Etikettarkiv: mörker

Svensk fantasy i sitt esse, IGEN

Ni vet när man blir kär i en bok?

I höstas recenserade jag Fredens pris med stjärnor i ögonen. Jag var verkligen fullkomligt överlycklig att ha läst Anna Blixt. Jag försökte verkligen få er att förstå att ni måste läsa den nununu.

Tyvärr verkar ändå relativt få ha hakat på min uppmaning, för jag har iaf inte mött så många fler som läst, tyvärr. Verkligen tyvärr, eftersom jag skulle vilja diskutera den här världen med någon.

Nu har jag äntligen (för ett tag sedan – men mitt liv.. mitt liv!) läst uppföljaren, Rämnfödd. En rämnfödd i Anna Blixt värld, är någon som är född mellan Mörker och Ljus, dvs av föräldrar som tillhör varsin sida, och som måste välja eller gå under.

Fredens pris handlade Mörkrets folk, ett släkte människor som kan använda mörk magi från naturen. I Vangrind, där boken utspelade sig, rasade ett krig mellan Mörker och Ljus, där båda sidor ansåg sig ha rätt och vi tvingades se den klassiska fantasydikotomin från Mörkrets sida.

I Rämnfödd befinner vi oss i Fyrö rike, där Ljuset regerar. Åter igen är huvudpersonen en stark kvinna, och om möjligt älskar jag Taia ännu mer än jag älskade Minora i första boken.

Taia växer upp i bergen med sin adliga familj, men hamnar snart i Ljusets mitt, där hon tvingas uppföra sig som en hovdam och anpassa sig till regler och traditioner. Samtidigt måste hon dölja sina mörkaste hemligheter.

I Fredens pris jagades Mörkrets folk Ljuset, som har en motsatt typ av magi och som vakar över de vanliga människorna, och som fördriver Mörkrets folk från sina städer. Som svar rensade Mörkret ut Ljuset, och i Fyrö rike får vi höra rykten om Vangrind och vad som hände där.

Fredens pris av Anna Blixt

Fredens pris av Anna Blixt

Anna Blixt ställer åter igen alla gamla fantasyregler på ända. Vem är god och vem är ond?

Vi lider med skogen när Ljuset bränner den för att jaga bort spökträden från sina öar, för att inte Mörkret ska få fäste på Fyrö. Vi får också lära känna Ljuset, och blir osäkra på vår lojalitet till Mörkret.

Vi lider också med Taia, som måste välja, som måste göra det rätta, och som måste lista ut vad det rätta är. Och hon är inte ensam. Varenda karaktär i boken måste göra ett val. Inget av dem är lättvindigt.

Det är så där bra igen, som Fredens pris var. Berättelsen håller inte riktigt ihop lika väl som i Fredens pris, men kampen är desto angelägnare och magin är central, vilket jag älskar. Vi möter drakar, vi möter enhörningar, andar, spökträd och olika knytt. Det är precis så där underbart som det ska vara med fantasy.

Så åter igen vill jag uppmana er att läsa den här underbara svenska fantasyn. Läs och kom hit och kommentera. Nununu! Nu! NU!

 

Anna Blixt bloggar om sitt författande och om hur det går med följande böcker på Vangrind.se.

 

Tidigare om Anna Blixt:

Annonser

Elitistmörkerklubbens traditionella ölfika

Ikväll är det dags för Elitistmörkerklubben att ölfika. Elitistmörkerklubben är, som bekant, en bokcirkel av oproportionerlig rekorderlighet.

Eftersom det bara är ölfika (oregelbundet återkommande), så finns det ingen bok att läsa till just ikväll. Vi kan alltså makligt dyka upp enbart för att prata om böcker i allmänhet, vilket är vad vi brukar göra ändå.

Kvällen till ära har jag även författat (bytt ut några ord) en sång:

Elitistmörkerklubbensången
(Melodi: Räddningspatrullen)

Nånting händer,
Det är något skumt på gång.
Men våra vänner,
dom läser dagen lång.
Och dom finns bland hyllorna här omkring,
Vill du ha boktips, ring!

