Etikettarkiv: pest

1952 var det redan för sent

Bland mina många fynd från Antikvariat Tomas Andersson, där jag bland annat hittade En gång ska vi alla… av Joanna Russ, hittade jag även Den långa tystnaden av Wilson Tucker.

”…berättar om vad som händer när den östra tredjedelen av Förenta Staterna efter ett bakteriologiskt krig försätts i karantän.”

Wilson tucker skrev Den långa tystnaden 1952, Han började som fandomkille, skribent i Fanzines och allmän nörd innan han började publicera sina egna, noggrant editerade texter. I Den långa tystnaden hittar jag en av de allra bästa postapokalyptiska berättelserna jag någonsin läst.

Ni vet att jag älskar World War Z av Max Brooks. Jag brukar kalla den ”världens bästa bok”. Ja, nu har den fått sällskap. Den långa tystnaden är helt sagolik, från första sidan till den sista. Det är lite deprimerande att tänka sig att den bästa postapokalypsen skrevs redan 1952 och att det varit kört sedan dess, under hela min livstid (och min mammas också), men så är det nu.

Antikvariatshopping 2011-09-05 (2)

SF-trean

Den Långa tystnaden handlar alltså om eftermätet till ett bakteriologiskt krig mot USA. En tredjedel av landet är satt i karantän. Hela USA öster om Mississippi är laglöst land och räknas som dött och smittat av resten av landet. Vaktposter står längs floden och skjuter alla som försöker ta sig över. I de västra delarna råder undantagstillstånd och propagandan håller de överlevande i schack. De sprider informationen att alla i öst har dött och att de enda som kan överleva där borta är fiendeagenter.

Men det finns överlevande öster om Mississippi. Ett fåtal människor är immuna och överlever smittan. Nu måste de dock överleva varandra också. De möter hunger, klimatet, kriminalitet och slutligen även kannibalism.

Vi följer en överlevare, korpral Russell Gary. Han är realist. Han förstår oftast först av alla vilka spelreglerna är. Han hanterar alla motgångar i farten, saktar aldrig in och tänker aldrig efter för mycket. Han är osentimental och praktisk. Russell är en riktig överlevare, men då och då undrar man om man verkligen skulle vilja överleva på hans villkor och i hans huvud.

”Hon hade inte haft någon mat med sig, det hade han sett i sin första snabba överblick; hade hon burit med sig något ätbart skulle han ha tagit det från henne med våld.”
Ur Den långa tystnaden av Wilson Tucker, s 6

Men Russell är ingen brutal idiot. Bland det första han gör är att söka information. När den inte finns på radion går han till biblioteket. Han läser på om smitta och bakteriologiska krig. Han kan även förbarma sig över kvinnor och barn. Här är boken verkligen en produkt av sin tid. Russell, 50-talsmannen, ser ingen chans att en kvinna kan överleva på egen hand eller att flickor kan vara till någon nytta. Men han gör det inte av elakhet. Han verkar inte ens ha tänkt på det. Därför blir det inslaget ändå inte irriterande. Russell är en fin kille ändå.

Samtidigt som Russell har lite svårt att se kvinnor som individer, så har han ändå inte svårt att dela en kvinna med sin bästa kompis. Det här av ett avsnitt jag tyckte var väldigt roligt, inte minst för att Russell så uppenbart inte har någon prestige. Han är nöjd med vad han får. En gång i tiden innebar det ett hem, lagad mat och rena kläder. Nu är det postapokalyps, men han klarar sig. Han är Russell. En fin kille.

Det är svårt att beskriva vad som gör Den långa tystnaden så fantastiskt bra. Den är bara 158 sidor lång, ändå tar sig varje ord in i hjärnan. Kanske är det just det som är så bra, att Wilson Tucker lagt ner så mycket tid på varje ord och varje scen, att berättelsen blivit perfekt på alla sätt och att du aldrig för ett ögonblick behöver ryckas loss från dess skimmer.

Men en varning behövs, avslutningsvis. Jag läste Den långa tystnaden på svenska, utgiven 1979 av Kindbergs förlag. Det är första gången den publicerats i originalform (men översatt). Vad jag förstår är det eventuellt första gången originalslutet publiceras öht, men det kan hända att de menar på svenska.

