Det här är en bok jag väntat länge på att äntligen läsa. Jag vet inte om det är titeln, omslaget eller bara idén om en bok om en tjej som vandrar omkring i ett postapokalyptiskt USA utan att man kanske behöver sitta och andas i en påse, som med The Road av Cormac McCarthy… Men The reapers are the angels av Alden Bell levde upp till alla mina förväntningar.
Det här är en bok om en riktigt tuff machetesvingande, zombiemördande badass till hjälte, nämligen 15-åriga Temple.
The reapers are the angels av Alden Bell
Hon har växt upp i postapokalypsen. Hon vet ingen annan värld och hon tar det lite som en förolämpning när äldre människor pratar om världen som förlorad eller ond och jämför den med Innan. Temple ser skönheten i världen, som den nu ser ut. Hon hittar små ögonblick av lycka och ro mellan tillfällena då hon måste kötta sig igenom zombiehorderna som hasar sig fram och letar levande människor att äta.
”Maybe you ain’t so interested in miracles. But still and all, you can cherish a miracle whithout deserving one.”
Ur The reapers are the angels av Alden Bell, s 10
Temple har flytt från zombierna hela sitt liv. Ändå ser hon sig aldrig som ett offer. Hon sörjer dem hon lämnar bakom sig, men ser alltid framåt mot nästa mål på resan.
”She was in New York City once, when she was little. They had it pretty well slug-free because it’s an island, and she remembers standing at the bottom of this terrific tall building, thinking that civilization’s got some crackerjack people working for its furtherance…”
Ur The reapers are the angels av Alden Bell, s16
Hon bryr sig sällan om saker, förutom den stora kniv hon fått av Uncle Jackson. Den som hon bär med sig överallt och som hon hugger ner zombierna med. Istället letar hon framför allt mat och den verkar finnas i någorlunda överflöd fortfarande, så här en femton år efter apokalypsens början. Men ibland unnar hon sig lite förströelse, som t ex när hon tar med sig skraplotter för att se hur rik hon blivit på den gamla tiden*.
För Temple är zombierna inte särskilt annorlunda än ekorrar eller hundar, eller vilket djur som helst. Man måste dock se till att människor som dör inte kommer tillbaka. Där är hon alltid lika samvetsgrann. Alden Bells zombier är helt och hållet enligt zombieguiden (Max Brooks). De måste skjutas i huvudet. De äter de levande. De hasar fram och stönar. Men en sak skiljer dem från standarden. De smittar inte, de är inte giftiga** och alla människor som dör blir zombier om man inte hindrar dem. Det är som att zombieapokalypsen inte alls var en smitta, utan bara en förändring av vad som händer när man dör… Eller så är alla smittade, fast det visar sig inte förrän man ”dör”.
”The meatskin who gets invited to a wedding party. At the end of it they have twice the leftovers and half the guests.”
Ur The reapers are the angels av Alden Bell, s18
Uncle Jackson, som gav Temple macheten (även den förresten ett rekommenderat vapen i zombieguiden), lärde henne även att använda den. Hon är en formidabel slagskämpe och kan ta sig an precis vem som helst, död eller levande. Det är verkligen roligt att äntligen läsa om en häftig zombieslaktande brud, utan att det blir plojigt eller tramsigt eller löjligt för det. Temple är tuffare än Buffy och hårdare än Lara Croft.
”She lifts the knife and brings it down hard, two quick strokes like she learned long ago – one to crack the skull and the other to cleave the brain.”
Ur The reapers are the angels av Alden Bell, s24
Temple föredrar att vara för sig själv sedan hon förlorade Uncle Jackson och Malcolm. Hon har upptäckt att hon överlever lättast på egen hand och att de flesta andra förr eller senare gör ett misstag eller inte kan ta hand om sig sjävla. Ändå söker hon ibland andras sällskap utan att egentligen behöva det. Men även postapokalypsens människor har svårt att tro att den här femtonåriga tjejen överlevt ensam och gjort det bra. De vill ta hand om henne och rädda henne från världen, som Temple själv ser som sitt hem. Gång efter gång bevisas det hur väl Temple passar i sin värld och hur dåligt hon passar in i deras***.
Det blir en hel del underbara ögonblick när Temple är Temple. Hon avvisar närmanden, gör egna, träffar idioter och hjältar. Hon försöker alltid göra det rätta och känner inget behov av att hävda sig eller övertala andra att ta efter hennes egen väg. Hon är som en genomresande turist i de andra överlande människornas samhällen. Hon hör inte dit och tänker inte stanna. Därför känner hon inte heller något behov av att göra intryck.
”Uh-huh, Temple says. So you are all the inheritors of the earth?
That there is God’s truth, girl. The question is are you smart enough to see it.
Temple considers. She thinks about the people she’s known, the things she’s seen. She thinks about the nation she’s travelled since she was born, the derelict landscapes, the rain that washes the blood and dust into rust-colored puddles.
Finally she shrugs.
All right, she says. So you’re the inheritors of the earth. It ain’t the wrongest thing I ever heard.”
Ur The reapers are the angels av Alden Bell, s186
Någonstans är det här den ultimata apokalypsberättelsen. Helt osentimental, utan att vara råbarkad. Helt makalös utan att vara överdrivet fantastisk (förutom en passage, ja den hade man faktiskt klarat sig utan).
Jag älskar Temple så mycket att jag förlåter allt konstigt som eventuellt pågår runt omkring.
Det här tycker jag är en ungdomsbok. En riktigt bra sådan. Den sorten som även typ tanter som jag själv kan uppskatta. Dvs den bästa sorten.
Det är också en riktigt bra zombiebok, en skitbra spänningsbok och en kickass bok om en brud som inte tar skit från någon.
”The enemy that sowed them is the devil; the harvest is the end of the world; and the reapers are the angels.”
Ur The reapers are the angels av Alden Bell, s230
* s 17
** s 63
*** s 46
Feuerzeug - Brinner för böcker 