Här kommer EMK!
Helt på språng, här kommer EMK, varje gång nu

Här kommer världens bästa elitistmörkerklubb
som läser böcker för din skull!

Här kommer EMK!
Helt på språng, här kommer EMK, varje gång nu
Här kommer världens bästa elitistmörkerklubb
som läser böcker för din skull!

Här kommer EMK!
Helt på språng här kommer EMK varje gång nu
Här kommer EMK!

Och med det avslutar jag detta informationsinlägg, som bara var avsett att göra er sugna på att starta egna bokcirklar att läsa böcker, prata, ölfika och se på film med.

Nej, jag måste också tipsa om ett gammalt inlägg jag kom att tänka på: Bön till en bok. Jag är fortfarande rätt så stolt över den.


Svensk fantasy du måste läsa NU

Det som är värst med min långa frånvaro under hösten, är att jag inte recenserade Fredens pris av Anna Blixt mycket tidigare. För den borde ni verkligen ha läst vid det här laget. Om inte annat så för att instämma med mig om att den är jättebra.

Fredens pris är första boken i en serie, Mörkrets väktare, som är tänkt att bli jättelång (jaaaa!). Dock kommer varje bok att vara någorlunda fristående, men handla om samma värld (jaaaa!).

Anna Blixt bloggar om sitt författande och om hur det går med följande böcker på Vangrind.se. Den 21 december skickade hon första versionen av uppföljaren Rämnfödd till förlaget Undrentide och jag vill ha den NU.

Fredens pris handlar om en liten tjej som växer upp som en av Mörkrets folk, ett släkte människor som kan använda mörk magi från naturen.

Mörkrets folk jagas av de vanliga människorna, men också av Ljusets folk, som har en motsatt typ av magi och som vakar över de vanliga människorna, och som fördriver Mörkrets folk från sina städer.

Bokens huvudperson, Minora, flyr med sin familj och dras in i kriget mot Ljuset. Det är svårt att redogöra för alla de umbäranden de går igenom, och för hur kriget blossar upp, men det jag vill förmedla är hur otroligt bra Minora beskrivs. Hon är stark och ändå mänsklig. Hon är intelligent, men okunnig om så mycket. Hon lär sig, men hon gör även misstag.

Mitt i kriget dyker Wenneron upp, den de tror profetian talar om ska rädda Mörkrets folk. Men vem är han? Och är han verkligen god?

Fredens pris av Anna Blixt

Fredens pris av Anna Blixt

Fredens pris ställer alla gamla fantasyregler på ända. Vem är god och vem är ond? Här är det mörkrets som är det goda, men är det verkligen sant? Eller är det bara så att vi upplever kriget ur deras synvinkel? Hur kan ett folk vara gott, när de slaktar ett annat?

På något sätt måste jag få er att förstå hur bra det var, men jag vet inte om det går, utan att ni själva läser, så vi kan väl säga så. Läs boken!


Feber

Feberflickan av Elisabeth Östnäs kom hem till mig i det finaste bokpaketet någonsin. Det var brunt papper med spetsband runt boken, och inuti låg ett jasmindoftande bokmärke. Inifrån boken trillade fler bokmärken i form av gammaldags änglar ut, som små minnen av någon som (inte) läst boken förut. Eller som små fysiska… ting, som råkade ramla ur boken och bli verkliga.

Feberflickan av Elisabeth Östnäs

Feberflickan av Elisabeth Östnäs

Feberflickan är svår att beskriva, för den är så drömlik, magisk och diffus att minsta försök att definiera den känns taffligt. Den handlar om en kvinna i ett stort hus. Kvinnan, Luna, går omkring och funderar på vad som hänt, men utan att faktiskt nudda vid händelsen, som gjort att hennes far och ”hon” nu ligger döda. Luna går omkring och sköter små vardagliga sysslor samtidigt som hon funderar på vad-det-nu-är.

Läsaren får aldrig något riktigt grepp om vad som hände. Hela berättelsen blir ett pussel där varje mening och varje ord är lika viktigt. En ledtråd kan gömma sig var som helst, och jag är helt säker på att jag både måste och vill läsa den igen och kanske igen igen, för att kanske hitta någon ledtråd till.