Den amerikanska förlaget vågade nämligen inte publicera Tuckers originalslut. Det var för makabert. Därför tvingades han att ändra det till ett ”lyckligt slut”. Jag har inte läst det lyckliga slutet. Inte vill jag det heller. Förmodligen hade jag inte heller tyckt att boken var lika bra med ett lyckligt slut.

Som det är nu följer slutet samma väg som Tucker slagit in på sedan första sidan. Jag tänkte inte nämna ett ord om vad det innebär, förutom att det är helt rätt. Makabert måhända, iaf för en 50-talsamerikan, men det är helt rätt, precis som resten av boken.

Hittar du den, så LÄS.


Pandemi och smörig romantik

Jag började läsa Pandemic av Daniel Kalla i förhoppning om en virushistoria av katastrofala mått. Kalla är nämligen akutläkare såväl som författare, så jag hade en viss förhoppning om någonting realistiskt och vanvettigt.

Det som hände var istället att jag matades med kioskig skräpromantik blandat med halvdan B-action.

Pandemic är Kallas första bok och den kom 2005. Sedan dess har han skrivit fler sjukdomsinspirerade spänningsromaner och min förhoppning är att han förändrat allt det här jag stör mig på tills dess.

Det är nämligen ganska uppenbart att Pandemic är första boken. Introduktionen är fullständigt makalös och väl genomarbetad. Det finns en passage där som fick mig att knipa ihop ögonen och vända mig bort från boken i vämjelse och jag är inte lättchockad. Bara jag tänker på det nu får jag kväljningar, men sedan blir boken mer och mer obearbetad och ogenomtänkt tills den slutar rent rumphugget och jag bara känner mig besviken. Tyvärr.

Pandemic av Daniel Kalla

Pandemic av Daniel Kalla

Pandemic handlar om en läkare, expert på nya smittsjukdomar och anställd av WHO, världshälsoorganisationen. Vi får en väldigt pedagogisk introduktion till vad virus är och hur de fungerar.

”That’s when the body’s armed forves, the immune system, mobilizes. Think of the phagocytes and neutrophils as the infantry in this battle. Doing the dirty work – the cell-to-cell combat. While the lymphocytes are more like the artillery, lobbing thir ammo, in this case viral-specific antibodies, from afar.”
Ur Pandemic av Daniel Kalla, s 9

Kalla skriver väldigt bra om det han kan, dvs om vetenskapen, viruset, smittan, sjukhusmiljöerna och arbetet däromkring. Vad han absolut inte kan (iaf inte 2005) är att skriva om mänskliga människor som umgås med varandra. Dialogerna är stolpiga och karaktärerna är karikatyrer. Det är ibland nästan plågsamt dåligt.

Expertläkaren, Noah Haldane, kallas ut i fält av WHO för att ta reda på mer om ett nytt virus som sprids i Kina. Det visar sig vara en ny typ av influensa. Den är inte bara ny, den är väldigt dödlig också, 25 %. Den inriktar sig särskilt på unga friska människor och barn och den dödar snabbt. Sjukdomsförloppet är över på några dagar och har man inte dött så klarar man sig helt och hållet. Det här påminner WHO:s experter alldeles för mycket om en viss annan influensa som betedde sig på samma sätt 1918 och dödade 25 miljoner människor världen över, nämligen Spanska sjukan.

Normalt sett dyker de här lite extra dödliga influensorna upp vart fyrtionde år eller så, men nu var det länge sedan och vi lever på lånad tid. Det ingen kunnat tänka sig är dock att den nya influensan får hjälp på traven av bioterrorister.

Snart blir det tydligt att smittan från Kina inte längre bara finns i Kina. Den finns även i händerna på arabiska bioterrorister ute efter att sätta västvärlden i skräck. Först sprider de den i Europa, men egentligen vill de ju åt Amerika så klart. Dock väntar de med att sprida den där eftersom Kalla behövde en viss förberedelse och effekt för att USA skulle komma undan helskinnat och med hjälteglans. Till och med Kanada får en hårdare kyss än USA. Det är en del av den ohållbara utveckling som Kalla borde vetat bättre än.

En annan del som stör mig är att Kalla för handlingens skull inte nöjer sig med att vara fint pedagogisk när han förklarar virusstrategier för läsaren. Han låter även sina hjältar vara dumma i huvudet och förklara självklarheter för varandra, som vilken förstaårsstudent som helst känner till och som världsledande experter på området knappast borde behöva förklara för varandra.

