Etikettarkiv: panikångest

Veckans läsning 16, v50-1

Det var skönt med jul och en hel del avkoppling från allt vad måsten heter. Just nu måste jag få ordning på dygnet och pepp för jobbet. Ja, jag har varit halvledig lite extra. Det behövdes, men det blir ju aldrig nog.

Under den här julen och nyåret har jag läst Dexter is delicious av Jeff Lindsay. Jag har även hittat ett par riktigt fina citat. Den var tyvärr en mellanbok i serien. Det fanns inget speciellt med den, ingen riktig känsla, inga särskilda minnen förutom citaten. Mest blev Dexter is delicious bara en transportsträcka. Hoppas jag. Det förutsätter ju att det finns något bra att transporteras till, dvs nästa bok.

Jag har även läst Baby Jane av Sofi Oksanen. Den var både bra och gjorde mig förbannad. Kanske har jag tänkt på den mer än jag trodde efteråt, men samtidigt berördes jag inte alls på det sätt jag trodde och tror är meningen. Mer om det i recensionen.

Jag har köpt zombieböcker. Jag har köpt alternativhistoria.

Jag har skrattat åt ett par galna googlingar.

Jag har ondgjort mig  över det nödvändigt onda med tips, samtidigt som jag uppmärksammade ett bra blogginlägg.

Sedan har jag också börjat läsa Neverwhere av Neil Gaiman. Jag har även läst klart Neverwhere. Den hamnar i Listan över Riktigt Bra Böcker direkt. Den är makalös, fantastisk och underbar underbar underb-. Nej, jag ska inte säga sånt. Jag hypar sönder den för dig och alla andra. Den är medelmåttig! Så… Läs den nu.


Baby Jane, feeling blue, emobarn

Jag hade fått för mig att Sofi Oksanens Baby Jane skulle vara sorglig, men större uppfattning än så om innehållet hade jag inte. Så räcker det för dig också så kan du nog läsa den istället för det här.

Baby Jane av Sofi Oksanen

Baby Jane av Sofi Oksanen

I Baby Jane får vi genom huvudpersonens upplevelser möta den makalösa Piki. Piki är berättarjagets flickvän och dessutom en kändis i stadens lesbiska klubbscen. Kanske ska hon verka häftig, men hon är egentligen mest skränig och osäker. Bakom ytan hon visar upp ute bland folk har Piki panikångest och vågar inte gå ut dagtid. Hon går till slut inte ut alls och blir helt beroende av hjälp från andra. Dessa andra som underlättar hennes problem som den som hämtar mat åt ett världens fetaste köttberg som inte längre lämnar sin säng.

Kanske ska man bli ledsen av hur huvudpersonen ligger i badet i timmar varje dag och sover bort resten. Kanske ska man bli rörd av pillren, av samtalen med Piki, av hur de klamrar sig fast vid varandra. Men jag blir bara arg. Jag blir arg på personerna, på deras kraftlösa liv, på deras obefintliga jävlaranamma. Inte fan har de sisu. Jag vill ruska om dem, slappa upp dem och kasta ut dem i världen, där de ofrånkomligen åtminstone kommer uppleva någonting.

Kanske är det en viktig skillnad mellan människor. Om man blir ledsen eller arg. I så fall vet jag inte vad det betyder. Men jag läste fort och fräsande och sedan kastade jag boken på första bästa person och sade ”läs den här!”. För den är bra och väldigt läsvärd, men jag vill inte se den mer.

Baby Jane biter sig fast. Den är som äcklig hostmedicin, besk och välgörande. Om du är lika sen som jag, läs den.