Feberflickan är en tunn bok, bara 128 sidor lång, men eftersom den är så fruktansvärt tät, så skulle den lika gärna kunna vara hundratals sidor längre, för allt vad den innehåller.

Jag kan inte berätta mer. Jag vill inte och jag kan inte. Men läs läs läs den här lilla, fantastiska boken. Den känns så oerhört stor.


Världens finaste hjälte

Det här är en bok jag väntat länge på att äntligen läsa. Jag vet inte om det är titeln, omslaget eller bara idén om en bok om en tjej som vandrar omkring i ett postapokalyptiskt USA utan att man kanske behöver sitta och andas i en påse, som med The Road av Cormac McCarthy… Men The reapers are the angels av Alden Bell levde upp till alla mina förväntningar.

Det här är en bok om en riktigt tuff machetesvingande, zombiemördande badass till hjälte, nämligen 15-åriga Temple.

The reapers are the angels av Alden Bell

The reapers are the angels av Alden Bell

Hon har växt upp i postapokalypsen. Hon vet ingen annan värld och hon tar det lite som en förolämpning när äldre människor pratar om världen som förlorad eller ond och jämför den med Innan. Temple ser skönheten i världen, som den nu ser ut. Hon hittar små ögonblick av lycka och ro mellan tillfällena då hon måste kötta sig igenom zombiehorderna som hasar sig fram och letar levande människor att äta.

”Maybe you ain’t so interested in miracles. But still and all, you can cherish a miracle whithout deserving one.”
Ur The reapers are the angels av Alden Bell, s 10

Temple har flytt från zombierna hela sitt liv. Ändå ser hon sig aldrig som ett offer. Hon sörjer dem hon lämnar bakom sig, men ser alltid framåt mot nästa mål på resan.

”She was in New York City once, when she was little. They had it pretty well slug-free because it’s an island, and she remembers standing at the bottom of this terrific tall building, thinking that civilization’s got some crackerjack people working for its furtherance…”
Ur The reapers are the angels av Alden Bell, s16

Hon bryr sig sällan om saker, förutom den stora kniv hon fått av Uncle Jackson. Den som hon bär med sig överallt och som hon hugger ner zombierna med. Istället letar hon framför allt mat och den verkar finnas i någorlunda överflöd fortfarande, så här en femton år efter apokalypsens början. Men ibland unnar hon sig lite förströelse, som t ex när hon tar med sig skraplotter för att se hur rik hon blivit på den gamla tiden*.

För Temple är zombierna inte särskilt annorlunda än ekorrar eller hundar, eller vilket djur som helst. Man måste dock se till att människor som dör inte kommer tillbaka. Där är hon alltid lika samvetsgrann. Alden Bells zombier är helt och hållet enligt zombieguiden (Max Brooks). De måste skjutas i huvudet. De äter de levande. De hasar fram och stönar. Men en sak skiljer dem från standarden. De smittar inte, de är inte giftiga** och alla människor som dör blir zombier om man inte hindrar dem. Det är som att zombieapokalypsen inte alls var en smitta, utan bara en förändring av vad som händer när man dör… Eller så är alla smittade, fast det visar sig inte förrän man ”dör”.

”The meatskin who gets invited to a wedding party. At the end of it they have twice the leftovers and half the guests.”
Ur The reapers are the angels av Alden Bell, s18

Uncle Jackson, som gav Temple macheten (även den förresten ett rekommenderat vapen i zombieguiden), lärde henne även att använda den. Hon är en formidabel slagskämpe och kan ta sig an precis vem som helst, död eller levande. Det är verkligen roligt att äntligen läsa om en häftig zombieslaktande brud, utan att det blir plojigt eller tramsigt eller löjligt för det. Temple är tuffare än Buffy och hårdare än Lara Croft.

”She lifts the knife and brings it down hard, two quick strokes like she learned long ago – one to crack the skull and the other to cleave the brain.”
Ur The reapers are the angels av Alden Bell, s24

Temple föredrar att vara för sig själv sedan hon förlorade Uncle Jackson och Malcolm. Hon har upptäckt att hon överlever lättast på egen hand och att de flesta andra förr eller senare gör ett misstag eller inte kan ta hand om sig sjävla. Ändå söker hon ibland andras sällskap utan att egentligen behöva det. Men även postapokalypsens människor har svårt att tro att den här femtonåriga tjejen överlevt ensam och gjort det bra. De vill ta hand om henne och rädda henne från världen, som Temple själv ser som sitt hem. Gång efter gång bevisas det hur väl Temple passar i sin värld och hur dåligt hon passar in i deras***.

Det blir en hel del underbara ögonblick när Temple är Temple. Hon avvisar närmanden, gör egna, träffar idioter och hjältar. Hon försöker alltid göra det rätta och känner inget behov av att hävda sig eller övertala andra att ta efter hennes egen väg. Hon är som en genomresande turist i de andra överlande människornas samhällen. Hon hör inte dit och tänker inte stanna. Därför känner hon inte heller något behov av att göra intryck.

”Uh-huh, Temple says. So you are all the inheritors of the earth?

That there is God’s truth, girl. The question is are you smart enough to see it.

Temple considers. She thinks about the people she’s known, the things she’s seen. She thinks about the nation she’s travelled since she was born, the derelict landscapes, the rain that washes the blood and dust into rust-colored puddles.

Finally she shrugs.

All right, she says. So you’re the inheritors of the earth. It ain’t the wrongest thing I ever heard.”
Ur The reapers are the angels av Alden Bell, s186

Någonstans är det här den ultimata apokalypsberättelsen. Helt osentimental, utan att vara råbarkad. Helt makalös utan att vara överdrivet fantastisk (förutom en passage, ja den hade man faktiskt klarat sig utan).

Jag älskar Temple så mycket att jag förlåter allt konstigt som eventuellt pågår runt omkring.

Det här tycker jag är en ungdomsbok. En riktigt bra sådan. Den sorten som även typ tanter som jag själv kan uppskatta. Dvs den bästa sorten.

Det är också en riktigt bra zombiebok, en skitbra spänningsbok och en kickass bok om en brud som inte tar skit från någon.

”The enemy that sowed them is the devil; the harvest is the end of the world; and the reapers are the angels.”
Ur The reapers are the angels av Alden Bell, s230

* s 17
** s 63
*** s 46

Veckans läsning 26, v13

Vilken vecka. Det sade jag visst förra veckan också. Men så är det nu. Eller så var det nyss. Just nu ser jag faktiskt ljuset. Jag har inte orkat läsa mycket, men det kommer snart tillbaka, kanske redan precis nu.

Jag började veckan med att recensera Skeppet av Stefán Máni. Den var underbar. Imorgon kommer det ett inlägg om mina favoritpassager. Den rekommenderas varmt.

Sedan nådde jag 7 777 besökare på bloggen. Vilken grej, va. ;)

Slutligen försökte jag fira första april med ett litet inlägg om att min bokhylla skulle ha ramlat ihop. Kanske inte det mest lyckade aprilskämtet, men jag kände mig tvungen att försöka. Förlåt!

Just nu sitter jag med Monster nation av David Wellington påbörjad. Introt var fantastiskt och jag är säker på att den kommer vara lika underbar som Monster island, den fantastiska boken om zombier delvis från zombiernas perspektiv. Inte dumt att stanna upp så här i början av en bok och njuta av hur bra den kommer vara. Jag litar på Wellington.

Så med en önskan om ljus i tunneln och goda förhoppningar… Jag hade rätt i att v13 var lika kass som v12, men v14 har jag fortfarande ganska goda förhoppningar om. Vi ses som vanligt på andra sidan.


Veckans läsning 25, v12

Vilken vecka. Kanske den värsta i mitt liv. Jag har recenserat andra boken i Hungerspelen av Suzanne Collins och även läst Skeppet av Stefán Máni. Recension kommer imorgon.

Förutom det har jag jobbat drygt 50 timmar den här veckan och ständigt oroat mig över mitt jävla hål i magen. Mer om det kanske när det är över.

Veckan som följer är kanske lite lindrigare vad gäller arbetstid, men säkerligen lika psykologiskt påfrestande. Det är en hård tid helt enkelt, men ganska bra lästid ändå. Det finns inte väldigt mycket av den, men den som finns uppskattar jag väldigt mycket.

När jag inte orkat läsa har jag sett film istället. Jag har tagit mig igenom ett par zombiefilmer och skrotat några fler. Jag tror jag måste göra en zombiefilmslista så ni vet vilka som är någonting att ha.

Nu tror jag v13 blir nästan lika kass som v12, men v14 har jag gott hopp om. Vi ses på andra sidan! ;)


Baby Jane, feeling blue, emobarn

Jag hade fått för mig att Sofi Oksanens Baby Jane skulle vara sorglig, men större uppfattning än så om innehållet hade jag inte. Så räcker det för dig också så kan du nog läsa den istället för det här.

Baby Jane av Sofi Oksanen

Baby Jane av Sofi Oksanen

I Baby Jane får vi genom huvudpersonens upplevelser möta den makalösa Piki. Piki är berättarjagets flickvän och dessutom en kändis i stadens lesbiska klubbscen. Kanske ska hon verka häftig, men hon är egentligen mest skränig och osäker. Bakom ytan hon visar upp ute bland folk har Piki panikångest och vågar inte gå ut dagtid. Hon går till slut inte ut alls och blir helt beroende av hjälp från andra. Dessa andra som underlättar hennes problem som den som hämtar mat åt ett världens fetaste köttberg som inte längre lämnar sin säng.

Kanske ska man bli ledsen av hur huvudpersonen ligger i badet i timmar varje dag och sover bort resten. Kanske ska man bli rörd av pillren, av samtalen med Piki, av hur de klamrar sig fast vid varandra. Men jag blir bara arg. Jag blir arg på personerna, på deras kraftlösa liv, på deras obefintliga jävlaranamma. Inte fan har de sisu. Jag vill ruska om dem, slappa upp dem och kasta ut dem i världen, där de ofrånkomligen åtminstone kommer uppleva någonting.

Kanske är det en viktig skillnad mellan människor. Om man blir ledsen eller arg. I så fall vet jag inte vad det betyder. Men jag läste fort och fräsande och sedan kastade jag boken på första bästa person och sade ”läs den här!”. För den är bra och väldigt läsvärd, men jag vill inte se den mer.

Baby Jane biter sig fast. Den är som äcklig hostmedicin, besk och välgörande. Om du är lika sen som jag, läs den.


A perfect circle – Elitistmörkerklubbens första möte

Inför detta A perfect circles första möte ryktades det på internet (twitter) om att mörkerböcker kunde passa. Kanske kunde detta bli något så fantastiskt som en postapokalyptisk bokcirkel?

Förväntningarna var skyhöga.

Väl till bords visade det sig att cirka hälften av cirkeln bloggade om böcker och hälften kommenterade sagda bloggar och andra. En erkände även bloggande om annat än böcker.

Samtalet gick inte att hejda och började genast handla om bokhandlar, katastroffilmer, Buffy Vampyrdödaren, brittiska mordserier, emoquittande finbloggare och tusen andra saker.

Oundvikligen bestämdes också en bokcirkelsbok. Efter att det konstaterats att många kunde tänka sig att läsa en klassiker och att ingen förutom en stolt friboklig kunde tänka sig att läsa Läckberg eller dålig litteratur så blev det dags att hitta en titel. Förslagen regnade inte direkt tack vare en smidig kupp från twitteristerna. Shirley Jacksons We have always lived in the castle (1962) lades fram och skickades runt. Två hade läst den, men hade goda erfarenheter och kunde tänka sig att läsa om den. Övriga lämnade sitt samtycke och fler förslag behövdes inte. Oväntat smidigt. Med lite god vilja kan den även räknas som en klassiker, menades det. I alla fall inom sin genre.

Väldigt spännande bokval. Den finns för övrigt att köpa på Pocket Shop om ni vill knipa ett exemplar innan Cirkeln hinner dit.