”‘But its ruthless lethality is its shortcoming. Kills everything in its path. If this were Ebola, we’d have a few hundred dead farmers and some very cheap farmland on the market, but the disease would burn itself out for lack of new victims.’

Haldane nodded, picking up on McLeod’s logic.”
Ur Pandemic av Daniel Kalla, s 61

Det här vet man såklart inte om om man inte har lite koll. Men tror inte Kalla att folk med lite koll läser böcker om viruskatastrofen? Jo, det är ju det vi gör. Eller vill iaf, om det inte är så geggigt som den här boken.

Som om inte de här missarna vore nog så blandar Kalla alltså dessutom in en romantisk historia också. Det är inte den enklaste historien heller, utan en som innehåller svartsjuketrianglar åt höger och vänster, bisexuella experimentella och osäkra kvinnor med temuggar i soffan samt svala blonda genier i byxdressar på maktens högsta trappsteg. Klyshigt, no shit? Det är så smörigt och stolpigt och dåligt att man skrattar eller kräks innan man övertygas ens lite.

Som körsbär på toppen av den här röran så utmynnar Pandemic dessutom i bästa sortens amerikanska nationalistiska sörja. Man riktigt hör Battle hymn of the republic i bakgrunden, Glory glory hallelujah.

Var den lättläst? Ja, fördummande lättläst. Var den spännande? Ja, ganska. Var den bra? Nej. Duger den om jag har feber och är förkyld eller har influensa och behöver passande sjuklektyr som skrämmer skiten ur mig? Jajjemän. Då är den nog helt perfekt, faktiskt.

Tyvärr slutar den inte i närheten så grymt som jag hade önskat, dock. Men det trodde ni väl knappast efter den här genomgången.

I slutändan kan man använda Pandemic ungefär som A journal of the plague year av Daniel Defoe, dvs som inspiration och för att lära sig om smitta och spridning.

Pestilens – om pesten
Pestdagboken – om boken


Pestilens

Nu kommer någonting episkt. Är ni beredda? Jag hoppas att ni är sugna på sjukt mycket vetande om böldpest.

Jag har nämligen läst A journal of the plague year av Daniel Defoe, som fick mig eld och lågor över alla fantastiska fakta om böldpest. Jag tänkte därför börja med att prata om själva sjukdomen, för att sedan komma in på boken. Det blir ett fruktansvärt långt inlägg. Därför har jag delat upp det i två delar. Är du intresserad av virus och sådant så tycker jag du ska läsa båda. Vill du mest skratta åt dumma 1700-talister kan du läsa bara om boken.

Pestilens – om pesten
Pestdagboken – om boken

Defoe skrev boken 1722, nästan sextio år efter att pesten drabbade London, 1665. Förutom att huvudpersonen är en självgod skitstövel, som gör allt det rätta och allt det felaktiga av helt fel orsaker… Så är det en väldigt fascinerande berättelse om att överleva pesten i London.

Jag blev fruktansvärt less på Defoes 1700-talsspråk, men samtidigt var beskrivningen av pestutbrottet intressant som research och en fantastisk källa till inspiration för en virusroman. Jag känner mig nästan redo att skriva den nu.

Eftersom jag är en väldigt vänlig och snäll människa tänkte jag därför nu även ge dig den informationen. Kanske särskilt så att du slipper läsa A journal of the plague year.

Du kan under läsningen med fördel jämföra pesten med zombiesmitta eller annat apokalyptiskt mänsklighetsutrotande virus.

Här följer allt du behöver veta om pesten:

Den stora pesten i London

Den stora pesten i London kallas det utbrott av böldpest som drabbade England och framför allt London 1665-1666. Uppskattningsvis dog 100 000 människor, 20% av Londons befolkning.

Pesten kom till Europa 300 år tidigare som Digerdöden (Den stora pesten/Black death) och återkom sedan dess ungefär vart tionde år. Den stora pesten i London är det sista stora utbrottet i Europa.

Pesten 1665 kom till England från Nederländerna och slog först till i fattiga hamnkvarter. Man höll inte så noga reda på hur de fattiga dog, så de första rapporterade fallen kom först i april, men förmodligen hade pesten spritts sedan så tidigt som januari.

Man trodde till en början att katter och hundar spred smittan, varpå masslakt inleddes. Tyvärr ledde utrotningen av katter till att råttor fick fri lejd och ytterligare kunde sprida sjukdomen.

I juli 1665 grep pesten ett ordentligt tag om London. Kungen och hans familj lämnade staden och många andra med dem. Åldermännen och majoriteten av stadens styrande stannade vid sina poster. De flesta rika köpmän och andra flydde till landet och bara ett fåtal präster, läkare och apotekare valde att stanna.

Bland annat stannade Henry Foe, brorson till Daniel Defoe. Man tror att A journal of the plague year baseras på brorsonens anteckningar.

Rapporter visar att det i epidemins början dog 1000 personer i veckan i London, sedan 2000 personer i veckan. I september, mot epidemins slut, dog 7000 personer i veckan. Sedan avtog dödligheten och i februari 1666 kunde kungen komma tillbaka till staden. Senare samma år, 2-3 september 1666 kom istället Den stora branden då större delen av Londons centrum brann ner. Då försvann de sista fallen av pest från staden.

Yersinia pestis

Yersinia pestis

Pesten

Pesten har sköljt över jorden i tre stora vågor.

Den första pandemin kallas Justinianska pesten och drabbade östra delen av det romerska riket, det bystantinska riket 541–542 AD. Man bedömer att 40-50% av befolkningen i det gamla romarriket kan ha dött i pesten, vilket motsvarar omkring 25 miljoner människor.

Under 1300-talet kom pesten till Europa som Digerdöden (Den stora pesten/Black death) och återkom sedan dess ungefär vart tionde år. Den stora pesten i London, 300 år senare, är det sista stora utbrottet i Europa. Digerdödsutbrotten 1347 och 1353 var mycket stora epidemier och smittade var tredje person, varpå nästan alla som smittades dog (25 miljoner människor).

I den tredje vågen, Tredje pandemin, som bröt ut 1855 med aktiva fall till så sent som 1956, dog 12 miljoner människor bara i Asien. Epidemin spreds över nästan hela jorden, men drabbade aldrig Europa.

Yersinia pestis 

Böldpest orsakas av en bakterie, Yersinia pestis och överförs till människor från råttor via loppor. Bakterien är gramnegativ och stavformad. Den är en fakultativ anaerob (kan leva utan syre).

Pestbakterien existerar i tre varianter, Orientalis, Medievalis och Antiqua. I pestoffer från 1300-talet hittades två nya (äldre) stammar. Det kompletta genomet finns tillgängligt för de tre subvarianterna av Y. pestis; KIM (biovariant Medievalis), CO92 (biovariant Orientalis från kliniskt isolat i USA) och biovariant Antiqua. Alla stammarna visar loss of function-mutationer. De har alltså muterat och i och med det förlorat funktioner (motsatsen är att få nya egenskaper genom mutationer).

Mänsklig infektion med Y. pestis kan ta tre former: bubonisk (böldpest), pneumonisk (lungpest) och septicemisk (blodpest).

Symptom

Böldpest:

Inkubationstiden, dvs tiden tills symptom kommer, är 2-6 dagar, under vilken tid bakterien replikerar sig och ökar i antal. Generell energilöshet och feber.

Huvudvärk och frossa uppträder plötsligt i slutet av inkubationstiden. Ångest är också vanligt. Lymfkörtlar sväller och orsaker bölder, det klassiska tecknet på böldpest.

Bölderna är smärtsamma och uppträder framför allt i armhålor, ljumskar och på halsen. Bakterien förökar sig i lymfkörtlarna, där den kan gömma sig för immunförsvaret. Bölderna kan gå tillbaka av sig själva, men drabbas ofta av en varig nersmältning.

Obehandlad böldpest har en dödlighet på 30 till 90 procent.

Lungpest:

Lungpesten är lunginflammation av pestbakterier. Man får då hög feber, frossa, hosta (ofta blodig), andnöd och snabb andning, bröstsmärtor och hög puls, vilket är ganska typiskt för lunginflammation. Letargi (svårväckt medvetslöshet pga t ex blodförgiftning, parasiter, hjärninflammation), högt blodtryck och chock förekommer också.

Symptomen för böldpest eller blodpest är inte alltid närvarande.

Lungpest kan vara primär, orsakad av inhalation av luftburen smitta, eller sekundär, orsakad av att blodpest spritts till lungorna. Lungpesten är inte nödvändigtvis vektorburen som böldpesten, utan kan spridas från människa till människa, dvs med luften och hosta.

Lungpest har förekommit efter dissektion eller hantering av smittat djurmaterial.

Lungpesten kunde döda 90-95% av en befolkning om offren spred smittan med hosta.

Obehandlad lungpest har en nästan fullkomlig dödlighet.

Blodpest:

Högt blodtryck, hepatosplenomegali (en samtidig förstoring av både levern (hepatomegali) och mjälten (splenomegali)), förvirring, krampanfall hos barn, chock, energilöshet, feber, frossa, hudblödningar (därav namnet svartpest).

Symptomen för böldpest eller lungpest är inte alltid närvarande. Patienten kan dö innan några symptom uppträder.

Blodpesten (aka svartpest) är snarast en komplikation till annan pest och beskriver det tillstånd då blodet invaderas av pestbakterier, sk septikemi (blodförgiftning).

Obehandlad blodpest har en nästan fullkomlig dödlighet.

Eftersom Y. pestis är blodburen kan många organ infekteras, t ex mjälten och hjärnan. Den diffusa infektionen kan orsaka en immunologisk kaskad, som leder till DIC-syndrom (disseminated intravascular coagulation), vilket i sin tur ger blödande och nekrotisk hud och vävnad. En sådan diffus infektion ökar dödligheten.

Förutom bölderna liknar de inledande symptomen på pesten många andra sjukdomar, vilket gör den svår att diagnosticera. Gramfärgning kan verifiera närvaron av gramnegativa stavformiga bakterier. En anti-F1-serologi identifierar olika arter av Yersinia-bakterier. PCR kan slutligen användas för att identifiera Y. pestis.

Varje år rapporteras fortfarande tusentals fall av pesten till WHO, men med rätt behandling (antibiotika) kan man idag rädda många.

Loppa

Loppor sprider pesten

Spridning

Yersinia pestis finns hos gnagare, men kan ibland spridas till människor av pestloppan (Xenopsylla cheopis) eller människoloppan (Pulex irritans). Arten som håller bakterien/smittan vid liv kallas reservoar och pestens främsta reservoar är svartråttor (Rattus rattus). Dessa ska ej förväxlas med våra fina bruna och skyggare stadsråttor (Rattus norvegicus).

Pestloppan lever ungefär 2-3 månader, men om den saknar en värd kan den ligga vilande i upp till ett år.

Loppan byter värd genom att hoppa och kan hoppa i timmar eller dagar utan vila.

Böldpesten finns endemiskt i vissa delar av världen och pestbakterien lever i sina värdar, t ex murmeldjur, och gör ingen skada.

Då och då träffar dessa gnagare på råttor och lopporna kan överföras från murmeldjuret till råttan. När lopporna ökar i antal och fler råttor infekteras bryter en epidemi ut bland råttorna.

När den infekterade råttan dör och kallnar tvingas loppan tvingas att snabbt finna ett nytt hem, vilket då kan vara en människa.

Loppan när sig på värdens blod och bakterierna förs över till värdens blodomlopp. Bakterien blockerar loppans matsmältningssystem, så att loppan tvingas fortsätta bita och försöka äta.

Till slut dör loppan av svält, men har då redan fört över smittan till flera individer.

Inte förrän på 1890-talet fick man veta hur pesten spreds, då fransk-schweitzaren Alexandre Yersin vid Pasteurinstitutet identifierade pestbakterien från Tredje pandemin i Hong Kong. Att loppor överförde pesten mellan råttor och människor bevisades 1910.

Pesten som biovapen

Pesten har en lång historia som biologiskt vapen. Historiska texter från Kina under antiken och medeltida Europa nämner hur infekterade djurkadaver som kor eller hästar och mänskliga lik kan användas för att kontaminera fiendens vattenförråd. Man kunde även kasta pestoffren med katapult in i belägrade städer.

1347 belägrades den genuesiska staden Caffa av en mongolsk armé. Mongolerna anfrättes av pesten, men bestämde sig för att använda de döda kropparna som vapen. De kastades över stadsmurarna med katapulter och infekterade invånarna. Stadens invånare flydde och spred på så sätt pesten in i södra Europa och kan på så sätt ha fört hit Digerdöden, som sedan spreds fort.

Under Andra världskriget gjorde japanska armén pesten till ett vapen geom att föda upp loppor. Under ockupationen av Manchuriet infekterade man medvetet kinesiska, koreanska och manchuriska civila och krigsfångar. Offren dissekerades sedan, ibland med vivisektion (fortfarande vid liv). Flera av de skyldiga dömdes senare, varpå vissa erkände att de spritt pesten runt staden Changde. 1940 släppes från ett japanskt flygplan ris och loppor över en kinesisk provins. Tre veckor senare släpptes ytterligare en last. Detta ledde till att 121 människor dog i den lokala epidemin. 1933 hade samma förslag framförts av amerikaner.

Efter Andra världskriget har både USA och Sovjet utvecklat vapen av lungpesten. Man har experimenterat med olika tillvägagångssätt, som vacuumtorkning, antibiotikaresistenta stammar, kombinationer med andra sjukdomar (som difteri, halsinfektion med 5-10% dödlighet) och genmodifiering.

Pesten idag

Idag finns pesten framför allt i Asien, Sydamerika, Nordamerika (sydväst) och Afrika.

Man behandlar idag pestutbrott med antibiotika, t ex streptomycin och tetracyklin. Det finns även ett vaccin med begränsad effektivitet. Pesten är en samhällsfarlig sjukdom enligt Smittskyddslagen och måste anmälas.

Allmänfarliga sjukdomar är smittsamma sjukdomar som kan vara livshotande. Dessa kan dessutom anses kunna få en spridning i samhället som innebär en allvarlig störning eller överhängande risk för en allvarlig störning i viktiga samhällsfunktioner och som kräver extraordinära smittskyddsåtgärder. De kallas då samhällsfarliga sjukdomar och kan ha anmälningsplikt.

Vissa sjukdomar är så allvarliga och smittsamma att det finns risk för epidemi om en smittad individ inte får vård och därmed samhällsfara. Därför måste en individ som drabbas av en anmälningspliktig sjukdom söka vård och genomgå behandling. Individen har även en plikt att hjälpa med smittspårning och att undvika att smitta andra. Samtidigt har individen rätt till kostnadsfri vård och fria läkemedel.

För svåra fall måste man förutom antibiotika även ge stöd för cirkulation, respiration och njurfunktion (t ex respirator och dialys).

Pesten i historien

När man inte visste vad som orsakade en sjukdom hade man även svårt att skilja mellan liknande sjukdomar. Historiska uppgifter om ”pest” kan avse vilken dödlig infektionssjukdom som helst som fått stor spridning. Därför har man i modern tid testat gamla sjukdomsoffer för att avgöra vilken sjukdom det egentligen rörde sig om.

Man har ibland menat att det måste ha varit ett virus som orsakade digerdöden, men år 2000 hittade man Y. pestis-DNA i pestoffer från 1300-talet i Montpellier. I oktober 2010 kunde man verifiera att Y. pestis orsakade Digerdöden och 400 år av senare epidemier över hela Europa. Den pestbakterie vi ser idag skiljer sig från hur den såg ut då och därför kan även smittsamhet och dödlighet ha varit annorlunda. Jag kan dock efter mycket läsning inte lova att den här diskussionen är nedlagt för evigt. Vissa menar fortfarande att ett virus är en troligare bov eller till och med att det inte var pest, utan mjältbrand.

År 2009 kunde man knyta en molekylärgenetikers död, professor Malcolm Casadaban (University of Chicago), till hans arbete med en försvagad stam av Y. pestis (Investigation of a researcher’s death due to septicemic plague). Man hittade hos honom en sjukdom, hemokomatos (som innebär att järn inlagras i kroppen och särskilt levern), som tros ha gjort honom särskilt känslig för den försvagade stammen som användes i hans forskning.

I USA bär 1/400 på genen och människor av europeiskt ursprung har dubbelt så stor förekomst eftersom sjukdomen gav ett skydd till sina offer och därför selekterats fram i Europa. Bärare av sjukdomen har i normalfallet bättre chans att överleva böldpesten och sådana populationer hade högre överlevnad och större tillväxt. De saknar ett ytprotein, som orsakar högre järnupptag från tarmen och lägre koncentration i vissa immunceller. Det kan ge skydd mot vissa sjukdomsframkallande organismer.

I professor Casadabans fall gav hans med åldern inlagrade järn i levern istället bakterien det överskott av näring som den behövde. Hans stam hade nämligen försvagats genom att hindra den från att ta upp järn. Typiskt.