Etikettarkiv: mystik

Jag minns Skeppet

Jag läste Skeppet av Stefán Máni för ett tag sedan och älskade den. En del passager var ren poesi och andra väldigt vackra och tänkvärda långt efter att jag lämnat sidan. En del saker var nästan direkt ur mina tankar, något som är väldigt ovanligt när jag läser böcker. Jag känner sällan igen mig särskilt väl i några karaktärers tankar.

Skeppet av Stefán Máni

Skeppet av Stefán Máni

Här är några utdrag ur Skeppet som jag tyckte särskilt mycket om.

Ett exempel på poesin i Skeppet av Stefán Máni och hur kapten Gudmundur ser på havet:

”…komma i beröring med oceanen som väntar på honom, insvept i tystnad och hemlighetsfullhet, förtrollande och farlig på en gång, ett skrämmande stort hjärta som fylls och töms i ett kallt bröst och drar honom till sig som en ensam älskarinna.”
Skeppet av Stefán Máni, s 62

Jón Karls syn på livet:

”Livet är meningslöst! Det finns inget i naturen som man kan kalla en högre mening. Mening är bara ett tomt ord som mänskligheten använder för att urskulda en del av sina handlingar. Punkt och slut!”
Skeppet av Stefán Máni, s 121

Djävels syn på döden:

”I hans [Djävels] föreställning är lik bara lik, dött kött som varken är till nytta eller hinder och därför är oväsentligt. Varför vara rädd i närheten av dött kött? De gillade dessa män medan de levde men skyr dem som pesten då de har slutat leva!

Livet är en strid och döden är frid, inte tvärtom. Är det så svårt att förstå? Det som lever kämpar för sin tillvaro tills det dör. Sedan sover det i all evighet och gör ingen något ont.

De som ber om fred på jorden ber i praktiken om världens undergång. Men naturligtvis är det samma människor som fruktar döden mest av allt!

Idioter!”
Skeppet av Stefán Máni, s 32

Jag skulle så gärna diskutera de här styckena med någon. Poesin, hur Máni formulerar stycket om havet. Och meningen med livet, meningen med döden, världsfreden… Så stora tankar i mitt lilla huvud. Inte konstigt att jag blivit medlem i poeter.se, funderar och så smått börjat skriva igen (http://www.poeter.se/feuerzeug).


Ett skepp kommer lastat

Jag kände, efter att ha läst zombieböcker och de två första Hungerspelen att jag behövde något tyngre, något djupare, något att bita i. Inte för att zombieböcker inte är djupa eller fulla av bett förresten. Men jag behövde något annorlunda. Jag valde Skeppet av Stefán Máni.

Min uppfattning innan jag började läsa var att Skeppet var en skräckis, ganska tjock och att den utspelas på en båt (duh). Eftersom jag har en förkärlek för ubåtsfilmer och klaustrofobiska filmer där folk fryser ihjäl på polarstationer, så var den ett rimligt val.

För att förklara min upplevelse i början av boken följer här några twittringar från den kvällen:
  1. Börjat läsa Skeppet av Stefán Máni. språket är simpelt och dialogen knagglig. Hoppas det lättar snart.
  2. Faktum är att nästan sidan efter att jag skriver det börjar jag så smått komma in i Stefán Mánis språk. Kanske kräver han lite tillvänjning.
  3. Oj. Den här boken börjar bli riktigt fascinerande. Allt vävs ihop och blandas med poesi. Det var länge sedan.
  4. Älskar Skeppet. Växer in i den boken och den helt fantastiska strukturen.

Jag tycker utvecklingen från tweet till tweet är helt oslagbar. Den visar så perfekt hur jag ändrade uppfattning och fastnade totalt för den här boken.

Kanske var början lite svårtillgänglig eftersom man hamnade direkt i en dialog och mitt i Mánis ganska speciella språk. I början störde jag mig på hans exakta uppräkning av egenskaper och detaljer. Sedan slutade jag plötsligt störa mig, för jag tror inte att detaljerna försvann. Istället hittade jag rytmen och poesin i hans skrivande och plötsligt sjunger Skeppet.

Det här är Mánis sjunde bok. Men det är den enda som finns på svenska. Máni är islänning och först med Skeppet har han fått ett sk internationellt genombrott. Förhoppningsvis gör det att även hans tidigare böcker snart kan avnjutas för oss ickeislänningar. Engelska duger bra, men isländska till svenska känns som en rimligare överföring.

Skeppet av Stefán Máni

Skeppet av Stefán Máni

Handlingen följer ett antal män som alla kliver på skeppet Per se för att arbeta på hennes resa från Reykjavik till Surinam och tillbaka. Máni bygger upp en väldigt speciell struktur där vi kliver två steg framåt och ett tillbaka hela tiden. Vi får följa en person, men sedan en annan från strax innan vi slutade och tills deras vägar möts. På så sätt får vi flera perspektiv på samma händelse och vi gungar fram och tillbaka som Per se över Atlanten.

En del av sjömännen lämnar en hel del bakom sig på Island. En del räknar med att kanske aldrig återvända. En menade inte ens att åka därifrån.

På skeppet tvingas de komma nära varandra och självklart måste vissa saker till slut komma upp till ytan, hur djupt de än önskat begrava dem.

Stämningen är tät och mörk. Mellan scenerna i Mánis dramatik hörs hur skeppet slår i vågorna. Bom, bom, bom… Vilket han upprepar som Kurt Vonnegut i Slaughterhouse-five med sitt So it goes.

Medan skeppet glider söderut skalas lager efter lager bort.

Jag vet inte hur jag ska kunna förklara Skeppets stämning och karaktär på ett rättvisande sätt. Den är mörk och mystisk, poetisk och vacker. Jag läste första halvan på en dag och andra halvan på en vecka. Det har ingenting med boken att göra i sig, utan med mitt liv för tillfället, men den är något så ovanligt som en djup och allvarlig bok som ändå drar dig med genom starka strömmar.

Jag tyckte verkligen om Stefán Mánis stil och önskar att fler av hans böcker översätts till svenska. Nu.