maktspelet. Dessutom måste vi lära känna alla de framträdande personerna. Tennara växer långsamt till en spirande hjältinna. Synd bara att hon måste brytas ner på det mest fullständiga sätt först, det börjar bli en klysha.

Kanske önskar jag ändå att det hade hänt mer. På de 570 sidorna hinner Hagel precis lägga upp ansatsen till något stort. Först i bokens slut, där vi förflyttas till en magisk älvvärld bland skogens rötter, känner jag att det verkligen blir fantastiskt. På vägen dit växlar vi mellan berättare och högt och lågt. Slutresultatet är riktigt bra, men vägen dit en aning svår.

När jag läser de sista sidorna vill jag inte alls att det ska ta slut. Jag vill inte alls vänta på nästa bok. Jag vill genast veta vad ödet har på lut för Tennara. Jag vill ha en egen grip och jag vill bo i ett träd.

På alla sätt och vis har jag hittat (ännu) en underbar svensk fantasyserie att sluka. Stefan Hagel och Undrentide (och Anna Blixt) ger mig åter de där åren 11-14, när jag slukade fantasy som om det inte fanns någon morgondag.


Ett stycke riktig fantasy

Det var någonstans i januari, som jag gjorde en jättebeställning och klickade hem samtliga tio böcker i Steven Eriksons fantasyserie The Malazan book of the fallen.

Det kanske verkar konstigt, men ibland gör jag sånt, köper hela serien på en gång. Just Steven Erikson hade jag blivit försäkrad att den skulle vara bra, men lite spännande var det ändå.

I sommar har jag äntligen läst den första boken, Gardens of the moon. Kanske var jag lite slut och trött, men i början förstod jag verkligen ingenting.

Det är som att Gardens of the moon är femte boken, och inte den första. Man kastas rätt in i Eriksons fantasyvärld, utan hjälplinor, förklaringar eller pedagogiskt förfarande.

I många sidor satt jag parallellt med läsandet och gastade över Twitter att någon måste snälla hjälpa mig, snälla säg att det blir bättre, att man börjar förstå. Som tur är fanns det några vänliga själar, som kunde lugna mig.

Och mycket riktigt, snart lättade krånglet och jag började känna mig lite mer hemma i Eriksons universum.

Det är en ganska komplex värld, och en ganska komplex historia vi kommer in i. Detta blir en del av tjusningen med Erikson, att lära känna hans värld steg för steg. Med nio böcker kvar misstänker jag att jag fortfarande har nya nivåer av insikt att komma till.

Så, med risk för att ha missförstått:

Malazan, som serien är döpt efter, är ett land. Malazan styrs av en religiös envåldshärskare, som gärna erövrar nya länder, och som dessutom strävar efter att utplåna alla magiker (utom de hon använder mot andra magiker).

Den vi lär känna bäst är Paran, en ung officer som reser från Malazan till Darujhistan, dit Malazans erövringsarmé snart väntas. Vi träffar även den fantastiska magikern Tattersail, machomannen och ursoldaten Whiskeyjack, den unga fiskarflickan som utnyttjas av högre intressen och världens sötaste lilla tjuv, Crokus.

Alla dessa och många fler underbara karaktärer växer sakta fram ur röran som är Malazan book of the fallen.

Magin hos Erikson, är någonting man når genom att sträcka sig till en annan dimension, eller ett land i en dimension. Genom den porten kan man vandra i det magiska landskapet, eller nå magi att använda till trolleri här och nu. Magiker känner av andra magikers trollande, och magin är central för handlingen mest hela tiden.

Det är svårt att förklara handlingen över huvud taget, som det så ofta är i fantasy, eftersom den är så pass komplicerad och i så många steg. Men jag kan åtminstone försöka förmedla intrycket.

Steven Erikson skriver bra, om än lite nonchalant mot läsaren. Det är ofta spännande och ofta roligt. Det är klassisk helyllefantasy, high fantasy, riktig fantasy, vad nu nu vill kalla det. Jag rekommenderar det gärna för den fantasyläsande, men kanske inte som någonting att hugga tag i för den oerfarna.

Ser fram emot nästa bok, men är lite smått skärrad av beskedet att Steven Erikson påbörjat ytterligare en serie så här efter den avslutade Malazan, som utspelar sig i samma värld. Många böcker blir det.


Veckans läsning 37, v7

Två härliga Abercrombieveckor! Jag har satt tänderna i, älskat och avslutat de två första böckerna i Joe Abercrombies trilogi The first law. Underbar fantasy, som jag gärna rekommenderar. Mörk och våldsam ibland, trivsam och  rolig mest annars.

När jag inte läst Abercrombie har jag lärt mig isländska. Det är ett väldigt lustigt språk. Jag kan rekommendera det. Det tar lästid, vilket ju är närapå brottsligt, men det är så roligt att det är värt det.

The blade itself fick vi lära känna Abercrombies underbara romanfigurer och i Before they are hanged fick vi lära känna dem bättre, samtidigt som de hela tiden utvecklas och förändras. Väldigt bra fantasy. Och för vuxna dessutom. Lyxdeluxe. Jag har blivit lovad av Anna från In another library att den tredje boken är allra bäst. Eftersom de två första var väldigt bra så låter det inte dumt alls.

Mot slutet av veckan började jag läsa Tooth and nail av Craig DiLouie. DiLouie skrev även Infection, som var allt jag ville ha av ZA Recht, men inte fick. Med det menade jag att den var hejdlöst spännande och bra zombieaction. Jag hoppas få uppleva samma sak med Tooth and nail. Dock grämer det mig fortfarande att jag läste Infection först trots att DiLouie skrev den efter Tooth and nail. Min inre pedant skriker i fasa.

Redan första sidorna var jag i alla fall förtjust i Tooth and nail, så ännu så länge uppfyller den de högt ställda Feuerzeugkraven.

Veckans läsning: